Teaterkritik

Metropolis – snyggt genomförd dekor och dräkter och skickliga skådespelare men ändå inte berörande

8 februari, 2015 by Rosemari Södergren

Metropolis

Metropolis
av Thea von Harbou
Översättning Sam J Lundwall
Dramatisering Sofia Fredén
Regi Malin Stenberg
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Bente Rolandsdotter
Koreografi Örjan Andersson
Kompositör Niklas Swanberg
Ljus Sutoda
Ljud Michael Breschi, Håkan Åslund och Niklas Swanberg
Mask Patricia Svajger och Daniela Krestelica
Urpremiär 7 februari 2015, på Klarascenen Stockholms stadsteater

Under jorden uthärdar arbetarna sina liv. De sliter vid maskinerna tio timmar, sover tio timmar och arbetar i tio timmar, i oändliga enformiga cykler. Aldrig får de komma upp över jord, aldrig får de se solen och ljuset. På jorden lever de fria, de utvalda som får tillbringa sin tid med nöjen och där finns också Joh Fredersen, härskare, diktatorn över allt och hans älskade son Freder.

Den unge sonen Freder har träffat en kvinna i drömmen och nu letar han efter denna kvinna. När han efter mycket besvär hittar henne visar det sig vara den färgstarka Maria som samlar arbetarna för att förändra, för att få slut på förtrycket och Freder lovar att bli hennes utvalde mäklare som ska hjälpa till att förhandla med den enväldige härskaren.

Vad varken Freder eller Maria vet är att Joh Fredersen spionerat på dem och därför hittar en briljant idé för att kunna stoppa deras planer, utan att hans son ska förstå att fadern ligger bakom. Vetenskapsmannen Rotwang är snart klar med att ha skapat en maskinvarelse, en robot. Joh Federsen ger Rotwand order att roboten ska få Marias ansikte. När hon sedan samlar arbetarna är hennes budskap förändrat, alltmedan den rätta Maria är fångad, undangömd.

Romanen Metropolis av Thea von Harbou kom 1925 och filmatiserades senare av författarinnan tillsammans med Fritz Lang. Romanen liksom filmen är ett hopkok av den tidens stora strömningar, den är färgad av expressionism, dadaism, surrealism, konstruktivism och marxism och har en hel del religiösa symboler också. De avgrundsdjupa klyftorna mellan samhällsklasser var starkt närvarande i det Berlin som var den tidens storstad för kulturfolket. I jazzsalongerna fanns överdådig lyx som stod i kontrast till de utfattiga, invalidiserade människospillrorna på gatan utanför, de människor som fått sina kroppar och liv förstörda under först världskriget.

Romanen och filmen Metropolis hade stort genomslag. Det är en mäktig och dystopiskt storstadsskildring. Stockholms stadsteater har nu gett sig på uppgiften att förvandla denna futuristiska dystopi till en teaterföreställning. Jag tror att det är ett nästintill omöjligt projekt.

Scenbilderna med dekor, dräkter och rörelsemönster är väl sammanfogade med den starkt talande elektroniska musiken.
Dräkterna är fascinerande. Arbetarna är alla iklädda plastigt svart medan de fria varelserna ovan jord har färgsprakande discokläder medan Joh Fredersen är iklädd fotsid vit klädnad, som en Jesus eller överstepräst, medan hans son bär samma vitt men där är den fotsida klädnaden utbytt till en knälång kjol. Jag tycker om denna lek med könsrollerna.

Med trots en snyggt genomförd föreställning med starka och skickliga skådespelare som Robert Fux, Liv Mjönes och Albin Flinkas blir jag inte berörd. Föreställningen får mig inte att känna något särskilt, den överraskar inte mer än på ytan och av och till skruvar jag på mig och väntar på pausen.

Slutet är förändrat från originalet och jag är inte säker på att det vare sig blir bättre eller ligger mer i tiden. Det nya slutet är visserligen dubbelbottnat och kan tolkas på flera sätt men är ändå något klyschigt och förtar nog berättelsens effekt i sin helhet. Originalslutet är starkare om än hopplösare och mörkare.

I rollerna
Maria/Robotmaria Liv Mjönes
Freder Albin Flinkas
Joh Fredersen Robert Fux
Rotwang m fl roller Peter Viitanen
Josaphat m fl roller Eva Melander
118 11 Georgi m fl roller Caroline Söderström
Den smale m fl roller Sanna Krepper
Grot m fl roller Kristofer Kamiyasu
September m fl roller Py Huss-Wallin
Arbetare 118 18 m fl roller Daniel Nyström
Arbetare 118 20 m fl roller Nadja Mirmiran
Maskinmänniskan m fl roller Patricia Vázquez Iruretagoyena

Foto: Petra Hellberg

Trettondagsafton – en uppsluppen maskeradföreställning med några fullträffar i rollerna

5 februari, 2015 by Rosemari Södergren

TRA_press_07

Trettondagsafton
Av Shakespeare
Översättning Lars Huldén
Regi Åsa Melldahl
Musiker Göran Martling, Charlie Malmberg och Thomas Norberg
Scenografi och ljus Bengt Gomér
Kostym Lena Lindgren
Peruk och mask Linda Hyllengren, Melanie Åberg
Koreografi Sara Larsson Fryxell
Musik Jan Tavares
Premiär 5 februari 2015, Stora scenen, Dramaten

Trettondagsafton är en ofta spelad Shakespearekomedi. Den är en förväxlingsfars som hållit väl genom århundradena. På ett sätt är det en rätt tramsig berättelse – fast å andra sidan säger den någon om kärleken som är evigt. Den berättar hur enögd en förälskad person kan vara, som Orsino som kört fast i sin passionerade obesvarade förälskelse i Olivia och därmed nästan riskerar att inte se den kärlek han har mitt framför ögonen.

Handlingen utgår från de två unga, vackra och adliga tvillingarna, Sebastian och Viola, råkar ut för ett fruktansvärt oväder till sjöss och lider skeppsbrott. De räddas och tar sig iland, men var för sig. Viola vet inte om Sebastian lever och Sebastian vet om hans tvillingsyster överlevt skeppsbrottet. De hamnar i landet Illyrien och Viola vet att det är farligt för en ung kvinna att ta sig fram ensam i ett främmande land – och hon klär ut sig till ung man och kallar sig Cesario och tar jobb hos hertig Orsino. Orsino är vanvettigt förälskad i jungfrun Olivia som vägrar att träffa honom, hon är inte alls intresserad dessutom har hon grävt ner sig i sin djupa sorg efter sin bror som nyligen dött. Orsino blir fäst vid sin unge anställde Cesario (Viola) och skickar honom/henne för att försöka tala med Olivia och få henne intresserad. Istället blir Olivia förälskad i Cesario (som ju är Viola). Viola å sin sida blir mer och mer förälskade i Orsino.

Den snurriga handlingen slutar ju inte där. Som i livet. Livet är ofta krångligare än så. Hon Olivia har sin morbror Tobias Rap boende hos sig, han som är en suput som inte tar mycket på allvar och han är ständigt berusad och pigg på att festa. Tobias har hittat en rik ung baron, Andreas Bleek av Noosen, som är intresserad av att gifta sig med Olivia. Tobias har sett till att Andreas bor hos dem under en lång tid, på så sätt kan Tobias få sitt supande betalt av Andreas. Av och till inser Andreas att Olivia inte är intresserad av honom, men Tobias lurar fräckt i honom att hennes ointresse egentligen är intresse.

Handlingen krånglas till ytterligare med att Olivia har en kammarherre Malvolio som inte alls gillar allt festande. Tobias lyckas få med sig en del tjänstfolk på att utsätta Malvolio för ett grymt skämt där han ska göras riktigt löjlig.

Det är som sagt ett fars som kan bli rena katastrofen när den sätts upp på scen eller bli en succé – allt beror på hur den sätts upp. Komedin är en slags drift med könsroller, eller kan i alla fall sättas upp med ett sådant tema. Jag har sett föreställningar som lyckats bra med det. Den här uppsättningen med Åsa Melldahl som regissören sätter dock mer betoning på maskeradtiden, festandet och nattspelet. Regissören har tillsammans med scenografen Bengt Gomér och kostymskaparen Lena Lindgren starkt inspirerats av vad man vet om trettondagsfirandet under Shakespeares tid. Trettondagsafton firades rejält med speciella maträtter och skämt och glam, utklädsel och lek. Trettondagen markerade slutet på julfirandet och var startsignalen för en tid av fest, nöjen och allmän lössläppthet som sedan tar slut under fastetiden.

Där ligger också föreställningens största styrka, det uppsluppna och galna. Per Mattson i rollen som den försupne morbrodern Tobias Rap och natten Lindy Larsson är föreställningens allra klarast lysande stjärnor. Per Mattson behöver inte ens säga något, bara genom sin kroppshållning är det ett nöje att se honom. Han är denna försupne morbroder, en sådan som vi väl alla stött på i något sammanhang men han är detta utan det överspel som många tar till för att spela berusad. Lindy Larsson som narren visar sig ha en stark och fin röst. Han är både skådespelare och skolad sångare. Han har bland annat sjungit rollen Che i Evita. Lindy Larsson lär vi se och höra mycket mer om och i så många framträdande roller där skådespel och musikalitet förenas.

Jacob Ericksson i rollen som Orsino var en fullträff. Jacob Erickssons ansikte är välkänt från många filmer och han spelar ofta lite luriga, kanske rentav kriminella karaktärer. Att låta honom blomma ut i den här Romeofiguren som fixeras sig vid en obesvarad kärlek blev mycket lyckat. Att låta någon göra sin motsats kan bli en fördjupad tolkning.

Sofia Pekkari i rollen som Viola/Cesario var också en fullträff. Jag tror inte jag någonsin sett henne göra en dålig insats i någon roll. Som androgyna vackra Viola/Cesario var hon helt rätt.

Scenografin liksom dräkterna fullständigt exploderade i festivalyra. Den första gången Trettondagsafton sattes upp var troligen i Middle Temple Hall i centrala London 1601. Lokalen som byggdes under den elisabetanska tiden var ett centrum för jurister men den ståtliga lokalen hyrdes också ut till stora fester och evenemang. Lokalen har varit en inspirationskälla för scenografin i denna Dramaten-uppsättning.

Föreställningen fick stående ovationer och det är inte konstigt, men denna scenografi, dräkter, musiken med bandet på scenen, de roliga skämten där skådespelarna ibland tog upp skämt från vår nutid. För den stora publiken blir nog Trettondagsafton en stor biljettsäljare. Men premiären var ändå ojämn, tycker jag. Den hade sina höjdpunkter och framför allt några riktigt bra i rollprestationer, men ändå var den något ojämnl vissa delar blev tjatiga. Kanske slipas ojämnheterna bort efter några föreställningar.

Medverkande
Orsino Jacob Ericksson
Viola Sofia Pekkari
Sebastian Rasmus Luthander
Antonio Filip Alexanderson
Olivia Alexandra Rapaport
Maria Jennie Silfverhjelm
Tobias Rap Per Mattsson
Andreas Bleek af Noosen Andreas T Olsson
Malvolio Björn Granath
Narren/ Kaptenen Lindy Larsson
Fabian Bengt CW Carlsson
Kapten Sten-Johan Hedman
Valentin Rolf Skoglund

Götgatan – en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går

25 januari, 2015 by Rosemari Södergren

Götgatan
Av Kristian Hallberg och Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenografi SUTODA
Kostym Jenny Linhart
Musik Anna Haglund
Koreograf Roger Lybeck
Peruk och mask Lena Strandmark
Urpremiär 24 januari 2015, Målarsalen, Dramaten

Butiksfönster krossas, ungdomar slår sönder bilar – det är kravaller på Södermalm. Frustrerade ungdomar upplever att de inte accepteras i samhället och lamslagna politiker pratar om utanförskapet i Stockholmsdelen på Söder. Götgatan skildrar ungdomar på Södermalm 1948, ungdomar som av makthavare och medier beskrivs som vilda, oregerliga, som slödder och utan någon framtid.
Föreställningen skildrar händelser som lika gärna kunde vara från idag, både från Sverige och andra delar av västvärlden där unga känner frustration och orättvisor som leder till upplopp. Eller är det upp till var och en att vägra ta på sig offerkoftan, att vägra se sig som ett offer och resa sig och ta sig ut ur utanförskapet? ”Götgatan” på Unga Dramaten tar upp dessa livsviktiga frågor.

– Efter kravallerna på Södermalm 1948 växte det fram fritidsgårdar och oroligheterna ebbade ut. Att tänka sig ett liknande lyssnande från politiskt håll idag känns främmande. Istället för att vilja veta var frustrationen har sin grund, talas det om att ”inte låta våldet löna sig”. Det är ett samhälle som inte förstår hur det egna våldet slår, säger regissören och medförfattaren Jens Ohlin.

Götgatan är ett nyskrivet drama om konsten att stigmatisera en stadsdel. Uppsättningen är full av dans, sång och ”farlig” musik från 1948 till 2014, körd genom ett jazzfilter. Medverkar gör danselever från Estetiska programmet på Fryshuset.

Jag hoppas att många skolklasser tar sig till Dramaten för att se denna föreställning som vänder sig till ungdomar från 15 år. Det är en stark föreställning som inte ger färdiga svar utan ger publiken frågorna för att själv kunna ta ställning och diskutera.

Premiärföreställningen fick stående ovationer – och det är den värd, både manusförfattarna och skådespelarna kan ta åt sig äran för den lyckade premiären. Föreställningen är lagom lång och bygger upp dramatiken sakta men säkert, dock inte för långsamt – och den är underhållande och lockar till skratt men utan att gömma problemen.

Den visar både på makthavares och myndigheter makt och förmåga att förstöra eller skapa förutsättningar för att något positivt ska kunna växa, den visar på hur medier kan påverka utvecklingen och ta för stor egen plats istället för att lyssna på människor och skildra vad som verkligen sker.

Jag är oerhört imponerad av skådespelarna, både av deras sätt att agera på scen för att visa karaktärerna och deras skicklighet i dansen. Eric Stern har fångat den unge mannen Burret och hans rörelsemönster, hans kaxighet och ensamhet och Bahador Foladi är helt rätt i rollen som Henning, den 17-årige unge mannen som tror att det bara handlar om att kämpa och kasta av sig rollen som offer. Maia Hansson Bergqvist liksom Nanna Blondell är de unga kvinnorna Alice och Babs, båda kaxiga men sköra under ytan på helt olika sätt. Shebly Niavarani är journalisten Niklas Svensson som sakta vaknar upp och Sanna Sundqvist är den skrämmande politikern Arpi. Jag hoppas få se mer av dessa skådespelare och alldeles extra tror jag att Eric Stern kommer att lysa på svenska scener. Han fångar Burret och en hel generation av unga, frustrerade män i sitt kroppsspråk och med sin blick.

Götgatan är helt enkelt en föreställning som måste ses av så många skolor och makthavare som det bara går.

Medverkande
Alice Maia Hansson Bergqvist
Arpi Sanna Sundqvist
Burret Eric Stern
Babs Nanna Blondell
Henning Bahador Foladi
Niklas Svensson Shebly Niavarani
Dansare från estetiska programmet på Fryshuset Savanna Hanneryd, Daliborka Kovacevic, Maja Lindahl, Elvira Pilblad, Omar Velasquez Rojas, Laurenz Sontheimer, Nathalie Strömberg, Mira Ockhorn Westberg

Området på Folkteatern: Robert Söderberg fomidabel i ångestfylld thriller

25 januari, 2015 by Mats Hallberg

Området – De övergivna
Av: Dennis Kelly
Regi och översättning: Kim Lantz
Ljus- och ljudkomposition: Peter Weicht
Scenrum: Kim Lantz, Jon Riksén, Peter Weicht
Folkteatern i Göteborg
Premiär söndag 18 januari 2015
Föreställning som recenseras: 23 januari 2015

Ett svartklätt medelålders par har precis satt sig vid matbordet i halvmörkret. De är i färd med att avnjuta en romantisk middag. Sonen befinner sig hos farmor. Dennis och Ellen har på något sätt lyckats ordna sin tillvaro, bortsett från att de bor i ett otryggt område. Paret hinner dock inte skörda frukterna av sitt arrangemang förrän de får ovälkommet besök. Brodern, som har anförtrotts nycklar, kommer instörtandes i lägenheten med blodig vit skjorta. Detta är öppningsscenen i en ganska nyskriven uppfordrande enaktare av prisbelönte engelsmannen Dennis Kelly (1970). Kim Lantz, som översatte den för Dalateatern, har sagt att pjäsen blir den sista han regisserar innan han pensionerar sig.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Folkteatern, Stadsmissionen och den blomstrande rörliga ensemblen – bestående mestadels av amatörer – med det missvisande namnet Unga Folkteatern. På en givande heldag för ett antal år sedan såg jag tioårsjubiléet. På sistone har jag sett tre av deras produktioner, varav ett par har spelats i Johanneskyrkan. Ofta har resultatet blivit utomrdentligt. Man gör inget halvhjärtat. Av välunderrättad källa har jag fått reda på, att de tre skådespelarna inte är främmande för den miljö detta kammarspel kretsar kring, även om deras yrken anges vara präst, socionom och före detta takläggare. I marknadsföringen av Området – de övergivna har man varit tydlig med att vi kommer få bevittna en feel bad –historia, vilket gör oss kanske mer mottagliga. Jag blir tagen och hajar till när berättelsen får alltfler konturer, alltfler nivåer av komplikationer. Men oväntat nog infinner sig ingen klump i halsen, ingen tår i ögonen eller någon svett i armhålorna.

Nina Hakkarinen, Kim Bredefeldt och inte minst Robert Söderberg vet hur obehag framkallas, hur repliker ska få effekt samt hur man agerar i samklang. Varför reagerar då inte min kropp som förväntat? Tror paradoxalt nog att det beror på att man bottnar så väl i sina starkt utmejslade roller, även om karaktären Dennis emellanåt är svår att greppa. Trion har var för sig ETT tonfall och EN uppsättning uttryck. Kroppspråk, pauser och röstläge har de antagligen jobbat fram tillsammans med rutinerade regissören Lantz. Men jag uppfattar det som att de hämtar från sig själva. Här är jag ute på djupt vatten, fast jag vill ändå försöka analysera mina intryck. Hakkarinens roll är intensiv, kompromisslös och hängiven uppgiften. Hon kränger med sin ståndpunkt och försöker vara slug. En stark prestation som ändå inte riktigt kan mäta sig med pjäsens motor. En motor som mycket medvetet gör allt utom att spinna på jämna mjuka varvtal, tvärtom ägnar sig figuren Liam åt att manipulera och härska. Det märks att Söderberg blivit en fulländad skådespelare, vars lyskraft gör att han likt en Örjan Ramberg på Dramaten kan äga den trånga scenen.

Hur långt är du beredd att gå för att skydda ett syskon/ en anhörig? Hur avskärmad och likgiltig inför ”andra sorts människor” kan du vara? Hur mycket i livet avgörs av orättvisor respektive eget taget ansvar? Det är sådana här svårbemästrade frågor som hyllade Området handlar om. Missunsamme Dennis beskriver sin brist på tillhörighet: ”Jag är som vore jag en död katt på er soffa. ”Uppsättningen är sparsam på scenografi. Finns emellertid en stark symbolik i ett kramdjur som hela tiden finns med. Och den gripande upplösningen ges en extra dimension i och med sonens ankomst. Vidare bör noteras att publiken sitter runtom bara metrar ifrån det kusliga som utspelas på scen.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten – välskriven, välspelad pjäs med ett viktigt syfte och budskap

24 januari, 2015 by Redaktionen

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten
Av Simon Stephens efter en roman av Mark Haddon
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi: Moqi Simon Trollin
Premiär på Helsingborgs Stadsteater 23 januari 2015

Christoffer Boone, 15 år, hittar en natt en högaffel i sin trädgård. Klockan är sju minuter över tolv, det är ingenting märkvärdigt med högaffeln förutom det faktum att den har spetsat grannens hund Wellington. Christoffer bestämmer sig för att hitta hundens baneperson.

Pjäsens titel är ett citat från Sir Arthur Conan Doyles bok Silverbläsen från 1892. En Polis frågar Holmes: ”Är det något annat ni tycker jag borde undersöka”? ”Ja, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”, svarar Holmes.
Sökandet efter sanningen om de döda hunden tar Christoffer ut på en resa där han tvingas upptäcka sanningar och lögner son involverar honom och hans familj. Trots titeln, trots inledningen, trots hänvisningen till Holmes är detta ingen deckare – det är en pjäs om Christoffer och hans syn på världen, samt världens syn på honom.
Christoffers är speciell. Han kan alla världens länder utantill, alla huvudstäder och alla primtal upp till 7507. Han förstår inte metaforer, men blir lugn av tanken på universums oändlighet. Han hatar beröring och han talar alltid sanning. Pjäsens regissör Moqi Simon Trollin beskriver honom som ”lättare autist”. Överbegåvad inom vissa områden, men med stora sociala begränsningar.

Christoffer har fram tills nu levt ett rätt skyddat liv, han har knappt aldrig lämnat sitt kvarter och sin skola, han hat aldrig interagerat med okända. Hans oförmåga att hantera metaforer, vardagens små vita lögner och hans enorma intresse för de små detaljer andra anser vara ointressanta gör att han upplever världen som kaotisk och oförståelig. Omgivningen å andra sidan upplever honom som konstig, aggressiv och otrevlig.
Den besynnerliga händelsen med hunden om natten visar hur svårt det kan vara att förstå en annan individ. Trots att pjäsen behandlat ett allvarligt ämne lockar den ofta till skratt. Vi, publiken, pendlar mellan att såväl sympatisera med Christoffer som att tycka att han är en dryg påträngande individ som vi i vår vardag förmodligen skulle undvika.

Samtliga skådespelare gör en mycket bra insats, men jag vill framhålla Gustav Berg i rollen Christoffer. Han är lysande.

Dekoren är rörlig. Diverse vardagsföremål åker in och ut från scenen på rörliga plattformar. Dekorens rörlighet gör scenen rörig, och det används strategiskt för att placera publiken i Christoffers huvud. Så upplever han den värld vi andra anser vara logisk.

Scenkläderna är vardagskläder med undantag för de scener då Christoffer ensam skall använda offentliga transportmedel. Genom heltäckande ljusbruna kroppsstrumpor och ansiktsmasker anonymiseras de personer han möter. Det är ett effektivt grepp för att visa hur han ser okända.

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten är en välskriven, välspelad pjäs med ett viktigt syfte och budskap. Ska jag rikta någon negativ kritik mot pjäsen är det faktum att de scener som ska illustrera Christoffers upplevelse av en för honom kaotisk omgivning är för många och för långa.
Text: Peter Johansson

I rollerna: Gustav Berg, Evamaria Björk, Eva Ekengren, Michalis Koutsogiannakis, Torbjörn Lindberg, Sonja Lindblom, Jan Vesala, Pia Örjansdotter
Foto: David Skoog

Teaterkritik

Footer

Om oss