Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Eld och lågor – en historia med mycket av allt

by

Eld och lågor
Betyg 4
Premiär 14 februari 2019
Regi Björn Stein, Måns Mårlind

En historia med mycket av allt. Kärlek, dramatik, intriger och bitter fiendeskap. En nästan sann historia med grund i det Stockholmska 1940-talet. En romantisk historia som symptomatiskt har premiär på Alla hjärtans dag , den 14 februari.

På Djurgården i Stockholm konkurrerar de två nöjesfälten Gröna Lund och Nöjesfältet med varandra. De ligger på var sin sida om Allmänna gränd. Liksom sina ägare har de olika profil. Gröna Lund anses lite finare och ägs av Gustav Nilsson som har läst till ingenjör medan Nöjesfältet är mer för arbetarpublik. Ägare Johan Lindgren har en bakgrund som sågverksarbetare och har drivit ambulerande tivoli runt om i Sverige. I Europa pågår andra världskriget men här krigar ägarfamiljerna med varandra. När de unga arvtagarna Ninni (Frida Gustavsson) och John (Albin Grenholm) blir kära i varandra skakas familjeimperierna.

Trots att Gröna Lund är nästan en institution för stockholmare och många turister från andra landsändar tror jag det är få som känner till historien bakom. Därför är det extra spännande .
En sann historia men berättad som en Romeo och Julia historia. Ibland svävar filmen på romantiska moln och däremellan krass verklighet med bristande intäkter och vardagsproblem.
När unga John dansar fram genom nöjesfältet eller Ninni svävar fram är det mycket romantik. Eller när hjärtesorg råder och blommorna faller från klänningen tyg. Jag hade gärna velat lära känna personerna i filmen lite mer. Lite saknar jag realismen från Vår tid är nu men det här är en helt annan film

En invändning jag känner är att filmen försöker greppa för mycket. Motståndsrörelsen, nazisympatier , desertör från kriget , homosexualitet och mycket mer kommer in i filmen men försvinner i historien. När Johan Lindgren blir kallad för tattare är det verkligen svensk samhällshistoria men den motsättningen tas inte upp. De är trådar som kunde ha lämnats utanför eller utvecklats mer. Nu blir de hängande i luften och tar energi från själva historien.

Det här är en underhållande film och den kommer säkert att locka en stor publik. Med skådespelare som Lennart Jähkel (helt suverän) , Pernilla Augus , Robert Gustafsson, Helena af Sandeberg och Eddie Endre och det unga kärleksparet. Ett stort omfamnande och hjärtevärmande äventyr för romantiker som tror att kärleken alltid vinner.

Och nästa gång på Grönan så kommer jag att minnas filmen och tänka på historien som jag inte visste fanns.

Filmrecension: Jurassic World – välgjord med tillför egentligen inget nytt

by

jurassicworld

Jurassic World
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2015

Den nya, och av många dinosauriefans eftterlängade, Jurassic-filmen, Jurassic World, har kommit upp på svenska biografer. Den har faktiskt svensk biopremiär två dagar innan den går upp på amerikanska biografer. Därför har bioleverantören varit extremt noga med att inte visa filmen för press förrän samma dag som den går upp på biograferna. Det osar alltid misstänkt när pressvisningarna drar ut på tiden och är så kort inpå premiären. Att den nu till och med visas för filmkritiker först några timmar efter att filmen visats för ordinarie publik är väldigt ovanligt. Den gick ju upp efter midnatt natten till onsdag den 10 juni på svenska biografer och svenska filmkritiker fick se filmen först på morgonen den 10 juni.

Nu är väl Jurassic-filmerna säkra publikdragare ändå, filmen lär dra rekordpublik överallt, trots att den nog är den sämsta av de fyra filmer som skapats i serien. Trots att den är helt förutsägbar redan efter några minuter lär det bli en av sommarens storfilmer på svenska biografer.

Vi har ngetligen sett filmen förut. Den har ingen nytt i handlingen som utvecklar berättelsen. Handlingen från ett oändligt antal äventyrsfilmer upprepar sig och i synnerhet är denna nya Jurassic-film bara en variant av temat från den andra filmen, The Lost World: Jurassic Park från 1997 med charmiga Jeff Goldblum. Två barn ska på en veckas semester hos sin moster som jobbat på den spännande äventyrsparken med dinosaurier, istället för som i Goldblum-varianten då han hade sin dotter med sig. Men två barn och en moster istället är inte någon skillnad i temat. Den allra nyaste och farligaste dinosaurien kommer lös och det blir oändliga jakter och skjutande och skjutande och dinosaurier som käkar upp människor. Vi har sett den filmen förut. Enda skillnaden är att den digitala tekniken gått framåt så dinosaurierna ser mer äkta ut och Jeff Goldblums hjälteroll ikläds nu av Chris Pratt som spelar dinosaurie-tämjaren Owen Grady.

För den som aldrig sett de tidigare filmerna i serien kan filmen ha visst underhållningsvärde. Digitaliseringen av dinosaurierna är välgjord, 3D-tekniken fungerar ovanligt stabilt och skådespelarna är duktiga, därför får filmen trots allt betyg 2. Men rent dramatiskt ger den inga överraskningar, särskilt spännande är det aldrig. Vi vet ju redan från första stund hur allt ska braka loss och hur slutet ska bli och vem som ska pussa vem och bli förälskad i vem.

Vad är det som tar död på dinosaurierna eller drömmen om en äventyrspark med nyskapade dinosaurier? Människors omättliga behov av ständig stegring av kittlingen i magen. Publiken behöver hela tiden värre saker i upplevelseindustrin. Därför känner sig ägaren av dinosaurieparken tvingad att hela tiden låta sina forskare och tekniker utveckla fler och större och farligare dinosaurier. Ägaren har dock viss moralisk och etisk resning – men det finns andra som smider skummare planer och ser hur dinosaurierna skulle kunna utvecklas till perfekta stridsmaskiner i krig. Amerikansk militär har ju en förmåga att ständigt vara närvarande i världens olika krigsdrabbade hörn.

Jurassic World är en snygg och välgjord meningslöshet som vi sett tidigare. Egentligen.

Nils Petter: Inte bara bio

by

Nils Petter: Inte bara bio

Filmjournalisten och filmexperten Nils Petter Sundgren, känd bland annat från SVT:s Filmkrönikan och TV4:s filmprogram, är väl om någon svensk filmkritiks främste förgrundsgestalt. Lång, smal och elegant med vänligt leende med framför allt kunnig och beläst. Hans biografi kom ut i slutet på 2010.

Memoarerna består av dryga 350 sidor fullspäckade med erfarenheter av hans liv som filmskribent, med fakta om film, filmhistoria, möten med regissörer och skådespelare, med tankar om kulturjournalistik och filmjournalistik i synnerhet. Den har varit helt fantastiskt att läsa, som en mentor som guidat mig in i filmkritikernas värld.

Han berättar om tiden på TV2 och tiden på TV4, där han både pekar på avarter av politiskt ideologiskt styrd tv som på överkommersiellt driven tv. Nils Petter Sundgren berättar ibland skvaller och historier han hört, utan att han kan bevisa att allt är sant. Det gör inget, det gör att boken känns som att sitta tillsammans med honom över en kopp te eller ett gott vin och höra honom berätta. Det blir bara mer levande och ärligt på det sättet.

Som en historia om en tidigare TV2-chef, Kristian Romare.

Under ett uppdrag utanför Stockholm bad Romare filmteamet komma in i hans rum för en meditationsstund innan det var dags att gå till sängs. När teamet kom in i hans rum hade Romare tänt levande ljus framför ett porträtt av Lenin. Just Lenin var i ropet, eftersom Stalin inte längre var riktigt rumsren.

Inte för att jag vet om jag tror på det. Men å andra sidan har mänsklighetens historia kantats av en mängd knäppa händelser.

Fast det allra roligaste att läsa är förstås om alla möten med filmskapare, med regissörer, skådespelare och producenter och om Nils Petter Sundgrens tankar om rollen som filmkritiker.

Han berättar också om kontroverser och mellan honom själv och andra filmkritiker. Jag misstänker att de som han berättar om kanske skulle kunna ge en annan syn på debatterna och konflikterna. Men det gör inget, för det här är Nils Petters memoarer, inte en journalistisk produkt med krav på objektivitet. Det är just att han är personlig och subjektiv som är en av styrkorna i boken, som gör den så trevlig att läsa att det var svårt att slita sig.

På ett snyggt sätt berättar han om sig själv, sin uppväxt och sina äktenskap och sina vänner, utan att det blir för privat men ändå intressant.

När jag jobbade på webbredaktionen på TV4 träffade jag honom i förbifarten några gånger. Filmfreak som jag kunde jag förstås aldrig låta bli att fråga vad han tyckt om någon av de senaste förhandsvisningarna. Han svarade alltid.

Nils Petter Sundgren har spänst i språket, självklart. Han är litteraturvetare också och mycket beläst och allmänbildad inom många olika kulturarter. Ibland blir meningarna lite ovanliga i sitt uppbyggnad, det känns som om något verk fattas, men det är oftast bara att han har ett för idag lite ovanligare sätt att bygga meningarna på. Jag hittar några små slarvfel som korrekturläsaren missat. Men jag undrar vem som presterar 350 sidor av en sådan filmhistorisk resa utan att tappa bort något litet ord på vägen?

Det är så mycket från boken, så många historier om möten med filmskapare och så många tankar kring film och filmkritik som jag skulle vilja utveckla och skriva om i den här lilla recensionen. Det skulle dock bli en alltför lång bloggpost. Det skulle ändå aldrig bli samma sak som att läsa boken. Det är bara att konstatera, den som är filmintresserad har några trevliga givande timmar framför sig ifall han/hon läser boken ”Inte bara bio”.

Fler recensioner av boken:
Dagens Nyheter, Expressen, Smålandsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,