Forskning med Ingrid Cogne & Julien Ochala
Dansens Hus, Stockholm, Lilla scen
Premiär 8 mars 2012
Koreografi: Ingrid Cogne
Medverkande: Ingrid Cogne och Julien Ochala
Ljus: Tobias Hagström-Sthål
Stockholmspremiär 8 mars 2012
Forskning i neurofysiologi möter koreografi – Ingrid Cogne är dansare och koreograf och Julien Ochala är forskare i neurofysiologi i Uppsala. De har satt samman en föreställning som är en slags installation kring hans forskning om muskler.
En man i urtvättad röd t-shirt och en kvinna i grön t-shirt med texten Recycle möter oss när vi kommer in i salongen. De står där, enkelt och avskalat och första halvtimmen är en repetition av deras projekt från 2008. Mannen, Julien Ochala, berättar med sin engelska med fransk brytning om hur muskler fungerar och framför allt vilka processer i kroppen som ligger bakom några muskelsjukdomar. Han talar lugnt och stryker under det han säger med enkla gester med händerna. Inget mer. Ingrid Cogne står bara där, utan att göra något, under den första halvtimmen. De gör det inte lätt för åskådaren. Det är nästan som att ha blivit förflyttad till en föreläsning.
Starkast är de bilder som byggs upp därefter. Först springer de runt och in vid sidan av scenen och hämtar stora flaskor som är fyllda med genomskinlig vätska, jag gissar att det är vatten. Ljudackompanjemanget är skvalpande vatten. Scenen blir fylld med dessa vätskefyllda flaskor som står i långa rader. I nästa scen börjar de spruta in något i några av flaskorna som färgar innehållet, några till rött och andra till blått.
Vi får en liten broschyr där vi samtidigt kan läsa om processer under forskningen kring muskelsjukdomar.
Den som väntar sig dans blir besviken, det här är ett projekt som utforskar forskningen och använder koreografi.
I slutet blir flaskornas innehåll helt svart. De tar tid för de två medverkande att färga om flaskorna. Det är som en bild, en symbol för det långsamma mödosamma arbetet i ett laboratorium, tänker jag mig.
Det går inte att komma ifrån att det är en föreställning som kräver en hel del koncentration av åskådaren. Jag blir nyfiken och undrar hur exempelvis neurofysiologer eller andra grupper bland naturvetare skulle uppfatta föreställningen.
Foto: Rasmus West
Läs även andra bloggares åsikter om Dansens hus, forskning, neurofysiologi, muskelsjukdomar