Hungerstenarna
Av Henrik Bromander
Regi John Hanse
Scenografi & kostym Maja Kall
Ljus Marcus Philippe Gustafsson
Mask Therese Jansson
Dramaturg Amanda Fromell
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 17 jan 2025
Nyskrivna Hungerstenarna är en pjäs av Henrik Bromander som nu får sin urpremiär på Intiman. Stenarna, som titeln syftar på, är de vilka placerats på flodbottnar i Europa under tider av kris. När floden torkar kommer svälten och då träder hungerstenarna fram: “Ser du mig, så gråt”? säger en sten. Det är kanske hög tid att lyssna till detta budskap. Men gråta är inget du gör efter denna klimat-noir-föreställning.
Scenen är svart och avlång. I en fyrkantig inramad ruta inleds föreställningen likt en serietidning. Där, klädd i reflex, står en ensam figur arm i arm som en girlang med sina kompanjoner. Klimataktivisterna blockerar motorvägen och denna gång kör en av lastbilarna bara på. Striden hårdnar och klimataktivisterna börjar tuffa till sig. Vi följer Anna (Hanna Carlsson) och gänget som tar kampen för miljön. Peter (Erik Borgeke), som är säkerhetspolis, följer planerna varsamt i hörlurarna på Säpo-kontoret. Anna börjar han följa väldigt varsamt. Så varsamt att de till slut inleder en romans. I en tillvaro fylld av lögner och paranoia får vi sedan se dessa två rollfigurer navigera i en mörk samtid i Malmö. Ständigt avlyssnade.
Hungerstenarna blir aldrig särskilt gripande i John Hanses regi. Ska teater om klimatkrisen vara gripande? Som publik behåller vi en distans till de sceniska bilder som presenteras i detta fall. Vi är frånkopplade händelserna och betraktar. Kanske går det att likna vid ett doom-scrollflöde som vi ju alltjämt utsätts för som mediakonsumenter idag. Vi ges en inre monolog styckad i bildrutor, skärvor av verklighet, i små lättuggade bitar. På det sättet kan man säga att scenograf och kostymör Maja Kall har lyckats med att skapa en egen form för föreställningen som talar ett eget språk i dialog med samtidens. Innehållet i föreställningen blir nästan sekundärt. Peter har ett ganska stort “whatever” i allt han gör. Inget kostar honom eller oss som publik särskilt mycket. Vi scrollar vidare. För dig som ska se föreställningen vill jag säga: ta med glasögonen, för Hungerstenarna är en nästan uteslutande visuell upplevelse.