Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Johan Ulveson

Teaterkritik: Tidens larm på Folkoperan – skarpt och berörande

by

Foto: Mats Bäcker

Tidens larm
Regi Tobias Theorell
Musik Dmitrij Sjostakovitj, Igor Stravinskij, Tichon Chrennikov med flera
Manus Joakim Sten, efter en roman av Julian Barnes
Dirigent Gunvald Ottesen/Henrik Schaefer
Scenografi Julia Przedmojska
Ljus Sofie Gynning
Mask Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Ensemble:
Sjostakovitj Johan Ulveson
Sångsolist Lovisa Huledal
Pianosolist Dmitry Tyapkin
Folkoperans orkester
Premiär på Folkoperan i Stockholm 29 september 2023

Skarpt och mycket berörande om en enskild konstnärs val mellan överlevnad och konstnärlig frihet i ett totalitärt samhälle. Berättelsen om den sovjetiska tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj sätter fingret på kampen för kulturens frihet. Sjostakovitj är så ensam. För honom blev det en fråga om liv och död. Vi får följa hans tankar och känslor och hur han utpressas av sovjetiska myndigheter i en magnifik föreställning. Enastående framförd av alla medverkande. Det är svårt att tro att det är premiär, allt satt som om det var framfört tillsammans många gånger tidigare.

Föreställningen är en slags monolog med musik och fantastisk sång av Lovisa Huledal. Johan Ulveson äger scenen och är verkligen Sjostakovitj. Ulveson är utan tvekan en av de största och svenska nutida skådespelarna. Scenografin är talande. Så väl genomtänkt. Sjostakovitj (Ulveson) kommer från underjorden upp till scenen instängd en glasbur där han sitter som om han vore fängslad. På scenen, bakom glasburen, är orkestern och vid sidan av scenen finns pianosolisten Dmitry Tyapkin och sångsolisten Lovisa Huledal, som står vid sidan och träder fram när hon ska sjunga. Vilken röst. Hon är fantastisk liksom den duktiga pianosolisten och hela orkestern som imponerar.

Den uppburne kompositören Dmitrij Sjostakovitj sitter med väskan packad i trapphuset till sin lägenhet. Året är 1937 och han väntar på att bli hämtad till maktens högkvarter i Leningrad, en plats som få återvänder ifrån. Han är i onåd med makten efter att med operan Lady Macbeth från Mtzensk ha skrivit så kallad antisovjetisk musik.

Föreställningen sätter igång många tankar om nutidens samhälle och Sverige i synnerhet. Hur fria är de svenska kulturarbetarna? Armlängds avstånd mellan politiker och kulturarbetare är principen som sägs gälla. Men vad innebär den? Och vart är den konstnärliga friheten på väg? Har den ens varit fri? Det fanns och finns riktlinjer från samhället för att få kulturstipendium, en del av dessa riktlinjer handlar om politiska ställningstaganden som speglar den politik som för tillfället har makten. Tidö-partierna vill lyfta fram historien medan vänsterpartier vill lyfta fram mångfald. Hur fria är kulturarbetarna? Det är viktigt att kulturens roll lyfts fram och att det öppet går att diskutera om kulturens frihet. I Tidens larm ser vi hur Dmitrij Sjostakovitj pressas och erbjuds framgång om han går med i kommunistpartiet. Det är lätt att sitta på historiskt avstånd och beklaga det som hände, men hur mycket ser vi av vad som sker idag? Föreställningen sätter förhoppningsvis fingret på frågor kring om kulturens frihet och får politiker och makthavare och för den delen alla att förstå hur viktigt det är att kulturen är fri.

Jag är så imponerad av föreställningen. På Folkoperans hemsida står det om föreställningen:
Det är ett ömsint och oförsonligt porträtt av en människa som i kampen mellan överlevnad och den konstnärliga friheten tvingas leva i en surrealistisk limbo. Från att ena dagen vara uppburen och hyllad av Partiet till att nästa dag vara en persona non grata som fruktar för sitt och sina närmastes liv.
Sjostakovitj ansågs vara en av de stora mästarna men är också en av de mest omdebatterade. Var han en kompositör som spelade med för att överleva eller blev han till en marionett som tonsatte drömmen om Storryssland?

Det är väldigt väl sammanfattat. Det som känns ända in i märgen är hur ensam Sjostakovitj är. Att det inte fanns någon gemensam grupp som kunde ge dem styrka tillsammans. Det är något att bära med sig från den musikteater-föreställning. Förståelsen för att som lojalitet är viktig för att kunna stå upp för något tillsammans. Ensam är sällan stark.

Fantastisk musik:
Sjostakovitj: Symfoni nr 10
Sjostakovitj: Op. 110a: II– Allegro molto
Sjostakovitj: Fem satser för 2 violiner och piano: IV: Walz
Chrennikov 3:e pianokonsert Op 28: I – Moderato (pianosolo början)
Sjostakovitj: Motplanens sång op. 33
Sjostakovitj: Första pianokonsertOp. 35: III – Moderato
Sjostakovitj: Lady Macbeth från Mzensk, Op.29, Akt III, Scen VI: Entre’acte (högtalare)
Beethoven: Trauermarsch ur pianosonat i A dur op. 26
Musorgskij, Boris Godunov: Prolog Scen 2 (klockor) – piano solo (inte Stravinskij!)
Melodi från georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Symfoni nr 5 Op. 47: IV – Allegro non troppo (slut) (högtalare)
Georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Pianokonsert nr 2 op. 102: II – Andante
Sjostakovitj: Stråkkvartett nr 7 Op. 108: III – Allegro
Sjostakovitj: Pianotrio nr 1 op. 8 (början)
Woodling, Sam – How Am I to Know (från högtalare)
Sjostakovitj: Stråkkvartett nr 7 Op. 108: III – Allegro
Folksång Krysantemen
Star-Spangled Banner – Pianosolo
Sjostakovitj: 7 romanser för sopran, violin, cello och piano op. 127, V: Storm
Melodi från georgisk folksång Suliko
Sjostakovitj: Pianotrio Nr. 2 Op.67: IV – Allegretto
Sjostakovitj: Op. 86: I – Rodina Slyshit
Sjostakovitj: Katerina Ismajlova, op. 114 Entracte (piano solo)
Sjostakovitj: Katerina Ismajlova, op. 114: Akt 3, Scen 6 (piano och röst)
Sjostakovitj: Op. 110a: II – Allegro molto
Sjostakovitj: 7 romanser för sopran, violin, cello och piano op. 127, I: Ofelia
Sjostakovitj: Op. 110 a: V – Largo

Treater – skrattfest hela dagen på Intiman

by

Treater: Matsalen, Vardagsrummet, Trädgården
Manus: Alan Ayckbourn
Regi: Emma Bucht
Scenografi: Zofi Nilsson
Intiman i Stockholm
Premiär 24 mars 2012

Treater är tre föreställningar på drygt en och en halv timme var som skildrar samma människor, på samma plats och under samma tre dagar – men skildrade lite annorlunda beroende på i vilket rum spelet sker: matsalen, vardagsrummet eller i trädgården.
Räkna med skrattfest och dråpliga situationer: regissören Emma Bucht har en rollista med några av de skickligaste svenska komediskådespelarna som Johan Ulveson, Johan Rheborg, Vanna Rosenberg, Erik Johansson, Josephine Bornebusch och Maria Kulle.

Annie är 35 år och bor i ett stort hus på den brittiska landsbygden där hon vårdar sin sjuka mor, som bor i ett rum på övervåningen. Annie har två syskon: broder Reg och systern Ruth, som både är gifta och bor på annan ort. En dag tycker Annie att hennes bror och hans fru Sarah gott kan ställa upp lite och ta hand om mamman en helg. Annie har blivit ivägbjuden en helg av en uppvaktande kavaljer. Det är bara det att mannen hon ska iväg med är Norman, hennes systers man och inte den trevliga uppvaktande grannen som hennes bror och svägerska hade hoppats skulle bli hennes kavaljer. Svägerskan övertalar Annie att inte åka iväg – men då kommer Norman dit. Grannen Tom, som är förälskad i Annie, kommer också, fast han är väldigt trög och har svårt att få ur sig att han gillar Annie.

Ja det är fullt av förvecklingar, som i de flesta av Alan Ayckbourns komedier. Det kräver duktiga skådespelare som är samkörda, där dialogerna sitter. Förvecklings-komedier kan lätt bli fars och ännu värre buskis. Nu klarar dessa sex skickliga skådespelare, som väntat, att hålla uppe fart och kvalitet. Jag skrattade gott många gånger. Speciellt roligt hade jag åt Josephine Bornebusch spydiga kvinnoroll Ruth, en luttrad kvinna med skarp tunga, snygg och fåfäng och vägrar bära glasögon, fast hon ser extremt dåligt, å andra sidan är hon skarpsynt när det handlar om relationer.

Norman är ett charmtroll men samtidigt manövrerar han alla människor, eller försöker i alla fall styra allt för att han själv ska underhållas. Under den charmiga ytan bor en psykopat. Vad är det som gör att många människor inte ser det, utan fascineras av dessa typer?

Treater består alltså av tre olika delar som är som egna pjäser – men ändå rekommenderar jag att försöka se alla tre, för de bildar trots allt en helhet. De spelas i följd på lördagar men det går att se en i taget, tre kvällar i rad, onsdag till fredag.

Jo, det går att se några ologiska detaljer i helheten – men det gör inget, den här föreställningen ska inte analyseras för mycket: den är underhållande och det räcker långt. Att ge människor tillfälle att skratta är ett uppdrag så gott som något. Även om jag gillar draman som tar upp mer existentiella frågor eller tar upp samhällskritik kan jag lugnt låta mig roas av tre skruvade komedier som inte har något större budskap också, bara för att njuta av skådespelarnas skicklighet och ett bra manus som fungerar och av den fina scenografin med vridscenen där de tre rummen kunde snurra runt. Sedan ska vi inte underskatta komedins sätt att skildra människor på gott och ont.

Trilogin Matsalen, Vardagsrummet och Trädgården hade urpremiär 18 och 25 juni och 2 juli 1973 på The Library Theatre i Scarborough. Våren 1974 hade de Londonpremiär. Alan Ayckbourn, som skrivit komedierna är en av Storbritanniens med spelade pjäsförfattare och han har hittills skrivit 75 pjäser.

Fotograf: Mats Bäcker

Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från premiären på Riktiga män på Maximteatern – riktigt, riktigt roligt

by


Fyra män på ett kontor ska resa iväg ut i bushen i ett varmt land för att spåna kring en omorganisation på företaget. De fyra männen spelas av Tommy Körberg, Johan Ulveson, Erik Johansson och Johan Rheborg.
Fyra sinseemellan mycket olika män som befinner sig i olika åldrar och olika faser i livet åker iväg för att umgås. Max (Johan Rheborg) som aldrig klarar att behålla en relation när barnen kommer och därför har hur många spruckna relationer som helst med barn att betala underhåll till. Göran (Johan Ulveson) som stannar kvar i ett dött förhållande, Ulf (Erik Johansson): ung, snygg och vackrast, vilket han är väl medveten om är iskall skulle aldrig fastna i något förhållande, om han inte tjänade grymt mycket på det förstås. Ovanpå alltihop: chefen Ture (Tommy Körberg) som är 60 plus och lurig.

Män och deras förhållande till varandra och sina mansroller – det har gjorts både teater och komedier om det förr. ”Riktiga män” är skriven 1999 av den australiske musikern och komikern Glynn Nicholas. När den nu sätts upp på en svensk scen, på svenska, är det första gången den spelas på någon annat än originalspråket, engelska. Den svenska översättningen är gjort av författaren Bengt Ohlsson, som gjort ett genomarbetat arbete med lyhördhet. Pjäsen känns som skriven på svenska.

Föreställningen har en ren och enkel scenografi: i stort sett bara tre sluttande plan som med hjälp av olika ljussättning får olika färger och ett piano till vänster med pianospelare. Istället är det skådespelarna som med mim ger scenen form. Stundtals helt underbart och Johan Ulveson briljerar. Han är en komedispelare av högst klass.

Musik ingår också, även om det inte tar största platsen och Tommy Körberg visar än en gång att han är en av de främsta sångarna i Sverige.

Det var premiär och jag gissar att minst en tredjedel av publiken var kändisar. Jag såg David Batra, Bosse Parnevik, Monica Nielsen, Felix Herngren, Mia Skäringer och Bosse Parnevik, bland många kända ansikten. Publiken tjöt av skratt allt som oftast, applåderade och gav skådespelarna stående ovationer i slutet. Det kan absolut inte bero på att alla dessa kändisar är kompisar och därför applåderar och skrattar. Tvärtom tror jag att kändisarna är en mer svårflirtat grupp, eftersom de själva sysslar med samma jobb: att underhålla på scen.

Riktiga män är riktigt, riktigt rolig och jag bryr mig inte om ifall de fina teaterkritikerna kommer att analysera föreställningen och tycka annorlunda. Jag fick många goda skratt, kände igen mycket från män jag träffat i livet. Föreställningen är välspelad och har som alla bra komedier samtidigt som den är underhållande också ett budskap. Visst kan någon scen kännas överspelad och visst kan det kännas som lite högstadiet att spela överförfriskade medelålders män, men det är ju trots allt så det går till många gånger i livet när män reser bort i jobbet. Livet är ju sådant.

Mer om Riktiga män på Maximteaterns hemsida.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,