• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

hbtq

Filmrecension: Marisol – om att våga möta sin egen inre sanning

16 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Marisol
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund

Marisol är en väldigt ärlig och rakt-på biografi om författaren, dramatikern och översättaren Fredrik Ekelund som kom ut som transvestit vid 64 år ålder. Eftersom hen är författare är att skriva något som troligen sitter i ryggmärgen för hen. I dokumentären får vi se ett filmklipp från när hen berättar för sina barn och en av dem ställer direkt frågan: ”Kommer du att skriva en bok om detta?”

Jag tror att denna film framför allt sätter igång tankar och funderingar. Fredrik/Marisol kastar sig huvudstupa in i ett vild liv med andra transor i Köpenhamn. Hens familj kraschar och barnen undrar vem deras pappa egentligen är.

Ibland poppar en tanke upp: Är detta en skådespel? En test? En konstnärlig installation? Jag vet, att det är ingen vacker tanke så jag trycker ned den. Jag har för flera år sedan träffat och intervjuat Fredrik Ekelund när hen vann pris som arbetarförfattare. Hen har, som hen själv också berättar i filmen, varit ganska manhaftig, jobbat i hamnen, varit fysiskt stark, spelat fotboll på ganska hög nivå, älskar fotboll.

En sak som skrämmer mig är då hen flera gånger i filmen berättar att när hen är kvinnan Marisol är hen roligare, vänligare, mer omvårdande. Andra transor berättar sådant också, om att de som kvinna vågar vara mycket mer social och rolig än som man.

När Fredrik är Marisol så är går hen i högklackat, målar sig med lysande rött läppstift, har helt kjol eller klänning. Hmm. Men så går aldrig jag klädd. Jag drömmer inte om att vara man – jag är kvinna och många andra jag känner som är kvinnor vill inte heller gå i högklackade skor. Varför är det kvinnligt och inte manligt? Där är själva knuten tycker jag. För mig får vem som helst gå klädd hur han/hon/hen vill.

Mellan raderna tycker jag att det Marisol handlar om är att befria sig själv från fördomar, tvång, traditioner – att få vara den man är och att varje individ är mångsidig och inte kan rymmas inom en fastställd mall. Marisol handlar egentligen mest om att våga möta sin egen inre sanning. Och den sanningen är inte en enda utan vi är så mycket mer.

Regissörerna Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund säger:
– I grunden handlar det om att vara människa, bortom kön, ålder, klass, och ras och att våga se vem som egentligen finns där under. Om att släppa fram den kraft som kan ligga dold inom en men också om att tämja den drift som kan bo i kraften, och som blir destruktiv om man låter den ta över.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: arbetarförfattare, filmkritik, Fredrik Ekelund, hbtq, Marisol, transvestit, Transvetism

Filmrecension: The Miseducation of Cameron Post

17 augusti, 2018 by Rosemari Södergren

The Miseducation of Cameron Post
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018

En varm film om ett tungt ämne. I vissa kristna kretsar i USA ses homosexualitet om en svår synd. Ungdomar som lever i dessa religiösa sammanhang och som dras till det egna könet skickas till konverteringsläger där de ska bli botade från sin homosexualitet.

Huvudpersonen i filmen är 16-åriga Cameron Post (spelas av Chloë Grace Moretz, som vi absolut lär få se mer av i fler filmer). Båda hennes föräldrar förolyckades i en bilolycka. Hon saknar dem men känner sig samtidigt lättad för att hon inte behöver tala om för dem att hon är lesbisk.

Cameron bor hos sin moster som är med i ett kristet sammanhang där homosexualitet fördöms. Cameron är en pigg, lite busig och oerhört charmig ung tjej. Hon är i smyg ihop med skolans snyggaste tjej men utåt håller de masken och har pojkvänner. Men under en skolbal smyger de två ut och har sex i en bil och blir upptäckta av Camerons pojkvän som blir upprörd. Cameron blir skickad till konverteringslägret för att bli botad.

En av filmens styrkor är att människorna skildras som just mänskliga. Föreståndaren på lägret tror verkligen att hon gör rätt, hon gör det av övertygelse att det är för ungdomarnas bästa. Hon är inte alltigenom ond utan drivs av omsorg om ungdomarna, fast det blir fel.

Vi får också se olika sätt som de unga hanterar sin situation och hur de försöker kämpa mot sitt inre, försöker bli botade. Bland annat ser vi något oerhört skrämmande, nämligen att idrott anses kunna göra flickor för manhaftiga och därför blir flickorna lesbiska.

Den här typen av kristen inriktning har ofta en hel del ekonomiska resurser i USA. Till exempel får vi se delar ur ett tv-program med en kristen variant av aerobics, gymnastikrörelsen blandade med hymner och psalmer för att prisa Gud.

Alla kristna grupper fördömer inte homosexualitet. I stora delar av kristenheten är homosexualitet helt accepterat och inom Svenska kyrkan får samkönade par gifta sig. Förtryck av människor på grund av sin sexuella läggning finns i olika religioner och är inte specifikt för kristna grupper. Det är många ungdomar världen över som växer upp i sammanhang där homosexualitet ses som synd och är något som fördöms.

Filmen handlar om mer än vissa kristna gruppers förtryck om människor – jag ser att det finns paralleller till alla sammanhang där människor inte får vara den de är.

Mest av allt är filmen en hyllning till den sunda kraft av respekt för sig själv som ändå, trots allt, gror inom de flesta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, hbtq, Recension, Scen

Filmrecension: En fantastisk kvinna

31 januari, 2018 by Rosemari Södergren

En fantastisk kvinna
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Sebastián Leilo

Ett hyllat drama om fördomar mot den som bryter mot normen. Regissören Sebastián Leilos En fantastisk kvinna vann en Silverbjörn på Berlins filmfestival för bästa manus och har nominerats till bästa icke-engelskspråkiga film på både Golden Globe och Oscarsgalan, där den alltså konkurrerar med den svenska filmregissören Ruben Östlunds The Square. Daniela Vega i huvudrollen som Marina belönades dessutom med Bästa kvinnliga roll under Berlins Filmfestival 2017.

Filmen är stark men samtidigt är den sval och det är svårt att komma huvudkaraktären nära. Det är ett avstånd i hur dramat berättas som gör att det är svårt att riktigt känna sig in i filmen.

Handlingen kretsar kring Marina, som föddes som pojkens Daniel. Marina är en trans-kvinna i Santiago. Filmen är inspelad i Chile, Tyskland, USA och Spanien. Marina försörjer sig servitris men uppträder ibland som sångerska. Hen tar lektioner i sång och har drömmar och ambitioner om en karriär inom musiken.

Marina har ett förhållande med en betydligt äldre man, Orlando. Han uppvaktar Marina på hennes födelsedag och de sover tillsammans i hans lägenhet då han plötsligt blir yr och trillar omkull. Istället för att kalla på ambulans tar Marina ut honom i trappan, springer in i lägenheten för att hämta något medan Orlando som är snurrig och inte helt klar tar några steg mot trappan där han trillar ner och slår sig rejält. Marina kör honom till sjukhuset.

Redan där får jag en stark obehag-känsla och förstår inte varför Marina prompt måste köra honom till sjukhuset istället för att få dit en ambulans. Orlando dör på sjukhuset. Om Marina istället ringt efter ambulans kanske han hade klarat sig. Fast då hade det inte blivit en film, förstås.

Orlandos före detta fru, hans son, hans bror och andra släktingar accepterar inte Marina. Hen får inte komma på likvakan, inte på begravningen och blev tillsagd att så snabbt som möjligt flytta ut från Orlandos lägenhet. Konflikten trappas upp och Marina blir rejält illa behandlad.

Det är inte bara Orlandos släkt som har fördomar. Polisen är misstänksam mot Marina. Varför har Orlando färska blåmärken på kroppen och ett sår i huvudet?

Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Samtidigt känner jag en distans till Marina. Det är svårt att riktigt förstå hens reaktioner. Om vi kommit närmare Marina tror jag filmen fått ännu högre betyg. Filmen har ett viktigt budskap. Fördomar måste bekämpas, varje individ måste ha rätt att få vara sig själv så länge individen inte skadar andra. Men budskapet måste också förpackas konstnärligt och dramaturgiskt på ett sätt som når in i oss. En fantastisk kvinna är absolut en bra film, men berättad för svalt och med för stor distans för att bli ett mästerligt drama som de bästa av Pedro Almadovar, den spanske filmregissören som ofta används som jämförelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, hbtq, Oscars, Recension, Scen, Transperson

C More blir första medieföretag i världen som ska hbtq-certifieras

1 juni, 2017 by Redaktionen

Som första mediebolag i världen ska C More hbtq-certifieras. Nu väntar workshops och diskussioner på företaget om hur de vill jobba framåt med frågorna, rapporterar tidningen Journalisten som skriver:
Enligt RFSLs uppgifter till C More så är man det första mediebolaget i världen med en sådan här typ av certifiering. Själva certifieringen föregås av fyra utbildningstillfällen och workshops som både är teoretiska och innefattar diskussion och analys av situationen hos C More idag.

—-
Det ska bli intressant att följa och se hur det påverkar valet av kanalens utbud framöver.

Arkiverad under: Kulturpolitik Taggad som: C More, hbtq

Fun Home med enastående prestationer på scen

29 april, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Fun Home
Manus och sångtexter Lisa Kron
Musik Jeanine Tesori
Översättning Ulricha Johnson
Regi Carolina Frände
Scenografi Jenny Kronberg
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Karl Svensson
Ljud Simon Mårtensson
Kapellmästare Marika Willstedt
Koreograf Anna Ståhl
Europapremiär 28 april 2017 på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, Klarascenen

Premiären fick stående ovationer. Jag tror dessa ovationer till stor del tillägnades skådespelarna och sångarna för enastående prestationer. Det är alltid så imponerande att uppleva hur duktiga sångare många av stadsteaterns skådespelare är och hur duktiga ensemblens sångare är på att agera. Två exempel är Emil Almén och Elin Skarin från Stockholms stadsteater som båda alltid bra på scen och nu visar att de är bra i musikaler också. Frida Modén Treichl är en duktig musikalartist som bär upp föreställningen med sin utstrålning och imponerande röst. Men kanske allra allra mest lyste de tre barnen på scenen, som alla tre hade stora roller: huvudpersonen Alison som liten och hennes bröder John och Christina. Ojojoj vilka duktiga barn på att sjunga, dansa och agera.

Fun Home hade inte bara Sverigepremiär, det var dessutom Europapremiär för denna musikal som 2015 fick fem Tony Awards bland annat för bästa musikal. Fun Home är en musikal som är dramatiserad av Lisa Kron och Jeanine Tesori efter en serieroman av Alison Bechdel och på Stockholms stadsteater i regi av Carolina Frände.

Musikalen skildrar en familj som utåt ser väldigt lyckad ut men där en mörk hemlighet ruvar under ytan, en familj där livet är betydligt mer komplicerat än det såg ut utifrån.

Handlingen kretsar kring Alison som etablerad serietecknare sitter vid sitt arbetsbord och gör en serie om sin uppväxt och om när hon som 19-åring går första året på college och kommer fram till att hon är lesbisk. Hennes pappa Bruce är engelsklärare och begravningsentreprenör i familjens hemstad – och hans kärleksliv är världens bäst bevarade familjehemlighet, han är nämligen bisexuell, han har ofta sexuella relationer till män, vilket inte var något det var enkelt att vara öppen med under den tidsepoken.

Handlingen skildras ur tre tidsplan: den vuxne etablerade Alison, den lilla flickan Alison och den nittonårige Alison. Dessa tre åldrar spelas av tre olika personer och de är alla tre så perfekta i sina roller i hur de sjunger, hur de talar, hur de agerar, hur de rör sig.

Regissören Carolina Frände säger i ett pressmeddelande om föreställningen:

– Fun Home är en radikal och out-spoken berättelse, både en komma-ut-historia, och en politisk berättelse om hur tidigare gay-generationer inte kunnat leva i identitetsfrihet. När Fun Home kom ut 2006 hade HBTQ-communityts kamp kommit en bit längre än på 70- och 80-talen, då berättelsen utspelar sig. Idag ser vi återigen en tydlig tillbakagång för dessa frågor, med ökat hat och förtryck av HBTQ-personer i synnerhet efter Trumps tillträde i januari.

Föreställningen handlar dock om mer än sexualitet. Det är en slags uppgörelse med sin barndom, en berättelse om att kunna gå vidare efter en tragedi och att kunna se både det bra och det sämre med en förälder.

Alison Bechdel slog igenom med sin tecknade serie Dykes to Watch Out For och myntade därigenom det kända Bechdeltestet, som fungerar för att testa om en film når upp till ett minimum av jämställdhet:
1. Det ska finnas minst två namngivna kvinnliga karaktärer
2. som pratar med varandra
3. om något annat än män

Föreställningen hade dock ett minus på premiären: inställningen av ljudet. Av och till gick det inte att höra vad som sades på scen. Jag tror dock detta är något som kommer att ha åtgärdats till kommande föreställningar.

Fun Home är en stark musikal med enastående prestationer av skådespelare, sångare och musiker – och en viktig berättelse om att bli vuxen och bli sig själv och att kunna se sina föräldrar både med deras styrkor och svagheter – och att kunna ta vara på de stunder av lycka som finns, de stunder då allt för en sekund är i balans.

Medverkande på scen:
Alison, 43 år – Frida Modén Treichl
Mellanstora Alison, 19 år – Maja Rung
Lilla Alison, 8 år – Mira Blommé Stahlhammer/Lily Wahlsteen
Bruce Bechdel – Fredrik Lycke
Helen Bechdel – Birthe Wingren
Christian Bechdel – Hugo Bremberg/Oskar Norgren
John Bechdel – Samuel Falkner/Olle af Klercker
Roy, Mark, Pete – Emil Almén
Joan – Elin Skarin
Bobby Jeremy & the Susan Deys – Emil Almén och musiker/orkester
Musiker: Marika Willstedt, Mats Persson, Sara Niklasson, Andreas Andersson och Thomas Lindberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Fun Home, hbtq, homo, lesbisk, Musikal, Stadsteatern, Teaterkritik

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Kluriga kompositioner mittemellan genrer lysande exekverade – Riedel av Fredrik Lindborg trio & Stråkkvartett

Fredrik Lindborg Trio & String … Läs mer om Kluriga kompositioner mittemellan genrer lysande exekverade – Riedel av Fredrik Lindborg trio & Stråkkvartett

Lyssna: Balloon Maker – Me And My Friends Are Bullies

Göteborgska indierock-bandet Balloon … Läs mer om Lyssna: Balloon Maker – Me And My Friends Are Bullies

Lyssna: Steve Earle – Jerry Jeff

Steve Earles nya album "Jerry Jeff … Läs mer om Lyssna: Steve Earle – Jerry Jeff

Filmrecension: Top Gun: Maverick

Top Gun: Maverick Betyg: 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Top Gun: Maverick

Förbered dig för Stranger Things 4 med sammanfattningar från säsong 1-3 – här finns sammanfattningar

Säsong 4 av Stranger Things släpps i två … Läs mer om Förbered dig för Stranger Things 4 med sammanfattningar från säsong 1-3 – här finns sammanfattningar

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in