Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Opera: Così fan tutte – Samtiden möter otrohetens gamla problem

by

Così fan tutte
Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo De Ponte
Regi Katrine Wiedemann (Regi återuppsättning Katarina Sörenson)
Scenorgrafi & kostym Maja Revn
Ljus Peter Samuelsson
Dirigent Magnus Fryklund / Viktor Mitrevski
Medverkande Matilda Sterby, Annie Fredriksson, David Risberg, Caspar Singh, Elinor Fryklund, Darren Jeffery
Statister Eya Lager, Helene Wang Lan, Algot Olsson, Gotte Frid Giertz
Malmö Operaorkester
Premiär 30 november 2024 (sändes live i P2, kan hämtas på SR:s hemsida)

Med stora bokstäver står det skrivet på en svart duk. ”Così fan tutte”. Så gör alla ‘kvinnor’ skrev Mozart en gång i tiden som titel för sin komedi om otrohet. Men för Katrine Wiedemann gäller det alla, punkt! “Sexualiteten är mystisk”… Premiärfolket är uppklädda och glada men fyller som vanligt inte upp publikplatserna till den stora scenen på Malmö Opera. En av sångarna har problem med rösten ikväll. Därför har man flugit in norska Erik Grøtvedt som ska sjunga Ferrando från sidan, medan den ordinarie Caspar Singh spelar stumt på scenen. Det är under en viss oro och uppståndelse, som en svettig men ack så älskande och trogen hand sträcker sig efter en insexnyckel. Nu ska skruvarna på Mozarts mästerverk dras åt.

Vi har hamnat på IKEA – dit alla nyförälskade par går. Här mellan varuhusets oändliga lagersaldo av möbler, bestick, badrumsmattor och gardinstänger lovsjunger Ferrando och Guglielmo (David Risberg) sina flickvänners trohet. Scenografin har ett uttryck som både är demonstrativt – genom fotografier i fonden – såväl som hyperrealistiskt – genom föremål tagna rakt ur samtiden. Don Alfonso (Darren Jeffery) predikar exempelvis bakom ett iPad-podium. Han har allt stått här ett bra tag och sett hur förrädisk kärleken är. Det må vara att kärleken inleds med blind tro, men till slut är den alltid förrädisk – ‘Så gör de alla’ – förklarar han. Men detta tror inte de två förälskade på, så det får bli ett vad om saken. Under resten av föreställningen prövas Fiordiligi (Matilda Sterby) och Dorabella (Annie Fredriksson) i sin trohet genom ett sedelärande rollspel – där även städaren Despina (Elinor Fryklund) ger sin syn på ett och annat. Men vad blir egentligen sensmoralen denna gång?

Det är rörande att se hur kärleken kan monteras ner. Elinor Fryklund ger Despina en uppsluppen humor som lyckas komplettera allvaret i Matilda Sterbys finstämda arior och Annie Fredrikssons sårbara och inkännande spel. Allt blir ett gyckelspel på bekostnad av de förälskades grav-allvar. Scenbilden är emellertid ganska plottrig och diffus. Jag vet inte om det är scenograf och kostymör Maja Revn eller bara kostymförrådets utbud som talar – men färgerna är antingen grälla eller ihopblandade på ett sätt som förvirrar. Det är som om allting skriker samtidigt och jag inte vet vem jag ska jag lyssna på. I övrigt tar de medverkande stort ansvar för Così fan tutte. Det går hem. Jag rekommenderar föreställningen starkt för dig som vet hur man skruvar ihop en prisvärd trämöbel, det vill säga de allra flesta.

Filmrecension: Gula änkan – vacker och stark men kanske för vacker

by

Gula änkan
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 november 2024
Regi Thomas Napper
I rollerna Haley Bennet, Sam Riley, Ben Miles och Tom Sturridge

En ung kvinna gifts bort med en välbärgad vinodlare. De är vansinnigt, djupt och galet förälskade i varandra men mannen, François, dör ung och Barbe-Nicole (Madame Clicquot) blir en ung änka. Omgivningen förutsätter att hon ska sälja vingården, framför allt konkurrerande vingården Moët förväntar sig att för köpa gården och på så sätt också bli av med en konkurrent. Men Barbe-Nicole är en ung kvinna med målmedvetenhet. Hon bestämmer sig för att ta fram en särdeles god champagne och att driva vingården. Trots att hon är kvinna vilket omgivningen och staten har svårt att acceptera.

Filmen bygger på den sanna historien bakom champagnefamiljen och imperiet Veuve Clicquot som började sin verksamhet i slutet av 1700-talet. Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin är en fascinerande kvinna som skapade den champagne som är välkänd med sin ikoniska gula etikett. Hon blev en av världens första stora affärskvinnor och en av de rikaste kvinnorna på sin tid.

Efter sin mans förtidiga död ignorerar Madame Clicquot konventionen om att hon som kvinna inte kan styra en vinverksamhet. Genom att styra företaget genom svindlande politiska och ekonomiska vändningar, trotsar hon sina kritiker och revolutionerar champagneindustrin. Barbe-Nicole Clicquot-Ponsardin är den fascinerande kvinnan bakom den ikoniska gula etiketten som blev en av världens första stora affärskvinnor och en av de rikaste kvinnorna i sin tid.

Filmfotot är förförande vackert. Men av och till är fotot lite överdrivet vackert, speciellt de många bilderna på Barbe-Nicole. Hon är alltid, oavsett tid på dygnet perfekt sminkad. Också när hon är ute på fältet och sliter hårt tillsammans med sina arbetare.

Filmen har två parallella berättelser. Vi får följa Barbe-Nicoles kamp för att driva vingården och sin affärsverksamhet under en tid och ett samhälle då kvinnor inte hade många rättigheter. Men vi får också följa hennes kärlekshistoria med hennes make François fram till hans död. Det var uppenbart en utmanande relation. Hur djup och omvälvande deras kärlekspassion än tog sig uttryck vad den jobbig och utmanande då François hade en hel del mentala problem och kunde få raseriutbrott. Det är lite rörigt med dessa två parallella berättelser, speciellt då de inte utspelas samtidigt.

Filmen är vacker och engagerande. Det är skrämmande att inse att för tvåhundra år sedan hade kvinnor inte många rättigheter i Frankrike. Det är starkt skildrat.

Heroes Winter Edition Comic Con Stockholm 2024

by

Efter att ha gjort succé genom ett relativt simpelt byte av lokal – från Kistamässan till Stockholmsmässan i Älvsjö, behövde Stockholm Comic Con nu jobba än hårdare för att bibehålla fjolårets oerhört höga nivå. Resultatet blir kanske inte fullt lika bländade och imponerade som ifjol men ändå oerhört lyckat.

Vid en snabb blick på tidigare artiklar som rör diverse mässor är det tydligt att det förekommer upprepningar. Lovorden kring Artist Alley och de entusiatiska och sympatiska besökarna upprepas i text efter text, oavsett om det var ett, två eller till och med nio år sedan. Det säger också en hel del om hur dessa event är strukturerade. Till skillnad mot andra typer av sociala sammankomster, exempelvis biofilm, konserter och teater, finns det en sättning och ett ramverk som måste följas. Även utländska mässor i världsstäder som New York och London besitter ett liknande utbud – dock i större skala. Mässor som dessa är tänkta att appellera till massorna, till skillnad mot hyperexklusiva event som det omåttligt elitistiska Lake Comic Comic Art Festival, är Comic Con Stockholm tänkt att vara till för precis alla, oavsett intresse, budget eller ålder. Därmed är traditionernas makt oerhört stark, de starka elementen kvarstår och de ständiga bristerna är svåra att åtgärda.

Vi har därmed att göra med upprepningar, något som var mindre beklämmande förra året då mässan – på ren råstyrka, lyckades slå besökarna med häpnad i och med skiftet till en avsevärt större lokal och ett markant större utbud. Detta år har storleken diskonterats och det faller istället på det faktiskt innehållet, rättare sagt utställare och celebra gäster, att höja nivån ytterligare. Och vad gäller denna aspekt står klockorna i mångt och mycket stilla. Utbudet är fortfarande dominerat av gossedjur och att det finns bås som upptar ansenliga kvadratmetrar innehållandes godis, vars färg ger onda aningar att det framställts med radioaktivt avfall, verkar vara ett nödvändigt ont för mässan.

I år har dock en viss förändring skett vad gäller utbudet i det som döpts till Comic Village, ett område där serietecknare finns tillhands för både diskussion och signeringar. Här säljs en salig – men oerhört god blandning av extremt exklusiva och kostsamma originalalster vars proveniens kan spåras direkt till publicerade sidor i tidningar som Justice League. Men här finns också något så sympatiskt som moderna originalteckningar från moderna Bamse-tidningar. Denna märkliga kompott kan verka alltför udda men visar sig fungera utmärkt då detta känns som mässans sanna centrum.
Detsamma gäller den nu – äntligen, utökade Artist Alley där mindre etablerade artister får sälja sin konst. Från att ha varit en obetydlig del under de första åren har detta växt till en massiv sektion som upptar ett stort område. Detta visar sig också vara en av de mer trafikerade delarna av mässan och jag står fast vid att det vore aktuellt att styra om Comic Con till att lägga mer fokus på det mer ’’traditionella’’ artisteri som skulptur, måleri och teckningar. För det är här mässan har sin sanna själ, där aspirationer blandas med den smittsamma – men inte toxiska, fanatismen.

Mässans relevans märks också av utanför mässgolvet. Huvudstadens mest ansedda och klassiska nörd-institutioner, Comics Heaven och Science Fiction Bokhandeln, som på lördagen är fullkomligt belamrade med mässbesökare som vallfärdar dit. Att mässan lyckas sprida en sorts festivalstämning är i sig imponerande och tyder på att intresset vägrar att avta.

Det finns dock fortfarande detaljer som inte bara bör utan måste ses över för att utvecklingen skall gå åt rätt håll. Årets kändisgäster kan vara några av de mest ointressanta sedan mässan sjösattes för över tio år sedan. Neil Newbon från det omåttligt populära och imponerade spelet Baldur’s Gate 3 är det stora dragplåstret, en gäst som är som gjord för tillkomster av det här slaget i och med sin generositet och välkomnande personlighet. Men då mässan tidigare erbjudit världsnamn som James McAvoy och huvudrollsinnehavare från The Boys är gäster som Tom Welling och Mark Williams ett rejält nedköp, framförallt med tanke på hutlösa autografpriser. Och varför det fortfarande tillåts säljas osmakligt skräp som ekivoka kroppskuddar där motivet är suspekta anime karaktärer, går i total polemik med en mässa som understryker vikten av respekt gentemot cosplayers och att alla former av sexism och olämpliga närmanden leder till repressalier.

Allt som allt är står sig Stockholm Comic Con fortfarande som en sann höjdpunkt för allt nördigt även om det trots många gångna år, finns både ett och annat att förbättra.

Oförutsägbarhet styr intim och avskalad fullängdsdebut – Stars med Anton Dromberg & Anna Berglund

by

Anton Dromberg & Anna Berglund

Stars

3

Inspelad i Riksmixningsverket Stockholm 2023-1024

Prophone (Naxos)

Releasedatum: 1/11 2024

För några år sedan gav Anna Berglund mig i egenskap av vikarierande chefredaktör på Orkesterjournalen / JAZZ ett erbjudande om att göra ett reportage, vilket resulterade i en intervju över fyra sidor inklusive foton med medlemmarna medlemmarna i Johan Borgström sextett. Det är dock första gången jag kommer i kontakt med hennes musik. För ett projekt i jämställdhet har hon prisats av IMPRA. Vidare har hon haft styrelseuppdrag i musikbranschen, engagerat sig kulturpolitiskt och innehar tjänst på folkhögskola. Berglund spelar och sjunger på andras produktioner parallellt med att driva egen karriär. Både med jazzkvartett och inom alternativ pop har skivor släppts sedan ett decennium. Fast i samarbetet med pianisten Anton Dromberg begås nu albumdebut. Ep:n från 2021 blev av LIRA utsedd till årets bästa inom kategorin vokal- och piano(jazz).

Stars innehåller nio låtar varav paret Dromberg & Berglund eller enbart Berglund gjort fem av dem. Originalens texter har skrivits av hon som sjunger dem medan Dromberg ( känd från Erik Palmberg Quartet) ansvarar för samtliga arrangemang. Duon kompletteras med rytmsektion: Amanda Karström på kontrabas och batterist Henrik Jäderberg (Horncraft, Emmalisa Hallander kvartett etc). På Lost At Sea medverkar en stråkkvartett arrad av Dromberg. De heter Erik Arvinder, Daniel Migdal, Riika Repo samt Filip Lundberg. En saxofontrio bestående av Martin Wirén, Tom Gabrielsson och den välkände Fredrik Ljungkvist fyller ut soundet på titelspåret.

Lovande inledning med två innerliga original vilka subtilt framskrider. Sången är här utstuderat spröd. Uppskattar det lyriska och samtidigt innovativa anslaget vid flygeln. Spelas genomgående inkännande med vispar medan man blir varse basistens närvaro genom feature i Bird Cherry Trees. Efter två och en halv låt upplöses strukturer till och från, skönjbar stadga förvandlas då till fladdriga komponenter. Lösliga segment som medför att jag tidvis får problem att upprätthålla intresset.

Tolkningarna utförs med minst sagt självständig profil. Now At Last skriven sent 50-tal av Bob Haymes för sin bror görs med originell tvist vilket i än högra grad gäller bitterljuva mästerverket Alfie. Bacharachs soundtrack är totalt omgjort och för mina öron blir det mycket märkligt, ett för drastiskt ingrepp. Väldigt vacker ballad av Lars Gullin har omformulerats av Berglund med förvisso ypperligt uttaget tema på flygeln, fast förbindelsen till upphovsmannen går nästan förlorad. Är avsevärt mer positivt inställd till bearbetningen av Elvis hit Can´t Help Falling In Love. Sensuellt släpiga sången, vispspelet, nedtonade basgången, varsamma inramningen av Dromberg utgör ingredienserna som sticker ut. De tillför rent av en bedårande kvalitet.

I några melodier förändras sången. Spröd stämma ´a la Sophie Zelmani eller tidiga Stina Nordenstam övergår ett par gånger till en röst som betonar med viss emfas, mer tryck alstras utan att gå utanför redan etablerat sound. I finalnumret hänger sig artisten åt en drömsk och mystisk skepnad, ett tillstånd hon verkar förtjust i att framkalla. Saxofontrion utvecklar uppfinningsrikt hennes vision. Somliga sekvenser är som framgått i mitt tycket alltför komplicerade för att greppa. Ojämnt framstår därför som ett passande omdöme för detta debutalbum.

Recension av TV-serie: En samisk Narnia inspirerad saga med utmärkta skådespelare och ljuvliga miljöer

by

Årets julkalender i SVT "Snödrömmar" skärmdump: SVT Play

Titel: Snödrömmar

Betyg: 4

Skådespelare: Ellá Márge Nutti, Hedvig Åhrén, Anna Åsdell, Christine Meltzer, Olle Sarri, Måns Nathanaelson, Shirley Clamp med flera.

Regi: Jacob Seth Fransson och Jonas Wallerström.
Visas: Dagligen i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play mellan den 1–24 december.

De senaste årens julkalendrar som sänts i Sveriges television (SVT) har hållit en bra och hög nivå. Det har jag kunnat konstatera i de recensioner som publicerats här under de senaste åren. Årets julkalender med titeln ”Snödrömmar” är inget undantag från den fina trenden. Vi får i år se en samisk och stundom lite läskig ”Narnia”-saga med briljanta skådespelare, ljuvliga miljöer och en berättelse som berör även mig som vuxen tittare på djupet. För en bra julkalender tilltalar ju alla åldrar.

Berättelsen tar sin början i den fiktiva lilla fjällkommunen Lill-Uman, där gnistrar snön vit på taken. Tja, inte riktigt överallt för på Gavmofjäll är det ingen snö alls trots att det borde legat ett tjockt vitt täcke av snö sedan länge. Underligt nog har det inte fallit en enda snöflinga där, och det går ju inte för utan snö kan mamma Maggan och hennes döttrar Ristin och Aila tvingas sälja sitt värdshus och flytta därifrån. Snöns frånvaro för redan med sig konsekvenser, avbokningarna trillar nämligen in från de skidsugna turisterna som inte har någon som helst lust med att åka utför på gräs och grus.

Men så en natt drömmer 13-åriga Ristin en underlig dröm. I den träffar hon sin nyligen bortgångna mormor, som visar henne en glänsande och grön sten. Kan den mån tro bära på lösningen till alla problem? Kan den få det att snöa på Gavmo igen, så att det blir rätt före för skidåkning och familjen inte tvingas flytta? Systrarna måste så klart hitta den här stenen, och äventyret rullar igång. Det är på ett sätt ett klassiskt julkalenderäventyr vi får se och som vi gärna vill följa med på.

För i årets julkalender finns ett tydligt problem, ett ännu tydligare mål, en uppenbar motståndare i form av det självupptagna kommunalrådet Lena Bridén. Mitt i har vi två barn som axlar ansvaret att ställa allt till rätta. Det som dock skiljer produktionen från tidigare års julkalendrar är kontexten i vilken berättelsen utspelar sig. Här rör vi oss i en samisk miljö, där Sápmis rika kultur för en gångs skull får skina på bästa sändningstid på SVT:s plattformar. Och så har det minsann inte alltid varit.

Det ena som är slående i ”Snödrömmar” är den höga nivån på skådespeleriet hos både de vuxna och barnen. Det lyfter handlingen på ett tilltalande sätt. Ellá Márge Nutti imponerar stort i rollen som Ristin och Olle Sarri är som vanligt fullkomligt briljant. Han porträtterar karaktären Sören, det är en vilsen själ som har kommit till Gavmo för att hitta sig själv som det kallas för. Scenen där han blickar ut över fjället och vrålar: ”Snälla, hjälp mig! Någon!? Naturen! Universum! KOMMUNEN!?” ja, den scenen känns redan som en modern klassiker.

Det andra som slår en är att årets julkalender bjuder oss tittare på en fin berättelse med många djup och bottnar. Utan att på något sätt bli skriven på näsan, får man flera rejäla tankeställare – om naturen, miljöförstöringen, identiteten, samhörigheten och till syvende och sist vår egen historia. Det landar liksom i vikten av att bli tillfreds med – och få kännedom om – sina rötter. Igenkänningsfaktorn är hög där. Det sorgliga i att behöva tala tyst om vissa saker, för att kunna bli accepterad av omvärlden. Det är djupt mänskligt behov hos oss alla.

Men det finns emellertid några saker som drar ned intrycket av ”Snödrömmar” och som gör att betyget inte blir det högsta. Berättarrösten är tyvärr grötig och raspig – det gör att man knappt hör vad som sägs. En ståndpunkt som består, även om det så klart finns textning tillgängligt via Text-TV eller SVT-appen. Den då och då förekommande lite väl påtagliga präktigheten är också ett litet minus. För nog har man väl sett rollkaraktären Ristin i verkliga livet? Ja man tänker förstås på Greta Thunberg både med mössan och de långa flätorna. Tanken uppstår att det ju finns en gradskillnad i att ha rätt i sak och få rätt i sak.

Men i det stora hela gör det inte så mycket. De få irriterande bristerna försvinner nästintill i allt det där som är så bra med årets julkalender – till exempel skådespelarinsatserna och den subtila samhällskritiken. De vuxna i julkalendern tycks besatta av sin mobiltelefon (förmodligen hög igenkänningsfaktor sett från barnens perspektiv) – ty det pratas om vikten av antal följare, betalda samarbeten och social media management. Det gör att de missar vad som pågår omkring dem.

Barnen, däremot, lever här och nu. Kanske är det läge att du som förälder nu i december under en stund bör låta dina sociala medier vila, skjuta upp alla ”måsten” och istället slå dig ner i TV-soffan och titta på ”Snödrömmar” tillsammans med ditt barn. Det är en tankeväckande och stundtals lite läskig samisk Narnia inspirerad saga vi bjuds på, som mycket väl kan leda till många viktiga samtal varje dag fram till julafton. Och du behöver inte vänta till det klockslag julkalendern sänds i SVT:s linjära kanaler. För numera kan man nämligen streama via Playtjänsten och se varje avsnitt när man själv känner för att titta. Rekommenderar således årets julkalender, betyget landar även i år högt när man ser till helheten. Premiär sker den 1 december i SVT 1, SVT Barn och på SVT Play.