Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Komedi

Pang på pensionatet – en riktig skrattfest

by

Pang på pensionatet
Lisebergsteatern, Göteborg
Premiär: 23 september 2011

Det var första gången jag var på Lisebergsteatern. Jag såg på fotografierna i foajén på Hagge Geigert, Tomas von Brömssen, Lasse Brandeby alias Kurt Olsson. Jag kände mig så liten i närheten av dessa kulturens och teaterns giganter och inväntade premiären kl 19.30 av buskisdeckaren Pang på pensionatet.

Bakom föreställningen står succégänget från Vallarna i Falkenberg med sin hyllade jubileumsföreställning. Hela sommaren har det firats 15-årsjubileum på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Denna kväll, fredagen den 23 september 2011, var det så dags för gänget att inta Lisebergsteatern. De kommer att spela torsdagar och fredagar hela hösten.

Snacka om buskisdeckare. Jag förstår verkligen deras popularitet. Krister Classon stod för manus & regi, som den omåttligt populäre brevbäraren Dag-Otto Flink gör Jojje Jönsson ett bejublat framträdande.

Så fort föreställningen kör igång klappar publiken händerna i takt genast. Publiken är verkligen inte nödbedd. Folk tjuter av skratt. En riktig skrattfest för alla åldrar kan jag verkligen skriva under på.

Hela den svenska buskiseliten är på plats. I rollistan ser vi:
Anna Hallgren spelar viljestarka Rut Olsson, 35 år, som började jobba hos Berta redan som liten. Direkt efter skolan sprang hon till pensionatet för att hjälpa till. Berta har med tiden blivit som en andra mamma. För ”pojkflickan” Rut står sällskap med män, inte särskilt högt i kurs.

Jojje Jönsson spelar plikttrogne, snälle brevbäraren Dag-Otto Flink med talfel i kungliga postverkets tjänst. Dag-Otto vill ingen ont utan har alltid hjärtat på rätta stället. To dé!

Siw Carlsson spelar Greta Karlsson – 92 år. Den något otåliga och bittra Greta har bott på pensionatet i hela 15 år. Hon anser själv att hon bör bli uppassad. Då pensionatet betytt mycket för henne planerar hon att skänka sina tillhörigheter till Solrosen när hennes tid är förbi.

Jan Holmquist spelar Sture Sandström – 52 år. Direktör för eget företag som älskar att spendera pengar på unga kvinnor. Sture är gift men finner ingen stimulans hemma hos sin fru. Visar gärna vad han tycker. Han kan helt enkelt visa en oerhört trevlig sida.

Mikael Riesebeck spelar Harry Rask – 60 år. Den yrkesskadade kommissarien har mot sin vilja blivit förtidspensionerad. Han som älskar sitt yrke över allt annat. Harry anses som ”lite jobbig” då han är mycket misstänksam och extremt nyfiken.

Ewa Roos spelar Berta Bengtsson – 65 år. Tog över pensionatet efter sina föräldrar som 20-åring. Kärleken till pensionatet blev starkare än den till olika män. Hon har fullständig kontroll över sin rörelse och håller god min även när ilskan kokar inombords.

Gösta Jansson (fr.o.m. slutet av november) spelar Karl Persson – 94 år. Karl är änkling sedan 20 år. Trots att han är stormrik så unnar han sig varken kläder eller hygieniska artiklar.

Thomas Nystedt (t.o.m. slutet av november) spelar Valter Friberg – 55 år. Valter är en charmig, ordentlig läkare men något deprimerad. Behärskar sitt yrke till fullo.

Maria Mälson Nystedt spelar Ella Andersson – 49 år. Gifte sig som tonåring med en charmör som bedragit henne sedan dess. Hon har varit alltför rädd för att göra något åt saken tills hon träffade andra kvinnor i samma situation. Drömmer ändå om nya kärlekståg.

Handlingen är förlagd till ett litet pensionat på den svenska landsbygden sommaren 1955. Fridfullt och idylliskt hade det kanske varit om det inte hade varit för att ägarinnan kommit i akut ekonomiskt trångmål. Renoveringen av köket kostade mer än det var tänkt att göra: 3.000 kr.

Fridfullt och idylliskt skulle det ha kunnat vara om inte pensionatets ende anställde bestämt sig för att ta den 94-årige gästen av daga. Visst hade det varit fridfullt, om det inte hade kommit en bedragen och deprimerad gäst, som plötsligt visar sina känslor för en kvinnlig spion, som i sin tur blir störd av en mansgris som intresserar sig för yngre damer. Eller om det inte dykt upp en misstänksam pensionerad kommissarie som både hör skottlossningar och känner liklukt.

Det blir våldsamt emellanåt. Komiken är frapperande. I mitt tycke gör Siw Carlsson den bästa rollprestationen försedd med klubba och ohängda citat; ”nu måste vi nog gifta oss”; Mikael Riesebecks Harry Rask gnider sig ganska länge på smalbenet. Invecklat är bara förnamnet. Som om det inte räckte så blir det närmast kaotiskt när en brevbärare i kungliga postverkets tjänst, Dag-Otto Flink, bestämmer sig för att fira sin bemärkelsedag på just detta ställe, pensionatet Solrosen. Nu kan det väl ändå inte bli mer kaos? Jo, det kan det.

I personlig bemärkelse så kan jag bara understryka att det här var en föreställning där skratten haglade, publiken klappade takten, jag fick autograf av Glenn Hysén, tack för det, den här föreställningen kan ses många gånger.

Mer om Pang på pensionatet på Lisebergsteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären av Hårda bud på Odenteatern

by

Hårda bud som spelas på Odenteatern är en klassisk fars om vita lögner och dess konsekvenser. Två godhjärtade men inte alltför klipska poliskonstaplar ska lämna ett sorgligt besked till ett par som väntar hem sin dotter. Med rädsla för att chocken ska bli för stor för paret drar de båda ut på beskedet och trasslar till det mer och mer för sig.

Det är en härlig samling karaktärer som gestaltas skickligt av Odenteaterns skådespelare: Magnus Borén och Klas Ahlstedt är de velande konstaplarna Blunt och Gobblede. Börje Ahlstedt den godmodigt huttande Balthazar. Carina Perenkranz (Judith från Comhem-reklamen) hans förvirrade hustru – ena stunden en gråtmild äldre dam och nästa tillbakaflyttad till den flirtiga servitrisen hon var i sin ungdom. Erica Lernehav är den stentuffa unga mamman som leder jakten på en misstänk pedofil som lär befinna sig i villaområdet och Stefan Eriksson den välvillige men lättretade pastorn.

Hårda bud full av missuppfattningar och förvecklingar och skämtar med både högt och lågt. Ibland blir det lite tramsigt, men dialogen lockar till några rejäla gapskratt när poliserna vecklar in sig mer och mer. Pjäsen, som är skriven av brittiske Anthony Neilsen, innehåller ganska mycket svart humor, men du behöver inte vara orolig – allt ordnar upp sig till slut!

Bild: Klas Ahlstedt och Magnus Borén som konstaplarna Gobble och Blunt. Foto: Peter Knutson

Se vidare på Odenteaterns hemsida.

Relaterat: Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Från premiären på Riktiga män på Maximteatern – riktigt, riktigt roligt

by


Fyra män på ett kontor ska resa iväg ut i bushen i ett varmt land för att spåna kring en omorganisation på företaget. De fyra männen spelas av Tommy Körberg, Johan Ulveson, Erik Johansson och Johan Rheborg.
Fyra sinseemellan mycket olika män som befinner sig i olika åldrar och olika faser i livet åker iväg för att umgås. Max (Johan Rheborg) som aldrig klarar att behålla en relation när barnen kommer och därför har hur många spruckna relationer som helst med barn att betala underhåll till. Göran (Johan Ulveson) som stannar kvar i ett dött förhållande, Ulf (Erik Johansson): ung, snygg och vackrast, vilket han är väl medveten om är iskall skulle aldrig fastna i något förhållande, om han inte tjänade grymt mycket på det förstås. Ovanpå alltihop: chefen Ture (Tommy Körberg) som är 60 plus och lurig.

Män och deras förhållande till varandra och sina mansroller – det har gjorts både teater och komedier om det förr. ”Riktiga män” är skriven 1999 av den australiske musikern och komikern Glynn Nicholas. När den nu sätts upp på en svensk scen, på svenska, är det första gången den spelas på någon annat än originalspråket, engelska. Den svenska översättningen är gjort av författaren Bengt Ohlsson, som gjort ett genomarbetat arbete med lyhördhet. Pjäsen känns som skriven på svenska.

Föreställningen har en ren och enkel scenografi: i stort sett bara tre sluttande plan som med hjälp av olika ljussättning får olika färger och ett piano till vänster med pianospelare. Istället är det skådespelarna som med mim ger scenen form. Stundtals helt underbart och Johan Ulveson briljerar. Han är en komedispelare av högst klass.

Musik ingår också, även om det inte tar största platsen och Tommy Körberg visar än en gång att han är en av de främsta sångarna i Sverige.

Det var premiär och jag gissar att minst en tredjedel av publiken var kändisar. Jag såg David Batra, Bosse Parnevik, Monica Nielsen, Felix Herngren, Mia Skäringer och Bosse Parnevik, bland många kända ansikten. Publiken tjöt av skratt allt som oftast, applåderade och gav skådespelarna stående ovationer i slutet. Det kan absolut inte bero på att alla dessa kändisar är kompisar och därför applåderar och skrattar. Tvärtom tror jag att kändisarna är en mer svårflirtat grupp, eftersom de själva sysslar med samma jobb: att underhålla på scen.

Riktiga män är riktigt, riktigt rolig och jag bryr mig inte om ifall de fina teaterkritikerna kommer att analysera föreställningen och tycka annorlunda. Jag fick många goda skratt, kände igen mycket från män jag träffat i livet. Föreställningen är välspelad och har som alla bra komedier samtidigt som den är underhållande också ett budskap. Visst kan någon scen kännas överspelad och visst kan det kännas som lite högstadiet att spela överförfriskade medelålders män, men det är ju trots allt så det går till många gånger i livet när män reser bort i jobbet. Livet är ju sådant.

Mer om Riktiga män på Maximteaterns hemsida.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Meet the Parents: Little Fockers med Ben Stiller och Robert De Niro – en form av recension

by


”Meet the Parents” och dess efterföljare ”Meet the Fockers” är två komedier, regisserade av Jay Roach med en mängd storstjärnorna i rollerna som Robert De Niro, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner, Teri Polo och Owen Wilson.

Det är rätt häftigt att placera alla dessa i en film och sedan upprepa det och sedan upprepa det igen. Den tredje filmen har svensk premiär 14 januari: Meet the Parents: Little Focker.

Varför kan man ju fråga sig. Jo det är klart att filmbolagen vill dra in pengar och vad jag förstått har skådespelarna i filmen fått skyhöga gage.

Aftonbladet:

Ben Stiller och Robert De Niro fick enlig New York Post vardera 140 miljoner kronor. Owen Wilson kammade hem mer än 100 miljoner kronor, Barbra Streisand 50 miljoner kronor och Jessica Alba 20 miljoner kronor.
Bäst betald – i varje fall per arbetstimme räknat – blev dock Dustin Hoffman.

Själva filmen däremot har sågats jämns fotknölarna av amerikanska filmkritiker. Trots det är förväntningarna höga på att den ska dra in stor publik, enligt Aftonbladet:

Bara i USA har den redan spelat in närmare 800 miljoner kronor.
– Med biointäkter från resten av världen pekar de totala intäkterna på 2,1 miljarder kronor, säger en person med insyn i produktionen.

Jag kan tänka mig att det är svårt för skådespelare att tacka nej till ett bra gage. Handlingen i den här tredje filmen bygger vidare på samma konflikt som i de två första. Ben Stiller spelar Gaylord ”Greg” Focker som sjuksköterska och gift med dottern till en tidigare maffiaboss, spelad av Robert De Niro.

Det kanske var roligt i en film, men inte särskilt roligt i efterföljaren och om möjligt ännu mer förutsägbart och fyllt av usla skämt i trean.

Det hjälper liksom inte att det är kul att se Dustin Hoffman, att det är trevligt att se en sådan stor skådespelare som Robert De Niro. Owen Wilson är ju en sötnos och att se världsstjärnan Barbra Streisand borde inte vara fel.
Tyvärr verkar skådespelarna också själva tagit lätt på sin uppgift, det är inte mycket till samspel utan mest lite solospel av slentrian. Det är nästan en synd att låta Robert De Niro agera som driftkucku med sig själv.

Visst finns det korta scener som kan vara lite kul, som driften med privatskolor och deras vidriga krav på de barn som får börja och en av filmens slutmoralkakor att det inte går att köpa kärlek. Fast huvudpoängen är väl att kärnfamiljen är bäst ändå. På ett för mig typiskt amerikanskt sätt.

Håller den där konflikten mellan en svärfar och dotterns make verkligen för så många filmer?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Easy A – inte bara rolig

by

I efterdyningarna av en liten vit lögn om att ha förlorat sin oskuld, upptäcker Olive Penderghast att hennes nya bad-girl image har en uppsida: hon blir äntligen uppmärksammad.

Det är inte ofta man får se en uppriktigt smart “high school”-film, vilket är precis vad Easy A är. Det må vara en komedi, men i själva verket är det en intressant modern granskning av 1800-tals romanen “The Scarlet Letter” om hur ett dåligt rykte sprids och påverkar den berörda. I samband med dagens sociala nätverk är detta ett högst relevant ämne som debutantregissören Will Gluck väljer att skildra genom en amerikansk skola.

Det är inte alltid humorn fungerar med risk att det ett fåtal gånger hamnar i löjlighetsträsket, men för det mesta hålls en fin balans där det aldrig blir tråkigt men inte överdrivet heller, tillräckligt för att behålla ett leende i mungipan under hela speltiden. Easy A är ett bra bevis om att det fortfarande går att göra bra filmer om ungdomar i knepiga situationer, en era som för det mesta dött ut tillsammans med John Hughes. – Cinezine.se