Scenkonst

John Cleese på Chinateatern – en mästare på svart humor

22 april, 2016 by Redaktionen

Last time to see me before i die med John Cleese
China Teatern, Stockholm
21 april 2016

En regnig torsdagskväll satt vi där. Lite drygt 1.000 personer på Chinateatern och väntade på John Cleese och på döden.

Redan innan ”världens roligaste man” äntrade scenen gav han en fingervisning om vad som skulle vara den röda tråden i den kommande föreställningen. En speakerröst talade först om att det rådde fotoförbud och att den som bröt mot det skulle förpassas ur salongen efter det att en hink vatten hällts över den regelbrytaren. Därefter fick vi reda på att Mr. Cleese var tvungen att gå igenom sitt EKG med sin läkare innan han skulle kunna våga sig upp på scenen.
Väl där tog han med oss på en resa genom det liv som, enligt honom, är en lång väntan på att döden skall inträffa.
Svart? Ja!
Tråkigt? Nej!

Det är just det som är storheten med John Cleese. Han är en mästare att skapa svart humor och gärna då om tabubelagda ämnen.
Exempelvis så redovisade han en statistik över hur vi i publiken skulle dö. Ungefär 278 av oss skulle avlida på grund av ett sviktande hjärta.
– Det är ni på rad på rad 4 till 17, sade han och pekade sedan svepande på oss med en ficklampa.

Ett nytt svep med den skarpa ficklampan på några andra rader i salongen kompletterades med.
– Ni, på de raderna kommer att stifta bekantskap med ”the big C” och ni däruppe på balkongen på de tre främsta raderna kommer att omkomma i någon trafikolycka.

Få andra personer kan få 1.000 personer att skratta hejdlöst när de får reda på HUR de skall dö.
Givetvis handlade mycket i hans framträdande om Monty Python. Hur gruppen bildades och den osannolika historien om när BBC gav dem klartecken att skapa 13 TV-program utan att de hade kunnat presentera en enda programidé och utan att BBC hade den blekaste aning om vad de hade beställt.

Nyckeln till framgången var att de lyckades bryta en mängd regler för hur komik skapas. Istället formerade de nya regler som de sedan dess är stilbildande för en mängd författare av komik och humor, speciellt då den lite svartare humorn.

Som bollplank har de hela tiden haft sin publik. Det var utifrån publikens reaktioner han och hans medförfattare mätte om deras skämt höll måttet.

Ett exempel på svart humor runt tabubelagda områden var när han berättade om sina telefonsamtal med sin mamma. En kvinna som led av depressioner och vid alla tillfällen i deras täta telefonkontakter framhärdade att hon känt sig ”lite nere” den senaste veckan.

En dag kontrade han med att säga att:
– Jag känner en liten fet man i Fulham. Han är inte så dyr. Om du vill så kan jag be honom åka över till dig och ta livet av dig!
Mammans reaktion var ett skrattanfall som höll på att ta livet av henne.
Efter det så frågade han alltid om han skulle ringa till killen i Fulham så fort hennes nedstämdhet kom upp på bordet vid de återkommande telefonsamtalen.

Hela föreställningen var ett kollage av filmsnuttar från hans karriär. Det blandat med anekdoter hur vissa scener kom till i ”the Flying Cirkus”, ”Fawlty Towers” och alla filmer. Oerhört intressant och vansinnigt kul.
Genomgående under kvällen kom han tillbaka till en saknad vän. Graham Chapman som gick bort så tidigt som 1989. John och Graham skrev mycket tillsammans. Med en respektfull kärlek berättade John hur illa han tyckte om Graham. Hans liv och leverne och hans oförmåga att hålla tider.

Till och med på hans begravning skällde han på honom. Och bara för det så straffade han honom genom att ta med hans urna på diverse turnéer och TV-framträdanden.

Han skulle minsann inte vila i frid bara för att han bestämt sig för att göra det.
En afton med John Cleese är oförglömlig. Föreställningen innehöll inga större överraskningar. Kanske borde en del rörligt material på filmduken bytts ut mot stillbilder och ersatts med mer prat av honom själv.
Fast vi vet ju inte vad han hade för sig bakom scenen när filmerna rullade.
Han kanske gick en match med hjärtstartaren.
Karln är ju 77 år snart och är nära döden.

Men han levde i alla fall igår kväll när jag lämnade teatersalongen…

John Cleese tal på begravning av Graham Chapman

Graham Chapmans urna på turné.

Rampfeber på Dramaten – skruvat, hysteriskt – men ibland för mycket

17 april, 2016 by Rosemari Södergren

Rampfeber
Av Michael Frayn
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Premiär 16 april, Stora scenen, Dramaten

Den ofta hyllade regissören Alexander Mørk-Eidem har efter tio år på Stockholms stadsteater tagit steget till den svenska nationalscenen Dramaten (även om han tidigare, 2004, regisserat Henrik Ibsens Kungsämnena i en nordisk samproduktion där). Vad väljer han då att sätta upp i sin Dramatenpremiär som regissör? ”Rampfeber” som är en fars – och mer än en fars, en metafors, metateater, en fars om en fars. Handlingen kretsar kring en regissör och ett gäng skådespelare som sätter upp en riktigt usel sängkammarfars med många dörrar och många entréer och sortier.

Stundtals är det hysteriskt roligt, jag viker mig av skratt. Samtidigt blir det ibland för mycket. Det är svårt med humor, svårt med komedi, svårt med fars. Två damer som satt bredvid satt ofta och suckade djupt under föreställningen. Jag kan tänka mig att en del ur den traditionella Dramatenpubliken kan uppleva det förvirrat att på scen se detta kaos.

Föreställningen driver med fördomar om teatervärlden. I ett pressmeddelande säger regissören:
– Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.

Skådespelarna på scenen spelar sig själva och i första akten spelar de att de repeterar en fars som heter ”Under lakanen”. En riktigt usel fars, menar Dramatenskådespelarna. En fars med pilska karlar och lättklädda fruntimmer och en norsktalande arabisk schejker och väldigt många dörrar och fat med sardiner. Skådespelarna vill inte spela en sådan nästan buskispjäs så fylld av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Dessutom har ensemblen flera andra problem, några har samarbetsproblem, någon har grava alkoholproblem och det är högst osäkert om han kommer att dyka upp på rätt plats i rätt tid under föreställningen och dessutom har flera av skådespelarna problem med att ha en regissör som är så folklig som Helena Bergström (för övrigt spelad av Helena Bergström själv).

Originalföreställningen som helaftonspjäs spelades 1982 på Lyric Hammersmith i London. Manuset har skrivits om många gånger sedan dess, anpassats till lokala förhållanden på olika platser och i olika länder, anpassats till tiden. Rampfeber är anpassad till svenska förhållanden och det är många skämt om den svenska teatervärlden. Det är roligt men av och till för skruvat, för mycket.

Föreställningen har tre akter och det är riktigt intressant. Första akten utspelar sig under ensemblens repetitioner före första spelningen för publik. Sedan får vi hur ensemblen agerar bakom scenen under en föreställning:,vi ser allt som pågår för att skådespelarna överhuvudtaget ska komma ut på scen, hur inspicient får rycka in och panikrädda situationer, vi får se hur skådespelarna trots att de är mitt inne i en konflikt rusar in på scen när det är dags för deras entré. I den sista akten ser vi hur mycket en föreställning kan ändras under spelperioden. Denna utveckling och dessa sätt att betrakta en föreställning var för mig den största behållningen plus förstås att jag tycker skådespelarna är helt suveräna – att spela fars är svårt. Att föra samman Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund Andreas T Olsson och Janna Granström på samma scen i en fartfylld fars är helt briljant.

Alexander Mørk-Eidem har tidigare regisserat en rad publiksuccéer på Kulturhuset Stadsteatern, bland dem Djungelboken, De tre musketörerna och Tre systrar. 2014 vann han Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris, där en del av motiveringen löd: ” för att han outtröttligt skapar samtidsaktuella fullträffar av teaterklassiker”.

Medverkande
Lotta Tejle
Helena Bergström
Torkel Petersson
Ana Gil de Melo Nascimento
Eric Stern
Mirja Turestedt
Rolf Skoglund
Andreas T Olsson
Janna Granström

30 år tillsammans med Jonas Gardell – en briljant blandning av humor och allvar

15 april, 2016 by Rosemari Södergren

30 år tillsammans med Jonas Gardell
Premiär på Cirkus i Stockholm 14 april 2016

Jonas Gardell är utan tvekan en av Sveriges mångsidigaste och skickligaste artister, komiker, författare och dramatiker och … Ja vad har han inte gjort? Det var 30 år sedan han debuterade som artist och sedan dess har han berört och underhållit många. För berör gör han. Jonas Gardell tar ställning i livet och i samhället. Nu beger han sig ut på turné med en ny show, där han står ensam på scen och funderar på vad som hänt under dessa 30 år.

Han gör det på en scen belamrad med scenkläder och dekor från en mängd av hans tidigare shower, föreställningar och andra verk. Längre bak på scenen, upp mot taket, sitter en stor bildskärm där han visar bilder – och film. Det är ingen lätt uppgift att fånga publikens intresse helt ensam på scen, men Jonas Gardell gör det. Showen är drygt en och en halv timme och tiden går fort.

Humor är en svår konst och vad en människa skrattar högt åt kan grannen bredvid tycka är smått obehagligt. Jag erkänner att jag inte delar Jonas Gardells inställning till vad som är roligt hela tiden, en del skämt tycker jag mest är jobbiga och jag tycker han gör sig själv lite fånig – medan andra skämt får mig att knappt kunna sluta skratta.

Allra bäst är Jonas Gardell när han är allvarlig, tycker jag. Då fångas min uppmärksamhet in totalt och han berör djupt. Men en föreställning som denna är en helhet och Jonas Gardell blandar humor och allvar på ett briljant sätt.

Han är skicklig. Det är inte konstigt att hans premiär på Cirkus har helt fullsatt och att premiärpubliken gav stående ovationer. Hans förmåga att både berätta om sitt liv, om sitt vardagsliv med Mark Levengood, om sitt uppväxt där han kände sig så udda och utanför och samtidigt berätta om hur Sverige var för trettio år sedan och hur det är idag, hur mycket som var sämre då och hur mycket som är sämre. Livet är nog aldrig perfekt, helt enkelt.

En av showens höjdpunkter är när han sjunger en sång ur musikalen ”Livet är en schlager” med ackompanjemang av en av världens främsta pianister på film. Jag ska inte avslöja vem.

Och jag tror att det är just för att Jonas Gardell blandar så friskt mellan viktiga samhällsfrågor, personligt familjeliv och barndomsminnen från den tid då maten ofta såldes i konserverade burkar – just denna blandning gör att vi både känner igen oss själva och varandra och vi går därifrån både glada och upprörda – helt enkelt berörda. Vi har skrattat och vi har upprörts över orättvisor i samhället – och vi vill vara med och förändra. Och samtidigt har vi haft en rolig kväll.

För övrigt satte hans funderingar över hur livet var för trettio år sedan igång mig att minnas hus livet var för fyrtio år sedan också – och för femtio år sedan. Det är rätt nyttigt att inse hur mycket som förändrats. Mycket till det bättre och en del till det sämre. Vi behöver nog se saker i livet i vår egen historias perspektiv.

Aftonbladet gav showen betyg 4 och skriver bland annat:
Då och nu. Han pratar om dagsfärska frågor och ger kängor åt Stefan Löfvens statsmannaord. Visar skillnaden mellan Twitter och Facebook. Pratar allvar om Sverigedemokraternas historia, men har också en hatattack mot Askungen.
Rör sig åt olika håll men återkommer till den sjuårige Jonas Gardells beskrivning av sitt ledsna liv. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är bra.

Foto: Stellan Herner

Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan – en musikal om en verklighet som överträffar dikten

13 april, 2016 by Redaktionen

Musical: Carmencita Rockefeller – Prinsessa av Japan
Scalateatern Stockholm
Manus, texter och regi: Rikard Bergqvist
Koreografi: Camilla Ekelöf

Historien om Carmencita Rockefeller är vad som kallas en ”true story”, ett alldeles vanligt gift par som på 1970-talet iscensatte, troligen den mest märkliga såpa som gjort i verkligheten. Innehavarinnan av en hårfrisering, Anita Johansson lyckas med bedriften att både vara släkt med familjen Rockefeller, Kejsaren av Japan, framstående cancerforskare, CIA-agent och att ha en bror, Bing Rockefeller, chef för CIA ( Joachim Bergström) i Europa) utan att omvärlden anar att allt är en bluff. Det är en verklighet som överträffar dikten och hennes barn har uttalat att verkligheten var värre än musikalen. Det utspelar sig långt innan mobiler och internet, idag hade inte en sådan historia överlevt en vecka.

På scenen kastas vi in i rättegången där den bedragne Åke (Rolf Lydahl) berättar om sin kärlek till Carmencita Rockefeller (Anna Maria Hallgarn).

En fascinerande historia som utspelas på en scen utan överdådig scenografi och noll rekvesita, i sig musicalens styrka då man tvingas fokusera på historien, men som bitvis är oerhört ojämn. Starten känns seg och det tar ett tag innan jag som åskådare fångas. Jag blev oerhört förtjust i den japanska dansen där Carmencita berättar om att hon är barnbarn till landets kejsare.

Carmencita får sin omgivning att leva i ett lyckorus, känna sig betydelsefulla, hon hyllas och betraktas nästan som en kvinnlig messias.

Den skånska noblessen tävlar om hennes gunst och det som slår mig är, att antingen var noblessen blind eller hade stora behov av att spegla sig i en verklighet de aldrig varit i närheten av och som bröt av mot vardagstristessen. Åke, den som blir grundligt lurad, sväljer hennes historia med hull och hår, lever sig in i den dramatiska värld hon erbjuder.

Andra akten, blir en rasande resumé över Carmencitas sista tid innan avslöjandet, och som blev den mest medryckande och egentligen kändes 2,20 speltid som övertid.
Det saknades inte inslag som lockar till skratt, men skratten hade behövts även i första akten.
Som när Åker stolt säger, hon är läkare också, hjärnkirurg, som opererat bl.a Brezjnev ler jag lite och tänker på gästprofessorn och kirurgen Paolo Macchiarini som lyckades lura både kolleger och patienter på under flera år.

Musiken var lite av höjdpunkterna eftersom de illustrerade hennes livliga berättelser om resor och äventyr i olika länder. När ”brodern” säger att hon talar 23 språk ber en i sällskapet att hon ska säga något. Carmencita finner sig och sjunger en ”afrikansk” sång som slutar med att alla dansar och sjunger med.

Men när väninnan (Sara Jangfeldt) berättar att hon har cancer och Carmencitas mirakelmedicin plötsligt inte är tillgänglig, lämnar en bitter eftersmak. Men också där klarar hon sig och hyllas som den fina väninnan vars stöd funnits hela tiden. Min fråga blir, okej att ”driva” med noblessen, men hur utstuderad får man bli i en verklig teater.

För det är vad Anita Johansson säger på rättegången, att ju mer hon ljög dessto mer sökte de hennes sällskap. Hon och maken började med en lek som fortsatte i sju år. Straffet blev villkorlig dom och dagsböter eftersom uppsåtet inte var ont eller att lura någon på pengar.

Jag vet att Carmencita Rockefeller har fått lysande recensioner när den sattes upp 2013 på Malmöperan, men jag kan inte helt instämma efter att ha sett den i Stockholm. Den kändes rapsodisk, fragmentarisk där de olika scenerna (berättelserna) blev lite av upprepningar. Först de sista minuterna ges förklaringen och ändå har jag många frågetecken kring hårfrisörskan från Malmö. Hur klarade hon att leva mellan dikten och verkligheten.

Lysande på scenen är Anna Maria Hallgarn som är en lysande Carmencita, med den energi som rollen kräver. Åke den lurade mannen (Rolf Lydahl) kändes väl underdåning och man hade önskat att han någon gång hade ifrågasatt hennes historier. Sara Jangfeldt (domarhustrun) lämnar musikaliskt eftertryck.

Bästa låtar:
Prinsessa av Japan, Jag föddes till pengar, En liten flicka från Afrika, Livet är en gåva, Texas, Min dröm är sann, Mongulele.
Finns på live CD inspelad 2013 på stadsteatern i Hälsingborg.

Hamlet dröjer sig kvar

11 april, 2016 by Redaktionen

Hamlet
Regi Stephen Langridge
Dirigent Henrik Schaefer
Scenografi och kostymdesign Samal Blak
Ljusdesign Paul Pyant
Premiär på GöteborgsOperan 9 april 2016

Hamlet dröjer sig kvar. Först värjer jag mig lite i akt ett- är det här nu bra?; han är ingen Verdi; hum hum varför så lite spelad?

Men – operachefen Stephen Langridges uppsättning lämnar mej inte. Han och hans team har av en Grand Opéra från 1868- det sista verket i genren, aldrig spelad i Sverige- gjort något både modernt, pampigt och avskalat. Den bedriften ihop med flera optimala rolltolkningar gör att jag tror att Ambroise Thomas´ HAMLET kommer att räknas som nåt av det viktigaste i svensk opera 2016. Göteborgsoperan kan dom!

Grand Opéra är en genre som föddes 1829 med ”Den stumma från Portici”,en överdådig operaform med illusoriska dekorer, folkmassor, historiska kostymer, balett och fem akter. De två sista premisserna ett måste, Wagner fick tex skriva om Tannhäuser för att den skulle släppas fram på Parisoperan. Meyerbeer regerade, sen kom Auber och Halévy, vars Judinnan nu spelas igen, på Göteborgsoperan(såklart)2014.

Vulkaner erupterade, folk kokades i olja, Elektriska solar bländade den alltmer borger-liga publiken som operahusen nu främst ville locka. Sorgsna druider var inget för dom.
Där skulle finnas en konflikt mellan den privata viljan/kärleken och plikten mot sitt folk/religion. Säger jag AIDA förstår alla, den är i mina ögon/öron en klockren Grand Opéra, maktens pompa, ståt och krigföring ställs mot kärleksmöten och gravkamrar. Dess premiär 1871 och gamla Parisoperans brand 1873 markerar slutet för genren.

… som istället togs över av stumfilmen! De Milles ”Intolerande” (1916) och femtiotalets mastodontfilmer som ”Ben Hur” återväcker formatet, vad är inte ”Cleopatra” (1963)?
I vår tid har musikaler som ”Phantom of the Opera” (1986) lekt med formen- elefanter och allt, och jag tycker LES MISERABLES absolut är en modern efterföljare, också i sätter hur styckena säljs i”paket” och kopieras världen över. Dessa franska operor sattes upp via en slags handböcker: Mise-en-scenes, där allt från scenografi till regi stod tryckt. Alla ville ha det som i Paris – i Stockholm, Vilnius, Palermo och Rio de Janeiro.

Nu vet ni vad Grand Opéra är. Nu åter till Göteborg. Hamlet av Thomas är för sin tid mer ”modern”- de privata konflikterna dominerar helt. Folket kommer mest in och hyllar kungen och veklagar Ofelias död, fast Langridge lagt in protester med danska plakat – det vill inte riktigt verket. Men allt är gjort med finess, såväl knull som grafitti.

De proffsiga librettisterna Barbier och Carré har rensat, klarlagt, elva roller finns kvar, Ofelia och mamma Gertrude har fått biffigare roller än i pjäsen- och Hamlet överlever. Det senare kan ju uppröra idag, men Göteborgsoperan alternerar faktiskt det”lyckliga” franska slutet med det”olyckliga”engelska som Thomas skrev för London 1869- ospelat!

Thomas kanske inte jämt lyckas leva upp till det drivna librettot (här sjungs lysande franska!), akt tvås förberedelse för pjäsen känns lite av en tappad chans, men när i akt tre moderns ränker och fadermordets sanning avslöjas är det lysande opera, lysande!!

Moderna versioner av historiska pjäser har fördelen att vi kan koppla tecken vi ser på scenen till en vardag vi känner. Silvia, säkerhetskontroller, obducenter i deckare, kepsar. Nackdelen är att inget blir dolt bak en kostym eller kornisch, vi är inte i sagans värld.
Så en 40-åring i huvtröja blir- en 40-åring, ingen grubblande ung man, just vuxen.
Och detta upptar mej inledningsvis, tror vi på detta? Det blir som i baletter, föräldrarna verkar ungefär jämnåriga med de som spelar barnen. Här fixas inte med peruker. Svårt!

Detta sagt vill jag framhålla att Thomas Oliemans är en lysande Hamlet, frustrerande, lekfull, äkta i varje sekund och vokalt en dröm, som en mjukare yngre Bryn Terfel. Som Ofelia var Ditte Højgaard Andersen en stegrande sensation,klart hon ska vara dansk! Vansinnesscenen i akt fyra, i nåt slags wasteland, iförd sagda huvtröja, burken med Stesolid i ena handen och sprayflaskan i den andra gjorde hon den mest virtuosa vansinnesscen, koloraturer ställda på avgrundens brant i Langridges knivskarpa regi.
Pricka in henne när ni åker ner, liksom Katarina Karnéus! Hon gör(tror jag) sin första morsa från helvetet- vi ser fram emot hela raden en lång tid framöver, Katarina! Hon förmedlar en nervighet och oro som hela sagda trio låter genomsyra pjäsen, och hon köttar med rösten sådär härligt att man bara vill ha mer! Rollen skrevs för den första Eboli- se så, Katarina, vad väntar du på?

Tyvärr känns hennes man/älskare Claudius (Paul Whelan) både lite för ung och utan samma klös som den broders hustru han lagt vantarna på. Han borde vara en farlig man.
Någon som verkar både farlig och ung är Joachim Bäckström som Laertes, otacksamt disponerad roll i första och sista akten, hög som helvete men oj så bra! Till cameorollerna får räknas de två dödgrävarna, här obducenterna Anton Ljungquist och Ingemar Anderson som med Tuborg i ena handen och skalpell i den andra flikar in en plötslig air av Monthy Python i tragiken-då vet man att man är i Göteborg. Goa gubbar.

Kören verkar utbyggd till 55 sådär-flott- trots att körsatsen inte är jättelik. Så bra! Alltid! I diket ger Henrik Schaefer oss all sin kärlek till verket, men jag tror man kunnat elda på lite mer ”Verdiskt” ibland. Man blir glad när man hör ett- saxofonsolo. Nymodighet 1868.

Apropå hör; även om man lyssnat in sej lite och minns ” Näckens polska” i vansinnes-scenen(inlagd på förslag av den första Ofelia, svenska Christina Nilsson) så är det en märklig känsla att i salongen uppleva ett jätteverk i den stora 1800talsstilen- som man aldrig sett! Då inser man att allt, nästan allt man ser på en operascen…har man redan sett. Tack Göteborgsoperan för att ni ännu en gång gav oss chansen, och för ert mod.
Hoppas på samma succé som THAÏS (2010), där många sa innan: Det går ALDRIG!!

Medverkande
Hamlet Thomas Oliemans
Claudius, Kung av Danmark Paul Whelan
Drottning Gertrud Katarina Karnéus
Ofelia Ditte Højgaard Andersen
Laertes Joachim Bäckström
Polonius Peter Loguin
Horatio Anton Ljungqvist
Marcellus Henrik Andersson
Vålnaden, röst Björn Larsson
Vålnaden, gestalt Lars Hjertner
Förste dödgrävare Anton Ljungqvist
Andre dödgrävare Ingemar Anderson
Skådespelare Tobias Ahlsell
Skådespelare David Lundqvist
Skådespelare Anders Wängdahl
GöteborgsOperans Kör
GöteborgsOperans Orkester
Extrakör

Scenkonst

Footer

Om oss