3/7 2026
Krogen Utopia i Göteborg
I samband med överkonsumtionen av fotbolls-VM har jag drabbats av en form av letargi, kanske som ett resultat av en slags mental utmattning efter alla oförutsägbar dramatik via tv:n Nappade ändå på en personlig inbjudan av jazzkrogens bokare utan att ha lyssnat in mig i förväg, vilket var ett beslut jag definitivt inte ångrade. Presentationen lät tillräckligt intressant genom droppande av referenser och samarbeten.
Den enda jag kände till i den pianolösa unga kvartetten var bandledaren på kontrabas. Var således bekant med Johannes Bäckström från bland annat gig på Unity och Utopia. Han som utbildat sig i Skurup, på kungliga Musikhögskolan och i USA har bildat en kvartett vars sammansättning får mig att tänka på Felix Tani New York-projekt, fast sättningen inte är identisk. Kvartettens medelålder är frapperande låg. Gruppen består av förutom Bäckström talangfulle Albin Eklund med säte bakom sitt trumset, sittande längst fram på scen gitarristen Bruce Acosta samt på tenorsax 22-åriga stjärnskottet Adam Stein. Amerikanerna fick kontrabasisten kontakt med under sina studier i Tribeca. Trots sin ungdom leder Stockholmsbaserade Eklund både egen kvartett och kvartett, ingår i Unit4 och spelat med Leo Lindberg och gitarristlöftet William Nilsson. Acosta har framträtt på de flesta klubbar i New York genom att anamma en stil förknippad med legendarer som Charlie Christian och Kenny Burrell. Initiativtagaren till kvartetten har delat scen med celebriteter såsom Grant Stewart, Peter Washington och Russel Malone. Han turas om att fronta med lika välutbildade landsmannen, en auktoritet på att ledigt få fram fängslande takter ur sitt blåsinstrument. Repertoaren består mestadels av standards, tolkningar av amerikanska sångboken kompletterat med original i samma anda. För enkelhetens skull kan vi kalla vad de spelar för swingbaserad musik och ibland be bop.
Man lirar föga förvånande två set. Fast kvällen är solig och temperaturen behaglig har denna formation lockat så pass många nyfikna att krogen nedanför Stigbergstorget är så gott som fullsatt. Öppningen sker soft och snyggt. Det stretchas polerat i en återhållsam stil där traditioner tjusigt förvaltas, liknande hur det låter om Snorre Kirk och hans eminenta kvintett. Omgående noteras subtilt samspel. Slås efter två nummer hur tillbakalutat soundet är, ett omdöme som efterhand behöver justeras med tanke på att vissa kompositioner görs med härlig energi och kvickhet. Som förväntat förflyttas fokus sinsemellan musikerna på sedvanligt jazzigt manér. Bäckström ger publiken förutom titlar högst berättigad uppmärksamhet till solister. Den finstämda inledningen visar sig bestå i Falling In Love With Love jämte Who Can I Turn To? ,sånger skrivna för musikaler. Den senare 60-tals låten blir till en påtagligt ljuv ballad. Tempot stegras i ett upphottat arr på Tea For Two om mina anteckningar stämmer. Tenorist-talangen anför i denna uppseendeväckande fladdriga temperaturhöjare. Här infaller inte oväntat det första av aftonens tre upphetsande trumsolon. Ska sägas att rytmsektionen i övrigt ägnar sig åt att backa upp de utsökta leverantörerna av melodier.
I första halvan som pågår i cirka en trekvart får vi dessutom en förtjusande version av I Don´t Stand A Ghost Of A Chance With You, örhänge från tidigt 30-tal skrivet för Bing Crosby. Den slingrande vackra balladen tolkas föredömligt i denna instrumentala tappning. Harmoniken blir med nödvändighet annorlunda, mer avskalad och direkt när inte flygel trakteras. Notabelt var också att åtskilliga referenser poppade upp hos mig avseende troliga inspirationskällor för de unga amerikanerna. Bruce Acosta demonstrerar gärna vilka husgudars teknik han tillägnat sig, varav listan av influenser kan förlängas med storheter som Jim Hall, Doug Raney och i någon passage Wes Montgomery. Satt i baren intill klubbens bokare och utbrast efter en stillsam, delikat spelad ballad att Adam Stein verkar ha studerat giganten Ben Webster, dennes magnetiskt majestätiska sound inklusive sätt att pausera.
Efter pausen märks att kvartetten blivit varma i kläderna. På scen alstras ännu mer närvaro och aktioner i total synk vilka sprider värme, gör oss lyckliga. Får oss att sjunka in i musikens virvlar och njutningar utan att friktion förmedlas. Först aviseras en be bop dänga med ypperligt inpass från gitarristen i en pigg melodi vars Stan Getz-vibe blir till en av konsertens höjdpunkter. Ljudet var till belåtenhet och i andra set hade efter påpekande kontrabasen getts aningen mer volym, vilket gjorde susen. Kom i samspråk i baren och hörde delar av en konversation, vilket medförde att jag missade somlig info om kompositörer och titlar. Uppfattade att populära alster signerade Randy Weston förekom. Supersnabb melodi exekverades läckert varvid gruppens svenska ryggrad verkligen var på tårna. Stämmorna levereras med osviklig auktoritet inom sina givna ramar. Pådrivande basist färgar med feature och hans rytmläggare står för aftonens andra angenäma utflykt. I en sofistikerad ballad kommer saxen in först i b-delen, vilket medför att gitarristens ackordföljder skapar spänning framför skönt puttrande komp.
Krogens gäster fröjdas åt upplyftande solon och ett ensemblespel där musikerna är totalt i fas. Tycker mig uppfatta ett flertal låttitlar: Exempelvis I´m In The Mood For Love, The Things We Did Last Summer, This Is Always samt Conception av ytterligare en pianist, nämligen George Shearing. I sist nämnda diamant låter det som om den osannolikt begåvade saxmannen refererar till nutida hjältar såsom Chris Potter och Joshua Redman. Hörde jag rätt var minst en av titlarna angivna ovan signerade kvartettens gitarrist. Minns jag rätt sa Bäckström att Shearings komposition var den knepigaste att lära sig av deras repertoar. Bekräftas sannerligen hur tajta de stiligt klädda unga männen är i en välbekant dänga. Syftar på Walking My Baby Back Home vars svenska fria översättning i Beppes version är betydligt mer känd hos oss genom Monica Z. Här och i ett par andra sånger hade man önskat att vokalist anlitats. Bäckström träder fram, gör rättvisa åt Georg Riedels Walking bass-arr. Innan bifallet som berättigar till extranummer uppstod, avnjuts en ystert ösig komposition där kvartettens blåsare tar täten. Samtliga gav därpå järnet i ett extatiskt sista nummer, visste precis var de hade varann i en synkad prestation toppad av ett fräckt break från bandets batterist. Med andra ord en väldigt lyckad konsert som gjorde att folk valde att lämna Utopia tillfreds för att ta sig hem den fina fredagskvällen eller bege sig mot nya äventyr.