Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

hbtq

Teaterkritik: Kärlekens historia – En personlig resa om tacomys och självmordstankar

by

Kärlekens historia är regnbågsbarnens historia

Medverkande: Rickard Söderberg, Jon Lundberg, Johan Reis
Av och med: Rickard Söderberg
Regi: Melker Sörensen
Ljusdesign: Jörgen Haimanas
Dramaturg: Ninna Tersman
Efter en idé av Rickard Söderberg och Carl Johan Karlson
Producent: Riksteatern

En högst personlig berättelse om utsatthet, destruktiva normer och HBTQ genom tiderna, med operasångare och estradör Rickard Söderberg som blottar sin själ inför en fullsatt Tumbascen. Kärlekens historia tar oss med på en smärtsam och omtumlande resa. Rickard avvärjer oss med humorn som vapen.

Det finns mycket att säga om HBTQ-personer – homosexuellas, lesbiska, trans- och queerpersoners historia. Det är ett beckmörker som breder ut sig av förtryck och orättvisor med samhället påtvingade sterilisering av transpersoner och sjukdomsstämpel och 1900-talets syn på homosexuella som kriminella. År 1944 avkriminaliseras homosexualitet i Sverige och 1979 kan man tillspetsat inte längre ta ut sjukdagar för homosexualitet. Den 1 juli 2013 stryks kravet helt på sterilisering ur könstillhörighetslagen.

Rickard Söderberg berättar personligt om sin och Anders relation.

Estradören, operasångaren och entertainern Rickard Söderberg berättar öppenhjärtligt om regnbågsbarnens historia från Selma Lagerlöf till Kung Rikard Lejonhjärta och den ryska kompositören och i smyg homosexuelle Pjotr Tjajkovskij som tog sitt liv genom att dricka okokt vatten, för får han inte tillåtelse att leva sitt liv fullt ut då vill han inte leva alls. 

Dessa människor har lett väg för oss andra, har öppnat dörren för att Rickard och hans partner Anders ska kunna äta tacos och få ha sitt fredagsmys ifred. Föreställningen inleds med ett flöde av filmklipp direkt från Rickards Instagram-story. Han och Anders äter tacos och besöker platser från hela världen. Anders som är historienörd fastnar vid varje byggnad och ska kontemplera över olika konstruktioner och arkitektoniska verk. Anders och Rickard är en vacker kärlekshistoria som tar oss bortom historiska skeden och tunggrodda stunder där olyckliga människor halshöggs eller tar sitt liv på grund av samhällets orättvisor. Rikard avvärjer oss med humor som vapen. För hur kan vi annars tackla allt det otäcka, orättvisa, plågsamma?

Rickard berättar om Julie som vågade stå upp för den hon är

Föreställningen är Rickard Söderbergs drömprojekt, något han suttit på i många år.
Redan under Covid påbörjade han manuskriptet till Kärlekens historia, men ett visst virus satt käppar i hjulet och pjäsen fick aldrig se strålkastarljusets sken. Lyckan Rickard måste känna när han nu äntligen får stå där vid scengolvet. Det har varit en kamp. Hela livet har varit en prövning, berättar han. Som ett darrande asplöv sjöng han för, i bokstavlig mening, kung och fosterland i och med prinsessan Victorias födelsedag på Öland 2019. Det var en mäktig syn, men inombords pågick ett bubblande vulkanutbrott. Smärta och hopplöshet genomsyrar pjäsen men här finns också ljuspunkter.

Vi hör om hjältarna, de som vågat stå upp för sin sak, rätten att få vara som man är. I berättelsen saknar jag gestalter som Elise Ottesen-Jensen, en pionjär inom svensk HBTQ-historia. Hon nämns kortfattat i förbifarten, samtidigt är utmaningen stor att prioritera rätt bland alla betydelsefulla människor som passerat revy. Rickard gör det bra. Det är ett väl avvägd urval av personer och allt binds skickligt samman. Framförallt lyckas operasångaren från Snöstorp, Halland med att visa på mångfald både i naturen och bland människor. Om hur första fyndet i mänsklig historia var en grottmålning över två nakna omfamnande män och hieroglyfer som hittats över HBTQ-signad tantsnusk.

Rickard Lejonhjärta, en av många HBTQ-hjältar genom tiderna

HBTQ-personers kamp fortskrider. Snyggt broderar Rickard in sin pedagogiska historielektion i vackra pappfigurer, och med humor och inte minst smäktande operasång får föreställningen vingar. Det är då knappast en slump att slutklämmen, extranumret på föreställningen, blir Tommy Körbergs klassika ballad Stad i Ljus. Där och då skönjas en gnutta hopp. ”Stad i ljus, i ett land utan namn. Ge mig liv, där allting föds på nytt.”

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Marisol – om att våga möta sin egen inre sanning

by

Marisol
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund

Marisol är en väldigt ärlig och rakt-på biografi om författaren, dramatikern och översättaren Fredrik Ekelund som kom ut som transvestit vid 64 år ålder. Eftersom hen är författare är att skriva något som troligen sitter i ryggmärgen för hen. I dokumentären får vi se ett filmklipp från när hen berättar för sina barn och en av dem ställer direkt frågan: ”Kommer du att skriva en bok om detta?”

Jag tror att denna film framför allt sätter igång tankar och funderingar. Fredrik/Marisol kastar sig huvudstupa in i ett vild liv med andra transor i Köpenhamn. Hens familj kraschar och barnen undrar vem deras pappa egentligen är.

Ibland poppar en tanke upp: Är detta en skådespel? En test? En konstnärlig installation? Jag vet, att det är ingen vacker tanke så jag trycker ned den. Jag har för flera år sedan träffat och intervjuat Fredrik Ekelund när hen vann pris som arbetarförfattare. Hen har, som hen själv också berättar i filmen, varit ganska manhaftig, jobbat i hamnen, varit fysiskt stark, spelat fotboll på ganska hög nivå, älskar fotboll.

En sak som skrämmer mig är då hen flera gånger i filmen berättar att när hen är kvinnan Marisol är hen roligare, vänligare, mer omvårdande. Andra transor berättar sådant också, om att de som kvinna vågar vara mycket mer social och rolig än som man.

När Fredrik är Marisol så är går hen i högklackat, målar sig med lysande rött läppstift, har helt kjol eller klänning. Hmm. Men så går aldrig jag klädd. Jag drömmer inte om att vara man – jag är kvinna och många andra jag känner som är kvinnor vill inte heller gå i högklackade skor. Varför är det kvinnligt och inte manligt? Där är själva knuten tycker jag. För mig får vem som helst gå klädd hur han/hon/hen vill.

Mellan raderna tycker jag att det Marisol handlar om är att befria sig själv från fördomar, tvång, traditioner – att få vara den man är och att varje individ är mångsidig och inte kan rymmas inom en fastställd mall. Marisol handlar egentligen mest om att våga möta sin egen inre sanning. Och den sanningen är inte en enda utan vi är så mycket mer.

Regissörerna Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund säger:
– I grunden handlar det om att vara människa, bortom kön, ålder, klass, och ras och att våga se vem som egentligen finns där under. Om att släppa fram den kraft som kan ligga dold inom en men också om att tämja den drift som kan bo i kraften, och som blir destruktiv om man låter den ta över.

Filmrecension: The Miseducation of Cameron Post

by

The Miseducation of Cameron Post
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 augusti 2018

En varm film om ett tungt ämne. I vissa kristna kretsar i USA ses homosexualitet om en svår synd. Ungdomar som lever i dessa religiösa sammanhang och som dras till det egna könet skickas till konverteringsläger där de ska bli botade från sin homosexualitet.

Huvudpersonen i filmen är 16-åriga Cameron Post (spelas av Chloë Grace Moretz, som vi absolut lär få se mer av i fler filmer). Båda hennes föräldrar förolyckades i en bilolycka. Hon saknar dem men känner sig samtidigt lättad för att hon inte behöver tala om för dem att hon är lesbisk.

Cameron bor hos sin moster som är med i ett kristet sammanhang där homosexualitet fördöms. Cameron är en pigg, lite busig och oerhört charmig ung tjej. Hon är i smyg ihop med skolans snyggaste tjej men utåt håller de masken och har pojkvänner. Men under en skolbal smyger de två ut och har sex i en bil och blir upptäckta av Camerons pojkvän som blir upprörd. Cameron blir skickad till konverteringslägret för att bli botad.

En av filmens styrkor är att människorna skildras som just mänskliga. Föreståndaren på lägret tror verkligen att hon gör rätt, hon gör det av övertygelse att det är för ungdomarnas bästa. Hon är inte alltigenom ond utan drivs av omsorg om ungdomarna, fast det blir fel.

Vi får också se olika sätt som de unga hanterar sin situation och hur de försöker kämpa mot sitt inre, försöker bli botade. Bland annat ser vi något oerhört skrämmande, nämligen att idrott anses kunna göra flickor för manhaftiga och därför blir flickorna lesbiska.

Den här typen av kristen inriktning har ofta en hel del ekonomiska resurser i USA. Till exempel får vi se delar ur ett tv-program med en kristen variant av aerobics, gymnastikrörelsen blandade med hymner och psalmer för att prisa Gud.

Alla kristna grupper fördömer inte homosexualitet. I stora delar av kristenheten är homosexualitet helt accepterat och inom Svenska kyrkan får samkönade par gifta sig. Förtryck av människor på grund av sin sexuella läggning finns i olika religioner och är inte specifikt för kristna grupper. Det är många ungdomar världen över som växer upp i sammanhang där homosexualitet ses som synd och är något som fördöms.

Filmen handlar om mer än vissa kristna gruppers förtryck om människor – jag ser att det finns paralleller till alla sammanhang där människor inte får vara den de är.

Mest av allt är filmen en hyllning till den sunda kraft av respekt för sig själv som ändå, trots allt, gror inom de flesta.

Filmrecension: En fantastisk kvinna

by

En fantastisk kvinna
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Sebastián Leilo

Ett hyllat drama om fördomar mot den som bryter mot normen. Regissören Sebastián Leilos En fantastisk kvinna vann en Silverbjörn på Berlins filmfestival för bästa manus och har nominerats till bästa icke-engelskspråkiga film på både Golden Globe och Oscarsgalan, där den alltså konkurrerar med den svenska filmregissören Ruben Östlunds The Square. Daniela Vega i huvudrollen som Marina belönades dessutom med Bästa kvinnliga roll under Berlins Filmfestival 2017.

Filmen är stark men samtidigt är den sval och det är svårt att komma huvudkaraktären nära. Det är ett avstånd i hur dramat berättas som gör att det är svårt att riktigt känna sig in i filmen.

Handlingen kretsar kring Marina, som föddes som pojkens Daniel. Marina är en trans-kvinna i Santiago. Filmen är inspelad i Chile, Tyskland, USA och Spanien. Marina försörjer sig servitris men uppträder ibland som sångerska. Hen tar lektioner i sång och har drömmar och ambitioner om en karriär inom musiken.

Marina har ett förhållande med en betydligt äldre man, Orlando. Han uppvaktar Marina på hennes födelsedag och de sover tillsammans i hans lägenhet då han plötsligt blir yr och trillar omkull. Istället för att kalla på ambulans tar Marina ut honom i trappan, springer in i lägenheten för att hämta något medan Orlando som är snurrig och inte helt klar tar några steg mot trappan där han trillar ner och slår sig rejält. Marina kör honom till sjukhuset.

Redan där får jag en stark obehag-känsla och förstår inte varför Marina prompt måste köra honom till sjukhuset istället för att få dit en ambulans. Orlando dör på sjukhuset. Om Marina istället ringt efter ambulans kanske han hade klarat sig. Fast då hade det inte blivit en film, förstås.

Orlandos före detta fru, hans son, hans bror och andra släktingar accepterar inte Marina. Hen får inte komma på likvakan, inte på begravningen och blev tillsagd att så snabbt som möjligt flytta ut från Orlandos lägenhet. Konflikten trappas upp och Marina blir rejält illa behandlad.

Det är inte bara Orlandos släkt som har fördomar. Polisen är misstänksam mot Marina. Varför har Orlando färska blåmärken på kroppen och ett sår i huvudet?

Jag tror ingen kan se filmen och förbli oberörd. Samtidigt känner jag en distans till Marina. Det är svårt att riktigt förstå hens reaktioner. Om vi kommit närmare Marina tror jag filmen fått ännu högre betyg. Filmen har ett viktigt budskap. Fördomar måste bekämpas, varje individ måste ha rätt att få vara sig själv så länge individen inte skadar andra. Men budskapet måste också förpackas konstnärligt och dramaturgiskt på ett sätt som når in i oss. En fantastisk kvinna är absolut en bra film, men berättad för svalt och med för stor distans för att bli ett mästerligt drama som de bästa av Pedro Almadovar, den spanske filmregissören som ofta används som jämförelse.

C More blir första medieföretag i världen som ska hbtq-certifieras

by

Som första mediebolag i världen ska C More hbtq-certifieras. Nu väntar workshops och diskussioner på företaget om hur de vill jobba framåt med frågorna, rapporterar tidningen Journalisten som skriver:
Enligt RFSLs uppgifter till C More så är man det första mediebolaget i världen med en sådan här typ av certifiering. Själva certifieringen föregås av fyra utbildningstillfällen och workshops som både är teoretiska och innefattar diskussion och analys av situationen hos C More idag.

—-
Det ska bli intressant att följa och se hur det påverkar valet av kanalens utbud framöver.