• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ryan Gosling

Filmrecension: Song to Song – årets stora filmbesvikelse?

24 maj, 2017 by Rosemari Södergren

Song to Song
Betyg 1
Svensk biopremiär 2 juni 2017
Regi: Terrence Malick
Foto: Emmanuel Lubeski
Scenografi: Jack Fisk
I rollerna: Ryan Gosling, Rooney Mara, Michael Fassbender, Cate Blanchett, Natalie Portman, Holly Hunter, Bérénice Marlohe, Boyd Holbrook, Val Kilmer, Lykke Li med flera samt, i rollerna som sig själva, bland andra Iggy Pop och Patti Smith.
Filmens soundtrack innehåller musik av Patti Smith, Lykke Li, The Black Lips med flera.

En av årets kanske största filmbesvikelser? En lång produktplacering av hipstermode – vackra trådsmala (på gränsen till anorektiska kvinnor) och vackra smidiga män i en historia där sensomoralen är att de rika bara flyter omkring, gör inte ett vettigt dagsverke och ägnar sig mest åt sexorgier och vägen ut ur detta ångestfyllda överklassliv är att leva troget med sin älskade och leva på hårt arbete ute på fälten.

DSC_2102.NEF

Filmens handling beskrivs av filmbolaget:
De unga låtskrivarna BV (Ryan Gosling) och Faye (Rooney Mara) lever i ett av-och-på-förhållande. När BV söker sig till en annan kvinna, Amanda (Cate Blanchett), tar Faye i hemlighet kontakt med en av BV:s största fiender, Cook (Michael Fassbender), en karismatisk musikproducent som har snuvat BV på hans musikrättigheter. Men Cook å sin sida är besatt av att förföra den unga kvinnan Rhetta (Natalie Portman).

Handling är nästan att ta i. Filmen är upplagd som ett hopkok av drömmar, minnen, tankar och korta scener. Det är experimentellt och vågar och kunde blivit mycket bra, regissören Terrence Malick är känd för att kunna förmedla ett suggestivt poetiskt filmspråk men den här gången fungerar det inte alls. Det är övertydligt, tjatigt (hur många tusen gånger säger inte de unga tjejerna när de talar till publiken att de har ångest, tror regissören att vi fattar trögt?).

Jo det är säkert coolt för en svensk publik att se svenskarnas stora favorit Patti Smith ge råd om kärlekslivet till den unga vilsna kvinnan. Och att se Iggy Pop några sekunder kan väl vara kul, men det räcker liksom inte. Skådespelarna är vackra, oerhört fotogeniska och regissören låter kameran gå nära, nära deras ansikten och vila där länge. Okey. De är vackra, hipstervackra och de har en uppsjö av snygga kläder i klippen som snabbt växlar. Jag kan tänka mig att filmen är en dröm för modebloggare. För övrigt är det sorgligt att se Ryan Gosling spela en karikatyr på sin roll i La La Land. Nu kommer den kritiker-hyllade La La Land att för alltid ses med en besk bismak.

Jag har svårt för filmer där ingenting i filmen säger mig någonting om livet, om den inte har något att säga om samhället och inte något om existensen. Song to Song säger mig ingenting. Den ger en högst förljugen bild av människors liv. Ingen i filmen tycks behöva göra något för att försörja sig. Trots att de är musiker ser vi dem endast lätt lekfullt plinka utan större ambitioner på något instrument. Jag känner tillräckligt många heltidsmusiker för att veta att de ägnar mycket arbetstid i både studio och med musik-instrument. Musikproducenter och musiker som är stenrika har alltid jobbat hårt och mycket för det. Och även om det skulle finnas någon musiker som kan gå runt och vara rik utan att göra ett enda handtag och ägnar sin tid åt sexuella orgier eller med svår ångest så är det som det berättas i den här filmen intetsägande. Speciellt ironiskt blir det när sensmoralen blir att hitta tillbaka till sitt livs enda stora kärlek och leva ett hårt arbetarklassliv därefter för att äntligen hitta lyckan.

Att söka ett nytt filmspråk är beundransvärt. Men av en regissör som gjort storfilmer som Den tunna röda linjen och The Tree of Life och fått flera filmpriser har vi rätt att vänta mer när han dessutom har tillgång till så skicklig fotograf och scenograf och stora skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Ryan Gosling, Scen, Song to Song, Terrence Mallik

Filmrecension: Gangster Squad

10 januari, 2013 by Robert Warrebäck

Gangster Squad
Betyg: 2
Premiär: 11 januari

Gangster SquadGangster Squad har ett par brokiga månader bakom sig. Ursprungligen skulle filmen haft premiär september 2012, men efter vansinnesdådet i Aurora, där galningen James Holmes sköt vilt omkring sig inne i en biograf i samband med en visning av “Dark Knight Rises” – flyttade man premiären till januari i år. Orsaken var att en scen, där några gangstrar skjuter rätt in i en biopublik, påminde för mycket om det som inträffat. Man klippte om filmen och spelade samtidigt in ett nytt slut.

När den nu har premiär är det många som har lyckats skruva upp förväntningarna rejält. Det är förståeligt. Skådespelarlistan är imponerande. Idel tunga namn (Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling) står rökande och trängs med hattarna på sned, cigaretterna i mungiporna och de obligatoriska kulsprutorna i nävarna. Platsen är Los Angeles på 40-talet. Förutsättningarna är goda för en stunds pulpig underhållning.

Josh Brolin spelar en polis som rekryterar en samling hårdkokta poliser som med okonventionella metoder ska sätta stopp för gangsterkungen Mickey Cohens (Sean Penn) skräckvälde. Vägen dit blir en tämligen ospännande, i stunder effektfull, men på det stora taget klichéfylld resa.

Den som förväntar sig något annat än generisk pang-pang i slowmotion lär bli besviken. Gangster Squad blir sällan mer än en våldsam pojkfantasi. Männen är tuffa; de antingen hedrar sin bricka och sitt land eller är skurkar med otäck uppsyn. Gemensamt är att alla ser häftiga ut när de tänder sina cigaretter. Penns gangsterboss grimaserar ständigt, och det är trevligt att se att någon verkar ha kul med materialet, för jag har det sannerligen inte. Kvinnorna står i bakgrunden, de är fruar och älskarinnor – som antingen plåstrar om sår eller putar sexigt med rödmålade läppar. Den påklistrade kärleksrelationen mellan slicka Ryan Gosling och gangsterbossens älskarinna Emma Stone lyckas sorgligt nog inte gjuta liv i filmen. Det är en ytlig kärlekshistoria som vi har sett många gånger förut. Det är egentligen bara det hårt stiliserade våldet som sticker ut. Det kunde ha varit underhållande, men Gangster Squad tar sig själv på allt för stort allvar – hur löjlig händelseutvecklingen än blir.

Det är möjligt att regissören Ruben Fleischer (“Zombieland”, “30 Minutes or less”) inte siktar på inträde till kulturens finrum; det är inget fel med en actionfilm som i första hand strävar efter att sälja popcorn, men allt för tunna karaktärer och krystad dialog förstör det roliga. Det svider desto mer eftersom tanken är god. En uppdaterad, trashigare “De omutbara” eller en mer lekfull och blodigare “LA Konfidentiellt” låter inte så tokigt. Tyvärr är Gangster Squad långt från något av alternativen. Ruben Fleischer saknar Brian DePalmas känsla för stil och spänning liksom Curtis Hansons förmåga att handskas med trovärdiga karaktärer.

Hade Gangster Squad varit bättre hade jag uppslukats av den i stället för att sitta och tänka på annat; som våld i underhållningssyfte, hur det skulle kännas att bli ihjälskjuten i en biograf, och hur meningslöst vansinnesdådet i Aurora var. Det ger filmen en bitter eftersmak, hur orättvist det än må vara.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: emma stone, Gangster Squad, Ruben Fleischer, Ryan Gosling, Sean Penn

Maktens män med George Clooney och Ryan Gosling är en överraskande luring

28 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Maktens män
Betyg 4
Sverigepremiär den 4 november 2011

Maktens män är en slags rysare om spelet bakom kulisserna i politikens värld, eller åtminstone inom den amerikanska politiken. Guvernör Morris (spelas av George Clooney) är en drömkandidat till presidentjobbet ur europeisk synvinkel. Han vill bli demokraternas kandidat i presidentvalet. Morris är emot dödsstraff, för fri abort och vill satsa på jobb och forskning i USA. Han vill att USA ska sluta kriga i Irak och Afganistan. Han vill till och med satsa på att stoppa klimatförändringarna och vill satsa på energi som inte förstår miljön och inte bygger på olja. Bästa sättet att bli av med terrorismen är att bygga ett bättre och mer jämlikt samhälle.

Egentligen är han en helt otrolig och omöjlig kandidat till presidentposten. En sådan politiker är nog chanslös i USA.vNu är det dock inte detta som filmen handlar om, inte på ytan i alla fall. Morris har förstår en stor stab av kampanjmakare omkring sig. En av de som arbetar nära Morris hans presstalesman, Stephen Meyers, som spelas av Ryan Gosling.

Maktens män är en luring. Den börjar ganska lugnt och sansat och nästan långsamt. Men sakta men säkert skruvas tumskruvarna åt och allt är upp och ned-vänt.

 

Filmen början inför primärvalet i Ohio. Två kandidater konkurrerar om att bli utsedda till demokraternas kandidat i presidentvalet: Morris och Pullman. Morris är väldigt vänster för att  vara demokrat och leder otroligt nog i opinionsmätningarna. Men det finns fula knep att ta till, i synnerhet som också oberoende och republikaner får rösta i Ohio.

Filmen är fylld av duktiga skådespelare, som Philip Seymour Hoffman i rollen som Morris kampanjmakare Paul Zara, Paul Giamatti som konkurrentens kampanjmakare Tom Duffy och Evan Rachel Wood som den ung kvinnlig praktikanten Molly Stearns och Marisa Tomei spelar en reporter vid New York Times.

George Clooney spelar en av huvudrollerna och har också regisserat. Han är en av de Hollywoodstjärnor som tydligt engagerar sig i samhällsfrågor och i politik. Han har nog inte några falska illusioner om hur spelet går till om den politiska makten. Tvärtom tyder filmen på att han är rätt desillusionerad.

Berättarmässigt är filmen stark och också överraskande. Den föder en hel del tankar om vad som driver människor som tar plats i politikens centrum. Intressant är också hur vi liksom känner med filmens huvudkaraktär och begriper hans agerande, fast vi väl egentligen inser att han bedriver ett fult spel. Men i ett fult spel tvingas alla att agera fult för att överleva. Jag säger inte vem jag menar, för då blir det lite av en spoiler.

I filmens pressmeddelande står:
MAKTENS MÄN är en berättelse om sex, ambitioner, lojalitet, svek och hämnd. I centrum står en ung presstalesman som faller offer för maktspelet som äger rum bakom kulisserna i det politiska livet, liksom för förrädiska manipulationer och lockelser.

Vilket ju är en kortfattad, korrekt beskrivning. Det är en film som alla som är intresserade av amerikansk politik bör se och gärna i sällskap som du kan diskutera saker med efteråt.

Läs även andra bloggares åsikter om George Clooney, Ryan Gosling

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: George Clooney, Ryan Gosling

Trailer och bilder från Drive med Ryan Gosling, Carey Mulligan, Christina Hendricks, Bryan Cranston och Albert Brooks

3 augusti, 2011 by Rosemari Södergren

Filmen “Drive” vann regipriset, “Best Director Award” i Cannes Film Festival 2011.
16 september kommer Drive på biografer. Om det kommer upp på svenska biografer då också vet jag inte riktigt än.

Här är i alla fall en trailer och några bilder från filmen:
Bilderna är dels från filmen men också från den stora nöjesmässan Comic-Con då regissören Nicolas Winding Refn och några av filmens skådespelare var på plats.


Läs även andra bloggares åsikter om Drive, Ryan Gosling, film, trailer, bilder, filmpremiär, Cannes

Arkiverad under: Film Taggad som: bilder, Drive, filmpremiär, Ryan Gosling, Scen, trailer

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Ani DiFranco släpper ett nytt album, … Läs mer om Ani DiFranco släpper album, Revolutionary Love,

Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

The Caucasian Chalk Circle / Der … Läs mer om Teaterkritik: The Caucasian Chalk Circle

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Den franske löjtnantens … Läs mer om ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Lars Bygdén och Anna Stadling hyllar … Läs mer om Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Premiären av dansverket Continuim kunde … Läs mer om Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in