Dante Wiechel

Foto Erik Holmströn

Vildhundar
Regi Agnes Rosenberg
Dramatisering Eva-Maria Benavente Dahlin efter Andrea Abreus roman Åsnesommar
Komposition Anna Sóley Tryggvadóttir
Dockor, scenografi & kostym Johanna Mårtensson
Scenografiassistent Mina Arnqvist
Ljusdesign Johanna svensson
Föreställningsfoto Erik Holmström
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Frida Beckman
Röster Angela Kovács, Cecilia Nilsson, Odile Nunes, Björn Elgerd, David Rangborg
Tillverkning Johanna Mårtensson, Mina Arnqvist, Oscar Lara, Katrina Karlqvist, Agnes Rosenberg, Ewa Gawlinska, Nicole Renard, Jonas Bengtsson, Petronella Runwall
Malmö Dockteater på Studio potato i Malmö
Urpremiär 26 mars 2026

Det är en verkstad som välkomnar dig när du går för att se Vildhundar av Malmö dockteater. Diskhon är lerig, kaffekoppen odiskad. Det är ett rum fyllt av papier-mache-figurer på arbetsbänkar och lagerhyllor. Ståltråd och limmat tidningspapper – det hade kunnat vara en bildsal på högstadiet. Det är passande för berättelsen ska ta oss tillbaka till början av livet – den tidiga tonåren.

Shit har fått sitt namn av sin bästa vän Isora. Det är inget nidnamn. Shit och Isora brukar nämligen se fram emot att få “skitan”, “för skit är vackert och underskönt som dimslöjorna runt pinjeträden”. De lever i en by som utgör baksidan av Teneriffas turistnäring. Här härjar de som de tecknade seriefigurerna “Bevis and Buthead”. Det är nämligen väldigt spännande att bajsa i löksoppan till exempel eller att sminka lilla Juan och sedan mobba skiten ur honom. De äter stekt potatis, rapar och sen “gnuggar” de sig. Med andra ord: de är fruktansvärt fria. När de inte har roligt drömmer de sig bort till ett annat liv vid stranden med tjänstefolk och drinkar varje dag. Men det blir inte som de hade hoppats.

Denna föreställning är en medryckande och allvarlig sagostund för vuxna. Frida Beckman gör dockorna levande med en och samma röst som ensam skådespelare. Med små gester och rörelser fångar hon Shits fundersamma lynne samtidigt som hon ger Isora en levande och busig röst. Det är behagligt och lagom. Du behöver inte tycka om teater för att se denna föreställning. Agnes Rosenbergs regi har efter Eva-Maria Benavente Dahlins dramatisering fokuserat på att ge denna berättelse en bredd. Föreställningen rör sig mellan olika rum som tänds och släcks. Scenerna är korta men blir slående och verkliga när fantasin får fylla i mellanrummen. Denna gång tar dockornas ansiktsmimik ett steg tillbaka för att släppa in det litterära berättandet.

Det är svidande vackert att se Vildhundar. Föreställningen som helhet lämnar mig rikare på vad det innebär att vara en vän och att växa upp. Det finns en tyngd i denna uppsättning som inte känns påtvingad eller överdriven. Föreställningen är mer än två timmar lång men det känns som några få minuter. Du kommer inte ångra att du ser Vildhundar av Malmö dockteater.

Hungerstenarna
Av Henrik Bromander
Regi John Hanse
Scenografi & kostym Maja Kall
Ljus Marcus Philippe Gustafsson
Mask Therese Jansson
Dramaturg Amanda Fromell
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 17 jan 2025

Nyskrivna Hungerstenarna är en pjäs av Henrik Bromander som nu får sin urpremiär på Intiman. Stenarna, som titeln syftar på, är de vilka placerats på flodbottnar i Europa under tider av kris. När floden torkar kommer svälten och då träder hungerstenarna fram: “Ser du mig, så gråt”? säger en sten. Det är kanske hög tid att lyssna till detta budskap. Men gråta är inget du gör efter denna klimat-noir-föreställning.

Scenen är svart och avlång. I en fyrkantig inramad ruta inleds föreställningen likt en serietidning. Där, klädd i reflex, står en ensam figur arm i arm som en girlang med sina kompanjoner. Klimataktivisterna blockerar motorvägen och denna gång kör en av lastbilarna bara på. Striden hårdnar och klimataktivisterna börjar tuffa till sig. Vi följer Anna (Hanna Carlsson) och gänget som tar kampen för miljön. Peter (Erik Borgeke), som är säkerhetspolis, följer planerna varsamt i hörlurarna på Säpo-kontoret. Anna börjar han följa väldigt varsamt. Så varsamt att de till slut inleder en romans. I en tillvaro fylld av lögner och paranoia får vi sedan se dessa två rollfigurer navigera i en mörk samtid i Malmö. Ständigt avlyssnade.

Hungerstenarna blir aldrig särskilt gripande i John Hanses regi. Ska teater om klimatkrisen vara gripande? Som publik behåller vi en distans till de sceniska bilder som presenteras i detta fall. Vi är frånkopplade händelserna och betraktar. Kanske går det att likna vid ett doom-scrollflöde som vi ju alltjämt utsätts för som mediakonsumenter idag. Vi ges en inre monolog styckad i bildrutor, skärvor av verklighet, i små lättuggade bitar. På det sättet kan man säga att scenograf och kostymör Maja Kall har lyckats med att skapa en egen form för föreställningen som talar ett eget språk i dialog med samtidens. Innehållet i föreställningen blir nästan sekundärt. Peter har ett ganska stort “whatever” i allt han gör. Inget kostar honom eller oss som publik särskilt mycket. Vi scrollar vidare. För dig som ska se föreställningen vill jag säga: ta med glasögonen, för Hungerstenarna är en nästan uteslutande visuell upplevelse.

Prima Facie
Av Suzie Miller
Översättning Helena Fagertun
Regi Natalie Ringler
Scenografi & kostym Rikke Juellund
Ljus Torben Lendorph
Mask Åsa Trulsson
Dramaturg Agnes Norlin (praktikant) & Anton Elmgren
Medverkande Arina Katchinskaia
Premiär på Malmö stadsteater den 19 dec 2024

Prima Facie är en monolog skriven av den före detta verksamma juristen Suzie Miller och hade urpremiär 2019 i Sydney, Australien. Sedan dess har denna monolog gjort succé både på Broadway och London National Theatre. Nu kommer den till hippodromen i Malmö. Regissör är Natalie Ringler – en riktig tungviktare i teatervärlden – som lämnar dörren på vid gavel när mörka samhällsfrågor ska bearbetas. Vi tillåts ingen paus och ljuset över publiken ligger kvar när föreställningen börjar. Det är som om vi själva har bjudits in till en uppgörelse med vårt rättssystem. Vilka frågor ställer vi till dem som varit med om en våldtäkt? Vad är ”objektivt” klargörande? Vad kan vi lita på “vid första anblick” (prima facie)? Det ska nog bli skönt att öppna fönstren där och vädra lite.

Tessa (Arina Katchinskaia) är försvarsadvokat och det med ett jävla anamma, ända tills hon ställs inför en personlig “paradox”. Hon har gjort rättssalen till hennes boxningsring och därifrån kommer hon alltid ut som vinnare. Inte förlorar hon inte, inte ett enda mål. Det inger respekt. Något som väger tungt för en tjej som behövt vässa armbågarna på universitet för att inte dömas ut direkt av de privilegierade och rika. Nu har äntligen hennes sportiga vinnarmentalitet tagit henne till toppen och hon har lyckats – lyckats med att bli en intellektuell noshörning som krossar alla juridiska hinder i sin väg. Det pirrar till för Tessa när kollegan Julian, med kontaktnät och fin bakgrund, blir förtjust. Är han generad inför mig? Wow! De dejtar, hånglar, skrattar, ligger och allt verkar bra. Men så en kväll får Tessa se en förrädisk sida av sin älskare. Nu är hon offret och rättssystemets rättvisegörande mekanik riktas mot henne: Hade du en tidigare relation med mannen? Har ni haft tidigare sexuellt umgänge? Var var händerna när det hände? Var hade han händerna? Hon hör frågorna, som hon känner så väl, men denna gång är det med en annan “levd erfarenhet”.

Till att börja med måste jag konstatera att det hade varit en mycket bättre föreställning om vi var i ett mindre rum. Spelstilen är inte anpassad till hippodromens astronomiska cirkus-rymd. Det är synd för det känns som att det finns en hel del där som faller bort. Intensiteten trubbas av. Arina Katchinskaia ränner runt utan större effekt till en början men ror båten i land, trots de rumsliga omständigheterna. Men föreställningen blir ändå stark, smärtsamt stark. Ringler lyfter fram det som svider mest och vrider upp volymen till max när det värsta ska visas. Det är renande, strykande och meningsgivande. Utåt kan föreställningen framstå som teoretisk, latin och allt – “Prima Facie”. Men det är den inte. I grund och botten handlar det om att inte bli betrodd när man är som svagast. Föreställningen är inte precis roande men fruktansvärt givande. Tips är att knipa en biljett långt fram.