• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sean Penn

Filmrecension: Flag Day – domineras av familjen Sean Penn

14 november, 2021 by Rosemari Södergren

Flag Day
Betyg 3
Regi Sean Penn
Visas på Stockholms filmfestival

En film som domineras av familjen Penn. Sean Penn spelar den ena huvudrollen och han är också filmens regissör. Hans dotter Dylan Penn spelar den andra huvudrollen och hennes bror Hopper spelar hennes bror Nick.

Filmen skildrar en dysfunktionell familj med en dotter som älskar sin pappa och den bygger på verkliga händelser. Pappa John Vogel var kriminell och definitivt en person utan gränser och med någon slags storhetsvansinne, med ett sjukligt behov att framställa sig själv som så mycket bättre och mer lyckad och framför allt rikare än han var. Dotter, Jennifer Vogel, älskade sin pappa och som barn förstod hon inte att han var kriminell. Frågan är hur mycket hon överhuvudtaget någonsin förstod det, trots att han fick långt fängelsestraff för ett bankrån. Som en annan kvinna i filmen vars far också svek henne uttryckte: ”Vi förlåter dem och tror på dem om och om igen”.

Handlingen bygger på en berättelse skriven av dottern, Jennifer Vogel, och allt skildras sett ur hennes ögon – och det är välgjort och konsekvent genomfört. Det är detta tillsammans med att det är skickliga skådespelare och en berättelse som berör som ger betyget. Men det är samtidigt en typisk Hollywood-produkt, för melodramatiskt, för känslofyllt patetiskt, för mycket hollywood-drama över filmen för att bli ett mästerverk. Det är synd, eftersom det är av värde att se att också kriminella män har finare och svagare sidor. Att de kan älska någon som John älskar sin dotter, att de inte är alltigenom onda. Alla människor har olika sidor inom sig, vilket tyvärr ofta glöms bort i vårt västerländska samhälle där människor kategoriseras i onda eller goda.

Sveriges Television skrev att filmen fick stående ovationer då den visades på filmfestivalen i Cannes:
Senast Sean Penn tävlade i Cannes blev hans The last face utbuad. I helgen var det premiär för hans nya film Flag day och enligt alla rapporter ska han ha fått stående ovationer i flera minuter.

Jag blir lite förvånad över det mottagandet. Publiken i Cannes borde ha lite mer krav på vad som anses så mästerligt att det blir stående ovationer. Visst spelar Sean Penn och hans barn Dylan och Hopper bra. Inte så konstigt att Dylan och Hopper är duktiga med två världsstjärnor till föräldrar. Deras mamma är skådespelerskan Robin Wright, känd bland annat från tv-serien House of Cards och för sin hyllade roll i Forrest Gump.

Kanske hade filmen blivit riktigt bra om inte huvudrollerna spelats av regissören och hans dotter. De har ett samspel som fungerar bra men också blir för mycket, för övertydligt. Men det är fascinerande hur skickligt Sean Penns karaktär John Vogel gestaltats både som ung man och åldrad man av Sean Penn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Sean Penn, Stockholms filmfestival, Stockholms internationella filmfestival

Filmrecension: Gangster Squad

10 januari, 2013 by Redaktionen

Gangster Squad
Betyg: 2
Premiär: 11 januari

Gangster SquadGangster Squad har ett par brokiga månader bakom sig. Ursprungligen skulle filmen haft premiär september 2012, men efter vansinnesdådet i Aurora, där galningen James Holmes sköt vilt omkring sig inne i en biograf i samband med en visning av ”Dark Knight Rises” – flyttade man premiären till januari i år. Orsaken var att en scen, där några gangstrar skjuter rätt in i en biopublik, påminde för mycket om det som inträffat. Man klippte om filmen och spelade samtidigt in ett nytt slut.

När den nu har premiär är det många som har lyckats skruva upp förväntningarna rejält. Det är förståeligt. Skådespelarlistan är imponerande. Idel tunga namn (Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling) står rökande och trängs med hattarna på sned, cigaretterna i mungiporna och de obligatoriska kulsprutorna i nävarna. Platsen är Los Angeles på 40-talet. Förutsättningarna är goda för en stunds pulpig underhållning.

Josh Brolin spelar en polis som rekryterar en samling hårdkokta poliser som med okonventionella metoder ska sätta stopp för gangsterkungen Mickey Cohens (Sean Penn) skräckvälde. Vägen dit blir en tämligen ospännande, i stunder effektfull, men på det stora taget klichéfylld resa.

Den som förväntar sig något annat än generisk pang-pang i slowmotion lär bli besviken. Gangster Squad blir sällan mer än en våldsam pojkfantasi. Männen är tuffa; de antingen hedrar sin bricka och sitt land eller är skurkar med otäck uppsyn. Gemensamt är att alla ser häftiga ut när de tänder sina cigaretter. Penns gangsterboss grimaserar ständigt, och det är trevligt att se att någon verkar ha kul med materialet, för jag har det sannerligen inte. Kvinnorna står i bakgrunden, de är fruar och älskarinnor – som antingen plåstrar om sår eller putar sexigt med rödmålade läppar. Den påklistrade kärleksrelationen mellan slicka Ryan Gosling och gangsterbossens älskarinna Emma Stone lyckas sorgligt nog inte gjuta liv i filmen. Det är en ytlig kärlekshistoria som vi har sett många gånger förut. Det är egentligen bara det hårt stiliserade våldet som sticker ut. Det kunde ha varit underhållande, men Gangster Squad tar sig själv på allt för stort allvar – hur löjlig händelseutvecklingen än blir.

Det är möjligt att regissören Ruben Fleischer (”Zombieland”, ”30 Minutes or less”) inte siktar på inträde till kulturens finrum; det är inget fel med en actionfilm som i första hand strävar efter att sälja popcorn, men allt för tunna karaktärer och krystad dialog förstör det roliga. Det svider desto mer eftersom tanken är god. En uppdaterad, trashigare ”De omutbara” eller en mer lekfull och blodigare ”LA Konfidentiellt” låter inte så tokigt. Tyvärr är Gangster Squad långt från något av alternativen. Ruben Fleischer saknar Brian DePalmas känsla för stil och spänning liksom Curtis Hansons förmåga att handskas med trovärdiga karaktärer.

Hade Gangster Squad varit bättre hade jag uppslukats av den i stället för att sitta och tänka på annat; som våld i underhållningssyfte, hur det skulle kännas att bli ihjälskjuten i en biograf, och hur meningslöst vansinnesdådet i Aurora var. Det ger filmen en bitter eftersmak, hur orättvist det än må vara.

Text: Robert Warrebäck

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: emma stone, Gangster Squad, Ruben Fleischer, Ryan Gosling, Sean Penn

The Tree of Life – en feel-bad-movie

25 maj, 2011 by Rosemari Södergren

Titel: The Tree of Life
Betyg: 2
Sverigepremiär: 27 maj 2011

Feel-good-filmer finns det gott om. Men när det handla rom feel-bad-filmer, filmer vi mår dåligt av, brukar de oftast vara för att det är en usel film, uselt producerad, uselt regisserad, usel dramatik. Att ”The Tree of Life” påverkar mg så negativt handlar inte alls om någon dålig produktion, snarare om att den är överproducerad. Det handlar om vad filmen förmedlar, som gör att många av oss som såg filmen samtidigt mådde dåligt efter. Den är mörk, förmedlar en så mörk bild av människan och livet att det var med tunga steg jag gick ut biosalongen på pressvisningen.

”The Tree of Life” är en episk berättelse om en man i övre medelåldern (spelad av Sean Penn) som mår dåligt av girigheten bland sina kollegor och han minns sin barndom, sin stränge far (spelad av Brad Pitt), sin mamma (spelad av Jessica Chastain).

Regissören Terrence Malick vill mycket med ”The Tree of Life”. Hans episka film följer inte vanliga dramaturgiska riktlinjer, tid och rum existerar inte. En människa som dör i ena scenen är med i nästa, som det kan vara med våra minnen. Minnen och drömmar och bilder på storartade naturscener väller över oss, allt till ackompanjemang av underbar klassisk musik. Juryn i den stora förnäma filmfestivalen Cannes föll pladask och filmen vann Guldpalmen. En del internationella kritiker, som Peter Bradshaw i The Guardian i England, ger filmen högt betyg, fast han tillägger:
This film is not for everyone, and I will admit I am agnostic about the final sequence, which suggests a closure and a redemption nothing else in the film has prepared us for.

En film behöver inte förmedla något positivt, behöver inte ge hopp eller glädje eller spänning för att vara bra. ”The Tree of Life” går dock för långt, det blir för mycket, Den är också 2 timmar och 18 minuter. Att överskrida den vanliga tiden för en film och ändå behålla publikens intresse och engagemang är en svår uppgift. Jag tycker inte Terrence Malick lyckats med. Trots att han har enormt skickliga skådespelare. Brad Pitt är skrämmande bra i rollen som fadern som offrade sin dröm att bli musiker och tar ut det på sönerna: sträng men ändå skör och vill ha kärlek. Sean Penn hamnar också helt rätt i sin gestaltning av den sorgsne och sökande mannen. Barnskådespelarna är fantastiska och här luktar det Oscarnomineringar lång väg.
Jessica Chastain i rollen mamman är väl den som inte lyckas så bra. Hon är för söt, för snäll, för god och för mesig.

Terrence Malick har också skickliga fotografer, bilderna är storartade. Fast det är just det: det blir för mycket.

Det finns en regel för den som skapar: ”Kill you darlings” – att våga ta bort favoritscener för att de förstör helheten. Regissören skulle behöva träna sig i det. Han siktar högt och för en del fungerar. Själv tyckte jag det blev för överdrivet, segt, för långt, för mycket, för storartat, för gigantiskt och dessutom för mycket amerikanskt fördomsfull med ljuva spröda mamman och den hårda fadern. Trots att filmen inte är som någon annan känns det som jag sett den förr, lite för ofta, för att den ska överraska mig

Och javisst, musiken fantastisk- men om det är bra musik jag vill uppleva går jag på en konsert.

Fast: det var ju intressant att få se Sean Penn spela Brad Pitts son.

Läs även andra bloggares åsikter om Brad Pitt, Sean Penn, The Tree of Life, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Brad Pitt, Filmrecension, Sean Penn, The Tree of Life

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Viktlös Betyg 4 Svensk biopremiär 22 maj … Läs mer om Filmrecension: Viktlös – en tidlös berättelse om mekanismen bakom utnyttjande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in