Foto Erik Holmströn
Vildhundar
Regi Agnes Rosenberg
Dramatisering Eva-Maria Benavente Dahlin efter Andrea Abreus roman Åsnesommar
Komposition Anna Sóley Tryggvadóttir
Dockor, scenografi & kostym Johanna Mårtensson
Scenografiassistent Mina Arnqvist
Ljusdesign Johanna svensson
Föreställningsfoto Erik Holmström
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Frida Beckman
Röster Angela Kovács, Cecilia Nilsson, Odile Nunes, Björn Elgerd, David Rangborg
Tillverkning Johanna Mårtensson, Mina Arnqvist, Oscar Lara, Katrina Karlqvist, Agnes Rosenberg, Ewa Gawlinska, Nicole Renard, Jonas Bengtsson, Petronella Runwall
Malmö Dockteater på Studio potato i Malmö
Urpremiär 26 mars 2026
Det är en verkstad som välkomnar dig när du går för att se Vildhundar av Malmö dockteater. Diskhon är lerig, kaffekoppen odiskad. Det är ett rum fyllt av papier-mache-figurer på arbetsbänkar och lagerhyllor. Ståltråd och limmat tidningspapper – det hade kunnat vara en bildsal på högstadiet. Det är passande för berättelsen ska ta oss tillbaka till början av livet – den tidiga tonåren.
Shit har fått sitt namn av sin bästa vän Isora. Det är inget nidnamn. Shit och Isora brukar nämligen se fram emot att få “skitan”, “för skit är vackert och underskönt som dimslöjorna runt pinjeträden”. De lever i en by som utgör baksidan av Teneriffas turistnäring. Här härjar de som de tecknade seriefigurerna “Bevis and Buthead”. Det är nämligen väldigt spännande att bajsa i löksoppan till exempel eller att sminka lilla Juan och sedan mobba skiten ur honom. De äter stekt potatis, rapar och sen “gnuggar” de sig. Med andra ord: de är fruktansvärt fria. När de inte har roligt drömmer de sig bort till ett annat liv vid stranden med tjänstefolk och drinkar varje dag. Men det blir inte som de hade hoppats.
Denna föreställning är en medryckande och allvarlig sagostund för vuxna. Frida Beckman gör dockorna levande med en och samma röst som ensam skådespelare. Med små gester och rörelser fångar hon Shits fundersamma lynne samtidigt som hon ger Isora en levande och busig röst. Det är behagligt och lagom. Du behöver inte tycka om teater för att se denna föreställning. Agnes Rosenbergs regi har efter Eva-Maria Benavente Dahlins dramatisering fokuserat på att ge denna berättelse en bredd. Föreställningen rör sig mellan olika rum som tänds och släcks. Scenerna är korta men blir slående och verkliga när fantasin får fylla i mellanrummen. Denna gång tar dockornas ansiktsmimik ett steg tillbaka för att släppa in det litterära berättandet.
Det är svidande vackert att se Vildhundar. Föreställningen som helhet lämnar mig rikare på vad det innebär att vara en vän och att växa upp. Det finns en tyngd i denna uppsättning som inte känns påtvingad eller överdriven. Föreställningen är mer än två timmar lång men det känns som några få minuter. Du kommer inte ångra att du ser Vildhundar av Malmö dockteater.
