Efter att ha gjort succé genom ett relativt simpelt byte av lokal – från Kistamässan till Stockholmsmässan i Älvsjö, behövde Stockholm Comic Con nu jobba än hårdare för att bibehålla fjolårets oerhört höga nivå. Resultatet blir kanske inte fullt lika bländade och imponerade som ifjol men ändå oerhört lyckat.
Vid en snabb blick på tidigare artiklar som rör diverse mässor är det tydligt att det förekommer upprepningar. Lovorden kring Artist Alley och de entusiatiska och sympatiska besökarna upprepas i text efter text, oavsett om det var ett, två eller till och med nio år sedan. Det säger också en hel del om hur dessa event är strukturerade. Till skillnad mot andra typer av sociala sammankomster, exempelvis biofilm, konserter och teater, finns det en sättning och ett ramverk som måste följas. Även utländska mässor i världsstäder som New York och London besitter ett liknande utbud – dock i större skala. Mässor som dessa är tänkta att appellera till massorna, till skillnad mot hyperexklusiva event som det omåttligt elitistiska Lake Comic Comic Art Festival, är Comic Con Stockholm tänkt att vara till för precis alla, oavsett intresse, budget eller ålder. Därmed är traditionernas makt oerhört stark, de starka elementen kvarstår och de ständiga bristerna är svåra att åtgärda.
Vi har därmed att göra med upprepningar, något som var mindre beklämmande förra året då mässan – på ren råstyrka, lyckades slå besökarna med häpnad i och med skiftet till en avsevärt större lokal och ett markant större utbud. Detta år har storleken diskonterats och det faller istället på det faktiskt innehållet, rättare sagt utställare och celebra gäster, att höja nivån ytterligare. Och vad gäller denna aspekt står klockorna i mångt och mycket stilla. Utbudet är fortfarande dominerat av gossedjur och att det finns bås som upptar ansenliga kvadratmetrar innehållandes godis, vars färg ger onda aningar att det framställts med radioaktivt avfall, verkar vara ett nödvändigt ont för mässan.
I år har dock en viss förändring skett vad gäller utbudet i det som döpts till Comic Village, ett område där serietecknare finns tillhands för både diskussion och signeringar. Här säljs en salig – men oerhört god blandning av extremt exklusiva och kostsamma originalalster vars proveniens kan spåras direkt till publicerade sidor i tidningar som Justice League. Men här finns också något så sympatiskt som moderna originalteckningar från moderna Bamse-tidningar. Denna märkliga kompott kan verka alltför udda men visar sig fungera utmärkt då detta känns som mässans sanna centrum.
Detsamma gäller den nu – äntligen, utökade Artist Alley där mindre etablerade artister får sälja sin konst. Från att ha varit en obetydlig del under de första åren har detta växt till en massiv sektion som upptar ett stort område. Detta visar sig också vara en av de mer trafikerade delarna av mässan och jag står fast vid att det vore aktuellt att styra om Comic Con till att lägga mer fokus på det mer ’’traditionella’’ artisteri som skulptur, måleri och teckningar. För det är här mässan har sin sanna själ, där aspirationer blandas med den smittsamma – men inte toxiska, fanatismen.
Mässans relevans märks också av utanför mässgolvet. Huvudstadens mest ansedda och klassiska nörd-institutioner, Comics Heaven och Science Fiction Bokhandeln, som på lördagen är fullkomligt belamrade med mässbesökare som vallfärdar dit. Att mässan lyckas sprida en sorts festivalstämning är i sig imponerande och tyder på att intresset vägrar att avta.
Det finns dock fortfarande detaljer som inte bara bör utan måste ses över för att utvecklingen skall gå åt rätt håll. Årets kändisgäster kan vara några av de mest ointressanta sedan mässan sjösattes för över tio år sedan. Neil Newbon från det omåttligt populära och imponerade spelet Baldur’s Gate 3 är det stora dragplåstret, en gäst som är som gjord för tillkomster av det här slaget i och med sin generositet och välkomnande personlighet. Men då mässan tidigare erbjudit världsnamn som James McAvoy och huvudrollsinnehavare från The Boys är gäster som Tom Welling och Mark Williams ett rejält nedköp, framförallt med tanke på hutlösa autografpriser. Och varför det fortfarande tillåts säljas osmakligt skräp som ekivoka kroppskuddar där motivet är suspekta anime karaktärer, går i total polemik med en mässa som understryker vikten av respekt gentemot cosplayers och att alla former av sexism och olämpliga närmanden leder till repressalier.
Allt som allt är står sig Stockholm Comic Con fortfarande som en sann höjdpunkt för allt nördigt även om det trots många gångna år, finns både ett och annat att förbättra.