Titel: Människor som gått till överdrift
Författare: Kalle Lind
Illustratör: Nisse Lind
Förlag: Roos & Tegner
ISBN10: 9186047167
ISBN13: 9789186047160
Kalle Lind. En man med ett skägg. En man som tycker om att förhålla sig litesådär lagom avmätt till tillvaron.
Kalle har jobbat som manusförfattare (julkalendrar), humorist (i P3), skribent (bloggar flitigt) samt författare. Förmodligen har Kalle åstadkommit en hel massa mer men han är så skönt avmätt och lättsam att han väljer att inte förhäva sig.
Att han även väljer att ge ut sin bokserie ”människor …” i en exklusiv signerad samlingsutgåva i specialdesignad trälår rimmar troligtvis väl med denna inställning.
Jag har läst ”människor som gått till överdrift”, del två i en trilogi som för övrigt utgörs av människor det varit synd om respektive dito som haft fel. Här får man ta del av småputtriga betraktelser av kända människors tokerier. Bosse Parnevik har fokuserat för mycket på sig själv. Stig Larsson (ja Stig, inte Stieg) har varit överdrivet kräsen. I avsnittet om Steffo Törnquists extrempedagogik ger Kalle sig själv en smakfull känga för sin inte helt avslappnade stil på ungdomens skolfotograferingar. På det hela taget ligger boken hela tiden och väger mellan att ha fingertoppskänsla och att bara kännas gubbgrabbig.
Första halvan av min läsupplevelse präglas av viss skepticism. Jag irriterar mig på den medvetet oseriösa tonen, den sköna modernt gubbiga hipsterstilen och underskottet på kvinnor. Men jag läser trots allt vidare. Det är trots allt ett skönt flyt i texterna. Det går helt enkelt helt utan motstånd. Detta är inte nödvändigtvis av godo. Eller för den delen av ondo. Allt beror på vad man är ute efter.
Boken lämnar inga massiva avtryck. ”Människor som gått till överdrift” utgör en lättsmält samling anekdoter som man gärna kan fördriva en söndagseftermiddagen med. Den slinker ner på samma sätt som en bakis-romantisk-komedi. Enkelt och utan åthävor.
Ge boken i födelsedagspresent till den där läsosugne kompisen som gillar igenkänningshumor så träffar du förmodligen helt rätt.
Text: Elin Lucassi
Läs även andra bloggares åsikter om Kalle Lind, bokrecension, bokblogg