Minioner & Monster
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 juli 2026
Regi:Pierre Coffin, Patrick Delage
I en otroligt stilig och – underbart, nördig introduktion får vi se filmhistoria sedd från animationsstudion Illuminations ögon. Det är en förutsägbar men otroligt underhållande sekvens, som med enkla referenser belyser några av populärkulturens största ikoner. Genom oerhörd ihärdighet har Illumination gjort de gula rappakalja-talande hantlangarna till moderna ikoner vad gäller familjeunderhållning. Där den ursprungliga Dumma Mej-serien börjar känna av sina många uppföljare, tycks Minionerna själva aldrig upphöra att roa.
Totalt sett är detta det sjunde äventyret för den gula truppen som introducerades för snart sexton år sedan. Vid denna tid brukar premiss och koncept vara förpassade till soptunnan, varumärket är starkt nog att appellera oavsett innehåll. Men märkligt nog är det utgångspunkten och flera av filmens idéer som är den största tillgången. Istället för att fortsätta utforska de olika eskapaderna med Steve Carells Gru är de fristående Minion-äventyren mer öppna inför att leka med karaktärerna och placera dem i än mer absurda situationer. Tanken att låta dessa – visuellt, fantastiska pajas-karaktärer leva rövare i ett 1920-tals Hollywood med drömmar om att göra storfilm är genuint briljant.
Men detta koncept utvecklas aldrig utan blir satt i baksätet. Genom stora delar av filmen verkar det finnas två vitt skilda visioner. Den ena är att förvekliga konceptet och grotta ned sig i att utforska filmindustrin med satir, galenskap och barnslig humor. Den andra vill mer än något annat föra tillbaka serien till sina mest traditionella banor, där det blir osammanhängande action, eviga jakter och innehållslösa upptåg. Desto mer filmen löper tycks den andra – och mer ointressanta, personligheten ta över.
Det snillrika konceptet och premissen blir alltmer bara en skugga. Det blir tonvis med ointressant action och otroligt röriga inhopp av tröttsamma karaktärer. Det riktigt minnesvärda figurerna som Christoph Waltz tokiga men sympatiska tyska demonregissör får vinka adjö till fördel för en genuint tramsig monsterkaraktär signerad Trey Parker.
Nog för att det aldrig känns så uppgivet och pliktskyldigt som i Dumma Mej 4 men snart är det bara fråga om den mest ihåliga rutin, alla förhoppningar och den energiska uppfinningsrikedomen från filmens introduktion är helt bortblåsta.
Det hjälper inte ens att Illumination fortsätter briljera vad gäller sina tekniska färdigheter. Minioner Och Monster är – precis som Super Mario Galaxy, en helt makalöst imponerande film vad gäller det estetiska. Det är otrolig detaljrikedom, fantastisk följsamhet och uttrycksfulla karaktärer. Att studion alltmer bygger en egen och nästintill lika talangfull spetskompetens vad gäller de mest avancerade filmer som datorteknik kan åstadkomma är djupt imponerande.
Tyvärr räcker inte detta till för att kompensera för att en underbar premiss förtas av ren och skär slapphet. Minionerna har uppenbarligen fler äventyr kvar att ge sig ut på, det är bara att hoppas att de nästa gång kan fullfölja sin potential och inte förvandlas till ett bittert antiklimax.