Ömheten
Av Jonas Gardell
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus William Wenner
Ljud Joel Sahlin
Stockholms stadsteater
Premiär 14 december 2012
Ömheten är en stark föreställning, men allra starkast är den i de avsnitt när den skildrar vad som händer när någon i familjen drabbas en förgörande sjukdom som snabbt för till döden. När vi står där, utlämnade och bara vill skrika av ångest.
Ömheten handlar om det unga homosexuella paret Rasmus och Benjamin. Rasmus har fått aids och börjar bli synligt sjuk och nu kommer hans föräldrar på besök – och de vet inte att Rasmus är sjuk. Ömheten skildrar den ångest som Rasmus lever med, dödsångest och bitterhet över att vara så ung, 25 år, och veta att livet snart är slut. Benjamin tvingas vara stark och stå ut, fast han plågas oändligt: han ser sin älskade bli sjukare och elakare – och han vet att han själv troligen kommer att bli lika sjuk, men då har han inte Rasmus vid sin sida, för då har Rasmus dött.
Det är en stark pjäs – och extra aktuell nu när Jonas Gardells tv-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar” som fördjupar berättelsen precis visats på SVT.
En stol, en hög med LP-skivor, en madrass och en liten gammal tjock-tv står utspridda på golvet. På tv:n snurrar tv-program från mitten av 1980-talet. Vi placeras direkt in i tidepoken. Olof Palme har nyligen mördats och världen har upptäckt aids som skördar hundratusentals, miljoner dödsoffer.
De små detaljerna berättar så mycket och vi ser lägenheten framför oss, lägenheten där två unga vackra män, Benjamin och Rasmus, lever tillsammans bohemiskt. De älskar varandra – men något är fel. Rasmus är trött, hostar, är arg och förtvivlad och elak. Han har fått aids. Det är tungt för honom och Benjamin, och då på 1980-talet var inte bromsmedicinerna så utvecklade, hiv utvecklades i princip alltid till aids.
De två skådespelarna är jätteduktiga, Kristofer Kamiyasu imponerar i rollen som Benjamin som måste vara stark och hålla ihop förhållandet, men som har så mycket återhållen förtvivlan. Björn Elgerd är så trovärdig som Rasmus som pendlar mellan att vara elakt känslokall och liten, skör och svag och ömhetstörstade.
Men allra bäst blir Stadsteatern uppsättning av Ömheten när Rasmus föräldrar kommer och föreställningen skildrar mer än ångesten kring hiv och aids. Av och till bränner föreställningen till och blir mer allmängiltig och skildrar träffsäkert hur människor agerar när de drabbas av katastrofer.
Katarina Ewerlöf och Ralph Carlsson som Rasmus mamma och pappa kan tyckas överdrivet skildrade men den som någonsin drabbats av personlig tragedi känner igen hur vi kan agera, hur pappan själviskt utropar ”Men tänk på mitt hjärta” och hur föräldrarna vill ge Benjamin skulden. Varför kunde inte Benjamin ha drabbats istället? frågar de.
Föreställning brinner till ofta och då blir jag helt uppslukad av den men samtidigt är det emellanåt både seg och alltför förutsägbar trots att alla fyra skådespelarna är duktiga. Den var en halvtimme längre än det var sagt i förväg. Jag tror att när skådespelarna fått några föreställningars rutin kommer det sega ha skalats bort.
I rollerna
Rasmus – Björn Elgerd
Benjamin – Kristofer Kamiyasu
Mamma – Katarina Ewerlöf
Pappa – Ralph Carlsson
Foto: Carl Thorborg
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, Jonas Gardell, hiv, aids, teaterkritik, scenkonst