”Meet the Parents” och dess efterföljare ”Meet the Fockers” är två komedier, regisserade av Jay Roach med en mängd storstjärnorna i rollerna som Robert De Niro, Ben Stiller, Dustin Hoffman, Barbra Streisand, Blythe Danner, Teri Polo och Owen Wilson.
Det är rätt häftigt att placera alla dessa i en film och sedan upprepa det och sedan upprepa det igen. Den tredje filmen har svensk premiär 14 januari: Meet the Parents: Little Focker.
Varför kan man ju fråga sig. Jo det är klart att filmbolagen vill dra in pengar och vad jag förstått har skådespelarna i filmen fått skyhöga gage.
Ben Stiller och Robert De Niro fick enlig New York Post vardera 140 miljoner kronor. Owen Wilson kammade hem mer än 100 miljoner kronor, Barbra Streisand 50 miljoner kronor och Jessica Alba 20 miljoner kronor.
Bäst betald – i varje fall per arbetstimme räknat – blev dock Dustin Hoffman.
Själva filmen däremot har sågats jämns fotknölarna av amerikanska filmkritiker. Trots det är förväntningarna höga på att den ska dra in stor publik, enligt Aftonbladet:
Bara i USA har den redan spelat in närmare 800 miljoner kronor.
– Med biointäkter från resten av världen pekar de totala intäkterna på 2,1 miljarder kronor, säger en person med insyn i produktionen.
Jag kan tänka mig att det är svårt för skådespelare att tacka nej till ett bra gage. Handlingen i den här tredje filmen bygger vidare på samma konflikt som i de två första. Ben Stiller spelar Gaylord ”Greg” Focker som sjuksköterska och gift med dottern till en tidigare maffiaboss, spelad av Robert De Niro.
Det kanske var roligt i en film, men inte särskilt roligt i efterföljaren och om möjligt ännu mer förutsägbart och fyllt av usla skämt i trean.
Det hjälper liksom inte att det är kul att se Dustin Hoffman, att det är trevligt att se en sådan stor skådespelare som Robert De Niro. Owen Wilson är ju en sötnos och att se världsstjärnan Barbra Streisand borde inte vara fel.
Tyvärr verkar skådespelarna också själva tagit lätt på sin uppgift, det är inte mycket till samspel utan mest lite solospel av slentrian. Det är nästan en synd att låta Robert De Niro agera som driftkucku med sig själv.
Visst finns det korta scener som kan vara lite kul, som driften med privatskolor och deras vidriga krav på de barn som får börja och en av filmens slutmoralkakor att det inte går att köpa kärlek. Fast huvudpoängen är väl att kärnfamiljen är bäst ändå. På ett för mig typiskt amerikanskt sätt.
Håller den där konflikten mellan en svärfar och dotterns make verkligen för så många filmer?
Läs även andra bloggares åsikter om Little Fockers, Ben Stiller, Robert De Niro, Owen Wilson, Barbra Streisand, film, recension, komedi, moral