Orfeus
Regi Sally Palmquist Procopé
Scenografi Mats Sahlström
Ljus Rimo Nyman
Musik Stefan Johansson
Kostym Jonna Bergelin
Mask Linda Sandberg
Orionteatern
Premiär 26 oktober 2012
En postapokalyptisk värld möter oss när vi kommer in i salongen eller så är det en bild ur en mardröm. Stenhögar ligger utspridda, ett smutsigt vattendrag går på snedden längs scenen och vitsminkade, rödögda personer med vita kläder är spridda på scenen. Jag får känslan av att det är en värld där en jättebomb eller någon annan katastrof krossat det mesta på jorden och trasiga människor långsamt kryper upp ur marken, nästan som kackerlackor. Det är mänsklighetens spillror efter eller strax före den stora undergången.
Där leker pojken Orfeus, i skuggan av de vuxna som håller på med sina meningslösa projekt att samla kvistar och låtsas att vad de gör är viktigt. Driften med vuxna är fantastiskt. Mitt i det absurda och skrämmande är Orionteaterns tolkning av den klassiska berättelsen om Orfeus en träffsäker komisk parodi på alla viktiga, självupptagna, uppblåsta människor.
En dag hittar Orfeus en rosa batteridriven bandspelare som spelar Lionel Richies sång ”Say You, Say Me”. Sången förvandlar plötsligt livet totalt för Orfeus. Barnen Eurydike, som före sången varit aggressiv mot Orfeus blir nu hans allra käraste vän och flickvän – medan alla vuxna förbjuder bandspelaren och sången.
När Eurydike dör tar Orfeus med sig bandspelaren och beger sig ner till underjorden, till de dödas rike, för att hämta tillbaka Eurydike. Om livet var skrämmande i stenöknen blir det ännu mer skräckfyllt i dödsskuggans dal. Modigt beger sig Orfeus dit och letar efter sin käraste.
Orionteaterns ”Orfeus” talar till flera sinnen: bilderna, ljuden, ljussättningen, musiken, dialogerna och skådespelarnas gester berättar om livets gång och om att överleva trots alla som sviker. Det är komedi och tragedi på samma gång, starkt, fängslande, tungt och roligt på samma gång. Som livet.
Jag är så imponerad av skådespelarnas insats. Det måste krävas en hel del att genomföra föreställningen rent fysiskt, eftersom de alla på olika sätt blir genomblöta under handlingens gång. Fascinerande, skickligt och imponerande. Scenografen och ljussättaren är två viktiga pelare i den här uppsättningen, de har fått fram en stenöken som talar till magkänslan och som berättar lika mycket som själva handlingen.
PS: Fast jag har en liten invändning och det gäller manus/handlingen. Orfeus tar med den rosa bandspelaren till dödsriket. Frågan är varför. Det undrar jag – och känner mig lite besviken på dess roll i handlingen. Jag hade väntat mig mer.
På scen:
Karin Bengtsson, Janna Granström, Olle Jernberg, Lovisa Onnermark*, Alfred Tobiasson*
* Praktikanter från Teaterhögskolan i Malmö
Foto: Martin Skoog
Läs även andra bloggares åsikter om scenkonst, Orionteatern, Orfeus, teaterkritik, premiär, teater