Skivrecension: Michael Kiwanuka – Home Again

Artist: Michael Kiwanuka
Titel: Home Again
Skivbolag: Polydor
Betyg: 5

Otis Redding? Den hjärtskärande. Sam Cooke? Den episka. Marvin Gaye? Den sexiga. Michael Kiwanuka? Jag ska inte fokusera den här recensionen på den brittiska soulsångaren, utan på vad soulmusik innebär.

Soulen får oss att tro att man kan vinna ett hjärta eller rädda sitt eget genom att sjunga ut. Efter ett sånt framträdande måste hon väl slänga sig i mina armar? Alla i publiken är tårögda men precis som efter ”I heard it through the grapevine” är hon inte där. Om Marvin Gaye, trots sitt själsblottande och sin sexigaste röst, kan förlora i kärlek, så kan alla. Soulen visar oss att kärleken är bortom vår makt. Tacka Gud för ditt ”At last”-moment och vet att varken en kareokekväll eller världens vackraste sång kan vinna tillbaka henne när det är över — förutom ödet.

Ja, soulen handlar inte bara om romantisk kärlek och kärlek till näste, utan också om ens relation till Gud. Efter att Kiwanuka inlett albumet med ”Tell me a tale,” en längtan till berättelser och skratt — ännu en av mänsklighetens viktigaste värden, litteraturen och humorn — sjunger han på ”I’m Getting Ready” att han (i Al Greens anda, också en man med humor) gör sig redå att tro. Han vill tro. Han visste inte vad det betyder föränn nu, och han låter glad och uppriktig. Det är en av soulmusikens stora förtjänster och en av rockhistoriens stora clichéer: ärligheten. Känsla och framförande i ett symbiotiskt förhållande. Det enkla arrangemanget påminner om skönheten hos Nick Drakes Bryan Layter.

Det är sällan man säger det som kritiker, men det är otroligt vackert. De extatiska flöjterna, den ackustiska r’ n’ b’ gitarren, bakgrundskörandet, — allt smälter amorft samman, som hos Van Morrissons Astral Weeks, i ett enda uttryck för glädje. Ja, soul handlar inte bara om smärta och krossade hjärtan och plågsamma relationer till sin fader och Gud, det handlar om glädjen. Och hur ofta får man höra en lika själfull glädjeyttring som i ”I’ll get along”.

Kommunikation mellan människor är vad det handlar om. ”Rest” är en tröstesång. Vila ditt huvud, vännen, mot min axel. Den som sjunger måste vara starkare än den som lider och är trött och rädd, men egot måste försvinna. De grova stränginstrumenten går som en plötslig stund av tvivel i den tilltalades inre när Kiwanuka sjunger ”I won’t let you go hungry” — och så löser han upp all oro i ord som omfamnar och skapar trygghet.

Albumets titelspår ”Home Again” är däremot en människa som behandlar sig själv som en vän och säger att allt kommer att bli okej. Den handlar om styrkan i att kunna gå vidare, tårarnas renande kraft, och modet att kunna hoppas på framtiden, att veta att man en dag kommer känna sig hemma och hel och le för att allting är så vackert, att man kommer vara stark igen. Den visar att det är okej att vara svag, att man inte ska vara ond mot sig själv. Tänk att han lyckats variera det uråldriga mänskliga temat Älska dig själv till ännu en fantastisk låt.

Soulen handlar om att vara människa. I ett samhälle mindre splittrat av kapitalismens verkan hade den kunnat nära ett tiotal generationer. Eller, varför inte, ett oändligt antal?Strävan är från det mänskliga mot oändligheten med alla våra brister och all vår längtan. Marvin Gaye sjöng i What’s Going On om hur den perfekta världen skulle se ut, en värld i harmoni — nej, inte en värld där svartsjuka och bekymmer och sorger inte existerar — men en värld i fred med sig själv där vi alla gemensamt har samma åskådning, att vi ska vara stolta över att vara människor och att vi ska sträva efter att hjälpa varandra, som en totalitet. Det är skönt att det finns artister som fortfarande värnar om en av mänsklighetens viktigaste traditioner: soulen. Den sträcker sig längre tillbaka än vad musikhistorien får oss att tro, och så länge det finns människor som Kiwanuka så finns det också ett botemedel mot den oändligt egofixerade och individualistiskt dividerande indiemusiken.

Text: Bojan Buntic

Läs även andra bloggares åsikter om Michael Kiwanuka, soul, musik, skivrecension