Diorama
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Tuva Novotny
Det börjar med aporna, fortsätter med religionen sedan kommer romantiken och jämställdheten. Och under 60-talet fri sex. Efter den genomgången börjar historien om Frida (Pia Tjelta) och Björn (David Dencik) och deras tre barn.
Den första euforiska kärleken och det sorglösa livet inleder filmen. Med frihet och åtrå och sex när som helst. Men tiden går och livet ändras. Rollerna blir uppdelade och kvinnofällan slår igen. Hon vill att allt skall funka, han drömmer sig bort. Livet blir jobb och vardag. När hon vill prata känner han sig påhoppad. När hon vill prata tar han det definitivt. Han hatar henne, hon har förstört allt. Den splittrade familjen och vårdnadstvist. Ett kärleks och seperationsdrama med alla ingredienser.
Filmen skildrar ett förhållande och en skilsmässa och de känslor det väcker. Både sorgligt, dumt och helt galet. Precis som ett förhållande kan bli när hatet växer. Det är en film att känna igen sig själv och andra i. Ibland blir det så galet att det blir komiskt.
Ett verklighetstroget förhållande som visar att kvinnor och män ofta talar olika språk.
Att vi alla har olika sätt att tackla livet och att livslång tvåsamhet kan vara en utopi som inte är så lätt att uppnå.
Jag tycker det är en bra film som gör att man lär känna personerna och att man kan förstå deras känslor utan att hålla med. Att det är en nordisk film ger extra trovärdighet till historien även om relationer alltid är universella. Att det bakom allt tjafs och drama finns en längtan till gemenskap och en önskan om kärlek är ändå hoppfullt.
De dioramor som bryter av filmen känns ganska fåniga och tillför ingen kunskap liksom Fråga doktorn i slutet av filmen. De påminner om pekpinnar till publiken. Både Pia Tjelta och David Dencik är övertygande i sina roller. Kul också med halva kändissverige i birollerna som lyckliga separerade par.
Ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor.