Treater: Matsalen, Vardagsrummet, Trädgården
Manus: Alan Ayckbourn
Regi: Emma Bucht
Scenografi: Zofi Nilsson
Intiman i Stockholm
Premiär 24 mars 2012
Treater är tre föreställningar på drygt en och en halv timme var som skildrar samma människor, på samma plats och under samma tre dagar – men skildrade lite annorlunda beroende på i vilket rum spelet sker: matsalen, vardagsrummet eller i trädgården.
Räkna med skrattfest och dråpliga situationer: regissören Emma Bucht har en rollista med några av de skickligaste svenska komediskådespelarna som Johan Ulveson, Johan Rheborg, Vanna Rosenberg, Erik Johansson, Josephine Bornebusch och Maria Kulle.
Annie är 35 år och bor i ett stort hus på den brittiska landsbygden där hon vårdar sin sjuka mor, som bor i ett rum på övervåningen. Annie har två syskon: broder Reg och systern Ruth, som både är gifta och bor på annan ort. En dag tycker Annie att hennes bror och hans fru Sarah gott kan ställa upp lite och ta hand om mamman en helg. Annie har blivit ivägbjuden en helg av en uppvaktande kavaljer. Det är bara det att mannen hon ska iväg med är Norman, hennes systers man och inte den trevliga uppvaktande grannen som hennes bror och svägerska hade hoppats skulle bli hennes kavaljer. Svägerskan övertalar Annie att inte åka iväg – men då kommer Norman dit. Grannen Tom, som är förälskad i Annie, kommer också, fast han är väldigt trög och har svårt att få ur sig att han gillar Annie.
Ja det är fullt av förvecklingar, som i de flesta av Alan Ayckbourns komedier. Det kräver duktiga skådespelare som är samkörda, där dialogerna sitter. Förvecklings-komedier kan lätt bli fars och ännu värre buskis. Nu klarar dessa sex skickliga skådespelare, som väntat, att hålla uppe fart och kvalitet. Jag skrattade gott många gånger. Speciellt roligt hade jag åt Josephine Bornebusch spydiga kvinnoroll Ruth, en luttrad kvinna med skarp tunga, snygg och fåfäng och vägrar bära glasögon, fast hon ser extremt dåligt, å andra sidan är hon skarpsynt när det handlar om relationer.
Norman är ett charmtroll men samtidigt manövrerar han alla människor, eller försöker i alla fall styra allt för att han själv ska underhållas. Under den charmiga ytan bor en psykopat. Vad är det som gör att många människor inte ser det, utan fascineras av dessa typer?
Treater består alltså av tre olika delar som är som egna pjäser – men ändå rekommenderar jag att försöka se alla tre, för de bildar trots allt en helhet. De spelas i följd på lördagar men det går att se en i taget, tre kvällar i rad, onsdag till fredag.
Jo, det går att se några ologiska detaljer i helheten – men det gör inget, den här föreställningen ska inte analyseras för mycket: den är underhållande och det räcker långt. Att ge människor tillfälle att skratta är ett uppdrag så gott som något. Även om jag gillar draman som tar upp mer existentiella frågor eller tar upp samhällskritik kan jag lugnt låta mig roas av tre skruvade komedier som inte har något större budskap också, bara för att njuta av skådespelarnas skicklighet och ett bra manus som fungerar och av den fina scenografin med vridscenen där de tre rummen kunde snurra runt. Sedan ska vi inte underskatta komedins sätt att skildra människor på gott och ont.
Trilogin Matsalen, Vardagsrummet och Trädgården hade urpremiär 18 och 25 juni och 2 juli 1973 på The Library Theatre i Scarborough. Våren 1974 hade de Londonpremiär. Alan Ayckbourn, som skrivit komedierna är en av Storbritanniens med spelade pjäsförfattare och han har hittills skrivit 75 pjäser.
Fotograf: Mats Bäcker
Relaterat: Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om Johan Ulveson, Johan Rheborg, Treater, komedi, scen, recension Intiman, Alan Ayckbourn
