Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Happy End

Happy End – helt galet och utan tvekan årets skrattfest – fast med ett viktigt allvar bakom hörnet

by

happyendup

Happy End
Manus Dorothy Lane
Musik Kurt Weill
Sångtexter Bertolt Brecht
Översättning Magnus Lindman
Regi Carolina Frände
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Koreografi Sofia Södergård
Premiär 31 oktober på Klarascenen, Stockholms stadsteater

En helt galen föreställning – utan tvekan årets skrattfest fast med ett stort allvar bakom hörnet – bjuder ensemblen och regissören Carolina Frände på med Happy End.

Jag erkänner, det tog tio minuter då jag tyckte allt var överdrivet. Ni vet, när man som barn samlades ett gäng och klädde ut sig så tokigt man kunde och samlade vuxna till publik och sedan spelade något man själv hittat på och hade allra roligast själv. Precis så upplevde jag föreställningens inledning. Jag tog mig för pannan och undrade om jag kunde smita iväg i pausen? Det tog tio minuter – men sedan var jag fast. Alla roller spelas av män. Männen spelar kvinnor, männen spelar män som spelar kvinnor, männen spelar män, männen spelar män som spelar kvinnor som spelar män – allt är tillåtet och allt är helt utspejsat och ändå fungerar det och blir helt galet roligt och samtidigt har Happy End något viktigt att säga.

happy-end-0115Handlingen utspelar sig i mörka kvarter i Chicago under 1900-talets början. Bill Cracker (spelas av Robert Fux) är ledare för ett gäng kriminella som håller till i Bills danslokal och Frälsningsarmén är ivrig att missionera och en dag söker sig frälsningsarmélöjtnanten Lilian Holiday (spelas av Daniel Nyström) in dit. Bill och Lilian dras till varandra – men det är inget som uppskattas vare sig i Bills kriminella kretsar eller i Lilians kyrkliga sammanhang. Allt detta utspelar sig i kvarter där homosexuella män lever tillsammans i storfamiljer. Carolina Frände,hart hämtat inspiration från den legendariska dokumentären om framväxten av voguingkulturen i 1980-talets New York ”Paris is burning”.

Regissören har också valt att arbeta på ett annorlunda sätt. Ensemblen som består av tretton män i åldrarna 23 till 78 år med väldigt olika bakgrund har själva fått välja hur de vill vara och ta makten över sitt uttryck.

– Jag har velat undersöka gestaltandet av könsöverskridande identiteter med en enkönad ensemble bara bestående av (biologiska) män. Ingen roll var bestämd i förväg, allt har skett i process. På så vis tar teaterprocessen sitt avstamp i själva essensen i voguingkulturen. Och vi har byggt en egen klan under det här arbetet, säger Carolina Frände i ett pressmeddelande.

Det fungerar, som jag redan sagt, fantastiskt. Skådespelarna har roligt själva, det märks, och det blir mycket bra. Egentligen går det knappt att lyfta fram någon mer än övriga, men jag är ändå extra imponerad av Peter Gardiner som spelar Sam Worlitzer som gärna skulle vilja ta över chefskapet i danshuset över Bill. Peter Gardiner är alltid bra. Att Robert Fux är strålande som Bill Cracker, vem är förvånad efter hans strålande monolog som Tingsten? Åke Lundqvist, äldre och erfaren, är helt underbar som Flugan och Damen i grått. Från den äldste till den yngste: Razmus Nyström, praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, spelar Johnny Flint som får raseriutbrott över småsaker och kallas för Baby eftersom han är yngst i danshuset. Razmus Nyström lär vi se mer av efter att han är klar med Teaterhögskolan.

happy-end-3500Scenen är för ovanlighetens skulle väldigt belamrad. Majoriteten av nutida föreställningar går ju annars i enkelhetens tecken med nästan ingenting på scenen. I förgrunden är det rum som omväxlande är Bills danshus och Frälsningsarméns tillhåll och i bakgrunden hänger kläder, peruker och där finns sminkplatser där skådespelarna helt öppet inför publiken kan byta sitt uttryck, sin skepnad, sina kläder och utseende.

Föreställningen är förstås en hyllning till människans rätt att vara sig själv, att få vara befriad från manliga och kvinnliga normer men arvet från Bertolt Brecht finns kvar. Det är också en berättelse om hur den kriminella världen, kyrkan och samhällets maktinnehavare lätt kan gå i symbios med varandra när de har makt och pengar att tjäna.

På scen
Bill Cracker Robert Fux
Sam Worlitzer Peter Gardiner
Dr Nakamura/Majoren Kristofer Kamiyasu
Jimmy Dexter/Besökare Patrik Hont
Bob Merker/Besökare Michel Franco
Johnny Flint/Besökare Razmus Nyström
Främling 1/Hanibal Jackson Kristian Pehrsson
Mary Morten Løvstrøm Olsen
Lilian Holiday Daniel Nyström
Flugan, Damen i grått Åke Lundqvist
Mirjam m fl roller Fredrik Apollo Asplund
Främling 2/Jane Per Öhagen
Pianist/Frälsningsarmékapten Fredrik Schreider Fredrik Hermansson

Fotograf: Petra Hellberg

happy-end

Grattis ni fem som vann biljetter till filmen Happy End

by

Fem vinnare skulle få två biljetter var till filmen Happy End, som har premiär fredag 23 september. Men vi fick tag på två biljetter till och eftersom en av de tävlande ansträngt sig extra mycket och fått ihop den här motiveringen får den vinnaren fyra biljetter med posten.
Den motiveringen löd:

En film så härligt betitlad Happy End
såna gillar jag så jag blir smått tänd.
Sen gör han ju så bra filmer, Björn Runge,
det vet ju alla som passerat stadiet unge.
Har dessutom filmen rollbesatts med Ann Petrén
så borgar det i mina ögon för totala succén.
Åh, visst vill jag väldigt gärna se just denna film på bio,
hoppas innerligt bli förärad två biljetter av de totalt tio.

Och vinnaren av fyra biljetter till Happy End är Kjell Persson i Malmö.
Grattis grattis.
Och grattis ni fyra vinnare som får två biljetter var:

Ingegerd Hildingsson, Uppsala
Joakim Olofsson, Stockholm
Inga Andersson, Helsingborg
Gunilla Sorth, Malmö

Några av de vinnande motiveringarna löd:

Jag vill tävla om biljettet til Happy End o hoppas
att det också blir det i mitt eget liv när jag nu
återförenats med min ungdomskärlek 😉

Fattig pensionär som sällan har råd att unna mig ett biobesök,
älskar film med någon vän i biomörkret.
Hoppas turen och lyckan landar i min brevlåda!

Tävlingen gick ut på att skriva en motivering som lockade oss.

Kulturbloggens filmrecensent Fredrik Gertz gav för övrigt filmen betyg 5.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Vinn biljett till filmen Happy End

by

Happy End handlar om Jonna, Peter, Katrine, Asger och Mårten, som alla fem står i det största vägskälet i livet. Jonna är 54 år och arbetar som körskolelärare. Jonnas son Peter ska gifta sig om två månader men en natt försöker han ta sitt liv. Katarina är en ung kvinna som tjänar extra genom att städa hemma hos folk, bland annat hos Jonna. Katarina lever i en otrygg tillvaro tillsammans med en obalanserad man, Asger. Asger är skyldig pengar och tvingas gömma sig från sina indrivare i hans och Katarinas lägenhet. Peter flyttar hem till Jonna för att han ska få lugn och ro. Där möter han Katarina och känslor uppstår. Jonna försöker få kontroll över både sin och Peters tillvaro. Samtidigt börjar hon ge körlektioner till en man som heter Mårten, som förlorade körkortet när han körde bil berusad.

De är människor som har viktig betydelse för varandra, men som inte är ärliga mot varandra. De lever i en skuggvärld av lögner och halvsanningar och väntar bara på att sanningen ska komma fram så de kan fortsätta sina liv i en ny riktning.
Från Svensk filmdatabas.

Happy End har svensk biopremiär 23 september 2011.

Kulturbloggen har fått tag på 10 biljetter till filmen: fem vinnare ska få två biljetter var.

Tävlingen är nu avgjord. Här kan du läsa om vem som vann.

Vad du ska göra för att kunna vinna?
Du ska så snabbt som möjligt maila oss och skriva en motivering till varför just du ska vinna biljetter.
De fem bästa motiveringarna, som berör oss mest, kommer vi att publicera.
Vart du mailar ditt tävlingsbidrag?
Du mailar till
tavla (snabel-a) kulturbloggen (punkt) com

Glöm inte att skicka med din postadress, annars vet vi inte vart vi ska posta biljetterna, om du vinner.
Vi tänkte att de som vinner skulle ha chans att få biljetterna till premiärhelgen, så maila snabbt. Vi publicerar vilka som vann på morgonen den 22 september.

Kulturbloggens filmrecensent Fredrik Gertz gav för övrigt filmen betyg 5.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Recension av filmen Happy End, betyg 5

by

Titel: Happy End
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 23 september 2011

Svensk film brukar (nästan) alltid anklagas för att vara totalt underlägsen de högspända Hollywood-produktionerna och ses nästan som de fula kusinerna från landet i jämförelse. Kritiken brukar dels handla om vi inte alls har samma produktionskultur med varken samma volym i kapital eller studiomöjligheter, men också om att vi endast har stela polisfilmer att erbjuda. Men med senaste tidens filmer som Apan, Svinalängorna, Apflickorna och nu Happy End av regissören Björn Runge visar man mer tendenser till den franska filmen och dess känslighet, konstnärlighet men framförallt klarsynt ärlighet snarare än massproducerade amerikanskt skräp utan någon som helst högre verkningsgrad. Varför vi ens skulle vilja efterlikna deras (alltför ofta) skit är för mig en gåta.

Denna tredje och avslutade del i ”Befrielsetriologin”, som föregåtts av ”Om jag vänder mig om” och ”Mun mot mun”, introducerar oss för fem karaktärer som alla vadar i sina problem: Jonna, Peter, Katrin, Asger och Mårten. Och visst kan det låta avskräckande, om man inte sett de tidigare filmerna i trilogin, men jag kan redan nu uppmärksamma er på att denna film är ett obligatorium oavsett om man är cineast eller ej: ty den erbjuder en inzoomning i de mest privata av familjefotografier man kan tänka sig och kastar in betraktaren så våldsamt att det känns i hela kroppen.

Det som drabbar våra karaktärer drabbar även oss. Hårt! Detta mycket tack vare det nakna bildspråket och den nårgående kameran, men också de väldigt skickliga skådespelarna som verkligen tillåter oss att leva oss in i deras situationer. Bland annat gör Gustaf Skarsgård en av sina paradroller som den något psykiskt instabila Peter, som också mister sin flickvän precis innan de ska gifta sig.

Av dessa fem huvudrollsinnehavare är det bara Jonna och Peter som innehar blodsband till varandra, men snart introduceras de på ett eller annat sätt för varandra och har mer eller mindre inverkan på varandras vardagar. Detta ter sig mycket logiskt och högst troligt, vilket så klart bidrar till allt obehag som följer. Självmordsförsök, misshandel av flickvän, äldre människor som är ensamma till följd av dödsfall och många andra problem. Ja, ni hör. Denna orgie i dekadens är lika mörk som insiktsfull och inte alls fri från humor som man skulle kunna tro.

Men det är inte ens i det mörka som fokus ligger, utan som trilogi-titeln antyder i kampen ut ur den vardag och livssituation man inte längre finner möjlig att leva i. Det är just därför denna film fungerar inte bara som en pusselbit i helheten utan också för sig själv, för att man sammanfattar alla dessa personligheters vardagsproblem men också vägen ut ur dem. Och detta med en sällsynt skärpa man sällan annars erbjuds på film.

Och på tal om titlar viskar ju även filmens dito om hur denna säck vävs ihop, men resan mot slutet (som är början på våra rollkaraktärers fortsättning) är inte desto mindre gripande eller intressanta för det. Tvärtom. Alla beståndsdelar engagerar och paketeras så attraktivt att man nästan gråter mot filmens slut. Dock inte av sorg utan snarare av glädje, för att man fått följa dem alla ur svårigheter men också fått komma ut i den ljusare delen av tunneln med de flesta. Tillsammans. De som blev kvar i mörkret har bara sig själv att skylla och saknas aldrig riktigt heller. Precis som i det verkliga livet, som sig bör.