Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Vänd tillbaka av Harlan Coben – spännande men långt från min vardag

by

Vänd tillbaka
Författare Harlan Coben
Serie Myron Bolitar
Utgivningsdatum 2025-01-09
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Jan Risheden
Originaltitel Think Twice
ISBN 9789189889712

Harlan Coben är en författare som verkligen kan skriva spännande berättelser. Flera av hans thrillers av blivit tv-serier på Netflix och fler är på gång. Också denna thriller lär bli filmatiserad så småningom. Kanske inte som ensam utan att den slås samman med fler om Myron. Myron Bolitar är huvudpersonen i flera av Cobens böcker.

Myron Bolitar som tidigare varit idrottsman jobbar som agent för framstående idrottare. Tre år tidigare deltog han vid begravningen av sin klient, den välkände baskettränaren Greg Downing. Greg och Myron hade en slags konkurrens-vänskap, både på sportarenan och det blev så också när det handlade om relationer. När Greg dog rörde det upp många känslor och minnen i Myron. Men så får Myron besök av två FBI-agenter som påstår att de har bevis för att Greg lever, för de har hittar DNA-bevis från Greg på två mord. Greg är nu efterlyst, misstänkt för mord.

Myron har svårt att ta till sig att Greg skulle leva och att han dessutom skulle vara mördare. Myron berättar för sin vän Win. Win är stenrik och hjälper Myron att söka Greg.

Självklart är boken välskriven, spännande och underhållande. Det är en sådan bok jag som läsare slukar och läser direkt och inte vill lägga undan. Men jag erkänner att den är mer underhållande än att den säger mig något om livet. Det är svårt att identifiera sig med människor som är så stenrika som Win att de har privata helikoptrar och privatflygplan och teknisk utrustning i klass med vad CIA och FBI har. Myron och ännu mer Win är vältränade och nästan som superhjältar. Så direkt engagerande är berättelsen inte. Men det är en klurig thriller helt i Harlan Coben-klass.

Om Harlan Cobens utgivning:
Harlan Cobens spänningsromaner har sålt i över 80 miljoner exemplar, publi­cerats på 46 språk och toppat bästsäljarlistor världen över. Han är den första författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allan Poe Awards, Antho­ny Awards och Shamus Awards. Flera av Cobens böcker har blivit hyllade Netflix-serier, bland andra The Stranger (Främlingen), Fool Me Once (Sanningen) och Missing You (Saknar dig).

En riktig cocktail efter nyår med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi

by

(Nyårsrevyn 2025 ”Cocktail” i Konserthusteatern, Karlskrona)

Titel: Cocktail

Betyg: 4+

Regi: Peter Sjöstrand och Jenny Herlin

Ensemble: David Hellström, Nora Sjöstrand, Ulrika Berg, Elsa Törngren, Ellen Johansson, Gabriella Marin, Lizette Nilsson, Martina Ravnbö, Linnea Strömquist

Kapellmästare: Ebba Kalaitzis Gustavsson

Trummor: Johan Lindegren

Bas: Casper Fridh

Fjolårets nyårsrevy i Karlskrona var ingen höjdare, frågan jag bar med i helgen när det var dags för premiär på Cocktail, årets nyårsrevy på Konserthusteaterns scen, skulle man bli positivt överraskad överhuvudtaget? Och direkt slogs alla negativa förhandsspekulationer på skam, detta var ju flera snäpp bättre än i fjol! Det var tydligt att det här var välrepeterat och revynumren hängde ihop ingen tomgång någonstans. Det var den första tanken som slog mig när öppningsnumret drog igång i Konserthusteatern på lördagskvällens revypremiär. Det var en riktig nyårscocktail med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi med glittrande kläder, plymer i håret och massor av energi med det visar Karlskronarevyn från första början att man levererar på topp och det intrycket står sig föreställningen igenom.

Vi i publiken bjöds på en genomgång av AI-teknikens under, det nyckfulla vädret, fredagsmys och mycket annat under drygt två timmars show i två akter med liveorkester. På många sätt är det en klassisk nummerrevy, som sätts upp. Även om det inte gödslas med överraskande snabba komiska vändningar är det underhållande. Inte minst för att det är så väl framfört och bra regisserat. Helheten hänger ihop och betyget fem ligger så nära. Sångprestationerna är också snygga och bra. Flera i ensemblen kan verkligen sjunga, exempelvis Lizette Nilsson som är briljant. Förmågan att ta ton visar de samfällg bland annat i ett nummer om gårdsförsäljning, där de bjuder på skön stämsång till klassiska melodin Mr Sandman från 1950-talet.

Nyårsrevyn i Karlskrona har alltså en liveorkester, till skillnad från revyn i Ronneby och smaken är som baken vad som är bäst i skillnaden mellan att ha en liveorkester eller inte lämnar jag därhän. Det finns bra saker med båda sätten att tonsätta revynumren, men den unga orkestern är både charmig och duktig. De inleder t ex andra akten med ett kul musikaliskt nummer om E22-bygget. Ja, det är stående intryck Cocktail sprudlar helt enkelt av energi. Även dansarna på scen bidrar till att lyfta föreställningen. Och det är just energin som är så viktig i en revy. Den smittar av sig på publiken direkt, vi är med på noterna rakt igenom.

Det finns några lokala inslag, där numret Paraply är visuellt fyndigt, i en gestaltning av torghandlare som körs bort under Skärgårdsfesten. Regionstyrelsens ordförande Robert Lindén tillägnas ett sångnummer och ett nummer om regionens stora besparingar, där det mesta av verksamheten ska sparas bort. Inte illa för en toppolitiker som skyr rampljuset att få så mycket uppmärksamhet, här får Lindén det med råge! Ett nummer som mottas med stort jubel bland publiken är Kompani Fasan, som handlar om att även äldre medborgare nu minsann ska in i Försvarsmakten.

Några nummer är på det klassiska revytemat förvecklingar och det går alltid hem, och här också så klart. Som när ett samtal om sterilisering samtidigt handlar om ympning av fruktträd. Det är faktiskt riktigt roligt. Tanken vart direkt: Ja, detta är bara bra. På väg hem efteråt kändes det som att det ibland faktiskt är skönt att få fel. Revygänget i Karlskrona med regissörerna Peter Sjöstrand och Jenny Herlin i spetsen bjuder på en riktigt sprudlande cocktail så här i slutet av januari. De ger totalt sju föreställningar fram till den 8 februari, rekommenderas att du går och ser den!

Sprider välbefinnande genom sin orubbligt tajta blåa tyngd – Serve You Right To Suffer på Playhouse

by

25/1 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Ett album av John Lee Hooker (såg honom sitta på största scen under North Sea Jazz festival i Holland cirka 1990) med nästan identisk titel släpptes 1966, varifrån gruppen torde ha tagit sitt namn. Jag har sett blues-gänget vars skivdebut skedde 2012 ett par gånger tidigare. Grejen är att Serve You Right To Suffer är liktydigt med den kvartett som i sin ungdom utgjorde GinHouse plus frontande Bror Gunnar Jansson (son till Kjell Jansson). Skrev här om jubileumsfirandet GinHouse 50+ 2019, ett minnesvärt gig med gäster på Nef som resulterade i att man till slut hamnade på skiva. Sångaren och multiinstrumentalisten Bror Gunnar har å sin sida släppt en handfull plattor. Han har uppträtt som anakronistisk enmans-orkester med mörkt bluesiga original, på trio och gästat The Groove med mera.

Övriga medlemmar i denna konstellation som gör en vältalig publik lycklig i den ordenssal på Valand som är belägen två trappor upp i Valand, måste rent objektivt betraktas som legendarer. Någon annan status är inte tillämpbar. Jag har lärt känna samtliga och genomfört grundliga intervjuer med tre av dem, varför jag hade valt att avstå från att skriva om de osannolikt nog skulle ha gjort mig besviken. Tre av musikerna var förresten en stomme i Tottas Blues Band medan Kjell Jansson blev ett stort namn inom svensk jazz och (porträtterades i Orkesterjournalen för ett par år sedan). Bernt Andersson har varit kapellmästare på vår Stadsteater i åtskilliga produktioner på 2000-talet. Istället för att orda mer om fantastiska meriter under cirka femtiofem år, informeras oinvigda om att på scen huserar Gunnar Petersson bakom sitt trumset, tidigare omnämnda Kjell Jansson trakterar röd basgitarr, Bernt Andersson växlar emellan pallen vid sitt rhodes och centrum på scen med dragspelet på magen eller spelandes munspel medan Bengan Blomgren utgör en särskild lockelse genom sitt känsliga gitarrspel.

Konserten pågår i två set, varav först uppgår till knappt 40 minuter. Slås av exceptionellt fördelaktigt ljud. Tung, dov ljudmatta med reverb(?) som ändå lät luftigt. Ljudteknikerna ska sannerligen kreddas. När jag efter paus flyttar fram till ett annat bord känns det som om volymen höjts minst ett snäpp varvid soundet tar oss i besittning än mer. Bror Gunnar sjunger i varje låt och står för samtliga presentationer, vilka förekommer tämligen sparsamt. Vi får i alla fall reda på att Muddy Waters, Blind Lemon Jefferson och A.J Carter från Carter Family tolkas. Vokala uttrycket förknippat med SYRTS är mycket kraftfullt, om än med ett förhållandevis begränsat register i likhet med flera förebilder. Att det är enormt effektivt oavsett om det handlar om energifyllda original eller snärtiga covers måste poängteras.

Man inleder fräckt, låt från Appalacherna byggs upp stegvis i shuffle-style med feature från gruppens dragspelare. I Louisiana Blues av Muddy Waters får vi aftonens första värmande solo från Bengan Blomgren, något som givetvis röner högst berättigat bifall. Ett utmärkt exempel på stolt, gungande blues. Därpå följer blåa toner i gospel-tappning med Bernt Andersson på rhodes. Frontmannen levererar introt på sitt instrument. Den avlöses av den första av ett par obligatoriska sorgsna kärleksballader.

Allt har varit till belåtenhet. Och nu är man redo att varva upp ytterligare, vilket till att börja med sker i ett framrullande gung vars intensitet jag relaterar till Elmore James och hans likar. SYRTS förvandlas pådrivna av sin formidabla rytmsektion till en gemensam kropp, totalt synkade energier med målet att hitta bluesens extatiska kokpunkt. Följs upp av en snabb boogie och deppigt kvidande stämning i Heartaches And Troubles av Jimmy Reed. Temats groove minner om Nina Simones utlevelse. Uppskattar energin i rummet, hur otroligt tajt de låter och fördelningen av förträffliga features.

Hade tidigare under dagen sett tre filmer ingående pågående festival (48:e upplagan av GFF). Var därtill dumdristig och lade in ytterligare ett biobesök tajmat till förväntad sluttid på konserten. Borde istället hängt kvar en stund och passat på att tacka mina vänner för strålande spelning. Blev mosig i skallen efteråt av alla intryck.

Andra halvan kickstartas av eleganten bakom trumsetet. Gunnar Petersson levererar ett sofitikerat, smattrande högtrycks-solo. När övriga hänger på riffas det underbart över stadigt skön basgång. Tycker mig uppfatta att man gör två annorlunda varianter av klassikern Mystery Train i olika tempon. Vet inte om det var en ”hörvilla”. Vilket hejdundrande delikat ös! Här förmedlas en av aftonens två elastiska bas-groove och Kjell assisteras förnämligt av rytmläggare Gunnar. Njuter av ett lössläppt sound där musikerna ger varandra frihet att brodera ut stick i stunden. En läckert jammig karaktär uppstår i omgångar. Och på initiativ av Bror Gunnar ändras ett tag stil, när bluesrockigt feta harmonier utvecklas. Fast det inte kommer som någon överraskning för publiken, tvärtom, så hänförs vi och jag refererar till dynamiken hos Cream. Trots inträffade glädjerus kunde mer utrymme för klenoden Bengan önskas. Vår gitarrhjälte tycktes ha besvär med sin förstärkare. Han träffade lyckligtvis våra hjärtan i glimtar då och då.

Mästerlige melodimakaren Bernt Andersson känner av vart låtar tagit sig i sina första delar. Bestämmer sig därpå hur ett antal av dem lämpligast färgas, ges en fördjupad stämning genom att teman broderas ut på dragspel, munspel och på klaviaturen. Överhuvudtaget blir andra set en exalterad triumffärd tack vare samspel och sound jämte emotionella tyngden och hur den förgylls av features. Den jämförelsevis unga sångaren, låtskrivaren och bandledaren i hatt får mig att associera en smula till Stevie Ray Vaughan. Av Bror Gunnars aktiviteter att döma blir han extra inspirerad av kolossalt rutinerad och vital omgivning. Kompletterar själv med lödiga licks och genom att hålla ut tonen ordlöst extra länge.

En slagkraftig låt uppvisar likheter med House Of The Rising Sun och Black Spoonful i sig. Sångaren introducerar ett av sina original genom att hävda att han skrivit en glad låt om olycklig kärlek. I dess instrumentala mellanrum unnas vi både inspirerat solo på munsspel av Bernt och dito på slide av Bengan. Äntligen träder den sist nämnde fram i helfigur. Magnifika trummönster och basgångar garanterar ett slags självgående sväng, det förföriska blåa soundet. Vi får ytterligare ett alster i skönt shuffle-stuk. Före extranumret framförs en snabb sak betitlad Oh Death. Insvept i suggestiv inramning tar strukturen oss med med till ett konstant riffande, suveränt uppbackat av en fenomenal rytmsektion. I extranumret uppstår ett avspänt, sprittande sväng där accordeonist Andersson anför i en slags Zydeco-tappning. Detta alster kryddas av Bror Gunnars ordlöst spänstiga röst, uttrycksfull utvidgning av melodin av Kjell Jansson jämte en kort känslosamt utbrott frän magikern Blomgren. Serve You Right To Suffer motsvarar således våra högt ställda förväntningar.

Teaterkritik: Shrek the musical Stockholm har finurliga scenlösningar, fin scenografi och härlig musik

by

Shrek the Musical
Regi/projektledare Thomas Creutz
Översättning Calle Norlén
Koreografi Carin Juborg
Assisterande regissör Adam Gardelin
Musikaliskt ansvarig Petter Hilber
Kostym Maja Malm
Scenografi/rekvisit: Maja Malm, Lotti Malm
Mask/peruk Maja Malm
Ljus Jacob Willén
Specialkostym Draken/dockor Lotti Malm
Dekormåleri Lotti Malm, Bitte Richardsson, Lisa Notman
Föreställnings-sminköser Elina Holewa Chrona, Amelia Kleven, Erika Dahlén, Danskapten: My Ehlin
Ljud Todd Wästfelt, Bosse Loven, Johan Adelöw, Istvan Irre Kirslund,
Föreställning som recenseras 28 januari 2025 på Maxim i Stockholm
Premiären var den 5 januari 2025

Vi kan läsa på Maxim teaterns hemsida, att uppsättningen baserar sig på de animerade filmernas innehåll, på böckerna om Shrek av David Lindsay-Abaire och William Steig. Föreställningen är en amatörproducerad föreställning arrangerad med Music Theater International. Shrek The Musical Stockholm är skriven för att tilltala en ung publik och därmed anpassad därefter.

Shrek är det där gröna fula trollet som Disney-filmerna gett oss. Olika versioner finns att finna och böcker har givits ut. Det moderna trollet som till sist inte skäms över sin färg eller storlek.

Uppsättningen som flyttat in på Maxim, har en mycket stor ensemble och många roller besätts av flera personer. Det fascinerade mig hur de hann byta mellan den ena och andra rollen – mycket gott tempo kunde jag konstatera.

Första gången man ser de flesta av ensemblen är när sagofigurerna blir portade och utslängda i skogen. Efter en stund kunde också barnen i publiken urskilja de flesta av karaktärerna. Deras insatser som dansare i denna sen och i många andra scener var energifylld, glada och roliga. Dessutom var kläderna mycket underfundiga och roliga och det var lättsamt och roligt.

Däremot upplevde jag att föreställningen var allt för lång och att många barn både somnade och var tvungen att lämna salen för att röra på sig/gå på toaletten.

Jag tror på en föreställning på 45 minuter, gånger två och en paus på 20 minuter. Dessutom tror jag inte är allsång på slutet är något som kändes naturligt och fanns kraft till. Däremot kanske man kunde ha inlett andra akten med en gemensamsång om man vill integrera barnen att vara mera aktiva i föreställningen.

Sånginsatserna på scen och musiken var definitivt den största behållning med uppsättningen. Den trallvänliga musiken gjorde att man lätt efter en stund kunde sjunga med om så önskades. Många barn rörde sig i takt med musiken och verkade mycket nöjda.

Det är en växande vänskap mellan trollet och åsnan som vi bjuds på, även om de ofta retar sig på varandra – vilket är okej mellan vänner. Vid ett tillfälle bjuder åsnan på att det kostar på att vara annorlunda och att inte känna sig accepterad och att inte känna sig välkommen är jobbigt. Man misstänker att åsnans behov av att vara rolig hela tiden grundar sig på just i det faktum. Alla försöker vi vara lättsamma och skoj för att bli accepterade. Shrek kan naturligtvis ta på sig den känslan också men reagerar mer med ilska och butterhet, när han skäms över vem han är. Trevligt att deras olikheter för mötas i en vänskap.

Att se prinsessan Fiona ”växa” rakt framför våra ögon genom skilda karaktärer, ger oss den tidslinje och väntan som behövs för att känna av hennes fångenskap. Att hon sedan bär på hemligheter som gör att hon behöver gömma sig vid solnedgången, gör ju att man kan få förstå att skönhet alltid är en tolkningsfråga och inget annat.
Det är fint att vi säger sådant högt, för det behövs.

Manusets sammansättning och tolkningen av manusets undertoner, är det som mest bekymrade mig under föreställningens gång. Det är naturligtvis svårt att välja att vilja vara både barn och vuxna till lags i en föreställning – tror att man ville det på något vis och därför blev det en blandning av vad som var till de unga och det som var till oss vuxna. Dock slår man knut på sig själv, i en barnföreställning, när man väljer att vara mycket sarkastisk, ironisk och satirisk gentemot sina karaktärer. Framför allt blir det krock när man också vill vara vädjande med etik, moral och rättigheter. Man kan inte ena stunden hånskratta åt korta eller tjocka människor och andra stunden betona hur viktigt det är att alla får lova att vara ”weird” (annorlunda). Barn förstår inte komplicerade undertexter. När man skapar tillfällen att hånskratta åt någon öppnar man uppför att inte respektera alla som de är. Det är inte pedagogiskt försvarbart när det handlar om en publik med små barn, eftersom de inte förstår att det är ”på skämt/skoj”. Det hade varit spännande att se originalmanuset och se vilka förändringar man själv valt att göra i översättning och tillägg.

Kvällens stora glädjeämne var den drake som sjöng och agerade på scen. Man hörde hur barnen andades in och höll andan. Lösningen för hur draken fick agera, sjunga och röra sig var en fröjd för ögat. Självklart uppskattas det att hon också fick lov att bli förälskad i någon som var både annorlunda och ”a bit weird”.

Rolllista: Mathias Terwander Stintzing – Shrek, Benjamin Vagnhammar Sundström – Åsnan, Maja Malm – Prinsessan Fiona, Petter Hilber – Lord Farquaad, Jenny Felldin – Draken, Ensemble,Teodor Wennö – Pinocchio, Ensemble, Tiffany Wachtler – Pepparkakan/Den god Fen, Ensemble, Filip Tapper – Stora stygga Vargen, Ensemble, US Lord Farquaad, Ida Eriksson – Gris, Ensemble, US Åsnan, Pepparkakan, Tonårs-Fiona, My Ehlin – Gris, Ensemble, Danskapten, Jonna Skoog – Gris, Ensemble, US Pinocchio, Arvid Karlström – Pappa Björn, Ensemble, US Shrek, Sanna Sagvik – Mamma Björn, Ensemble, Emma Fjordhangen – Pyssling, Ensemble, US Prinsessan Fiona, Rasmus Webeklint – Peter Pan, Ensemble,Carin Juborg – Elaka Häxan, Ensemble, US Draken, Caesar Edström – Den vita Kaninen, Ensemble, Elsa Egnell – Den fula Ankungen, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Lillevie Petersson – Tonårs-Fiona, Tingeling, Ensemble, US ”Ensemble swing”, Oliver Skøtt – Den galna Hattmakaren, Ensemble US ”Ensemble swing”, Anders Hedlund – Thelonius, Olivia Malm – Lilla Fiona, Lilla Shrek, Ensemble, Oliver Hagenfeldt Eek – Lilla Fiona, Ensemble, Emilia Sagvik – Lilla Fiona, Ensemble, Hanna Burehäll – Lilla Shrek, Ensemble, Sam Herrgård – Lilla Shrek, Ensemble,

Filmrecension: Babygirl – själlöst stönande, makabert dålig musik

by

Babygirl
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2024
Regi Halina Reijn

Att regissören Halina Rejin velat flörta med Stanley Kubricks fenomenala Eyes Wide Shut råder det inget tvivel om. Förutom Nicole Kidman i huvudrollen och New York som bakgrund är tanken att skapa intensiv erotik, turbulenta förhållanden och generera ett chockvärde genom att helt ogenerat ta sig an sexuella perversioner.

Det låter farligt, vågat och sensuellt men slutresultat är allt annat än. Då den erotiska thrillern gör sig påmind tycks amerikansk medias alltid häpna inför filmer innehållande oortodoxt sex blir skriverierna alltid detsamma. Oavsett om det är Paul Verhoevens kultklassiska Basic Instinct eller nu Babygirl. Verhoeven lyckades dock närma sig genren och konceptet med en unik glöd i och med Elle från 2016 där Isabelle Huppert spelade huvudrollen i en både brutal och suggestiv historia. Babygirl vill mer än något annat förföra publiken samt chockera med sitt – för att uttrycka det enkelt, tantsnusk, förhoppningen är att skapa farlig erotik som rör sig mellan det sensuella och rent osmakliga.

Dessa högtflygande visioner har dock liten potens då genomförandet är lika bedrövligt som den höga ambitionsnivån. Trots en mycket stabil Nicole Kidman i huvudrollen, som lyckas kanalisera kyla, bräcklighet och hopplöshet genom oerhört rutinerat och professionellt skådespel, har det liten betydelse då manuskriptet som också skrivits av Reijn är lika platt som det är osexigt. Otrohetsaffären – som är tänkt att vara den dramatiska motorn, är bortom det ordinära och är varken intensiv, spänd än mindre erotisk. Detta beror både på fasansfullt stel dialog och torr regi, men i huvudsak Kidmans motspelare Harris Dickinson som verkar ha vandrat in i fel film. Nog för att filmer som sätter det sexuella och vågade i framkanten kan behöva mystik och enigmatiska karaktärer, men Dickinson verkar tro att han spelar en modern version av Jack Uppskäraren. Hans sävliga, okarismatiska och – ofrivilligt, obehagliga och motbjudande agerande är både provocerande och amatörmässigt. Då han och Kidman tvingas till att iscensätta de olika perversionerna är det lika seriöst som då John Cleese lär ut sexualkunskaper i Monty Pythons Meningen Med Livet.

Utöver det är den faktiska berättelsen förmedlad i ett plågsamt lågt tempo, för vem har inte drömt att se Nicole Kidman tömma en swimmingpool eller dricka vatten på en vedervärdig nattklubb vars blinkande ljus borde medföra den mest kraftfulla epilepsivarningen på år och dagar ?

Och ungefär sådär håller det på, lite själlöst stönande, makabert dålig musik som brölar ut ut högtalarna och ett iskallt utseende som är lika appellerande som en vattenpöl. Inte förrän filmens slut då Antonio Banderas, vars roll snarare liknar en statist, och Kidman får agera ihop på riktigt hettar det till. Istället för det gräsliga skådespelet från Dickinson får Kidman äntligen en sparringpartner av rang och lite genuin dramatik kan byggas upp. Men det är för sent och alldeles för lite, framförallt då övriga två timmar bestått av melass tempo, värdelöst manuskript och en berättarteknik med samma inlevelse som då barn ombedes städa sina rum. Babygirl är impotent på alla sätt och vis och visar upp samma erotiska kvalitéer som en smekmånad på ett nedgånget hotell bredvid en bullrig motorväg, gratulerar.