Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

hbtq-frågor

Happy End – helt galet och utan tvekan årets skrattfest – fast med ett viktigt allvar bakom hörnet

by

happyendup

Happy End
Manus Dorothy Lane
Musik Kurt Weill
Sångtexter Bertolt Brecht
Översättning Magnus Lindman
Regi Carolina Frände
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Koreografi Sofia Södergård
Premiär 31 oktober på Klarascenen, Stockholms stadsteater

En helt galen föreställning – utan tvekan årets skrattfest fast med ett stort allvar bakom hörnet – bjuder ensemblen och regissören Carolina Frände på med Happy End.

Jag erkänner, det tog tio minuter då jag tyckte allt var överdrivet. Ni vet, när man som barn samlades ett gäng och klädde ut sig så tokigt man kunde och samlade vuxna till publik och sedan spelade något man själv hittat på och hade allra roligast själv. Precis så upplevde jag föreställningens inledning. Jag tog mig för pannan och undrade om jag kunde smita iväg i pausen? Det tog tio minuter – men sedan var jag fast. Alla roller spelas av män. Männen spelar kvinnor, männen spelar män som spelar kvinnor, männen spelar män, männen spelar män som spelar kvinnor som spelar män – allt är tillåtet och allt är helt utspejsat och ändå fungerar det och blir helt galet roligt och samtidigt har Happy End något viktigt att säga.

happy-end-0115Handlingen utspelar sig i mörka kvarter i Chicago under 1900-talets början. Bill Cracker (spelas av Robert Fux) är ledare för ett gäng kriminella som håller till i Bills danslokal och Frälsningsarmén är ivrig att missionera och en dag söker sig frälsningsarmélöjtnanten Lilian Holiday (spelas av Daniel Nyström) in dit. Bill och Lilian dras till varandra – men det är inget som uppskattas vare sig i Bills kriminella kretsar eller i Lilians kyrkliga sammanhang. Allt detta utspelar sig i kvarter där homosexuella män lever tillsammans i storfamiljer. Carolina Frände,hart hämtat inspiration från den legendariska dokumentären om framväxten av voguingkulturen i 1980-talets New York ”Paris is burning”.

Regissören har också valt att arbeta på ett annorlunda sätt. Ensemblen som består av tretton män i åldrarna 23 till 78 år med väldigt olika bakgrund har själva fått välja hur de vill vara och ta makten över sitt uttryck.

– Jag har velat undersöka gestaltandet av könsöverskridande identiteter med en enkönad ensemble bara bestående av (biologiska) män. Ingen roll var bestämd i förväg, allt har skett i process. På så vis tar teaterprocessen sitt avstamp i själva essensen i voguingkulturen. Och vi har byggt en egen klan under det här arbetet, säger Carolina Frände i ett pressmeddelande.

Det fungerar, som jag redan sagt, fantastiskt. Skådespelarna har roligt själva, det märks, och det blir mycket bra. Egentligen går det knappt att lyfta fram någon mer än övriga, men jag är ändå extra imponerad av Peter Gardiner som spelar Sam Worlitzer som gärna skulle vilja ta över chefskapet i danshuset över Bill. Peter Gardiner är alltid bra. Att Robert Fux är strålande som Bill Cracker, vem är förvånad efter hans strålande monolog som Tingsten? Åke Lundqvist, äldre och erfaren, är helt underbar som Flugan och Damen i grått. Från den äldste till den yngste: Razmus Nyström, praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, spelar Johnny Flint som får raseriutbrott över småsaker och kallas för Baby eftersom han är yngst i danshuset. Razmus Nyström lär vi se mer av efter att han är klar med Teaterhögskolan.

happy-end-3500Scenen är för ovanlighetens skulle väldigt belamrad. Majoriteten av nutida föreställningar går ju annars i enkelhetens tecken med nästan ingenting på scenen. I förgrunden är det rum som omväxlande är Bills danshus och Frälsningsarméns tillhåll och i bakgrunden hänger kläder, peruker och där finns sminkplatser där skådespelarna helt öppet inför publiken kan byta sitt uttryck, sin skepnad, sina kläder och utseende.

Föreställningen är förstås en hyllning till människans rätt att vara sig själv, att få vara befriad från manliga och kvinnliga normer men arvet från Bertolt Brecht finns kvar. Det är också en berättelse om hur den kriminella världen, kyrkan och samhällets maktinnehavare lätt kan gå i symbios med varandra när de har makt och pengar att tjäna.

På scen
Bill Cracker Robert Fux
Sam Worlitzer Peter Gardiner
Dr Nakamura/Majoren Kristofer Kamiyasu
Jimmy Dexter/Besökare Patrik Hont
Bob Merker/Besökare Michel Franco
Johnny Flint/Besökare Razmus Nyström
Främling 1/Hanibal Jackson Kristian Pehrsson
Mary Morten Løvstrøm Olsen
Lilian Holiday Daniel Nyström
Flugan, Damen i grått Åke Lundqvist
Mirjam m fl roller Fredrik Apollo Asplund
Främling 2/Jane Per Öhagen
Pianist/Frälsningsarmékapten Fredrik Schreider Fredrik Hermansson

Fotograf: Petra Hellberg

happy-end

Filmrecension: Varje gång jag ser dig – en vacker och naturlig kärlekshistoria

by

the_way_he_looks

Varje gång jag ser dig
Betyg 4
Regi Daniel Ribeiro
Går upp på svenska biografer 21 november 2014
Visas på Stockholm film festival

Det här är nog den vackraste kärleksberättelsen jag sett på film på länge. Huvudkaraktären är femtonårige Leonardo, kallad för Leo, som lever i São Paulo i Brasilien. Han är blind sedan födseln men går i en vanlig klass. Det fungerar si så där. Han är duktig och klarar studierna men några av klasskamraterna är elaka och stör sig på ljudet när han knackar på sin skrivmaskin för blindskrift när han antecknar under lektionerna. Han blir mobbad av några av klasskamraterna men har en mycket god vän i klasskamraten Giovana.

Leo och Giovana har känt varandra sedan de var små och hon följer honom hem efter skolan varje dag och hjälper honom att låsa upp grinden. De har vuxit samman och är oerhört nära vänner. Men en dag kommer en ny kille i klassen, Gabriel med lockigt mörkt hår och som både Giovana och andra tjejer blir förälskade i. Gabriel är snygg, charmig och har ett stort hjärta och en varm personlighet. Han blir vän med Leo också och börjar följa honom hem. Det blir något av ett triangeldrama, Giovana vet inte hur hon ska känna när hennes bästa vän sedan barndomen fått en annan nära vän.

Filmen känns så äkta. De unga skådespelarna är duktiga, naturliga och trovärdiga. I filmens inledning ligger Leo och Giovana och slöar vid en simbassäng och de samtalar om hur lata de känner sig och om att bli kysst och längta efter passion och dramatik, en samtal som mellan vilka två tonåringar som helst – ändå är det något som verkar konstigt, det är något med Leos ögon. De följer inte med i samtalet på ett naturligt sätt. Varför förstår vi i kommande scen när han sitter och äter middag med sina föräldrar och vi inser att han är blind.

Relationen mellan Leo och föräldrarna är en annan del i berättelsen som griper mig starkt. Leo är 15 år och vill inte vara så översbeskyddad som han är. Han vill kunna åka med på lägerskola och han drömmer till och med om att kunna studera utomlands som utbytesstudent. Han är femton år och som alla tonåringar börjar han vilja stå på egna ben och göra uppror mot sina föräldrar. Föräldrarna älskar honom och vill hans bästa men vågar inte släppa honom lika fritt som de skulle gjort om han inte varit blind.

”Varje gång jag ser dig” eller som den heter på engelska ”The Way He Looks” är en fint berättad historia. Den visar att många av oss inte förstår hur livet är för den som inte ser, den visar hur mycket som är uppbyggt på att vi har alla fem sinnena – men den visar också på vilken styrka Leo har och hur han är som vilken tonåring som helst. Att vara blind betyder bara att inte se med ögonen, det betyder inte att vara annorlunda på något annat sätt.

Det är en fin berättelse, men inte gråtmild och inte för söt utan som ett stycke verklighet – och det var länge sedan jag såg en så vacker och naturlig kärleksfilm om unga människors kärlek. Att det är två pojkar som blir förälskade i varandra är liksom inte det viktiga, tycker jag. Det är bara naturligt. Och vackert.

Stockholm Pride 2012 invigd med Annika Lantz i löspenis och skön parodi på Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson

by

Radiojournalisten och kändisen Annika Lantz är inte pryd av sig. Hon vågar nog mer än de flesta. Hon trädde in på stora scenen på Stockholm Pride med en stor löspenis hängande mellan benen. Annika Lantz var programledare för invigningsprogrammet. Hon sade att det kändes bra att Pride flyttat tillbaka till Tantoområdet på Södermalm och det tror jag att många andra också tycker.

Det var osedvanligt avslappnad, skön och glad stämning. Stora scenen hade dessutom placerats mycket smartare än senast festivalen höll till i Tantolunden. Stora scenen låg nu strax efter ingången och det är smidigt och bra. Dessutom fanns det rejält med mat- och dryckställen och platser att sitta på.

Stockholm Prides ordförande Peter Rimsby berättade om när festivalen arrangerades första gången, 1998 och då hette Europride.
– Folk kom från hela världen och vi syntes, alla vi olika. Många stockholmare var nog både chockade och upprörda. Det har hänt mycket sedan dess men det finns mycket kvar att göra och vi behövs många år till, sade han.

– Stockholm Pride är en plattform för möten politik och fest.

Kvällens stora punkt på invigningsprogrammet var förstås invigningstalet som hölls av före detta socialdemokratiske partiledaren Mona Sahlin tillsammans med EU-ministern Birgitta Ohlsson (FP).

Som Rimsby betonade är Pride en blandning av politik, aktivism och fest – och därför kändes inledningen där två män utklädda till de två invigningstalarna först kom in på scenen och höll en liten lättsam parodi på de två politikerna. Du kan se filmklippet därifrån under texten i det här inlägget.

Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson kommer ju från två motsatta sidor inom politiken men höll ett mycket bra gemensamt tal där de tillsammans påpekade hur viktigt det är för samhället demokratin att människor har rätt att vara den de är.

De tog upp att det finns mycket kvar att göra. I flera länder är det dödsstraff på att vara homosexuell och homosexualitet är förbjuden i många länder.

Men också i Sverige finns det mer att göra. Transpersoner skyddas till exempel inte av hetslagen.
– Det är dags för att förändra det nu, sade Mona Sahlin och Birgitta Ohlsson.

Immigrationslagarna måste följas och människor som flyr till Sverige från länder där homosexualitet är förbjudet måste skyddas.

– HBTQ-personer utvisas från Sverige och skickas tillbaka till länder där de kan vänta hårda straff och förföljelse.

OBS: Bättre bilder från invigningen kommer: vår fotograf jobbar med bilderna nu.

Mer från Stockholm Pride 2012:
Aftonbladet och Svenska Dagbladet och Makthavare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,