Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmkritik

Filmrecension: Från Neapel till Rom

by

Från Neapel till Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2021
Regi Daniele Luchetti
Medverkande Alba Rohrwacher, Luigi Lo Cascio, Laura Morante, Silvio Orlando, Giovanna Mezzogiorno

En äktenskaps- och skilsmässodrama om tvåbarnsföräldrarna Aldo och Vanda. Filmen är välgjord med duktiga skådespelare som känns väldigt äkta. Den är absolut sevärd även om jag känner mig lite fundersam efteråt och tycker den enbart lyfter fram de mörka delarna. Filmskaparen gör ett medvetet val av vilka delar av relationer som ska visas upp och jag känner att det är ett sätt att överdriva det mörka och dölja det positiva.

Filmen börjar med en lycklig scen då familjen verkar vara på en fest som har med karneval att göra. Föräldrar dansar och ser lyckliga ut och barnen leker och skuttar. Men när de kommit hem och barnen lagt sig brakar det lös. Aldo berättar för Vanda att han varit otrogen. Vanda reagerar splittrat, hon blir både djupt sårad men samtidigt vill hon inte förlora familjelivet. Hon både slänger Aldo men vill samtidigt behålla honom. Det är skrämmande hur just en reaktion i någon minut kan påverka hela livet efteråt.

Filmens handling står under det tidiga 1980-talet och fortsätter 30 år framåt. Familjebanden är starka men samtidigt finns där mycket hjärtesorg och bitterhet.

En av filmens mest intressanta delar är skildringen av föräldrarnas olika karaktärer. Aldo arbetar som journalist på radio där han pratar om litteratur. Han är lekfull och berättar gärna spännande sagor för barnen, han är mjuk mot barnen. Vanda är hårdare, speciellt mot dottern Anna. Sonen Sandro verkar stå moderns hjärta närmare. Vanda blir väldigt deprimerad och styrs av djupa ångestkänslor. Aldo är mer lättsam och verkar inte ens kunna visa ilska, förmodligen ljuger han ofta för sig själv.

Det finns en hel del aktuella filmer och tv-serier kring liknande tema. En ny version av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap som serie på HBO bland annat. Skilsmässor och separationer är vanliga teman i relationsdraman. Givetvis eftersom det är något som berör oss alla i våra liv.

Det som stör mig och gör att filmen inte får ännu högre betyg beror på:
1. Vi får i stort sett bara se klipp ur deras samlivs jobbigaste situationer, de stora grälen, förutom inledningsscenen då de utstrålar glädje.
2. Reaktioner hänger lite för mycket i luften. En del får vi förklaring på men det mesta lämnas till vår egen fantasi. Jag tror det är medveten från regissörens sida. Det gör att var och en kan sätta in det som hände i sina egna liv och/eller betrakta och tolka det utifrån egen erfarenhet. Den som skiljt sig och ser skilsmässan som något positivt ser nog mest det mörka och negativa i relationen, det förljugna eller illusionerna. Men den som levt i ett förhållande länge har ofta lärt sig att allt i livet innehåller motgång och medgång, alla människor har olika sidor och inget är för alltid en rosenröd dröm och det mesta har bara svärta och ljus. Därmed återkommer vi till punkt 1. Vi får inte se det ljusa som troligen också finns i relationen. Varför håller de trots allt ihop?

Lite bakgrundsfakta om filmen:
Från Neapel till Rom är regisserad av den italienska regissören Daniele Luchetti som har hyllats för sina filmer La Nostra Vita och Min Bror är Enda Barnet. Filmen är baserad på den storsäljande romanen Band: en äktenskapsroman av Domenico Starnone, en av Italiens mest uppburna moderna författare. Det är även den första italienska filmen på 11 år som har fått äran att inviga Venedigs filmfestival där den fick ett strålande mottagandet av såväl kritiker som publik.

Filmrecension: I väntan på frihet – tyngre och mer seriös är den svenska versionen

by

I väntan på frihet
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 oktober 2021
Regi Emmanuel Courcol

En stark fransk version av den kritikerhyllad svenska filmen Vägen ut som hade premiär 1999, i regi av Daniel Lind Lagerlöf. Björn Kjellman och Shanti Roney belönades med varsin Guldbagge för bästa manliga huvudroll respektive biroll. I väntan på frihet bygger liksom Vägen ut på verkliga händelser då den svenske regissören Jan Jönson arbetade med interner på Kumlaanstalten. Jan Jönson satte upp Samuel Becketts I väntan på Godot på Kumlafängelset. När pjäsen skulle visas utanför fängelset, i Göteborg, passade fyra av de fem fångarna på att rymma.

Jag tyckte om den svenska Vägen ut men när jag nu sett den franska versionen tycker jag att den svenska är lite för lättsam och komisk. Den franska känns mer realistisk och mer trovärdig. I väntan på frihet väger tyngre och är mer seriös är den svenska Vägen ut.

I centrum för handlingen i denna franska version står skådespelaren Etienne lyckas få igenom drömprojektet att starta en teatergrupp på ett fängelse. Han vill sätta upp I väntan på Godot med fångarna. Att vänta på något som karaktärerna gör i Beckets pjäs är något som internerna på fängelset borde kunna identifiera sig med, menar Etienne. Karaktärerna känns verkliga och filmen driver inte med dem och gör dem inte löjliga. Jag tycker också om att det finns saker som sägs mellan raderna, om hur Etienne på sitt sätt är en fånge i sitt liv.

Denna franska version är starkt inspirerad av Jan Jönsons arbete med internerna men samtidigt är ger den en ny synvinkel genom Etiennes situation.

Ett pressmeddelande berättar att regissören Emmanuel Courcol kom i kontakt med berättelsen genom en dokumentär som gjordes om Jans arbete med interner, som efter Kumla gav Jan en inbjudan att upprepa projektet i San Quentin-fängelset i USA. Jag hoppas vi får se flera filmer som är inspirerade kring detta. Det måste finnas så mycket att gräva i för filmskapare.

Filmrecension: Joker – fascinerande, kryper under huden, stark

by

Joker
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 oktober 2019
Regi Todd Phillips

Filmbolaget skrev om Joker så här:
JOKER är höstens mest omtalade och emotsedda film och belönades med Guldlejonet för Bästa film vid årets filmfestival i Venedig.

Jag har inte sett konkurrenterna på filmfestivalen i Venedig, men Joker lär vara en mycket välförtjänt vinnare. Det skulle förvåna mig mycket om inte Joaquin Phoenix blir nominerad till både en Oscar och andra filmpriser för sin roll som Arthur Fleck, Joker. Joaquin Phoenix som Oscarnominerats tre gånger bör vara en stark kandidat för att få en Oscar denna rolltolkning.

Filmen Joker är snygg och välgjord på alla plan, en stark berättelse. Musiken, ljudet, de murriga Gotham-miljöerna, en berättelse utan en död sekund och med en mängd överraskande vändningar. Allt är perfekt och dessutom har filmen en lång rad duktiga skådespelare. Joaquin Phoenix gör kanske sitt livs bästa roll. Robert de Niro är överraskande perfekt i rollen som komikern Murray. Givetvis finns det en hel del symbolik i att det är just Robert de Niro i rollen som Murray, med tanke på de Niros roll i Taxidriver, som helt säkert måste ha varit en inspirationskälla för regissören.

Vi får möta Arthur Fleck, en fattig man som bor med sin mamma i en risig lägenhet i ett nedslitet, sopigt område. Han försörjer dem genom att arbeta som clown medan har på kvällar försöker lyckas som standup-komiker. Det går inte så bra för honom, han möts av grymhet, förakt, hån och våld tills det en exploderar. Allt utspelas i Gotham med Bruce Wayne, som en dag ska bli Batman, är en liten pojke.

Det är en fascinerande berättelse som kryper under huden. Handlingen kan ses och tolkas på flera sätt och har en mängd paralleller till vår tid, eller till mänsklighetens historia. Klassklyftorna är stora i Gotham och de rika och välbesuttna har bara förakt för de fattiga och utslagna. Den stenrike affärsmannen Thomas Wayne, den man som var far till Bruce Wayne, sprider samma budskap som sprids än idag från de välbärgade: är du fattig, sjuk och utslagen – ta dig i kragen – kunde jag så kan du.

Handlingen utspelas i ett Gotham City där sopbergen och råttorna växer eftersom soparbetarna strejkar. De nedtryckta och fattiga höjer sina röster och demonstrerar. Våldet ökar. Eliten med makten släpper inte ifrån sig sin position och sitt överflöd i första taget, det blir en våldsspiral med upplopp och våldsamheter, något vi känner igen från mänsklighetens historia. I princip är väl de flesta emot våld, men om människor lever under ett förtryck som inte går att bli av med på annat sätt än uppror med våld? Givetvis finns det ingen ursäkt för våld, men förtryck av människor kan få den effekten.

Filmens regissör Todd Phillips som också varit med och utformat manus låter oss se historien om hur Batmans ärkefiende Jokern blir den han blir och han gör det begripligt, så vi känner med honom. Han är en symbol för alla de som har mental ohälsa. Det går att känna raseri och hopplöshet inför hans och många andras situation. I de flesta superhjälte-filmer och berättelser är bovarna bara onda rakt av. Hjältarna däremot kan skildras med fler skikt och som mänskliga med båda svagheter och styrkor, men bovarna är alltid nattsvarta. Det är så befriande med Joker som vänder på begreppen och låter oss se saker ur en mer komplicerad synvinkel, där allt inte är svart eller vitt.

För mig kommer Joker att räknas bland de bästa filmerna inom Batman-kategorin.

Filmrecension: Eld och lågor – en historia med mycket av allt

by

Eld och lågor
Betyg 4
Premiär 14 februari 2019
Regi Björn Stein, Måns Mårlind

En historia med mycket av allt. Kärlek, dramatik, intriger och bitter fiendeskap. En nästan sann historia med grund i det Stockholmska 1940-talet. En romantisk historia som symptomatiskt har premiär på Alla hjärtans dag , den 14 februari.

På Djurgården i Stockholm konkurrerar de två nöjesfälten Gröna Lund och Nöjesfältet med varandra. De ligger på var sin sida om Allmänna gränd. Liksom sina ägare har de olika profil. Gröna Lund anses lite finare och ägs av Gustav Nilsson som har läst till ingenjör medan Nöjesfältet är mer för arbetarpublik. Ägare Johan Lindgren har en bakgrund som sågverksarbetare och har drivit ambulerande tivoli runt om i Sverige. I Europa pågår andra världskriget men här krigar ägarfamiljerna med varandra. När de unga arvtagarna Ninni (Frida Gustavsson) och John (Albin Grenholm) blir kära i varandra skakas familjeimperierna.

Trots att Gröna Lund är nästan en institution för stockholmare och många turister från andra landsändar tror jag det är få som känner till historien bakom. Därför är det extra spännande .
En sann historia men berättad som en Romeo och Julia historia. Ibland svävar filmen på romantiska moln och däremellan krass verklighet med bristande intäkter och vardagsproblem.
När unga John dansar fram genom nöjesfältet eller Ninni svävar fram är det mycket romantik. Eller när hjärtesorg råder och blommorna faller från klänningen tyg. Jag hade gärna velat lära känna personerna i filmen lite mer. Lite saknar jag realismen från Vår tid är nu men det här är en helt annan film

En invändning jag känner är att filmen försöker greppa för mycket. Motståndsrörelsen, nazisympatier , desertör från kriget , homosexualitet och mycket mer kommer in i filmen men försvinner i historien. När Johan Lindgren blir kallad för tattare är det verkligen svensk samhällshistoria men den motsättningen tas inte upp. De är trådar som kunde ha lämnats utanför eller utvecklats mer. Nu blir de hängande i luften och tar energi från själva historien.

Det här är en underhållande film och den kommer säkert att locka en stor publik. Med skådespelare som Lennart Jähkel (helt suverän) , Pernilla Augus , Robert Gustafsson, Helena af Sandeberg och Eddie Endre och det unga kärleksparet. Ett stort omfamnande och hjärtevärmande äventyr för romantiker som tror att kärleken alltid vinner.

Och nästa gång på Grönan så kommer jag att minnas filmen och tänka på historien som jag inte visste fanns.

Filmrecension: Jurassic World – välgjord med tillför egentligen inget nytt

by

jurassicworld

Jurassic World
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 juni 2015

Den nya, och av många dinosauriefans eftterlängade, Jurassic-filmen, Jurassic World, har kommit upp på svenska biografer. Den har faktiskt svensk biopremiär två dagar innan den går upp på amerikanska biografer. Därför har bioleverantören varit extremt noga med att inte visa filmen för press förrän samma dag som den går upp på biograferna. Det osar alltid misstänkt när pressvisningarna drar ut på tiden och är så kort inpå premiären. Att den nu till och med visas för filmkritiker först några timmar efter att filmen visats för ordinarie publik är väldigt ovanligt. Den gick ju upp efter midnatt natten till onsdag den 10 juni på svenska biografer och svenska filmkritiker fick se filmen först på morgonen den 10 juni.

Nu är väl Jurassic-filmerna säkra publikdragare ändå, filmen lär dra rekordpublik överallt, trots att den nog är den sämsta av de fyra filmer som skapats i serien. Trots att den är helt förutsägbar redan efter några minuter lär det bli en av sommarens storfilmer på svenska biografer.

Vi har ngetligen sett filmen förut. Den har ingen nytt i handlingen som utvecklar berättelsen. Handlingen från ett oändligt antal äventyrsfilmer upprepar sig och i synnerhet är denna nya Jurassic-film bara en variant av temat från den andra filmen, The Lost World: Jurassic Park från 1997 med charmiga Jeff Goldblum. Två barn ska på en veckas semester hos sin moster som jobbat på den spännande äventyrsparken med dinosaurier, istället för som i Goldblum-varianten då han hade sin dotter med sig. Men två barn och en moster istället är inte någon skillnad i temat. Den allra nyaste och farligaste dinosaurien kommer lös och det blir oändliga jakter och skjutande och skjutande och dinosaurier som käkar upp människor. Vi har sett den filmen förut. Enda skillnaden är att den digitala tekniken gått framåt så dinosaurierna ser mer äkta ut och Jeff Goldblums hjälteroll ikläds nu av Chris Pratt som spelar dinosaurie-tämjaren Owen Grady.

För den som aldrig sett de tidigare filmerna i serien kan filmen ha visst underhållningsvärde. Digitaliseringen av dinosaurierna är välgjord, 3D-tekniken fungerar ovanligt stabilt och skådespelarna är duktiga, därför får filmen trots allt betyg 2. Men rent dramatiskt ger den inga överraskningar, särskilt spännande är det aldrig. Vi vet ju redan från första stund hur allt ska braka loss och hur slutet ska bli och vem som ska pussa vem och bli förälskad i vem.

Vad är det som tar död på dinosaurierna eller drömmen om en äventyrspark med nyskapade dinosaurier? Människors omättliga behov av ständig stegring av kittlingen i magen. Publiken behöver hela tiden värre saker i upplevelseindustrin. Därför känner sig ägaren av dinosaurieparken tvingad att hela tiden låta sina forskare och tekniker utveckla fler och större och farligare dinosaurier. Ägaren har dock viss moralisk och etisk resning – men det finns andra som smider skummare planer och ser hur dinosaurierna skulle kunna utvecklas till perfekta stridsmaskiner i krig. Amerikansk militär har ju en förmåga att ständigt vara närvarande i världens olika krigsdrabbade hörn.

Jurassic World är en snygg och välgjord meningslöshet som vi sett tidigare. Egentligen.