Titel: The Tree of Life
Betyg: 2
Sverigepremiär: 27 maj 2011
Feel-good-filmer finns det gott om. Men när det handla rom feel-bad-filmer, filmer vi mår dåligt av, brukar de oftast vara för att det är en usel film, uselt producerad, uselt regisserad, usel dramatik. Att ”The Tree of Life” påverkar mg så negativt handlar inte alls om någon dålig produktion, snarare om att den är överproducerad. Det handlar om vad filmen förmedlar, som gör att många av oss som såg filmen samtidigt mådde dåligt efter. Den är mörk, förmedlar en så mörk bild av människan och livet att det var med tunga steg jag gick ut biosalongen på pressvisningen.
”The Tree of Life” är en episk berättelse om en man i övre medelåldern (spelad av Sean Penn) som mår dåligt av girigheten bland sina kollegor och han minns sin barndom, sin stränge far (spelad av Brad Pitt), sin mamma (spelad av Jessica Chastain).
Regissören Terrence Malick vill mycket med ”The Tree of Life”. Hans episka film följer inte vanliga dramaturgiska riktlinjer, tid och rum existerar inte. En människa som dör i ena scenen är med i nästa, som det kan vara med våra minnen. Minnen och drömmar och bilder på storartade naturscener väller över oss, allt till ackompanjemang av underbar klassisk musik. Juryn i den stora förnäma filmfestivalen Cannes föll pladask och filmen vann Guldpalmen. En del internationella kritiker, som Peter Bradshaw i The Guardian i England, ger filmen högt betyg, fast han tillägger:
This film is not for everyone, and I will admit I am agnostic about the final sequence, which suggests a closure and a redemption nothing else in the film has prepared us for.
En film behöver inte förmedla något positivt, behöver inte ge hopp eller glädje eller spänning för att vara bra. ”The Tree of Life” går dock för långt, det blir för mycket, Den är också 2 timmar och 18 minuter. Att överskrida den vanliga tiden för en film och ändå behålla publikens intresse och engagemang är en svår uppgift. Jag tycker inte Terrence Malick lyckats med. Trots att han har enormt skickliga skådespelare. Brad Pitt är skrämmande bra i rollen som fadern som offrade sin dröm att bli musiker och tar ut det på sönerna: sträng men ändå skör och vill ha kärlek. Sean Penn hamnar också helt rätt i sin gestaltning av den sorgsne och sökande mannen. Barnskådespelarna är fantastiska och här luktar det Oscarnomineringar lång väg.
Jessica Chastain i rollen mamman är väl den som inte lyckas så bra. Hon är för söt, för snäll, för god och för mesig.
Terrence Malick har också skickliga fotografer, bilderna är storartade. Fast det är just det: det blir för mycket.
Det finns en regel för den som skapar: ”Kill you darlings” – att våga ta bort favoritscener för att de förstör helheten. Regissören skulle behöva träna sig i det. Han siktar högt och för en del fungerar. Själv tyckte jag det blev för överdrivet, segt, för långt, för mycket, för storartat, för gigantiskt och dessutom för mycket amerikanskt fördomsfull med ljuva spröda mamman och den hårda fadern. Trots att filmen inte är som någon annan känns det som jag sett den förr, lite för ofta, för att den ska överraska mig
Och javisst, musiken fantastisk- men om det är bra musik jag vill uppleva går jag på en konsert.
Fast: det var ju intressant att få se Sean Penn spela Brad Pitts son.
Läs även andra bloggares åsikter om Brad Pitt, Sean Penn, The Tree of Life, filmrecension