Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Potato Potato – Historia 1 B 31/10, Malmö – en föreställning med otrolig spänst

by

potatopotato

Potato Potato – Historia 1 B 31/10, Malmö

Potato Potato har äntligen fått egna lokaler i Malmö, på Roflsgatan 5. Historia 1 B är den tredje uppsättningen i ett projekt som scenkonstkollektivet Potato Potato startade i november 2011, då med föreställningen Historia A. På gruppens hemsida kan en läsa att projektet kommer pågå så länge som det i skolböckerna namnges 14 kvinnor och 235 män.

I dessa väldigt problematiska siffror ligger kärnan i Historia 1 B. Och en vilja att försöka kasta omkull dem. Kvinnor ur historien radas upp utan hänsyn till när eller var de levde. Endast deras extraordinära handlingar eller upptäckter får stå i centrum. Så fort det är nära på att bubbla över av kvinnor att presentera ljuder ett enerverande alarm, som för att visa det stela och orubbliga i dagens historia undervisning; hur den minsann inte kommer böja sig så lätt trots att det inte finns någon anledning till att skriva in alla dessa kvinnor i historien med, tillsammans med alla skäggiga män. Alarmet blir hela tiden en kraft att kämpa mot, som tar oss i publiken tillbaka till en tråkig, grå men sann verklighet.

Det är en dualitet som skapar en otrolig spänst åt den redan snabba föreställningen. I Potato Potatos lokaler, som invigdes för bara ett par veckor sedan, är publiken placerade direkt på den avlånga scenen. Det hela gör föreställningen mer till ett performance snarare än en teater och publiken är hela tiden delaktig.

Jag vill kunna namnge några av de dussintalskvinnor som flimra förbi men kommer bara ihåg ett fåtal: flygaren Amelia Earhart, den egyptiska härskaren Hatshepsut, den mexikanska poeten Gaspara Stampa. Som tur är går det att få en lista på alla namnen skickade till sig får jag veta efter föreställningen.

Historia 1 B avslutas med ett steg tillbaka där gruppen angriper problemet med den ojämlika historien från ett annat sätt – det logiska. Hur det hela tiden sker paradigmskiften, stora och små, yttre och inre. Och att inskrivningen av kvinnor i vår pinsamt patriarkala historia måste bli ett sådant skifte.

Gruppen består av: Freja Hallberg, Linda Forsell, Paulina Göth, Helena Engberg, Jenny Jensen

Tusen Bitar – känns som om man har fått veta en djup hemlighet

by

unnamed-2

Tusen Bitar
Manus: Tove Olsson
Regi: Oskar Thunberg
Medverkande: Tove Olsson och Olle Axén
Grafisk form: Erica Jacobson
Pressföreställning 31 oktober 2014

Det som alltid oroar en som åhörare är när verklighetens dramatik, manusets skrivande och det utförande skådespeleriet, utförs av en och samma person. För det som krävs för att en story ska kännas genuin är att flera typer av linser, ljus och röster har fått lov att säga sitt och blivit hörda. Det behövs ”åh ena sidan … åh andra sidan” i allas berättelser om den så kallade sanningen. Så när jag hade läst att Tove Olsson hade varit med om denna ”cold case tragedi” själv, skrivit manuset och spelade flertalet av rollerna, ska jag erkänna att jag blev skeptisk och lite orolig.

På scen försvarar Tove dock sitt ältande och denna djupdykning, i en förfärlig historia om knivmord på hemmaplan. Hon konstaterar, ”får man inte sörja, då” och läger tydligt fram syftet för pjäsen genom att säga att hennes sätt att sörja har varit att bearbeta det här ur så många perspektiv som möjligt för att kunna förstå varför det hände och hur det kunde hända. Tack och lov, fick jag lov att slå mig själv på fingrarna efteråt och konstatera, att det faktiskt fungerade.

Tove berättar dokumentärt för publiken om sin morbror Thomas, som var hennes idol. Man får ingående se och förstå att barnet i henne bortsåg från en del problem och kriser som morbrodern levde med och utsatte hela familjen för. Men Tove älskade honom i alla fall, ”first love is the deepest”.

Vi får dessutom insikt i den stora österrikiska morfadern som buffligt och skränigt inte riktigt kunde hantera sonens behov av uppmärksamhet. Han sa medvetet både det ena och det andra som sårande, ”Ähh gå och häng dig, nej föresten dränk dig i sjön, nej föresten gör inte det och smutsa ned vattnet …”. Ursäkterna var att sonen skulle stå på egna ben och inte vara så beroende av sina föräldrar. Dessutom får vi insikt i mormoderns dyrkan av sonen genom hans fantastiska attribut som kraftiga muskler. Efter hans död skapas också album av modern som sitter uppe om nätterna och klipper och klistrar. Dessa album om sonen som ska ges till familjemedlemmar i generationer efter generationer, enligt hennes tycke.

På ett mycket osentimentalt, men äkta sätt berättar Tove historien, med hjälp av marionettdockor. Vi får veta hur själva mordkvällen gick till ur några vittnens perspektiv och det ger en splittrad bild av vad som hände. Morfadern lär också ha trillat eller blivit knuffad och slagit i sitt huvud, vilket sedan (väldigt lämpligt?) leder till minnesluckor från den kvällen. Thomas hittas dagen därpå mördad med en kniv.

Föreställningen hade dock några väldigt långa och eventuellt allt för utdragna sceniska processer. Jag frågar mig, ”hur tänkte regissören?”. Det tänds lampor, det lyftes in overheads, det spilldes ut pussel och ibland kändes det som att dessa delar kunde ha varit mer effektiva, gjorts av fler scentekniker eller helt enkelt uteblivit. De hade inte tillräcklig stor betydelse för att man skulle acceptera att sitta 1.45 timmar i sträck.

Det finaste i föreställningen är att kärleken till alla parter inte försvinner för Tove, trots det hjärtskärande som händer familjen. Hon citerar det olika läkare och psykologer har sagt henne under tidens gång, det vill säga att även de människor som erkänner ett brott, kan vara oskyldiga, samtidigt som att minnesförluster som hennes morfar sägs ha råkat ut för, inte är speciellt vanliga. Det känns som om drivkraften är, ”man kan aldrig veta” och därför är hennes bästa alernativ att villkorslöst älska dem allihop på samma sätt som före Thomas blev mördad.
Man lämnar teatern med en kraftig känsla av ömhet inom sig. Det känns som om man har fått veta en djup hemlighet, men också fått insikt i hur man kan bearbeta en förfärlig sorg.
Text: Lotta Altner

Kirsten – en inledning till en diskussion om hedersproblematik

by

kirsten

Kirsten
Av: Kaj Nissen
Översättning: Ann-Mari Seeberg
Regi, bearbetning: Margareta Larson
Premiär: 25 oktober 2014 Caroli kyrka i Malmö

Vem bestämmer reglerna för kärlek? Vem styr vem som för vara vän med vem? Är det individen, familjen, klanen, nationen eller traditionen? Vem har egentligen makten? Dessa frågor står i föreställningen Kirstens centrum.
Kirsten bygger på en dansk ballad från medeltiden. Kungens syster Kirsten skall enligt tidens seder och bruk giftas bort med ett politiskt lämpligt parti. Istället för att acceptera kungens order väljer Kirsten att bli gravid med en ökänd man. Kungen arrangerar en bal där Kirsten som straff för sin fräckhet helt enkelt skall dansas ihjäl av tolv kavaljerer.

Kirsten är en blandning mellan dans och traditionell teater. Den enkla och sparsamma dialogen formar ramberättelsen, medan dansen ska bära berättelsen. Däri ligger Kirstens svaghet. Eftersom pjäsen skildrar den bal där Kirsten ska tas av daga blir det lite enahanda. Kavaljer efter kavaljer avverkar Kirsten fram mot klimax. Som pjäs betraktat är Kirsten trots det angelägna ämnet svag.
När jag satt på bussen hem funderade jag på vem som egentligen hade makten. Kirsten eller kungen? Kungens egentliga mål var inte att döda sin syster utan att använda henne för sina egna politiska syften.
Genom att bli gravid förvägrade Kirsten, sin bror, kungen hans politiska syften. Kungen hade makten att som vedergällning döda sin syster, men den handlingen gav honom inte samma politiska tyngd som hennes potentiella giftermål hade gjort.

Kirsten spelas i den numera hednifierade Caroli kyrka. Tyvärr har de inte använt de möjligheter som den gamla kyrkolokalen ger utan de bygger upp en svart kub på c:a 5*5 meter som utgör borgens balsal. Musiken är varieras mellan moderna toner och medeltida klanger. Ljuseffekterna är det kvalitativt bästa inslaget.
Dekoren är gråsvart, scenkläderna är gråsvarta, med undantag för Kirsten som är mer färgglad.
Scenen är liten och intim, det finns plats för c:a 75 personer. Vi sitter så pass nära att vi hör dunsarna från fötter på scenen och kropparna som faller på den, även när det inte är tänkt att vi ska göra det, vilket är lite störande. Även när dansarna är graciösa känns de klumpiga.

Föreställningen sätts upp av Teater Sagohuset och är ett underlag och en inledning till en diskussion om hedersproblematik. Förutom kvällsföreställningarna vänder sig pjäsen till skolor. Kirstens styrka är det viktiga ämnet och pjäsen är ett exempel på den potential kulturen har för att vara en ingång till diskussion och reflektion kring viktiga ämnen.
Text: Peter Johansson

I Rollerna: Sonja Lindblom, Annika Jessen, Pietro La Loggia, Kirsti Öibakken Pedersen, Jan Vesala
Längd: c:a 40 minuter

Peter Johansson

”Ungefär lika med” – Dystopisk pjäs med humor om pengars makt

by

ungefarlikamed

”Ungefär lika med”
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Markus Granqvist
Musik: Anna Haglund
Peruk och mask : Thea Holmberg Kristensen
Dramatens lilla scen
Premiär 23 oktober 2014

Det är inte lätt det här med pengar och ekonomi. Allt verkar handla om det, och allt mer i den tid vi nu lever i. Om det handlar också Jonas Hassen Khemiris nyskrivna pjäs, som hade premiär i dag på Dramatens lilla scen. Vi får följa ett antal människor, som lever här och nu i vårt kapitalistiska system. Där finns t ex Peter, som är hemlös och helt utan resurser, Andrej som söker arbete, men har svårt att få det p.g.a. sitt långa, krångliga efternamn och för lite utbildning. Han hånas av ett gäng dansande svarskuvert med olika varianter på avslagsmeningen ”Tack för visat intresse, men tyvärr…”. Martina, överklassflickan, vill ömsom bryta sig ur systemet och starta ekologiskt jordbruk ömsom göra karriär inom detsamma, Mani lever i den ekonomiska teorins värld och föreläser på universitetet. Peter har en bärande roll i föreställningen, vem är han, är han en bedragare, en lögnare som bara försöker lura oss, han har ju gud bevars en tjusig mobiltelefon, trots att han tigger, vilket Andrej gör oss uppmärksam på!

Pjäsen får mig att fundera en över min egen relation till pengar och siffror. Vi lever ju i ett ekonomiskt system, som är svårt att bortse ifrån. Hur påverkas vi och våra relationer av pengar, kan vi överhuvudtaget frigöra oss från pengarnas inflytande? Är allt matematik? Kan man räkna ut vår behållning av teaterföreställningen med en ux-ekvation, som visar om vi fått rätt kvantitet underhållning i relation till biljettpriset?
Pjäsen innehåller en del roliga scener, där finns komiska figurer, som lockar till skratt, som 1800-talsekonomen Casparus van Houten, som tjänat stora pengar på choklad.

Men i andra akten skruvas det åt, det blir mörkare, mer dystopiskt. Den inleds med en nästan outhärdlig scen där Peter, uteliggaren, triggas att hålla huvudet under vatten tills han nästan dränks för en mindre summa pengar. Kontrasten är stor till den rokokoinspirerade, guldglimrande scenografin, som för tankarna till Versailles och franska revolutionen. De stora gyllene djurskulpturer som fyller scenen ger oss en bild av de stora rikedomar som de riktigt rika besitter. De som också kan köpa sig frihet.

Pjäsen är en påminnelse om att världen är orättvis, och att vi kanske inte kan bortse från det hur länge som helst!
Budskapet i pjäsen framgår inte tydligt och förvirrar oss, vilket antagligen är meningen. Den visar på den mänskliga längtan efter lyx, ju mer vi äger desto mer vill vi ha. Är drömmen en värld där alla har lika mycket, tillräckligt för att klara sig och hur ska vi i så fall komma dit? Pjäsen ger oss inga svar, men absolut mycket att fundera över. Det är en bra pjäs med energirikt, kraftfulla skådespelarprestationer och effektfull scenografi.
När vi stiger ut på gatan utanför teatern efter föreställningen möts vi av en bädd för en uteliggare på trottoaren med plakatet: ”Hej, jag heter Peter…”

Text Vivian Gustin

Medverkande: Thérèse Brunnander, Ardalan Esmaili, Hamadi Khemiri, Bianca Kronlöf, Marall Nasiri, Christopher Wagelin och Pablo Leiva Wenger. 

Diplomati – en thriller på scen om att våga stå upp för det rätta

by

diplomati-1433_press

Diplomati
Av Cyril Gely
Översättning Lars Lind
Regi Philip Zandén
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Alarik Lilliestierna
Mask Anna Jensen Arktoft
Premiär 19 oktober på Lilla scenen, Stadsteatern i Stockholm

Den tyske generalen Choltitz hade i slutet av andra världskriget fått ordern att spränga Paris i luften. Allt var förberett och noga planerat. Det tyska nederlaget i kriget var nära. Men en alltmer galen tysk ledare, Adolf Hitler, hade gett den direkt ordern till generalen att jämna Paris och dess invånare med marken. Vad ingen hade räknat med var att generalen hade börjat tvivla på Hitler och en svensk diplomat i Paris tänker sätta stopp för ödeläggelsen av Paris.

Den sanna berättelsen om hur den svenske diplomaten Raoul Nordling får generalen att avstå från att låta bomberna detonera är ett fascinerande drama på Stadsteaterns scen. I regi av Philip Zandén och med två stora svenska scengiganter i de två stora rollerna blir det en föreställning som helt fångar in mig, trots att jag vet hur det ska sluta.

Allan Svensson som generalen Dietrich von Choltitz är oerhört trovärdig. Av små detaljer förstår vi redan från början att trots den utåt självsäkra jargongen är det här en general som börjat svikta i sin tro på Hitler och nazismen. Han möter och mäter sina krafter i mötet med diplomaten Raoul Nordling som spelas av Tomas Bolme som är helt som gjuten i rollen. Dramat bygger förstås på att de här två är trovärdiga i sina roller och att mötet dem emellan känns äkta – och det gör det.

Diplomati är en politisk och moralisk thriller baserad på den sanna historien om den svenske diplomaten Raoul Nordling som tog saken i egna händer för att rädda Paris under ockupationens sista dramatiska dagar. I Frankrike har han fått äretiteln ”Mannen som räddade Paris” och hedrats på olika sätt, bland annat har han fått ett torg uppkallat efter sig.

Generalen var modig som vågade trotsa ordern – och han var modigare än de flesta. Hitler hade hans fru och deras tre barn som gisslan, om Paris inte förstördes skulle generalens familj avrättas. Så galen var Hitler mot slutet av andra världskriget. Det förfärliga och hemska och sorgliga är ju att lika stor galenskap finns fortfarande. Tänk bara på vad som händer i Syrien idag.

Diplomati handlar inte om samhället idag. Inte på ytan. Dramat drar inga paralleller till nutiden. Ändå kommer dessa tankar rätt självklart. Det som hände då, kan hända igen. Därför är det så viktigt att berätta om det som hände för att få verktyg för att möta dagens utmaningar och för att förstå människors agerande.

– Det handlar om en enskild människas mod – och det gäller för dem båda. Var går gränsen för lydnad, när måste man börja lyssna på sitt eget samvete? Kan man göra rätt fast man gör fel? Om jag bryter mot reglerna blir det rätt då? Och vad händer med mig då? Samvetets röst kontra plikten. Det här är en politisk och moralisk thriller om hur en människa måste byta åsikt när han är utsatt för press. Choltitz måste ge efter och släppa på sina principer. Man behöver inte vara en general i krig för att känna igen sig i det, säger regissören Philip Zandén.

I samband med föreställningen visas även utställningen ”Svensk diplomat – fransk hjälte: Raoul Nordlings privata arkiv” i Lilla galleriet (mittemot Bibliotek Plattan). Utställningen innehåller fotografier, brev och objekt ur Nordlings privata arkiv.

Cyril Gelys pjäs hade urpremiär på Théâtre de la Madeleine i Paris, 2011 och har setts av 175 000 personer. Volker Schlöndorffs filmatisering hade svensk biopremiär nyligen med André Dussollier och Niels Arestrup i huvudrollerna, samma som i teaterföreställningen.

I rollerna
Dietrich von Choltitz Allan Svensson
Raoul Nordling Tomas Bolme
Werner Ebernach Shanti Roney
Helmut Mayer Johan Hafezi
Hans Brensdorf Hannes Alin/Balder Ljunggren

Fotograf: Carl Bengtsson