Stockholms stadsteater

Färgstark uppsättning av Ronja Rövardotter

20 december, 2014 by Rosemari Södergren

Ronja rövardotter
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Annina Enckell
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Annsofi Nyberg
Musik Martin Östergren och Mathias Venge
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Premiär 20 december på Stora scenen

”Vaffo gör ho på detta vise?”
När Astrid Lindgrens berättelse om Ronja kom på film 1984 och visades på svensk tv spred sig rumpnissarnas uttryck som en löpeld över landet. Det var på den tiden när det bara var SVT som sände tv – och alla såg samma saker. Den svenska publiken tog rumpnissarna och rövarna till sitt hjärta. När nu berättelsen blivit en teaterföreställning kändes det tryggt att en rumpnisse startade föreställning med sitt ”Vaffo”.

Trygghet, ja regissören Ronny Danielsson stöder sig tryggt på berättelsen och dess lyskraft. Många älskar historien om Ronja som föds en hemsk ovädersnatt och växer upp hos rövarna ledda av Mattis, hennes älskade far – och hur hon redan från barnsben får lära sig om hur hemsk Borka med sitt konkurrerande rövarband är.

Föreställningen är snygg och färgstark, spännande, mörk, vacker och varm – precis som Astrid Lindgrens berättelse. Scenuppsättningen är tryggt uppförd på ett starkt, säkert och vinnande koncept. Det enda som är nytt sedan filmen och boken kom är att musiken på scen är kraftfullare, en stark blandning av klassisk musik och modern dj-elektroniska rytmer.

Rövarna är lustigt klädda, Borka i clownliknande kläder med inspiration från hårdrocksvärlden medan Mattis har en klarblå jacka som kunde suttit på Michael Jackson men med byxor i lysande regnbågsfärger som mest får mig att tänka på en pyjamas. Kostym-ansvarige Annsofi Nyberg har fått stort utrymme, kläderna spretar åt en mängd olika håll: det är fantasy och medeltid och sextiotal i en ohelig men lyckad blandning. Ullrika Ritter har gjort maskerna. Kostymen av Annsofi Nyberg och scenografin av Martin Chocholousek är steampunk-inspirerad.

Föreställningen riktar jag definitivt inte till den som vill ha något avskalat och enkelt. Det är skickligt att få ihop det till en helhet. Min medföljande recensent, en elvaåring, var fängslad av både kläder, dekor, musik och berättelsen i sin helhet.

Regissören, Ronny Danielsson, har tidigare satt upp både Romeo och Julia och West side story två gånger vardera. Han ser likheter mellan dessa och Ronja Rövardotter.

– Jag fascineras av hur kärleken inte tar hänsyn till klass, ras eller kultur – och vilka konsekvenser detta får för samtliga inblandade, säger han i ett pressmeddelande.

Det berättelsen skildrar, hur den unga flickan Ronja blir nära vän med familjens fiendes barn. När hennes far upptäcker den relationen blir han rosenrasande. Det är en tidlös skildring av något som tyvärr är lika aktuellt idag som någonsin tidigare.

– Ronjas vänskap med Birk får hennes pappa Mattis att ta avstånd från henne. Det är en situation som drabbar många ungdomar idag, säger Ronny Danielsson.

Föreställningen fick stående ovationer och jag är säker på att den kommer att dra fullsatt salong ett tag framöver, det är en föreställning som passar alla från sju år och uppåt. Det beror inte på att föreställningen är så exceptionell utan helt enkelt beror på att det inte finns så mycket på Stockholms teatrar som vänder sig till hela familjen från sju år och som håller hygglig kvalitet.

Medverkande på scenen
Ronja Misa Lommi
Birk Björn Elgerd
Mattis Jacob Nordenson
Lovis Thérèse Svensson
Borka m fl roller Christer Fant
Undis m fl roller Eva Stenson
Skalle-Per Carl-Åke Eriksson
Lillklippen m fl roller Rakel Wärmländer
Jutis Marina Nyström
Joen Anna-Lena Hemström
Sturkas Mats Qviström
Knotas Robert Panzenböck
Tjorm m fl roller Emil Brulin
Labbas m fl roller Claes Hartelius
Vittror m fl roller Cilla Silvia
Vittror m fl roller Victoria Cedergren
Vittror m fl roller Outi Ikonen
Vittror m fl roller Catharina Allvin
Vittror m fl roller Gustav Karlberg
Vittror m fl roller Martin Zetterlund
Vittror m fl roller Magnus Borén
Vittror m fl roller Mikael Lindström

Foto: Matilda Rahm

Ronja rövardotter – om barn som vill ha en annan värld än sina föräldrar

17 december, 2014 by Redaktionen

Det är mycket Astrid Lindgren nu. Under julhelgen sänder Sveriges television en dokumentär om Astrid Lindgren i tre delar, med start på juldagen torsdag 25 december kl 20.00. I höstas gav en biografi ut om Astrid Lindgren, ”Denne dag, ett liv”, en biografi som delvis gav en ny bild författarinnan. På Intiman i Stockholm spelas nu Saltkråkan som familjeföreställning och söndag den 21 december är det premiär på Stockholms stadsteater för en scenföreställning av en annan av hennes älskade berättelser, nämligen Ronja rövardotter.

Ett pressmeddelande från stadsteatern berättar om uppsättningen av Ronja rövardotter:
20 december är det premiärdags för Kulturhuset Stadsteaterns stora teatersatsning för barn – Ronja Rövardotter i en steampunk-inspirerad uppsättning. I en ny dramatisering av Annika Anchell och med nyskriven musik av Martin Östergren och Mathias Venge. Regi Ronny Danielsson. På scen skådespelare, dansare och cirkusartister, totalt 22 personer plus DJ-duon Håll käften och dansa. Från 7 år i vuxens sällskap.

En rövardotter! Mattis hjärta smälter när han ser på Ronja, hans alldeles nyfödda dotter. Nu är Mattisätten säkrad. Och Borka, hans ärkefiende och rival, har till Mattis stora skadeglädje inte lyckats få till någon unge.

Men Mattis har fel. En vårdag elva år senare följer en rödhårig figur efter Ronja i skogen utan att hon märker det. Birk Borkason.

När Ronja räddar Birk från en säker död i Helvetesgapet och Birk Ronja från att frysa ihjäl i skogen är saken klar. Nu är Ronja och Birk vänner för alltid. Oavsett vad Mattis och Borka tycker.

– Det är ett kärlekspar från två olika rivaliserande klaner/rövarband eller kriminella gäng om man så vill. Ronja och Birk är i yngre tonåren när de träffas och bildar en pakt i hemlighet. De väljer varandra före sina familjer vilket gör att konflikten accederar. Barnen blir vuxna under resan och tar avstånd från föräldrarnas livsstil och värderingar. Barnen vill ha ett nytt fredligt samhälle utan våld, säger Ronny Danielsson.

– Ronja Rövardotter är en berättelse som är väldigt aktuell. Astrid Lindgren har inte skyggat för de svåra frågorna med familjerelationer, säger Ronny Danielsson.

– Ronjas vänskap med Birk får hennes pappa Mattis att ta avstånd från henne. Det är en situation som drabbar många ungdomar idag, säger Ronny Danielsson.

Ronny Danielsson som satt upp både Romeo och Julia och West side story två gånger vardera ser likheter mellan dessa och Ronja Rövardotter.

– Jag fascineras av hur kärleken inte tar hänsyn till klass, ras eller kultur – och vilka konsekvenser detta får för samtliga inblandade.

Ullrika Ritter har gjort maskerna. Kostymen av Annsofi Nyberg och scenografin av Martin Chocholousek är steampunk-inspirerad.

DJ-duon Håll käften och dansa (HKOCHD) som består av Dirtbag och Fred Akir är på plats på scenen och spelar upp den nyskrivna musiken som är dans- och stämningsmusik.

Ensemblen består totalt 22 personer. I rollen som Ronja ser vi Misa Lommi som är dansare och skådespelare. Hon kom till Kulturhuset Stadsteatern 2013 och har medverkat i Kvällarna med Kerstin och i You You You och Doubletake som fortfarande spelar. Björn Elgerd gör Birk. Björn ser vi även i Karl Gerhard och har tidigare gjort roller i Candida, Arnold, 3.31.93. Björn kom till teatern 2012 för rollen som Rasmus i Ömheten. Mattis görs av Jacob Nordenson, Lovis av Thérèse Svensson och Borka av Christer Fant. Medverkar gör även flera dansare och cirkusartister. För koreografi står Roger Lybeck.

Ronja rövardotter
AV ASTRID LINDGREN
Premiär 20 december på Stora scenen
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Annina Enckell
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Annsofi Nyberg
Musik Martin Östergren och Mathias Venge
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter

Foto: Alexander Jansson

En folkefiende bjuder trots de tunga budskapen på en hel del skratt

7 december, 2014 by Lotta Altner

folkefiende

En folkefiende
Fritt efter Henrik Ibsen
Bearbetning och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus William Wenner
Ljud Lisa Norman
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär på Stadsteatern i Stockholm den 6 december 2014

När man hör ordet ”folkefiende” (folkfiende) så drabbas man av en stark känsla av obehag. Det är nästan bland det vidrigaste man kan tänka sig, dvs. någon förråder sitt eget folk. Man kan gärna kritisera eller tycka illa om det land som burit en i sitt sköte, men att bedra moderlandet kan det nästan inte finnas någon förlåtelse för. Eller kan det de?

I stadsteaterns tolkning är Leif den hyperenergiska och självupptagna mannen. Leif har man till en början inte direkt mycket till övers för. Han är en jobbig jävel, även om man bortser från hans belastade brottsregister. Man förstår inte att någon över huvudtaget står ut med honom. Att han skulle vara dryg och dum, är snarare en underdrift än något annat. Trots att våld inte är något jag tar till, så tänker jag ”Kan inte någon slå ner honom och få tyst på den där dumma jäveln”.

Scenen är inledningsvis helt kal och svart. Det enda man ser är en markerad ruta med varningstejp. En vägg öppnas och skådespelarna kommer marscherandes in med en rullvagn, med mera rekvisita på. En dialog mellan skådespelare och publik påbörjas i en talkshowliknande atmosfär med snabba klatschiga överlappningar. Vi blir införstådda i att man arbetar fram en scen här och att vi är delaktiga i de skapade processer som sker genom det. På brun kartong blir skådespelarna mallar och tryck för kroppens former i fasta positioner. Det blir en försförståelse för de demokratiska processer som man gärna vill göra oss uppmärksamma på. Publiken tillfrågas om rätt och fel och att engagera sig på olika vis. De fasta strukturer som blir är därmed lika mycket vårt ansvar som skådespelarnas.
Genom att skådespelarna bryter konventionerna kring hur de får använda scenutrymmet så behöver publiken ifrågasätta hur de har möjlighet att få lov att reagera. Att smita från personliga beslut är inte möjligt och man känner sig mer än vanligt delaktig i de som blir till på scen. Man tänker, ”Skulle det där kunnat ha varit jag i en trängd situation?” För den vane teaterbesökaren är det här oerhört spännande och givande. Däremot kunde en del av publiken nog känna sig osäkra på hur de skulle få lov att reagera med jämna mellanrum. Därför kom det självklart ett och annat gapskratt eller tillkännagivande vid olämpliga tillfällen.

Det som var mest fascinerande på scen var de många utåtagerande karaktärerna som genom olika proklamerande tal kunde och ville tala för sig. Ständigt sattes du på pottkanten, å ena sidan och å andra sidan. Sanningen blev skamfilad gång på gång. För du kunde känna sympati för personen, samtidigt som du avskydde hans val. Ännu en gång slogs jag av det faktum att någonstans i mig, så önskar jag att alla människor med illvilja mot mänskligheten, skulle ha en varningstriangel i pannan, så man visste att de enbart handlade i egen sak. Men så enkel är ju inte sanningen. Våra sanningar går inte ihop och det egna intresset kommer väldigt ofta emellan. Vi kommer heller aldrig ifrån det aktiva valet i tuffa frågor. Stoppa huvudet i sanden, är enbart en kortare lösning.

Kvällen bjöd trots de tunga budskapen på en hel del skratt. Proggsångaren Jörgen hade klockrena ironiska kommentarer men visade sig också var förtjust i att sälja en och annan skiva, till i stort sett vilket pris som helst. I den patetiska Andreas som vägrade inse vinsten i att vara reporter för en gratis tidning, ser vi mannen i medelålderskris som sett alldeles för många dåliga porrfilmer. Sanningen är att båda dessa karaktärer också har sitt pris. Det handlar enbart om det finns en köpare där ute.

Det jobbiga med tilltron till mänskligheten, genom detta drama, är att desto mer du lär känna de ”goda” karaktärerna så uppskattar du Leif. Med hans eventuella fascistiska fasoner så vet du i alla fall var du har. Han byter inte åsikt beroende på hur det blåser, han står fast i sina övertygelser. Han är plump och synisk, men han har rätt i sak om nu sanningen verkligen är en enda åsikt som kan levereras.

I rollerna:
Leif Stockman Leif Andrée
Kajsa Stockman Kajsa Ernst
Louise Stockman Louise Peterhoff
Cilla Stockman Cilla Thorell
Niklas Kiil Niklas Falk
Jörgen Billing Jörgen Thorsson
Andreas Hovstad Andreas Kundler
Janne Aslaksen Jan Mybrand
Peter Horster Peter Eggers

Foto: Petra Hellberg

Happy End – helt galet och utan tvekan årets skrattfest – fast med ett viktigt allvar bakom hörnet

1 november, 2014 by Rosemari Södergren

happyendup

Happy End
Manus Dorothy Lane
Musik Kurt Weill
Sångtexter Bertolt Brecht
Översättning Magnus Lindman
Regi Carolina Frände
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Koreografi Sofia Södergård
Premiär 31 oktober på Klarascenen, Stockholms stadsteater

En helt galen föreställning – utan tvekan årets skrattfest fast med ett stort allvar bakom hörnet – bjuder ensemblen och regissören Carolina Frände på med Happy End.

Jag erkänner, det tog tio minuter då jag tyckte allt var överdrivet. Ni vet, när man som barn samlades ett gäng och klädde ut sig så tokigt man kunde och samlade vuxna till publik och sedan spelade något man själv hittat på och hade allra roligast själv. Precis så upplevde jag föreställningens inledning. Jag tog mig för pannan och undrade om jag kunde smita iväg i pausen? Det tog tio minuter – men sedan var jag fast. Alla roller spelas av män. Männen spelar kvinnor, männen spelar män som spelar kvinnor, männen spelar män, männen spelar män som spelar kvinnor som spelar män – allt är tillåtet och allt är helt utspejsat och ändå fungerar det och blir helt galet roligt och samtidigt har Happy End något viktigt att säga.

Handlingen utspelar sig i mörka kvarter i Chicago under 1900-talets början. Bill Cracker (spelas av Robert Fux) är ledare för ett gäng kriminella som håller till i Bills danslokal och Frälsningsarmén är ivrig att missionera och en dag söker sig frälsningsarmélöjtnanten Lilian Holiday (spelas av Daniel Nyström) in dit. Bill och Lilian dras till varandra – men det är inget som uppskattas vare sig i Bills kriminella kretsar eller i Lilians kyrkliga sammanhang. Allt detta utspelar sig i kvarter där homosexuella män lever tillsammans i storfamiljer. Carolina Frände,hart hämtat inspiration från den legendariska dokumentären om framväxten av voguingkulturen i 1980-talets New York ”Paris is burning”.

Regissören har också valt att arbeta på ett annorlunda sätt. Ensemblen som består av tretton män i åldrarna 23 till 78 år med väldigt olika bakgrund har själva fått välja hur de vill vara och ta makten över sitt uttryck.

– Jag har velat undersöka gestaltandet av könsöverskridande identiteter med en enkönad ensemble bara bestående av (biologiska) män. Ingen roll var bestämd i förväg, allt har skett i process. På så vis tar teaterprocessen sitt avstamp i själva essensen i voguingkulturen. Och vi har byggt en egen klan under det här arbetet, säger Carolina Frände i ett pressmeddelande.

Det fungerar, som jag redan sagt, fantastiskt. Skådespelarna har roligt själva, det märks, och det blir mycket bra. Egentligen går det knappt att lyfta fram någon mer än övriga, men jag är ändå extra imponerad av Peter Gardiner som spelar Sam Worlitzer som gärna skulle vilja ta över chefskapet i danshuset över Bill. Peter Gardiner är alltid bra. Att Robert Fux är strålande som Bill Cracker, vem är förvånad efter hans strålande monolog som Tingsten? Åke Lundqvist, äldre och erfaren, är helt underbar som Flugan och Damen i grått. Från den äldste till den yngste: Razmus Nyström, praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, spelar Johnny Flint som får raseriutbrott över småsaker och kallas för Baby eftersom han är yngst i danshuset. Razmus Nyström lär vi se mer av efter att han är klar med Teaterhögskolan.

Scenen är för ovanlighetens skulle väldigt belamrad. Majoriteten av nutida föreställningar går ju annars i enkelhetens tecken med nästan ingenting på scenen. I förgrunden är det rum som omväxlande är Bills danshus och Frälsningsarméns tillhåll och i bakgrunden hänger kläder, peruker och där finns sminkplatser där skådespelarna helt öppet inför publiken kan byta sitt uttryck, sin skepnad, sina kläder och utseende.

Föreställningen är förstås en hyllning till människans rätt att vara sig själv, att få vara befriad från manliga och kvinnliga normer men arvet från Bertolt Brecht finns kvar. Det är också en berättelse om hur den kriminella världen, kyrkan och samhällets maktinnehavare lätt kan gå i symbios med varandra när de har makt och pengar att tjäna.

På scen
Bill Cracker Robert Fux
Sam Worlitzer Peter Gardiner
Dr Nakamura/Majoren Kristofer Kamiyasu
Jimmy Dexter/Besökare Patrik Hont
Bob Merker/Besökare Michel Franco
Johnny Flint/Besökare Razmus Nyström
Främling 1/Hanibal Jackson Kristian Pehrsson
Mary Morten Løvstrøm Olsen
Lilian Holiday Daniel Nyström
Flugan, Damen i grått Åke Lundqvist
Mirjam m fl roller Fredrik Apollo Asplund
Främling 2/Jane Per Öhagen
Pianist/Frälsningsarmékapten Fredrik Schreider Fredrik Hermansson

Fotograf: Petra Hellberg

Diplomati – en thriller på scen om att våga stå upp för det rätta

19 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

Diplomati
Av Cyril Gely
Översättning Lars Lind
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Alarik Lilliestierna
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär 19 oktober på Lilla scenen, Stadsteatern i Stockholm

Den tyske generalen Choltitz hade i slutet av andra världskriget fått ordern att spränga Paris i luften. Allt var förberett och noga planerat. Det tyska nederlaget i kriget var nära. Men en alltmer galen tysk ledare, Adolf Hitler, hade gett den direkt ordern till generalen att jämna Paris och dess invånare med marken. Vad ingen hade räknat med var att generalen hade börjat tvivla på Hitler och en svensk diplomat i Paris tänker sätta stopp för ödeläggelsen av Paris.

Den sanna berättelsen om hur den svenske diplomaten Raoul Nordling får generalen att avstå från att låta bomberna detonera är ett fascinerande drama på Stadsteaterns scen. I regi av Philip Zandén och med två stora svenska scengiganter i de två stora rollerna blir det en föreställning som helt fångar in mig, trots att jag vet hur det ska sluta.

Allan Svensson som generalen Dietrich von Choltitz är oerhört trovärdig. Av små detaljer förstår vi redan från början att trots den utåt självsäkra jargongen är det här en general som börjat svikta i sin tro på Hitler och nazismen. Han möter och mäter sina krafter i mötet med diplomaten Raoul Nordling som spelas av Tomas Bolme som är helt som gjuten i rollen. Dramat bygger förstås på att de här två är trovärdiga i sina roller och att mötet dem emellan känns äkta – och det gör det.

Diplomati är en politisk och moralisk thriller baserad på den sanna historien om den svenske diplomaten Raoul Nordling som tog saken i egna händer för att rädda Paris under ockupationens sista dramatiska dagar. I Frankrike har han fått äretiteln ”Mannen som räddade Paris” och hedrats på olika sätt, bland annat har han fått ett torg uppkallat efter sig.

Generalen var modig som vågade trotsa ordern – och han var modigare än de flesta. Hitler hade hans fru och deras tre barn som gisslan, om Paris inte förstördes skulle generalens familj avrättas. Så galen var Hitler mot slutet av andra världskriget. Det förfärliga och hemska och sorgliga är ju att lika stor galenskap finns fortfarande. Tänk bara på vad som händer i Syrien idag.

Diplomati handlar inte om samhället idag. Inte på ytan. Dramat drar inga paralleller till nutiden. Ändå kommer dessa tankar rätt självklart. Det som hände då, kan hända igen. Därför är det så viktigt att berätta om det som hände för att få verktyg för att möta dagens utmaningar och för att förstå människors agerande.

– Det handlar om en enskild människas mod – och det gäller för dem båda. Var går gränsen för lydnad, när måste man börja lyssna på sitt eget samvete? Kan man göra rätt fast man gör fel? Om jag bryter mot reglerna blir det rätt då? Och vad händer med mig då? Samvetets röst kontra plikten. Det här är en politisk och moralisk thriller om hur en människa måste byta åsikt när han är utsatt för press. Choltitz måste ge efter och släppa på sina principer. Man behöver inte vara en general i krig för att känna igen sig i det, säger regissören Philip Zandén.

I samband med föreställningen visas även utställningen ”Svensk diplomat – fransk hjälte: Raoul Nordlings privata arkiv” i Lilla galleriet (mittemot Bibliotek Plattan). Utställningen innehåller fotografier, brev och objekt ur Nordlings privata arkiv.

Cyril Gelys pjäs hade urpremiär på Théâtre de la Madeleine i Paris, 2011 och har setts av 175 000 personer. Volker Schlöndorffs filmatisering hade svensk biopremiär nyligen med André Dussollier och Niels Arestrup i huvudrollerna, samma som i teaterföreställningen.

I rollerna
Dietrich von Choltitz Allan Svensson
Raoul Nordling Tomas Bolme
Werner Ebernach Shanti Roney
Helmut Mayer Johan Hafezi
Hans Brensdorf Hannes Alin/Balder Ljunggren

Fotograf: Carl Bengtsson

Stockholms stadsteater

Footer

Om oss