• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

hbtq-frågor

Happy End – helt galet och utan tvekan årets skrattfest – fast med ett viktigt allvar bakom hörnet

1 november, 2014 by Rosemari Södergren

happyendup

Happy End
Manus Dorothy Lane
Musik Kurt Weill
Sångtexter Bertolt Brecht
Översättning Magnus Lindman
Regi Carolina Frände
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Koreografi Sofia Södergård
Premiär 31 oktober på Klarascenen, Stockholms stadsteater

En helt galen föreställning – utan tvekan årets skrattfest fast med ett stort allvar bakom hörnet – bjuder ensemblen och regissören Carolina Frände på med Happy End.

Jag erkänner, det tog tio minuter då jag tyckte allt var överdrivet. Ni vet, när man som barn samlades ett gäng och klädde ut sig så tokigt man kunde och samlade vuxna till publik och sedan spelade något man själv hittat på och hade allra roligast själv. Precis så upplevde jag föreställningens inledning. Jag tog mig för pannan och undrade om jag kunde smita iväg i pausen? Det tog tio minuter – men sedan var jag fast. Alla roller spelas av män. Männen spelar kvinnor, männen spelar män som spelar kvinnor, männen spelar män, männen spelar män som spelar kvinnor som spelar män – allt är tillåtet och allt är helt utspejsat och ändå fungerar det och blir helt galet roligt och samtidigt har Happy End något viktigt att säga.

happy-end-0115Handlingen utspelar sig i mörka kvarter i Chicago under 1900-talets början. Bill Cracker (spelas av Robert Fux) är ledare för ett gäng kriminella som håller till i Bills danslokal och Frälsningsarmén är ivrig att missionera och en dag söker sig frälsningsarmélöjtnanten Lilian Holiday (spelas av Daniel Nyström) in dit. Bill och Lilian dras till varandra – men det är inget som uppskattas vare sig i Bills kriminella kretsar eller i Lilians kyrkliga sammanhang. Allt detta utspelar sig i kvarter där homosexuella män lever tillsammans i storfamiljer. Carolina Frände,hart hämtat inspiration från den legendariska dokumentären om framväxten av voguingkulturen i 1980-talets New York ”Paris is burning”.

Regissören har också valt att arbeta på ett annorlunda sätt. Ensemblen som består av tretton män i åldrarna 23 till 78 år med väldigt olika bakgrund har själva fått välja hur de vill vara och ta makten över sitt uttryck.

– Jag har velat undersöka gestaltandet av könsöverskridande identiteter med en enkönad ensemble bara bestående av (biologiska) män. Ingen roll var bestämd i förväg, allt har skett i process. På så vis tar teaterprocessen sitt avstamp i själva essensen i voguingkulturen. Och vi har byggt en egen klan under det här arbetet, säger Carolina Frände i ett pressmeddelande.

Det fungerar, som jag redan sagt, fantastiskt. Skådespelarna har roligt själva, det märks, och det blir mycket bra. Egentligen går det knappt att lyfta fram någon mer än övriga, men jag är ändå extra imponerad av Peter Gardiner som spelar Sam Worlitzer som gärna skulle vilja ta över chefskapet i danshuset över Bill. Peter Gardiner är alltid bra. Att Robert Fux är strålande som Bill Cracker, vem är förvånad efter hans strålande monolog som Tingsten? Åke Lundqvist, äldre och erfaren, är helt underbar som Flugan och Damen i grått. Från den äldste till den yngste: Razmus Nyström, praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, spelar Johnny Flint som får raseriutbrott över småsaker och kallas för Baby eftersom han är yngst i danshuset. Razmus Nyström lär vi se mer av efter att han är klar med Teaterhögskolan.

happy-end-3500Scenen är för ovanlighetens skulle väldigt belamrad. Majoriteten av nutida föreställningar går ju annars i enkelhetens tecken med nästan ingenting på scenen. I förgrunden är det rum som omväxlande är Bills danshus och Frälsningsarméns tillhåll och i bakgrunden hänger kläder, peruker och där finns sminkplatser där skådespelarna helt öppet inför publiken kan byta sitt uttryck, sin skepnad, sina kläder och utseende.

Föreställningen är förstås en hyllning till människans rätt att vara sig själv, att få vara befriad från manliga och kvinnliga normer men arvet från Bertolt Brecht finns kvar. Det är också en berättelse om hur den kriminella världen, kyrkan och samhällets maktinnehavare lätt kan gå i symbios med varandra när de har makt och pengar att tjäna.

På scen
Bill Cracker Robert Fux
Sam Worlitzer Peter Gardiner
Dr Nakamura/Majoren Kristofer Kamiyasu
Jimmy Dexter/Besökare Patrik Hont
Bob Merker/Besökare Michel Franco
Johnny Flint/Besökare Razmus Nyström
Främling 1/Hanibal Jackson Kristian Pehrsson
Mary Morten Løvstrøm Olsen
Lilian Holiday Daniel Nyström
Flugan, Damen i grått Åke Lundqvist
Mirjam m fl roller Fredrik Apollo Asplund
Främling 2/Jane Per Öhagen
Pianist/Frälsningsarmékapten Fredrik Schreider Fredrik Hermansson

Fotograf: Petra Hellberg

happy-end

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bertolt Brecht, Carolina Frände, Happy End, hbt, hbtq, hbtq-frågor, Robert Fux, Stockholms stadsteater

Filmrecension: Varje gång jag ser dig – en vacker och naturlig kärlekshistoria

31 oktober, 2014 by Rosemari Södergren

the_way_he_looks

Varje gång jag ser dig
Betyg 4
Regi Daniel Ribeiro
Går upp på svenska biografer 21 november 2014
Visas på Stockholm film festival

Det här är nog den vackraste kärleksberättelsen jag sett på film på länge. Huvudkaraktären är femtonårige Leonardo, kallad för Leo, som lever i São Paulo i Brasilien. Han är blind sedan födseln men går i en vanlig klass. Det fungerar si så där. Han är duktig och klarar studierna men några av klasskamraterna är elaka och stör sig på ljudet när han knackar på sin skrivmaskin för blindskrift när han antecknar under lektionerna. Han blir mobbad av några av klasskamraterna men har en mycket god vän i klasskamraten Giovana.

Leo och Giovana har känt varandra sedan de var små och hon följer honom hem efter skolan varje dag och hjälper honom att låsa upp grinden. De har vuxit samman och är oerhört nära vänner. Men en dag kommer en ny kille i klassen, Gabriel med lockigt mörkt hår och som både Giovana och andra tjejer blir förälskade i. Gabriel är snygg, charmig och har ett stort hjärta och en varm personlighet. Han blir vän med Leo också och börjar följa honom hem. Det blir något av ett triangeldrama, Giovana vet inte hur hon ska känna när hennes bästa vän sedan barndomen fått en annan nära vän.

Filmen känns så äkta. De unga skådespelarna är duktiga, naturliga och trovärdiga. I filmens inledning ligger Leo och Giovana och slöar vid en simbassäng och de samtalar om hur lata de känner sig och om att bli kysst och längta efter passion och dramatik, en samtal som mellan vilka två tonåringar som helst – ändå är det något som verkar konstigt, det är något med Leos ögon. De följer inte med i samtalet på ett naturligt sätt. Varför förstår vi i kommande scen när han sitter och äter middag med sina föräldrar och vi inser att han är blind.

Relationen mellan Leo och föräldrarna är en annan del i berättelsen som griper mig starkt. Leo är 15 år och vill inte vara så översbeskyddad som han är. Han vill kunna åka med på lägerskola och han drömmer till och med om att kunna studera utomlands som utbytesstudent. Han är femton år och som alla tonåringar börjar han vilja stå på egna ben och göra uppror mot sina föräldrar. Föräldrarna älskar honom och vill hans bästa men vågar inte släppa honom lika fritt som de skulle gjort om han inte varit blind.

”Varje gång jag ser dig” eller som den heter på engelska ”The Way He Looks” är en fint berättad historia. Den visar att många av oss inte förstår hur livet är för den som inte ser, den visar hur mycket som är uppbyggt på att vi har alla fem sinnena – men den visar också på vilken styrka Leo har och hur han är som vilken tonåring som helst. Att vara blind betyder bara att inte se med ögonen, det betyder inte att vara annorlunda på något annat sätt.

Det är en fin berättelse, men inte gråtmild och inte för söt utan som ett stycke verklighet – och det var länge sedan jag såg en så vacker och naturlig kärleksfilm om unga människors kärlek. Att det är två pojkar som blir förälskade i varandra är liksom inte det viktiga, tycker jag. Det är bara naturligt. Och vackert.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Brasilien, Daniel Ribeiro, hbtq-frågor

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

One to One: John & Yoko Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: One to One: John & Yoko – en underbar mosaik av musik, konst, politik, poesi och solidaritet

Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Uppskjuten tid Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Uppskjuten tid – en filosofisk betraktelse om tiden under pandemin

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in