Teaterkritik

Ömheten på Stockholms stadsteater – bränner till allra mest när det blir allmängiltigt

15 december, 2012 by Rosemari Södergren

omheten

Ömheten
Av Jonas Gardell
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus William Wenner
Ljud Joel Sahlin
Stockholms stadsteater
Premiär 14 december 2012

Ömheten är en stark föreställning, men allra starkast är den i de avsnitt när den skildrar vad som händer när någon i familjen drabbas en förgörande sjukdom som snabbt för till döden. När vi står där, utlämnade och bara vill skrika av ångest.

Ömheten handlar om det unga homosexuella paret Rasmus och Benjamin. Rasmus har fått aids och börjar bli synligt sjuk och nu kommer hans föräldrar på besök – och de vet inte att Rasmus är sjuk. Ömheten skildrar den ångest som Rasmus lever med, dödsångest och bitterhet över att vara så ung, 25 år, och veta att livet snart är slut. Benjamin tvingas vara stark och stå ut, fast han plågas oändligt: han ser sin älskade bli sjukare och elakare – och han vet att han själv troligen kommer att bli lika sjuk, men då har han inte Rasmus vid sin sida, för då har Rasmus dött.

Det är en stark pjäs – och extra aktuell nu när Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” som fördjupar berättelsen precis visats på SVT.

En stol, en hög med LP-skivor, en madrass och en liten gammal tjock-tv står utspridda på golvet. På tv:n snurrar tv-program från mitten av 1980-talet. Vi placeras direkt in i tidepoken. Olof Palme har nyligen mördats och världen har upptäckt aids som skördar hundratusentals, miljoner dödsoffer.

De små detaljerna berättar så mycket och vi ser lägenheten framför oss, lägenheten där två unga vackra män, Benjamin och Rasmus, lever tillsammans bohemiskt. De älskar varandra – men något är fel. Rasmus är trött, hostar, är arg och förtvivlad och elak. Han har fått aids. Det är tungt för honom och Benjamin, och då på 1980-talet var inte bromsmedicinerna så utvecklade, hiv utvecklades i princip alltid till aids.

omhetenbenjamin De två skådespelarna är jätteduktiga, Kristofer Kamiyasu imponerar i rollen som Benjamin som måste vara stark och hålla ihop förhållandet, men som har så mycket återhållen förtvivlan. Björn Elgerd är så trovärdig som Rasmus som pendlar mellan att vara elakt känslokall och liten, skör och svag och ömhetstörstade.

Men allra bäst blir Stadsteatern uppsättning av Ömheten när Rasmus föräldrar kommer och föreställningen skildrar mer än ångesten kring hiv och aids. Av och till bränner föreställningen till och blir mer allmängiltig och skildrar träffsäkert hur människor agerar när de drabbas av katastrofer.

Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson som Rasmus mamma och pappa kan tyckas överdrivet skildrade men den som någonsin drabbats av personlig tragedi känner igen hur vi kan agera, hur pappan själviskt utropar ”Men tänk på mitt hjärta” och hur föräldrarna vill ge Benjamin skulden. Varför kunde inte Benjamin ha drabbats istället? frågar de.

Föreställning brinner till ofta och då blir jag helt uppslukad av den men samtidigt är det emellanåt både seg och alltför förutsägbar trots att alla fyra skådespelarna är duktiga. Den var en halvtimme längre än det var sagt i förväg. Jag tror att när skådespelarna fått några föreställningars rutin kommer det sega ha skalats bort.

I rollerna
Rasmus – Björn Elgerd
Benjamin – Kristofer Kamiyasu
Mamma – Katarina Ewerlöf
Pappa – Ralph Carlsson

Foto: Carl Thorborg

omheten2

omheten3

omheten4

omheten5

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Jonas Gardell, hiv, aids, teaterkritik, scenkonst

Peer Gynt – en mörk skildring om att missa lyckan i livet

2 december, 2012 by Rosemari Södergren

Peer Gynt
Av Henrik Ibsen
Översättning Lars Forssell
Bearbetning Karen-Maria Bille
Regi Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask Johanna Ruben
Stockholms stadsteater
Premiär 1 december 2012

Människans förmåga att springa bort från sin lycka, den eviga jakten på det ouppnåeliga och oförmågan att vara lycklig i det som är nära.
Det är ett sätt att tolka den danske regissörenKaren-Maria Billes uppsättning av Ibsens Peer Gynt med Magnus Krepper i rollen som Peer. Ett annat sätt att tolka den är att se den som en skildring av en människa som lider av svåra vanföreställningar. Peer Gynt lever i sin egen värld, ser troll och skakas av demoner – allt medan Solveig tålmodigt väntar på sin älskade Peer.

Skådespelarnas insatser är föreställningens ena stora behållning. Magnus Krepper är oemotståndlig som den vilsna Peer. Övriga skådespelare alternerar i flera roller. Jacob Eklund med sin djupa röst är en träffsäker Dovregubbe och Sven Ahlström briljerar i sitt kroppspråk, hans Böjgen som bara väjer undan är som tagen ur en dröm.

Scenografin är föreställningens andra stora behållning. Spelet startar på en tom scen med en stor ställning av träformationer som liknar tavelramar och som täcker hela bakdelen av scenen. När något behövs på scen som sängar, soffor, stolar eller sängbottnar av stål då bärs det raskt in på scen och lika raskt plockas allt ut. Den strama och enkla dekorlösningen sfungerar mycket bra. I scenen där Peer Gynt blir utnämnd till kejsare då han möter en man i vit rock omges de av personer som tycks fjättrade kring stålunderdelen på sängar. Det ger känslan av människor på en psykiatrisk klinik, inlåsta och fångade i sina sjukdomar. Starkt.

Scenerna är mer estetiska än dramatiska och talar till det undermedvetna, vi mer känner något än förstår något.

Regissören har valt att ta bort två tredjedelar av Ibsens originalmanus. Bland annat är Peer Gynts mamma helt borta ut handlingen och den norska miljön med berg och fjordar är borta. Peer Gynts berömda lökmonolog är bortraderad. Ibsens Peer Gynt är på 350 sidor men Karen-Maria Billes version är bara 114 sidor, alltså knappt en tredjedel av originalet. Spelet sker med snabba korta sekvensenser, som filmklipp. I programmet för föreställningen säger regissören: ”Vår tolerans för det berättade har ändrat sig enormt sedan Ibsen skrev pjäsen. Som regissör blir jag tvungen att ta hänsyn till att publiken ser mycket film och har vant sig vid ett annat och mer fragmentariskt berättarspråk. Jag tycker jag är skyldig verket att anpassa det till vår tid.”

Jag är inte helt säker på att hon har rätt – eller att det fungerade. I vilket fall som helst blev det rätt förvirrande, framför allt före paus, där den som inte kunde bakgrunden och den ursprungliga berättelsen fick en rätt obegripligt absurd upplevelse. Teater är inte film och det som fungerar på film fungerar inte automatiskt på scen. Teater har sitt uttryckssätt och film sina metoder.

Peer Gynt på Stockholms stadsteater är en mörk skildring av hur livet rullar på och hur vi kan missa att vars lyckliga eftersom vi inte ser att vi har den framför ögonen. Uppsätning skildrar också en stark ångest över att livet inte kan göras om.

I rollerna.
Peer Gynt – Magnus Krepper
Solveig – Maria Salomaa
Knappstöparen m fl roller – Emil Almén
Dovregubben m fl roller – Jakob Eklund
Böjgen m fl roller – Sven Ahlström
Kocken m fl roller – Alexander Lycke
Anitra m fl roller – Anna Åström
Ingrid – Frida Westerdahl

Foto: Carl Thorborg

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, scenkonst, teater, teaterkritik, scen, Peer Gynt, Ibsen, Magnus Krepper, Jacob Eklund

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen – fantastiskt roligt och avslöjande

9 november, 2012 by Rosemari Södergren

Ett informellt samtal om den nuvarande situationen
Av Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist i samarbete med några barn
Regi Tomas Alfredson
Dramaten
Premiär 8 november 2012

Vuxenvärlden speglad med barns ord – Tomas Alfredsons och John Ajvide Lindqvists projekt avslöjas hänsynslöst vilka barn vuxna är. Och bland det roligaste jag sett på scen i år är det, jag tror ingen kan hålla sig för skratt när skådespelarna låter orden flöda.

En enkel scen med bara ett stort sammanträdesbord, lagom för fem personer att samlas kring. Fem vuxna samlas kring bordet som när vi kikar mer noggrant har påfallande likhet med möbler från dagis.

Allt som sägs i föreställningen kommer från barnamun. Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist har samlat in citat av barn som är mellan fem och sju år och sedan har de klippt ihop citaten till en slags dramatiskt skeende.

Handlingen: fem vuxna varav tre är män och två är kvinnor, i dresscode kostym och vit skjorta. De samlas för ett möte där de ska utföra något odefinierbart samarbete med de väntar på någon han som ska komma och samtidigt konkurrerar de om vem som ska vara chef.

Det är inte handlingen som är det viktiga och sanningen är väl att den rent dramaturgiskt är rätt tunn – det är hur sakerna sägs och görs som är så ofantligt roligt och träffande. Skådespelarna är skickliga och pendlar mellan att i rörelser och gester agera mer som vuxna och ibland tätnar det till och de är barn ända ut i den stampande foten.

Och vi skrattar och skrattar. Ibland skrattar vi för att vi så tydligt känner igen barns språk och sätt att tala: ”Du är den dåligaste samarbetaren jag har haft”. Ibland skrattar vi för att det blir så tydligt hur barnsliga vuxna ändå är, vuxna är egentligen bara barn som hunnit fylla några år till.

De fem skådespelarna, Irene Lindh, Per Mattsson, Ivan Mathias Petersson, Jennie Silfverhjelm och Jan Waldekranz agerar drivet och kroppsspråket är oerhört viktigt för helheten – som blir en skrattfest som är lagom lång. Föreställningen är en timme och tjugo minuter och längre går inte att fylla med en handling som på ytan egentligen inte är mycket till handling. Det som sägs, sägs mellan raderna – och det är roligt och det är oerhört träffande.

Ja om vi alla släppte fram barnet i oss skulle kontorslivet bli både roligare och ärligare. För alla är barn, innerst inne. Dags att sluta låtsas något annat.

Av Tomas Alfredson och John Ajvide Lindqvist i samarbete med några barn
I rollerna Irene Lindh, Per Mattsson, Ivan Mathias Petersson, Jennie Silfverhjelm, Jan Waldekranz

Regi Tomas Alfredson
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Mimmi Lindell
Musik Adam Nordén
Koreografi Catharina Allvin

Bilderna är från repetitioner:
Fotograf Roger Stenberg

Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Tomas Alfredson, John Ajvide Lindqvist, teater, scenkonst, teaterkritik

Orfeus på Orionteatern: komedi och tragedi samtidigt, som livet

27 oktober, 2012 by Rosemari Södergren

Orfeus
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Ljus Rimo Nyman
Musik Stefan Johansson
Kostym Jonna Bergelin
Mask Linda Sandberg
Orionteatern
Premiär 26 oktober 2012

En postapokalyptisk värld möter oss när vi kommer in i salongen eller så är det en bild ur en mardröm. Stenhögar ligger utspridda, ett smutsigt vattendrag går på snedden längs scenen och vitsminkade, rödögda personer med vita kläder är spridda på scenen. Jag får känslan av att det är en värld där en jättebomb eller någon annan katastrof krossat det mesta på jorden och trasiga människor långsamt kryper upp ur marken, nästan som kackerlackor. Det är mänsklighetens spillror efter eller strax före den stora undergången.

Där leker pojken Orfeus, i skuggan av de vuxna som håller på med sina meningslösa projekt att samla kvistar och låtsas att vad de gör är viktigt. Driften med vuxna är fantastiskt. Mitt i det absurda och skrämmande är Orionteaterns tolkning av den klassiska berättelsen om Orfeus en träffsäker komisk parodi på alla viktiga, självupptagna, uppblåsta människor.

En dag hittar Orfeus en rosa batteridriven bandspelare som spelar Lionel Richies sång ”Say You, Say Me”. Sången förvandlar plötsligt livet totalt för Orfeus. Barnen Eurydike, som före sången varit aggressiv mot Orfeus blir nu hans allra käraste vän och flickvän – medan alla vuxna förbjuder bandspelaren och sången.

När Eurydike dör tar Orfeus med sig bandspelaren och beger sig ner till underjorden, till de dödas rike, för att hämta tillbaka Eurydike. Om livet var skrämmande i stenöknen blir det ännu mer skräckfyllt i dödsskuggans dal. Modigt beger sig Orfeus dit och letar efter sin käraste.

Orionteaterns ”Orfeus” talar till flera sinnen: bilderna, ljuden, ljussättningen, musiken, dialogerna och skådespelarnas gester berättar om livets gång och om att överleva trots alla som sviker. Det är komedi och tragedi på samma gång, starkt, fängslande, tungt och roligt på samma gång. Som livet.

Jag är så imponerad av skådespelarnas insats. Det måste krävas en hel del att genomföra föreställningen rent fysiskt, eftersom de alla på olika sätt blir genomblöta under handlingens gång. Fascinerande, skickligt och imponerande. Scenografen och ljussättaren är två viktiga pelare i den här uppsättningen, de har fått fram en stenöken som talar till magkänslan och som berättar lika mycket som själva handlingen.

PS: Fast jag har en liten invändning och det gäller manus/handlingen. Orfeus tar med den rosa bandspelaren till dödsriket. Frågan är varför. Det undrar jag – och känner mig lite besviken på dess roll i handlingen. Jag hade väntat mig mer.

På scen:
Karin Bengtsson, Janna Granström, Olle Jernberg, Lovisa Onnermark*, Alfred Tobiasson*
* Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Martin Skoog

Läs även andra bloggares åsikter om scenkonst, Orionteatern, Orfeus, teaterkritik, premiär, teater

From Sammy with love – bara så underbart underbar

18 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, dans, Sammy Davies Jr, teaterkritik, scenkonst, dans, musik, jazz, Frank Sinatra

Teaterkritik

Footer

Om oss