Saltkråkan
Intimanteatern, Stockholm,
Premiär 13 december 2014
På självaste Lucia-dagen går jag på premiär på Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” på Intiman-teatern i Stockholm. Med mig är min elvaåriga dotter. Vi har tidigare på dagen deltagit i en anti-rasistisk demonstration vid Slussen med 3 000 deltagare, så kontrasten är slående.
Inledningsvis kan sägas att Intiman är just en väldigt intim teater. Mysiga lokaler och med fin sikt från alla platser i salongen. Nog så viktigt för en fin teaterupplevelse.
Det är 50-årsjubileum för Astrid Lindgrens ”Saltkråkan”. 1964 hade den premiär i SVT och sändes i 13 TV-avsnitt och också senare som fyra biofilmer. Astrids övriga verk har alltid börjat med en bok som sedan filmatiserats, men inte Saltkråkan. Den tillkom som en beställningsproduktion av SVT.
Teaterföreställningen börjar med att vi möts av en vacker scenografi. Vi hamnar visuellt direkt på Saltkråkan. Gistna sjöbodar, den fallfärdiga Snickargården, saltstänkta bryggor, skärgårdsvegetation och även ett vattenbryn, där en hel del skådespelare får dyka i under föreställningen – till publikens stora förtjusning. Det är kul när vuxna människor tvingas i plurret. ”Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”
Snart gör också en livslevande Båtsman entré på scenen, och jublet stiger i salongen. Föreställningen bevistas även av ett antal andra levande väsen, vilka inte verkar fara illa av medverkan, för att lugna djurens vänner.
Skådespelarinsatserna är mediokra, men vägs upp av den smittande glädjen i den samspelta ensemblen. De skådespelare som utmärker sig mest hittas i biroller, som Ulf Blixts fiskargubbe och Petronella Westers Tant Sjöblom.
Och så är det ju så att Astrid Lindgrens magiska berättelser kan ingen ta kål på. Även i ett folklustspel, som man kan kalla kvällens föreställning, flyger de bevingade orden. Det går inte att värja sig, man förtrollas. ”Denna dagen – ett liv”.
Under föreställningen förstår man också hur mycket den själfulla filmmusik av Ulf Björlin betydde för originalproduktionen då det begav sig 1964. Introt med den visslande trallvisan och Malins sång till exempel som väver ihop dialog och handling till ett mystiskt äventyr.
Regissören Kålle Gunnarsson har gjort ett fint jobb. Ur den 13 avsnitt långa originalversionen har han valt att lyfta fram de händelser som speglar det Lindgrenska vemodet. Mörka moln hopar sig över Saltkråkan och döden och de falska anklagelserna tar plats på scen i den skenbara vardagsidyllen. ”Ibland är det svårt. Men man måste stå ut med det.” – som Astrid beskriver det tunga i livet.
Det är stora känslor när Båtsman anklagas för att ha bitit ihjäl Södermans får och Pelles kanin Jocke. Tjorven våndas och gråter:
Åh, jag har inte brytt mig om honom så mycket som jag borde.
En storm i ett vattenglas är fortfarande en storm. Det är så här det är i livet. Ibland är det svårt. Både för stora och små.
Men historien, som vi alla vet, slutar lyckligt som sig bör. När vi går ut från teatern frågar jag mitt teatersällskap vad hon tyckte om föreställningen.
– Jag älskade alltihop, svarar elvaåringen.
Text: Marja Koivisto