• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Unik gärning formidabelt utförd – Shades of Gil Evans med Bohuslän Big Band på Skeppet

24 oktober, 2025 by Mats Hallberg

22/10 2025

Skeppet i närheten av Stigbergstorget i Göteborg

Bohuslän Big Band genomför en handfull olika projekt varje säsong. På något sätt får de tiden att räcka till för dessa eftersom det finns en stor organisation och storbandets medlemmar är anställda. I höst har redan lyckade produktioner med Lars Jansson (hört en inspelning av P2 i Jazzradion) och Isabella Lundgren ägt rum.

Blev inbjuden till deras allra senaste satsning där innovative arrangören Gil Evans lanseras och då bortom de legendariska samarbetena med Miles Davis. För att uppmärksamma en digital release av ,musik inspelad 2007 som legat och ”dammat” i arkivet, arrangeras ett par konserter. Fanns inte tillgång till noter varför förtjänsten att dessa tolv kompositioner spelades in ska tillskrivas orkesterns Niclas Rydh som adapterat Gil Evans intrikata arr. Visar sig att hela tolv av medverkande musiker är med på scenen. Kan som kuriosa nämna att jag hört Gil Evans Orchestra live på North Sea Jazz Festival. Sonen Miles ledde då orkestern på grund av att hans pappa dog 1988. Ska påpekas att BBB valt att exkludera hur det ofta lät om Gil Evans från 70-talet och framåt. Slog in på ny kreativ bana när han fick upp öronen för Jimi Hendrix och syntar, ansvarade för soundtracket till stjärnspäckade Absolute Beginners, samarbetade med Jaco Pastorius, Sting och medlemmar från berömda husbandet i Saturday Night Live.

Konserten inför en skapligt stor publik är som brukligt uppdelad i två set. Hade oerhörd tur då jag kunde lyssna bekvämt tillbakalutad i en fåtölj, gladdes åt att akustiken var bättre än någonsin i förhållandevis rymliga Skeppet. Magnus Lindgrens yttrande om BBB på Stora Teatern under ett av hans samarbeten tål att upprepas: ”Bohuslän Big Band ska rankas som ett av världens sju bästa storband”. För att korrekt återge musiken från den man Rydh likställer med Ravel och ser som den främste i sitt gebit skiljer sig sättningen åt en del jämfört med den gängse för storband.

Veteranen och valthornisten Håkan Nyqvist spelar för första gången med orkestern liksom Jesper Kramer Johansen på tuba som till vardags återfinns i Göteborgs Symfoniker. Alberto Pinton mest anlitad på barytonsax, trakterar fem ytterligare instrument för att få fram särarten i Evans angenäma sound. Trumpeterna och trombonerna är därmed tre till antalet, varav trombonist Christer Olofsson alternerar på euphonium. Att gitarristen Rolf Jardemark engagerats faller sig naturligt då han var med på inspelningen, liksom Peter Janson på kontrabas och pianist Tommy Kotter. Uppräknade musiker tillhör de som i omgångar fyller vakanser eller förstärker. Joakim Rolandson i träblåssektionen turas om med Rydh att vara ciceron.

Konserten börjar på utsatt tid med två kompositioner utan introduktion. Swingbetonad del avlöser sugande blues och därefter frontar Joakim Rolandson på altsax till läckert pådrivande rytmer. I S:t Louis Blues fastnar jag för ljuvligt intro av Rolandson och Jardemarks licks. Karaktären på soundet ändras i närmast majestätiskt framskridande La Paloma, vars anslag av Kotter vid flygeln ger en extra dimension. I repertoaren ingår nästan samtliga av låtarna på albumet New Bottle Old Wine från 1958 vars solist var ingen mindre än Cannonball Adderley på altsax. Hyllningen ”till en av jazzens främsta innovatörer” görs av ett otroligt samtrimmat gäng. I ryggen har man dels inspelningen, dels tre repetitioner och man är ensamma om att lira Gil Evans inte precis lättspelade orkestreringar.

Nobody´s Heart från Gil Evans första platta som ledare har Mikael Karlsson på tenor och Tommy Kotter som solister. Och mannen vid flygeln briljerar. Före paus levereras enligt Rydh en svit från omnämnda albumet från 1958, fast av mina efterforskningar framgår att Davenport Blues hämtats från Great Jazz Standards utgiven året efter. Tonspråket under konserten är föränderligt till sin karaktär. alltid fängslande. Soundet känns igen även om just dessa tolkningar är nya för mig. Ibland är det öppna spjäll och mycket energi, ibland utvecklas klanger på ett sprött, reflekterande sätt ”smooth and safe”.

På ett förunderligt vis mixas referenser till klassiska tonsättare med swing och bluesens allvar. Kraftfullt samverkande stämmor kontra innerliga fördjupningar. Finns många lager att urskilja, liksom avancerade passager och vändningar. Kompet med feature från Peter Janson på kontrabas är aktiva. I svitens slutskede hörs en släpig sak, en avig blues av Charlie Parker. Av solister måste Samuel Olsson på trumpet framhållas särskilt jämte Alberto Pinton på baryton.

Andra set ger oss en höjdpunkt direkt i form av Barbara Song, Kurt Weil förklädd till nästan oigenkännlighet. Expert Rydh lyfter fram dess enastående harmonik och meditativa anstrykning. Linus Lindblom står för ett förnämligt solo i en fri interpretation vars laddning får mig att tänka på atmosfären på Sketches Of Spain, Gil Evans magiska samarbete med Miles. Chant Of The Weed av Don Redman frontas av Alberto Pinton på b-klarinett.

Vi serveras en mer renodlad svit, en stark trippel med olika faser som varar i ungefär en kvart. Titlarna på dessa välkända standards, tagna från huvudsakliga källan och med samma låtordning, är Lester Leaps In, Round Midnight och latin-influerade Manteca. Som bekant är upphovsmännen i turordning Lester Young, Thelonius Monk samt Dizzy Gillespie tillsammans med Gil Fuller och Babs Gonzales. Här får Linus Lindblom mycket att bestyra och imponerar. För jazzälskare blir det en ren njutning. Högtidsstunden kickar igång härligt boppigt, övergår i vackert utdragna toner med Kotter i förarsätet och kulminerar abrupt i Dizzys riviga dänga. I detta sjok urskiljs förvånande nog en vibe av Count Basie. Att tillägna sig hur stämmor sofistikerat sammantvinnas är en sann njutning.

Från The Individualism of Gil Evans (1964) kommer Concorde skriven av John Lewis vars original släpptes som titelmelodi på album av Modern Jazz Quartet nästan tio år tidigare. Berättas för oss att Evans tog arren till sin orkester och skapade den första jazzfugan. Tillgodogör mig pregnant bas-feature, batterist Göran Kroon som eldar på med full kontroll och stilfullt solo från gitarrist Rolf Jardemark. Samtliga titlar från Shades Of Gil Evans framförs. En vågade man spara till extranumret, en jazzig variant på stycke ur Tjajkovskijs Nötknäpparsviten, närmare bestämt Arab Dance. Denna lika komplexa som lyckade fusion innebar genombrottet för en ung pionjär när han befann sig i Claude Thornhills orkester 1942. Solister definitivt värda att uppmärksamma för ypperliga insatser är Håkan Nyqvist på valthorn och Martin Bjurek Svanström på klarinett. Solon tidigare under konserten på trombon av nämnde Rydh och Christer Olofsson inte att förglömma. Mycket nöjd tog sig recensenten hem via promenad och två spårvagnsresor.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Springsteen: Deliver Me From Nowhere – snuddar någotsånär vid vad som gjort en ordinär man från New Jersey till den största rockpoeten i modern tid

23 oktober, 2025 by Elis Holmström

Springsteen: Deliver Me From Nowhere
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Scott Cooper

För kända musiker eller grupper tycks det oftast bara vara en fråga om tid tills en biografisk film framträder. Men vad gäller Bruce Springsteen har förutsättningarna varit annorlunda. Mannen som – med rätta, gjort sig känd som den bästa och mest elektriska live-artisten de senaste fyrtio åren har också varit notoriskt noga med att ständigt neka flera kommersiella uttryck. Springsteens musik var under lång tid svår att använda på film – minus de gånger då han spelade in titelspår till exempelvis Jonathan Demmes Philadelphia. Potentiella samarbeten med gitarrmakaren Fender har också resulterat i hårda nej, detsamma med mångmiljonerbjudanden för att låna ut musiken till reklam.

Men i och med försäljningen av sin musikkatalog till Sony för ett par år sedan har en tydlig förändring skett vad gäller bossens villighet att ställa sitt artisteri i det ultrakommersiella rampljuset. Numera kan låtar som Badlands till och med dyka upp i Guardians Of The Galaxy. Att det således nu finns en biografisk film om New Jerseys mest kända person – uppbackad av självaste Walt Disney, är ytterligare ett bevis på att den höga och orubbliga barriären nu är riven.

Med tanke på att Bruce Springsteens artisteri för många – inklusive undertecknad, går bortom hyllningar och stora adjektiv blir uppgiften att på något sätt fånga denna artistiska gärning nästintill omöjlig. Därför väljer regissören Scott Cooper att inte göra en omspännande biografi som behandlar uppväxt, genombrott, svårigheter och vägen till att bli i det närmaste legendarisk, en formula som varit cementerad i så kallade ’’biopics’’ sedan Ray 2004. Istället är detta en mer koncentrerad studie av en period i Springsteens liv som för många – även kalenderbitare som memorerat låtlistor och de mest exklusiva live-framföranden, inte är helt tydlig. Skapandet av albumet Nebraska omskrivs ofta som en privat och djupt kompromisslös process där vad som var tänkt att vara demos blev till ett av de mest hyllade och minnesvärda albumen i Springsteens karriär.

Scott Cooper vill också skapa paralleller mellan skivans tematik, innehåll och djupt nergångna porträtt av förtvivlan och hopplöshet som ett direkt resultat av den mentala ohälsa som Springsteen många gånger talat om, bland annat i sin biografi. Dock finns det problem att förankra hela filmens emotionella spektra och berättelse kring denna känslomässiga analog. Låtarna på Nebraska är avskalade långa och svepande sagor som transporterar lyssnarna till platser och personer som de helst inte vill veta av – mördare, utstötta och livsöden så desperata att det är svårt att processa. Den skapande processen som filmen vill delge skildras dock alltför ordinärt.

Det är korta sekvenser då lyrik författas och arrangemang tillsätts, det görs aldrig någon kraftig djupdykning i vad som fick Springsteen att ta nästa steg vad gäller att förfina sitt narrativa låtskrivande. Mycket förankras istället genom svartvita tillbakablickar vars vackra foto och o-märkvärdiga amerikanska småstäder genast drar tankarna till den fantastiska Alexander Payne-filmen med samma titel som albumet. Tillbakablickarna är förvisso dramatiska men är aningen för ytliga och långtifrån så kraftfulla som de skulle behöva vara. Filmen slirar också vad gäller den karaktär som spelas av Odessa Young, en helt fiktiv karaktär som är tänkt att demonstrera den emotionella otillgänglighet som Springsteen genomgick under inspelningen. Tyvärr är detta ett sidospår som tillför ytterst lite av värde då det känns pliktskyldigt och stelt, detta trots en mycket bra insats av Young. Filmens tematik hoppar också hej vilt. Där Nebraska handlar om förtvivlan och hopplöshet vill filmen många gånger istället försöka förstå vikten av att värdera kopplingen till den plats man kom ifrån, trots att den kan vara kantad av trauma. Detta är dock bisarrt att sammankoppla med Nebraska då det är ämnen som behandlades på Darkness On The Edge of Town, en skiva som helt och hållet var en motreaktion till de drömmande älskande som flydde staden full av förlorare i albumet Born To Run. Den här dissonansen blir som mest uppenbar i filmens final då Cooper verkar tappa greppet om sin film, från att ha varit koncentrerad och ytterst lågmäld blir den märkligt bombastisk och närmast sentimental. Det är också här filmen vill ha utdelning på det emotionella planet trots att den gjort alltför lite för att skapa en stark grund, framförallt vad gäller Springsteens ytterst komplicerade relation till sin far.

Istället kommer de sanna rysningarna då Springsteen med sina vapendragare går in i studion och vi får se hur Born In The USA skapas. Precis som scenerna i James Mangolds A Complete Unknown är skapandet av legendarisk musik skildrat med en kompromisslös passion. Addera dessutom Jeremy Allen White i en roll som musikvärldens minst dramatiska person, där Dylans osympatiska hybris eller Johnny Cash ultra-maskulina persona var aningen mer tacksamt att skildra är Bruce Springsteen en person med introverta egenskaper som – enligt honom själv, ogillar att vara i centrum då han inte är på scen. Denna alldagliga, avslappnade och självironiska humor lyckas Allen förmedla oerhört väl, mest slående är det i ett par ytterst specifika ansiktsuttryck som är otäckt nära den verkliga varan. Addera också att Whites sång är ypperlig så är detta ett starkt om inte klassiskt porträtt.

Scott Cooper verkar också vara bekväm med sitt ämne, för efter kompletta parenteser med filmer som Black Mass och Out Of The Furnace är detta första gången sedan Crazy Heart som hans filmskapande känns inspirerat. Och under de sekvenser som faktiskt rör vid tematiken om hur Bruce Springsteens musik påverkat miljontals människor är det svårt att inte bli gråtmild. Då kommer konsertminnen tillbaka och en påminnelse om att vi här faktiskt har en film som någotsånär – mellan varven, snuddar vid vad som gjort en ordinär man från New Jersey till den största rockpoeten i modern tid, ett faktum som i sig är en triumf.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bruce Springsteen, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Frankenstein – finalen är oemotståndlig

23 oktober, 2025 by Elis Holmström

Frankenstein
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 oktober 2025 på utvalda svenska biografer – och på Netflix den 7 november 2025
Regi Guillermo del Toro

Alla som intresserat sig för Guillermo del Toro vet att bakom de kritikerrosade filmerna samt tituleringarna som en av nutidens vassaste regissörer, vilar en genuin nörd. Del Toros fascination för monster och mörka sagor får de mest luttrade och inbitna fanatikerna att likna stympare. Där del Toro alltid haft nära till det fantastiska och befolkat sina filmer med väsen och ting som endast kan beskrivas som udda, har han de senaste åren djupdykt ned i några av de mest klassiska fantasyberättelserna. Först med sin visuellt perfekta version av Pinocchio och nu med det sanna eposet, adaptionen av Mary Shellys legendariska Frankenstein.

Att del Toro har en nästan religös vördnad inför materialet råder det inget tvivel om. Hans andra hus döpt till Bleak House, där alla hans exklusiva och åtråvärda nördrelaterade konstobjekt förvaras och visas upp, har ett jättelikt Boris Karloff huvud i entrén, återskapat i minsta detalj. Del Toro har också talat om sin fascination för karaktärer som kan anses vara utstötta, vars abnorma egenskaper tvingar dem till att själva skapa sig en förståelse för världen. Allt detta kan spåras till Frankenstein, en berättelse som under åren helt associerats med den alltför simpla adaptionen med just Karloff i huvudrollen. Även om det gjorts försök att adaptera Shellys bok på ett mer autentiskt sätt har inget fått vidare genomslag.

Allt det förändras nu – det är få regissörer som är så pass lämpade för ett projekt som del Toro är för Frankenstein. Förutom den uppenbara passionen för berättelsen är del Toro en av få moderna filmskapare som besitter en helt unik visuell identitet som inte heller känns konstlad eller ansträngd, något som Wes Anderson ständigt dras med. Scenografi och foto för en film signerad del Toro är genast igenkännbar, med kulisser som kunde ställas ut på valfritt konstmuseum samt ett foto som ständigt dras till kontraster mellan diverse mörka nyanser.

Frankenstein är inget undantag, del Toro som varit en av de mest uttalade kritikerna vad gäller artificiell intelligens har denna gång varit än mer strikt vad gäller kravet på faktiska kulisser och praktiska effekter, däribland plågsamt tidskrävande makeup för filmens legendariska monster. Resultatet är bländade där gotisk och viktoriansk estetik skapar ett visuellt under. Sättet kostymer nyttjas för att addera flärd är också spektakulärt. Till detta följer ett sylvasst digitalt foto som inledningsvis framstår aningen malplacerat och anakronistiskt i dessa – tidsmässigt, förlegade miljöer. Men diskrepansen blir snart en sorts subtil vinkning till berättelsens tematik om missanpassning och fräckheten att blanda teknik och mänskliga organ.

Berättarmässigt har del Toro alltid haft ett stort bultande hjärta men har emellanåt haft svårt att presentera det med finess och precision. Även i hans bästa stunder har de stora känslorna kunnat vara aningen plattfotade. Denna gång har regissören filat på sin dramatik och lyckas förmedla Shellys komplexa dramatik med en nyvunnen mognad och precision. Berättelsens allegoriska kraft är idag minst lika fascinerande, framförallt med tanke på hur manliga egon i kombination med teknologi ständigt tycks leda till global förödelse. De än mer renodlade filosofiska aspekterna gällande liv och död är också närvarande men tynger inte ned berättelsen utan agerar som ett elegant komplement. Inledningsvis tycks del Toro vara nästan trevande. Som då en musikartist äntligen får spela på sina drömmars arena, verkar del Toro nästan överväldigad, allt är utfört med bravur men det finns en påtaglig återhållsamhet.

Filmens första halva är en stilfull och regelrätt historia som genomför sina uppgifter utan anmärkning men det sanna lyftet mot sann briljans dröjer. Det finns också en viss felande länk vad gäller Oscar Isaacs Victor Frankenstein, inte vad gäller Isaacs skådespel som är klanderfritt, utan ett behövligt psykologiskt djup som hade gett en mer tillfredsställande förklaring till det mentala och moraliska förfall som blir en av berättelsens mest centrala delar.

Det är först i filmens andra halva som osäkerheten släpper, då verkar del Toro summera hela sitt filmskapande på bästa sätt. Berättelser om utanförskap och hur det – misstänkt, farliga endast är missförstått är sannerligen inte någon narrativ innovation, men sättet det presenteras på förtjänar nästan att kategoriseras med det överanvända adjektivet episkt. Scenerna mellan Jacob Elordi och David Bradley hör till det bästa del Toro någonsin regisserat. Finalen är dessutom helt oemotståndlig och får en att glömma att filmens första halva inte når samma svindlande höjder, eller att Mia Goth bjuder på ett – som alltid, hisnande uselt skådespel.

Måhända är det inte felfritt, men Frankenstein är ändå en spektakulär film som talar för att del Toro nu tagit nästa steg som regissör, nu kapabel till att uträtta stordåd som kommer ställa hans tidigare filmer i skamvrån.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Lyckligtvis en annan pjäs än den man hade anledning att befara – Fear på Backa Teater

22 oktober, 2025 by Mats Hallberg

pressfoton Ellika Henrikson

Av Mohammad Al Attar (översättning: Jasim Mohamed)

Regi: Omar Abusaada

Scenografi & Kostymdesign: Bisane Al Charif

Ljusdesign: William Sjöberg

Maskdesign: Josefin Ekerås

Komposition: Kristina Issa

Ljuddesign: Simeon Pappinen Hillert

Videodesign: Ludde Falk

Musiker: Kristina Issa

Skådespelare: Adel Darwish, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Rasmus Lindhren, Sharzad Rahmani och Bakri Wazzan (praktikant)

Urpremiär: 17/10 2025 – för gymnasielever och äldre

Spelas till och med 12/12 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Rubriken anspelar specifikt på programhäftets två texter. Det rör sig dels om en introduktion av Backas konstnärlige ledare, dels om en intervju med dramatikern gjord av dramaturg Kristina Ros. Fear handlar om ett dåd på en skola med fruktansvärda konsekvenser. Tio personer skjuts, varav några dödas medan andra får men för livet. Under skrivprocessen för den syriske pjäsförfattaren Mohammad Al Attar, som tidigare helt koncentrerat sig på hemlandets brutala historik, inträffade skjutningen i Örebro som skördade många offer. Den ondskefulla aktionen finns med som referens och raster utan att intrigen explicit stannar vid just det gruvliga dådet. Att nyskrivna pjäsen hamnade hos Backa beror på intresset som uppstod efter en digital kontakt under pandemin. Året därpå hörde dramatikern och hans team med regissör och scenograf av sig med en idé. Efter att konstnärlige ledaren rest till Tyskland och sett en uppsättning av dem nappade han och beställningsverket var ett faktum.

Vad som tyvärr gjorde mig rejält sur istället för öppet förutsättningslös, var den ideologi som anger tonen i programmets två texter.. Uppdelningen i förövare och offer är orubbligt stelbent i deras resonemang, trots att verkligheten ofta är komplex, absolut inte svart eller vit. Om vi går utanför landets gränser skedde fem islamistiska terrordåd i Tyskland på kort tid vilket bidrog till ett oönskat partis framgång. I SVT -reportage var man enbart fokuserad på detta parti, negligerade i princip attentaten. I den fasansfullt omfattande grooming-skandalen (egentligen sextortyr) i en rad engelska städer lades locket på på grund av härkomst på stora majoriteten gärningsmän och tusentals värnlösa tjejer offrades.

Har mått illa av idrottens knäböjande för BLM, en rörelse som gjort sig skyldig till omfattande bedrägeri, oerhört mycket våldsamheter (inklusive mord och hundratals skadade poliser) och mest kostsamma upplopp i USA:s historia. Hur förklarar BLM att 93% av de unga svarta som dödas has ihjäl av förövare med samma hudfärg?

Det påstås i programmet till Fear att Sverige utvecklats i nationalistisk högerpopulistisk riktning. Inte med ett ord nämns rekord i sprängdåd, gänguppgörelser, bilbränder, korankravaller, eller överhuvudtaget klanbaserad systemhotande brottslighet eller eskalerande antisemitism. Onekligen förekommer rasism och (varken rasistiskt/ ideologiskt drivna terrorattacker ´a la Breivik eller de utlösta av jihadism kan eller ska någonsin slätas över) Men varför håller man tyst om eskaleringen av överfallsvåldtäkter, förnedringsrånen och bötessystem bland unga? Och varför är det tabu att skildra den makt klanen Khan utövar i Angered med omnejd (Familjen rekommenderas)? Och har dråpet på polismannen i Biskopsgården och näringsidkaren i Hjällbo redan fallit i glömska? Övergreppen i Kungsträdgården 20015 och behandlingen av fixstjärnan Caitlin Clark i WNBA genomsyrades av en annan sorts rasism som förnekas av MSM.

Att vi har hundratusentals nya medborgare här från kulturer som inte är kompatibla med vår västerländska feministiska demokrati har haft effekter. Vad kan utläsas av GAL-TAN skalan? I vilket annat land skulle IS-terrorister kunna arbeta i barnomsorgen? Sveriges rankas som ett av världens minst rasistiska länder och har välkomnat hundratusentals med ursprung i diametralt motsatta kulturer utan demokratiskt styre där staten misstros. Toleransen i mångkulturens namn mot de intoleranta har näppeligen varit konstruktiv, inte underlättat för samhällskontraktet om rättigheter och skyldigheter. De som var naiva och inte såg det komma har till och med krupit till korset, erkänt att integrationen misslyckades. Och vad är lösningen på problemet med migranter som inte vill integreras (stöd för upprätthållande av egen kultur ges ju)? Och hur hantera förödande fenomenet barnsoldater, är receptet fotbollsskor och massage till deras mammor?

Ha överseende med ett fåfängt försök att sansa debatten (har egentligen likt Jens Ganman gett upp eftersom de väljare i Sverige liksom England, Frankrike och Tyskland som på demokratiskt väg, visar att de längtar efter trygghet och pläderar för en bättre ekonomisk situation inte respekteras av woke-marxister). Folk på sociala medier renons på förnuft gör mig mer och mer deprimerad.

Dramatikern från Syrien sägs brottas med motiv som skuld och trauma och minnen har ett utgjort ett bärande tema. Hans estetik handlar om att fusionera fakta med fiktion. Det dokumentära har smugit sig i detaljer på scenen på Backa. Verkliga händelser blir en språngbräda. Rasmus Lindgrens utredande polis nämner Columbine-massakern. Skjutningen i Trollhättan finns inte med, däremot omnämns i programmet en skolskjutning i Österrike. Mohammad Al Attar poängterar att han med pjäsen vill provocera till eftertanke, vill få publiken att fundera på vart hat och rädsla leder.

Trots högst ogynnsamma odds vilka dissekerats i det utrymme som borde ägnats åt recension och som jag går i polemik mot, är uppsättningen absolut sevärd. Ensemblen är dynamisk, regin föredömlig och scenografin finurlig. Lyckligtvis utmanas och nära nog kullkastas beställarens uppfattning. Och vad beträffar dramatikern kan hävdas att yrkesmannens nyanser delvis motsätter sig privatpersonens åsikter. I likhet med mastodontuppsättningen av Nationen på samma scen, en thriller skriven av en holländare, tillförs komplexitet på ett sätt som kan störa enkelspåriga människor. Skillnaden mot produktionen från 2021 är att denna gång svävar vi inte i okunnighet om vad som hänt och vem den skyldige är. Tillägg till svartvit synsätt där vad som inte passar narrativet exkluderas är till exempel att ihärdigt förneka att andra än vita kolonisatörer organiserat slavhandel. Vem äger sanningen är en retorisk fråga som lockat mannen bakom manuset, varvid fler än ett perspektiv tillförs.

Hög tid att rikta in siktet på vad som utspelas på premiären där de allra flesta på läktaren är vuxna, inga skolklasser fanns närvarande. Apropå sikta bryts mot en outtalad regel i en föreställning som pågår i cirka hundrafem minuter med en på sätt och vis uppbruten kronologi. Öppningsscenen har förlagts till bårhuset. Det katastrofala dådet har genomförts. Sedan backas bandet för att på slutet spolas fram till läget ett år efter skjutningen. Ett smart upplägg!

Två lika plågade kvinnor står i centrum, mamman till förövaren respektive ett av offren, gevärsskyttens antagonist. Torde vara extremt svåra roller att gå in i, särskilt för Anna Harling vars Sandra ger sig in i ett fruktlöst försök att kompensera. För Eleftheria Gerofokas vidkommande måste påpekas att hon har vanan inne att ge åskådarna en lidande person som sörjer, kämpar för att inte bryta samman. Hon har en gripande monolog. Att konfronteras med sig själv och omgivningen när det värsta redan inträffat är den röda tråden. ”Genom oväntade vändningar och växlande perspektiv växer en komplex bild fram…, så lanseras tematiken. Polisens utredare strålande spelad av Rasmus Lindgren, är satt att lägga pusslet, driver på förloppet. En av hans främsta prestationer på länge!

Fast vansinneshandlingen inte går att begripa vaskas troliga samverkande faktorer fram. Emil vars trasiga målmedvetenhet skickligt tas fram av Bakri Wazzan efter regissörens instruktioner saknar sin pappa. Han miste livet i strider med IS. Emil är en gamer som hans mamma tappat kontakten med, trots han inte helt isolerat sig. Rivalen gestaltas av Adel Darwish vars Aman kan ses som en skräddarsydd roll. Han visar sig vara långt ifrån Guds bästa barn. Denne sturske yngling säljer stöldgods och hotar Emil efter påstådda blickar på flickvännen Laila spelad av en tydlig och uttrycksfull Sharzad Rhamani med viljestark beslutsamhet.

Några avslutande reflektioner i en text som i alldeles för hög grad påminner om ett debattinlägg. Betänk dock att jag under stor del av mitt liv själv varit godhetssignalerande vänster, bland annat i egenskap av ambitiös facklig redaktör och intervjuat flera tungviktare inom arbetarrörelsen. Uppskattade symboliken i första momentet då Darwish sminkades med rödfärg i ansiktet, blev en signal om att vi kommer att betrakta istället för att dras in i ett ovisst, pulshöjande drama. Gillade hur ensemblen samlades kring mikrofonen för att som en stafett föra fram händelsekedja och bevekelsegrund (”kombination av ilska, rädsla och förtvivlan”), också kritiken mot ryktesspridning av obekräftade uppgifter där inte minst Tv4 syndade grovt. Musiken av Kristina Issa och hennes ordlösa sång ramar raffinerat in skiftande stämning. Utan att det anges har hon dessutom en konturskarp biroll som servar poliskommissarie Fredrik.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Confessions of a Swedish Man – överraskande dokumentär som visar att det finns saker som kan förena över ideologiernas gränser

22 oktober, 2025 by Rosemari Södergren

Confessions of a Swedish Man
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Hampus Linder

Överraskande dokumentär som visar hur människor som tror sig stå långt från varandra politiskt eller ideologiskt trots allt kan ha en hel del gemensamt och kan mötas. En dokumentär som delvis ger en hopp till denna nutid där allt och alla ska delas in med skyhöga murar emellan.

En svensk ensamstående pappa som kallar sig feminist reser till ett konservativt mansläger i Danmark. Denna feministiska pappa, Hampus Linder, är också filmskapare, så han tog vara på tillfället att dokumentera sina upplevelser. Han fick tillåtelse av arrangörerna att filma alla övningar och annat där han själv deltar.

Regissören Hampus Linder berättar:
– I början kände jag mig obekväm inför de åsikter jag inte höll med om. Men när männen öppnade upp sig om sina sårbara erfarenheter hände något i mig. Jag såg de mänskliga behoven bakom åsikterna. Hur vi möter oenighet avgör om det blir konflikt eller fred. Jag väljer fred.

Vi får följa hur Hampus upptäcker att de män anslutit sig till manslägret han en ilska som han också kan finna hos sig själv, trots att han anser sig vara feminist. Han bestämmer sig för att gå mer på djupet med sig själv och sin identitet som man. Han tar sig tid att möta sin pappa och prata på djupet om deras relation och sin och pappans uppväxt. Hampus öppnar också för samtal med sin son för att förstå hur hans son upplever Hampus. Det är känns som ett mycket ärlig dokumentär. Det kan vara svårt att hålla en gräns mellan det personliga som ger tyngd åt en film och det privata. Jag tycker att Hampus Linder lyckas hålla den balansen.

Delvis skulle jag vilja veta lite mer om den del av det som Hampus tar upp. Jag skulle vilja se mer från vad männen gör på dessa läger. Hampus nämner också vid flera tillfällen att både hans ex och son tycker att Hampus ibland är skrämmande arg, att han har problem med sin ilska. Fast att ha ilska är något som kan höra ihop med många olika situationer förstås. Ilska är en del av sorg också. Någonstans måste regissören förstås sätta en gräns mellan privat och personligt. Dokumentären kommer, förhoppningsvis, att få många att fundera på frågor kring manlighet och ilska. Hoppas den sätter igång många tankar och samtal. Det är en dokumentär som sätter igång många tankar och ger en öppning för att förstå att också de som står för andra ideologier än man själv kan ha något vi kan lära oss av och vi kan lära dem något. Vi kan mötas över ideologiernas gränser.

Om regissören Hampus Linder
Confessions of a Swedish Man är Hampus Linders andra fullängdsdokumentär. Efter att ha gjort filmen The Feminist (2018) om Gudrun Schyman, blev han nyfiken på att fördjupa sig i ämnet maskulinitet. I en tid av feministisk backlash, där unga killar vänder sig till förebilder som Andrew Tate och Jordan B Peterson, navigerar Hampus genom olika delar av en mansrörelse som söker efter riktning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Feministisk regissör, Filmkritik, Filmrecension, Hampus Linder

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Sida 101
  • Sida 102
  • Sida 103
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in