Gangster Squad
Betyg: 2
Premiär: 11 januari
Gangster Squad har ett par brokiga månader bakom sig. Ursprungligen skulle filmen haft premiär september 2012, men efter vansinnesdådet i Aurora, där galningen James Holmes sköt vilt omkring sig inne i en biograf i samband med en visning av ”Dark Knight Rises” – flyttade man premiären till januari i år. Orsaken var att en scen, där några gangstrar skjuter rätt in i en biopublik, påminde för mycket om det som inträffat. Man klippte om filmen och spelade samtidigt in ett nytt slut.
När den nu har premiär är det många som har lyckats skruva upp förväntningarna rejält. Det är förståeligt. Skådespelarlistan är imponerande. Idel tunga namn (Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling) står rökande och trängs med hattarna på sned, cigaretterna i mungiporna och de obligatoriska kulsprutorna i nävarna. Platsen är Los Angeles på 40-talet. Förutsättningarna är goda för en stunds pulpig underhållning.
Josh Brolin spelar en polis som rekryterar en samling hårdkokta poliser som med okonventionella metoder ska sätta stopp för gangsterkungen Mickey Cohens (Sean Penn) skräckvälde. Vägen dit blir en tämligen ospännande, i stunder effektfull, men på det stora taget klichéfylld resa.
Den som förväntar sig något annat än generisk pang-pang i slowmotion lär bli besviken. Gangster Squad blir sällan mer än en våldsam pojkfantasi. Männen är tuffa; de antingen hedrar sin bricka och sitt land eller är skurkar med otäck uppsyn. Gemensamt är att alla ser häftiga ut när de tänder sina cigaretter. Penns gangsterboss grimaserar ständigt, och det är trevligt att se att någon verkar ha kul med materialet, för jag har det sannerligen inte. Kvinnorna står i bakgrunden, de är fruar och älskarinnor – som antingen plåstrar om sår eller putar sexigt med rödmålade läppar. Den påklistrade kärleksrelationen mellan slicka Ryan Gosling och gangsterbossens älskarinna Emma Stone lyckas sorgligt nog inte gjuta liv i filmen. Det är en ytlig kärlekshistoria som vi har sett många gånger förut. Det är egentligen bara det hårt stiliserade våldet som sticker ut. Det kunde ha varit underhållande, men Gangster Squad tar sig själv på allt för stort allvar – hur löjlig händelseutvecklingen än blir.
Det är möjligt att regissören Ruben Fleischer (”Zombieland”, ”30 Minutes or less”) inte siktar på inträde till kulturens finrum; det är inget fel med en actionfilm som i första hand strävar efter att sälja popcorn, men allt för tunna karaktärer och krystad dialog förstör det roliga. Det svider desto mer eftersom tanken är god. En uppdaterad, trashigare ”De omutbara” eller en mer lekfull och blodigare ”LA Konfidentiellt” låter inte så tokigt. Tyvärr är Gangster Squad långt från något av alternativen. Ruben Fleischer saknar Brian DePalmas känsla för stil och spänning liksom Curtis Hansons förmåga att handskas med trovärdiga karaktärer.
Hade Gangster Squad varit bättre hade jag uppslukats av den i stället för att sitta och tänka på annat; som våld i underhållningssyfte, hur det skulle kännas att bli ihjälskjuten i en biograf, och hur meningslöst vansinnesdådet i Aurora var. Det ger filmen en bitter eftersmak, hur orättvist det än må vara.
Text: Robert Warrebäck
