Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Tartuffe – Göteborgs Stadsteater: Charmerande moralitet lika med teatergodis

by

tartuffe_gbg

Tartuffe
Av Molière
Översättning Allan Bergstrand
Regi Tobias Theorell
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Ellen Ruge
Musikarrangör Gustav Nordmark
Mask Maria Agaton
Dramaturgi Cecilia Ölveczky (text) Lucas Svensson (föreställning)
Premiär Göteborgs Stadsteater 12 december 2014

Molière var en mångsysslande scenkonstnär och pseudonym verksam på 1600-talet. Av honom har jag i Göteborg sett Hustruskolan, Don Juan och Den inbillingssjuke; fast pjäsen sist i uppräkningen var så usel att jag gick i paus. Störst intryck gjorde en teveinspelning av Den girige från Dramaten med en formidabel Johan Rabeus. Detta är tredje gången Tartuffe sätts upp på Göteborgs Stadsteater, en uppsättning där regissör Tobias Theorell behållit de rimmade alexandrinerna samtidigt som han gör diverse blinkningar till vår samtid.

Tartuffe är en sedelärande komedi om att ur ett underifrånperspektiv vara en bedragare, genomskådad av alla utom Orgon och hans än mer förblindade mor. Att bedragaren av Orgon erbjuds dottern men åtrår hustrun är ett bevis på dramats originella struktur. Talesättet synden straffar sig själv, blir efter diverse lustiga och listiga situationer en självuppfyllande profetia. Talesättet utgör denna klassikers sensmoral. Naturligtvis förbjöd kyrkan att man uppförde Moliéres skandalösa manus, då de ansåg att författaren hädat genom att visa upp en förslagen narr som gömmer sig bakom påstådd fromhet. Tartuffe tar varje tillfälle han kan att hänvisa till en gudomlig makt, vilket ger honom extra framgång hos de redan frälsta. Noterar att Göran Greider i programhäftet uttrycker sympati för anti-hjälten i fråga: ”Han är en rutinerad fattiglapp som nästlar sig in i en ganska självgod och statusfixerad borgarfamilj.”

Pjäsens fem akter serveras i ett tilltalande format, ity att uppsättningen endast är 2 ½ timma inlusive paus. Allt börjar med några sekunders barockmusik som abrupt avbryts av pumpande techno när ridån går upp. I öppningsscenen befinner vi oss alltså i nutid, i övrigt är det mer diffust. Klädsel och maner verkar förhållandevis tidstroget. Ett stort undantag utgör David Rangborg som gör den hetsige sonen som blir förvisad ut ur fadershuset. Mest karaktäristiska samtidsmarkörer en portabel dj-utrustning med hörlurar, en orange luftfylld soffa samt en mobilkamera. All rekvisita och spektakulär intrig inramas av brunaktig scenografi. Vridbara höga blänkande väggar med ingångar, vars konstruktion har likheter med en labyrint. Det ärCléante och hans syskonbarn som festar loss i första scenen, fast ihärdigt argumenterande svärmor är på besök.

Inger Hayman har uppvisning när hon läxar upp sin omgivning. Utmaningen för skådespelarna består i att kunna nå ut, trots att repliker ska förmedlas i form av rimmade alexandriner. Är helt avgörande med rätt tajming, att våga vila lagom länge i pjäsens gyllene ögonblick. Alla i ensemblen förmår inte hela vägen att undvika att rabbla sina verser, även om de är beundransvärt skickliga i att memorera otympliga textmassor. Fredrik Evers är något ojämn i sin roll präglad av resonemang, men han övertygar i längden. Carina M Johansson i sin bärande biroll är exemplariskt giftig. Verkar älska att göra sådana här näbbiga figurer vars sarkasmer hon levererar med strålande frasering. Thomas Nystedt kommer bli svår att ersätta när han går i pension, äger alltid scenen med sitt förföriska spel. I Tartuffe gör han två imponerande rollgestaltningar i slutskedet. Tova Magnusson är för mig mest känd från filmens värld. Hennes starka och levande hustruporträtt har en tydlig satirisk udd, något som särskilt märks i hennes subtila kroppsspråk. Hon känns betydligt mer modern än sin hopplöse make.

Eric Ericsson har varit otroligt produktiv senaste åren. Han kan verkligen hantverket och synes njuta lika mycket av att fånga publiken som Carina M Johansson. Han har fått erbjudanden som passat honom, ofta ganska kyliga och mekaniska roller med mycket driv och dominans i sig. Han är lika säker i Tartuffe som han var i Pygmalion och Sylvi. Antar att han och regissören samarbetat om utformandet av hans sanslöst roliga simulering av självskadebeteende. Ändå måste jag medge att jag väldigt sällan blir gripen av denne aktör, snarare uppskattar jag honom som yrkesman. Dragplåstret Johan Ulveson, från Lorry och mycket annat, tillhör också den ganska stora skara som har sin nisch. I hans fall till sätt och rörelser opålitliga vingliga figurer vare sig de bfinner sig i under- eller överläge. Orgons förvandling från familjetyrann till ömklig stackare gör Ulveson på ett sätt som lockar till flera skrattanfall. Ingen i publiken kommer bli besviken. Hans scennärvaro firar de truimfer en på förhand förmodat. Måste vara en ynnest för honom att få göra succé efter en lång period av svår sjukdom.

Hade stora förväntningar som kanske inte överkreds, men de infriades vilket är gott nog. Skådespelarna, även det yngre gardet med Nina Haber i spetsen, gör samtliga utmärkta insatser. Därutöver ges som framgått kraftiga överbetyg till några av uppsättningens mest lyskraftiga skådespelare. Möjligen är det på plats med en marginell braslapp. Emellanåt blir det lite stillastående när sjok av Allan Bergstrands finurliga översättning ska tröskas igenom. Annars håller jag med min teaterkunniga mor att vi bevittnade riktig teater. Teater som inte bara gav oss munterhet och professionellt agerande, utan dessutom värdefulla insikter i hyckleriets natur vars konsekvenser vi dagligen tvingas brottas med.
Text: Mats Hallberg

Med:
Johan Ulveson (Orgon)
Eric Ericsson (Tartuffe)
Tova Magnusson (Elmire)
Carina M Johansson (Dorine)
Nina Haber (Mariane)
David Rangborg (Damis)
Fredrik Evers (Cléante)
Adam Lundgren (Valère)
Inger Hayman (Madame Pernelle)
Thomas Nystedt (Loyal/polisofficer)
Foto: Ola Kjelbye

En folkefiende bjuder trots de tunga budskapen på en hel del skratt

by

folkefiende

En folkefiende
Fritt efter Henrik Ibsen
Bearbetning och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus William Wenner
Ljud Lisa Norman
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär på Stadsteatern i Stockholm den 6 december 2014

När man hör ordet ”folkefiende” (folkfiende) så drabbas man av en stark känsla av obehag. Det är nästan bland det vidrigaste man kan tänka sig, dvs. någon förråder sitt eget folk. Man kan gärna kritisera eller tycka illa om det land som burit en i sitt sköte, men att bedra moderlandet kan det nästan inte finnas någon förlåtelse för. Eller kan det de?

I stadsteaterns tolkning är Leif den hyperenergiska och självupptagna mannen. Leif har man till en början inte direkt mycket till övers för. Han är en jobbig jävel, även om man bortser från hans belastade brottsregister. Man förstår inte att någon över huvudtaget står ut med honom. Att han skulle vara dryg och dum, är snarare en underdrift än något annat. Trots att våld inte är något jag tar till, så tänker jag ”Kan inte någon slå ner honom och få tyst på den där dumma jäveln”.

Scenen är inledningsvis helt kal och svart. Det enda man ser är en markerad ruta med varningstejp. En vägg öppnas och skådespelarna kommer marscherandes in med en rullvagn, med mera rekvisita på. En dialog mellan skådespelare och publik påbörjas i en talkshowliknande atmosfär med snabba klatschiga överlappningar. Vi blir införstådda i att man arbetar fram en scen här och att vi är delaktiga i de skapade processer som sker genom det. På brun kartong blir skådespelarna mallar och tryck för kroppens former i fasta positioner. Det blir en försförståelse för de demokratiska processer som man gärna vill göra oss uppmärksamma på. Publiken tillfrågas om rätt och fel och att engagera sig på olika vis. De fasta strukturer som blir är därmed lika mycket vårt ansvar som skådespelarnas.
Genom att skådespelarna bryter konventionerna kring hur de får använda scenutrymmet så behöver publiken ifrågasätta hur de har möjlighet att få lov att reagera. Att smita från personliga beslut är inte möjligt och man känner sig mer än vanligt delaktig i de som blir till på scen. Man tänker, ”Skulle det där kunnat ha varit jag i en trängd situation?” För den vane teaterbesökaren är det här oerhört spännande och givande. Däremot kunde en del av publiken nog känna sig osäkra på hur de skulle få lov att reagera med jämna mellanrum. Därför kom det självklart ett och annat gapskratt eller tillkännagivande vid olämpliga tillfällen.

Det som var mest fascinerande på scen var de många utåtagerande karaktärerna som genom olika proklamerande tal kunde och ville tala för sig. Ständigt sattes du på pottkanten, å ena sidan och å andra sidan. Sanningen blev skamfilad gång på gång. För du kunde känna sympati för personen, samtidigt som du avskydde hans val. Ännu en gång slogs jag av det faktum att någonstans i mig, så önskar jag att alla människor med illvilja mot mänskligheten, skulle ha en varningstriangel i pannan, så man visste att de enbart handlade i egen sak. Men så enkel är ju inte sanningen. Våra sanningar går inte ihop och det egna intresset kommer väldigt ofta emellan. Vi kommer heller aldrig ifrån det aktiva valet i tuffa frågor. Stoppa huvudet i sanden, är enbart en kortare lösning.

Kvällen bjöd trots de tunga budskapen på en hel del skratt. Proggsångaren Jörgen hade klockrena ironiska kommentarer men visade sig också var förtjust i att sälja en och annan skiva, till i stort sett vilket pris som helst. I den patetiska Andreas som vägrade inse vinsten i att vara reporter för en gratis tidning, ser vi mannen i medelålderskris som sett alldeles för många dåliga porrfilmer. Sanningen är att båda dessa karaktärer också har sitt pris. Det handlar enbart om det finns en köpare där ute.

Det jobbiga med tilltron till mänskligheten, genom detta drama, är att desto mer du lär känna de ”goda” karaktärerna så uppskattar du Leif. Med hans eventuella fascistiska fasoner så vet du i alla fall var du har. Han byter inte åsikt beroende på hur det blåser, han står fast i sina övertygelser. Han är plump och synisk, men han har rätt i sak om nu sanningen verkligen är en enda åsikt som kan levereras.

I rollerna:
Leif Stockman Leif Andrée
Kajsa Stockman Kajsa Ernst
Louise Stockman Louise Peterhoff
Cilla Stockman Cilla Thorell
Niklas Kiil Niklas Falk
Jörgen Billing Jörgen Thorsson
Andreas Hovstad Andreas Kundler
Janne Aslaksen Jan Mybrand
Peter Horster Peter Eggers

Foto: Petra Hellberg

Älskaren med Play Teaterkonst: Igenkännbar svartsyn tolkad med feminin finess

by

alskaren_pinter

Älskaren
Av Harold Pinter
Play Teaterkonst, Göteborg
Premiär 5 december 2014

Vad jag kan erinra mig är det första gången, förutom en teaser på Pustervik, som jag ser något med Play teaterkonst. Premiären tvingades frigruppen – som i denna uppsättning stöds av såväl Statens Kulturråd som regionen och kulturnämnden – skjuta upp fyra dagar på grund av sjukdom. Innan Pinters korta kammarspel kan ta sin början, leds vi en exklusiv skara på 55 personer, längst upp till det vindsutrymme som kallas Stora baletten. Vi anvisas sittplatser längs någon av rummets väggar, vilket sker till Ry Cooder-doftande musik framförd av ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf. På den kompakta ytan i mitten stirrar två kontrahenter mot varandra . De har placerats i fåtöljer som tillsammans med övrig scenografi i form av bland annat ett antal olikformade lampskärmar, runda soffbord och duralexglas andas tidigt 60-tal. Hilda Fürst och regissören Johanna Larsson har antagligen velat återskapa en interiör från den tidsepok då dramat skrevs.

Tommy Berggren vars husgud är just Pinter, applåderade när den radikale engelsmannen fick nobelpriset eftersom hans pjäser är drabbande och mystiska. Jag har läst originalet och sett Berggrens teveversion av klassikern Fastighetsskötaren. På Stockholms Stadsteater såg jag 2008 samme regissör göra en oförglömlig uppsättning av Hemkomsten. Den svarta humorn samt oviljan att ge raka svar är beståndsdelar i författarens estetik som märks också i Älskaren. Men jag hade förväntat mig än mer konstant oberäknelighet, ett större inslag av latent hot. Det hotfulla och oberäkenliga pyr visserligen hela tiden i den närmast perverterade parrelationen mellan kvinnorna. Men det blir inte lika läskigt att skåda som jag föreställt mig. Antingen har regissören valt ett relativt subtilt tillvägagångssätt, eller så har hon inte lyckats krypa åskådarna in på skinnet. Jag är som sagt kluven till vilket intryck detta maktspel gjorde på mig, var lite tveksam mitt i, blev till slut rätt nöjd vid betraktrandet av detta allkonstverk. Måste vara sällsynt att i princip alla involverade är kvinnor, inte minst för att Pinter anses ha en problematisk kvinnosyn.

Har ingen aning om Karin de Frumerie tidigare delat scen med AnnaRuna Kax. Samspelet dem emellan är hur som helst oantastligt, varje åtbörd har en motsvarighet hos den andre. Blir ganska förvirrande några gånger innan man begriper hur raffinerat oannonserat nya karaktärer och andra miljöer introduceras. De multibegåvade aktriserna behärskar utmärkt sina roller, skiftningarna mellan att befinna sig i över- respektive underläge. Nobelpristagaren är säkerligen tacksam att ta sig an, eftersom han verkar besatt av att skildra dominans, egenkära rollfigurer som segrar om de tillskansar sig momentum. Skådespelarnas blixtsnabba vassa replikskiften, uppblandade med närmast malplacerad ömhet, är den täta pjäsens största tillgång. En annan plusfaktor var sjävfallet den ödesmättade musiken av Åsenlöf, vars sound skapade en förhöjande osäkerhetskänsla. Ett riktigt gott hantverk, även om jag trodde det skulle ge mer feel bad-vibbar.

Johanna – pjäsens sammansatta budskap var kvällens behållning

by

johannapressbild

”Johanna” på Dramaten
Manus Mirja Unge
Regi Jenny Andreasson
Scenografi och kostym Marika Feinsilber
Ljus Erik Berglund
Peruk och mask Peter Westerberg, Johan Lundström
– premiär den 4 december 2014

Stark övertygelse och hjältemod är fantastiska utgångspunkter för vilket teatraliskt drama som helst. All förreklam på stan och i programmet på Dramaten, trycker på att föreställningen blivit inspirerad och fascinerats av Jeanne d’Arc. Kvinnan som på 1400-talet på grund av sin starka tro och övertygelse ledde Frankrikes arméer men våldtogs och dog martyrdöd för sina åsikter.

Så när Johanna födds med duvor fladdrandes omkring sig, och vi ser faders oro, förstår vi att detta självklart inte är vilken unge som helst. Något speciellt borde ju definitivt vara på gång.

Vid första anblicken av den vuxna Johanna återges hon som en blek, beige, tunn och androgyn kvinna. En kvinna som inte ens vid 18 års ålder fått sin menstruation eller tillges en sexualitet. Dessutom stirrar hon mer ut i intet, än verkar i kontakt av någon direkt uppenbarelse eller stark övertygelse av något slag. Men jag tänkte först att ett sådant val att göra henne ointresserad av sitt kön, eventuellt skulle vara för att låta rollkaraktärens känsloliv och övertygelse, få briljera retoriska känslouttryck i kampen för miljön. Att hon skulle kunna få lova att vara urmänniska först och främst, snarare än dotter, syster och älskarinna. Under hela föreställningen satt jag och väntade på att få känna och uppleva den drivkraft och den glöden som måste finnas, om man frivilligt offrar allt för något. Tyvärr så blir inte Johanna mer än en schablon för det goda, det rätta och det medmänskliga för jordens natur. En människa som använder väldigt många bra ord, så många vettiga meningar och i vissa sammanhag levererar direkta sanningar som skulle kunna vara hämtade från en urkraft som vet bäst dvs. ”moder jord”. Manuset är bra. Jag hör vad Johanna säger och jag väntar på att vilja bli engagerad och berörd. Men det blir nästan lite tramsiga floskler ibland och det går inte ihop i slutendan. Jag vet inte om det är så att känslan och retoriken inte hunnit sätta sig eller om det är så att regin inte fullföljts hela vägen.

Scenografin i föreställningen var helt unik och fantastisk. Man skapade miljöer och övergångar som genom den genomtänkta musiken, utmanade skådespelarna i den roterande rotundan på scen. Det var vackert, det var smakfullt och det gav otroliga scenmöjligheter. Mina ögon ville aldrig sluta titta på bildspelen på den snurrande scenen.
Första akten bands upp av de satiriska och ironiska inslagen i föreställningen. Den uppbackande brodern var kaxigt bråkig, men charmant och hans manliga bekanta, påvisade hur det var möjligt för alla att vilja stödja en Johanna som faktiskt hade rätt i sak. Dock kan jag aldrig sluta att förbluffas över vad det är publiken tycker är roligt. Man skrattar hellre åt en ölmage och svordom än åt en riktigt bra ”punch line”. Moder jord borde ta sig i kragen in för sin skapelse, kan man tycka. Bra humor borde inte vara så svårt att skänka.

Däremot hade föreställningens enda dansnummer i samband med en demonstration, kunnat koreograferas på ett annat vis. Det märktes lite för tydligt att skådespelare och statister inte var riktigt hemma på området. Men de var ju inte dansare. Jag tror dock att det fanns större potential i dem, än vad de fått möjlighet till.
Det är pjäsens sammansatta budskap som var kvällens behållning. Det gör att jag väldigt gärna skulle vilja läsa manuset. Så när applåderna skalla i slutet av föreställningen, kände jag för första gången någonsin att publiken gav manusförfattaren den allra största hyllningen.

Medverkande
Johanna Nina Zanjani
Brodern Jakob Adam Pålsson
Mamman Marie Richardson
Pappa Reuben Sallmander
Morgan, Sekreteraren mfl Danilo Bejarano
Polly, journalist mfl David Book
Kvinnan på länsstyrelsen, Psykiatern mfl Kicki Bramberg
Håkan, Karl Erik Ehn
Greve Karl, Advokaten mfl Jon Karlsson
Krogägare, Journalist mfl Otto Hargne Kin
Leif, Trevor David Mjönes
Kvinnan med barnet, Agnes mfl Ester Uddén
Statister Dejmis Rustom Bustos, Allis Lindqvist, David Nzinga

Foto: Sören Vilks

Tankar om ”Sånger från Norden” av Nils Poletti på Turteatern

by

sangerfornorden_turteatern

Sånger från Norden
Manus och regi: Nils Poletti
– på Turteatern i Kärrtorp

Politisk teater är alltid till för att provocera och det måste man vara inställd på, även när man ser den här föreställningen. Vill du inte bli engagerad, ska du inte gå dit. Det är inte frågan om att lämna känslorna hemma, eller att lättsamt skratta sig hela vägen hem efteråt. Blir du inte berör, känner du inte att du behöver ta ställning, så har du nog en känslomässig störning.

Jag uppskattade mycket att man innan föreställningen förvarnade om kränkande ord mm, eftersom många av skällsorden är väldigt grova. Men orden är viktiga, fyller en viktig funktion och hör hemma i föreställningen, utan tvekan. Däremot innebär det inte att föreställningen inte är rolig. Ibland är den så klockrent rolig att man faktiskt önskar att man själv hade kommit på ordvalen. Man känner igen sina egna fördomar om sin egen ”svenskhet” och andras eventuella förutfattade meningar kring, vad det innebär att vara just svensk, norrman, dansk eller finne.

I mörkret, inledningsvis hör vi en röst berätta om de kravaller som hände i just Kärrtorp 2013. En vanlig svensk man berättar om hur hatet kan växa fram i var och en av oss, när vi under press ställs i skilda situationer. Att slutet av monologen berör hur det börjades kastas frukt, gör också att temat fruktsallad berör genom hela föreställningen. Ett simpelt skämt, som ändå påminner en om ens egen svaghet i tuffa stunder.

Skådespelarna är från de nordiska länderna och har gemensamma svart uniformsliknande kläder. Deras ögon är färgade blå med hjälp av linser och deras hår är målade i vitt, för att ge en arisk känsla. De går på led, de går i takt och de utstrålar lika mycket rädsla som styrka. Man får lite ont i magen och känner en vind av nationalsocialism i salen.

Föreställningen är uppbyggd i en revy liknade form, ena stunden lite sång och dans och andra en monolog. Ibland frågar skådespelarna publiken om råd eller hjälp och det gör dock att en del i publiken känner sig något obekväma. Jag tycker dock att om man som enskild person, inte vill vara delaktig, ska man inte sätt sig på första raden.
När rösten går in och definierar det svenskan, det danska, det norska och det finska skrattar vi alla gott. Man spelar helt och fullt ut på de fördommar som vi sinsemellan redan har. Dansken som den tjocka, öldrickande och bullrige. Norrmannen som den rike, snåle och ständigt glade. Finnen som den bastuälskade machomannen och svensken som lagom människan som sysslar med jämlikhet och inte kan skilja på manligt och kvinnligt.
Det absolut vackraste i hela föreställningen är när två av de manliga skådespelarna (dansarna) utför en symbolisk dans i slowmotion. De är tätt intill varandra med bara överkroppar. De symboliserar så starkt den homofobiska delen av nationalsocialism och samtidigt den kroppsliga dyrkan av muskelatur och rena drag, som dessa två också har. Det ligger en dragningskraft i detta förbjudna, och i det erotiskt som kan finnas mellan två människor.
Det är inte vanligt att en ensemble är så tighta i sina begåvningar. Vanligtvis brukar någon eller några vara ”outstanding” på något vis. Här var det en härligt givande och tagande, där man samspelade och gjorde snygga övergångar. Jag brukar inte bli imponerad av sådant, men blev det utan tvekan i denna föreställning.

Det som gladde mig allra mest i kväll, var alla dessa starka kvinnor som tog plats på scen. De tog sin sceniska plats, var sannerligen inte alltid vackra eller sa snälla saker. Men de utstrålade ständigt skärpa, kraft, energi, kunskap och begåvning. De betedde sig verkligen tragikomiskt nog, som de skulle om en arisk general fick bestämma (om man bortser från deras oberoende).
Text: Lotta Altner

På scen: Amanda Nyman, Ella Schartner, David Sigfridsson, Ingrid Meling Enoksen, Lena Bruun Bondeson, Lilian Pettersson, Lisa Parkrud, Karin Bengtsson, Katarina Krogh Engelsen, Samuel Karlsson, Tom Rejström.