Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scalateatern

“Jävla karlar” sätts upp på Scalateatern – Shanti Roney i samtliga roller

by

Scalateatern och bokförlaget Polaris presenterar Andrev Waldens kritikerrosade och Augustprisbelönade debutroman “Jävla karlar” som teater. Den vilda och humoristiska uppväxtskildringen blir till monolog med Guldbaggebelönade Shanti Roney (“Tillsammans”, “Vägen ut”, “Tusenbröder”, “Personkrets 3:1”) i alla roller. Eva Dahlman (“Egenmäktigt förfarande”, “Kärleksbrev”, “Britt-Marie var här”) skriver manus och regisserar. Uppsättningen får urpremiär på Scalateatern 22 januari 2026.

Ett pressmeddelande berättar:
Andrev Waldens oemotståndligt bok “Jävla karlar”, om sin uppväxt i spillrorna av 68-rörelsen, är en av 2000-talets mest framgångsrika och älskade svenska romaner. Sydsvenskan kallade den “enastående litteratur”, Kulturnytt menade att Andrev Walden “skrivit en klassiker’, SvD beskrev den som “en anmärkningsvärd prestation” och Aftonbladet konstaterade att Walden fått både “trivialiteter och vidrigheter att glimra”. Hösten 2023 mottog Andrev Augustpriset för boken och den har också tilldelats Adlibrispriset för Årets debut och Stockholmspriset för Årets litteratur. Boken blev den mest sålda romanen i Sverige 2023 och även i Norge har Andrevs uppväxtskildring rönt stor framgång och blev den mest sålda översatta romanen 2024. Hösten 2025 släpps den på tyska (”Scheisskerle”) och engelska (”Bloody awful in different ways”).

Nu är det klart att berättelsen sätts upp som teater på Scalateatern i Stockholm med Shanti Roney i samtliga roller. För regi och manus står Eva Dahlman.

– Det här är ofattbart roligt, säger Andrev Walden. När jag skrev romanen dagdrömde jag väl en del om film, men aldrig teatern. Tanken slog mig inte förrän Scala slog mig med den och när Shanti Roney kom in i bilden föll allt på plats. Det är så satans hedrande att han vill göra den här monologen. Han är en underbar skådespelare. Det där pojkansiktet som rymmer något uråldrigt. Oskulden och skulden och förmågan att växla däremellan. Shanti kan verkligen balansera humor och obehag. Och med Eva Dahlman var det kärlek vid första ögonkastet. Eller första munkastet. Hon är sannerligen inte rädd för att skratta i mörkret så jag blev snabbt övertygad om att hon kan hitta rätt tonart i manus och regi.

Eva Dahlman som regisserar och bearbetar berättelsen för scen ser dess stora potential:
– Andrevs “Jävla karlar” är exakt min humor. Det fruktansvärda och svarta blir på ett märkligt sätt det roliga. Jag känner igen det från Lars Norén som jag också älskar. Det talar direkt till mig. Och så språket, det fantastiska språket på det. Romanen får mig att tro att jag är med om allt, och att jag känner karlarna, pojken, mamman, Cyklopen och Lilla Molnet. Det ska vi försöka överföra till scenen, och det kräver verkligen sin skådespelare. Och är det någon som kan bära alla karaktärer och språket och svärta och komik, så är det Shanti Roney. Jag gläder mig så himla mycket.

För Shanti Roney blir monolog en ny erfarenhet:

– Det här kommer bli ett äkta kraftprov för mig, en jätteutmaning! Det känns både läskigt och spännande, som ung hade jag aldrig vågat tacka ja. Men jag tycker verkligen att “Jävla karlar” passar för scenen. Det är en tuff berättelse skildrad med humor och krasshet och jag gillar det.

Teaterkritik: Kvinnan i svart på Scalateatern – visar hur underbart roligt underhållande en riktig skräckhistoria kan vara

by

Kvinnan i svart
Regi Linda Hedberg
Med Claes Månsson och Rikard Ulvshammar
Premiär på Scalateatern, Stockholm, 31 januari 2019

En underbar rolig skräckberättelse med sådan perfekt samspel mellan de två skådespelarna Claes Månsson och Rikard Ulvshammar. Deras samspel fungerar som om de spelat föreställningen hundratals gånger och ändå var det premiärföreställningen.

Handlingen kretsar kring Arvid som är en äldre man och som vill berätta om en skrämmande upplevelse han hade då han var ung och fick ett uppdrag att åka långt upp i Norrland för att få ordning på papper efter en avliden gammal dam, i ett ödeshus i obygden där allt som finns runt omkring är myr, en övergiven kyrkogård och skog och mystiska ljud.

Arvid har skrivit ned sina upplevelser och har bett en teaterman att lära honom att kunna berätta det för sina anhöriga. Arvid och teatermannan beslutar sig för att göra det till en scenföreställning, ett drama att spela för familj och släkt. På så sätt blir det lite av metateater. Ibland är det den äldre Arvid och teatermannen som samtalar och diskuterar och ibland spelar de upp den skräckfyllda upplevelsen. Det fungerar utmärkt att pendla mellan dessa två synvinklar.

Ett stort skäl är att samspelet mellan Claes Månsson och Rikard Ulvshammar sitter som gjutet. Det är som om de spelat ihop många gånger. Claes Månsson är Arvid som äldre och Rikard Ulvshammar gör Arvid då de spelar upp händelserna i Norrland. Claes Månsson gör alla kringroller, alla karaktärer som Arvid möter i Norrland.

Claes Månsson är en sådan skicklig skådespelare och han gör det så suveränt. Han byter ut en kavaj mot en skinnjacka och plötsligt blir han en ny karaktär.

Föreställningen har en snygg och fantasifull scenlösning med bland annat en stor koffert av gammaldags stil med beslag som kunde föreställa vagn bakom en häst likaväl som en stort bord eller ett tågsäte. Jag gillar när sådant fungerar bra, där inte allt visas utan vi i publiken får använda vår fantasi för att se hästen och vagnen.

Uppsättningen bygger på Susanne Hills roman ”The Woman in Black” från 1983 där berättelsen utspelar sig i det victorianska England. I den här uppsättningen har handlingen förflyttats till en ödegård i norrländsk obygd. Denna spökhistoria med hemsökta hus, gengångare och mystiska ljud och en oförklarligt tystlåten skrämd ortsbefolkning visar hur underbart roligt underhållande en riktig skräckhistoria kan vara, mitt i all sin tragik.

Tankar om Mänskligheten – av och med Fredrik Lindström

by

Mänskligheten – föreställningen om oss själva av och med Fredrik Lindström

Det händer att man kommer till sammankomster där någon människa bör ställa sig upp och säga något vettigt. Man vill hylla jubilaren eller säga något vackert om den döde, med still, klass och en ordentlig ”skruv” på slutet. Någon måste för sjutton hålla tal omedelbart och spontant på plats, utan att fundera så mycket. Blickarna flackar och till sist ställer sig någon upp (låter som ett jobb jag kunde tagit på mig). I bästa fall är det någon som vet vad hen gör (det är dock inte alltid fallet). Men det är då man vill lyssna på en person som Fredrik Lindström. Han skulle aldrig säga ”jag är ingen talare, men…” och sedan stå och humma en stund med en massa dötid och få dig själv att med sökande blick leta efter närmaste nödutgång.

Jag kunde glatt konstatera att komikern var nervös och darrande något på rösten under kvällens premiär – åtminstone de första 20 minuter eller så. Han stakade sig dessutom och pratade något lite för fort. Jag säger det inte alls av skadeglädje på något vis. Jag skulle snarare vilja påstå att det gör honom till en gott exempel av mänskligheten. För att enbart ha sig själv som instrument och tala i 90 minuter, kräver sin pålästa komiker och då kan man kosta på sig att ha en och annan nerv på utsidan av kroppen en kort stund. Det borde få lov att vara en mänsklig rättighet.

När det gäller Lindström säger erfarenheten att framförandena alltid är genomtänka ur intellektuella, sociala, dialektala och vetenskapliga perspektiv. Att då få applåder omgående vid scenens vänstra kant vid direkt ingång innan showens start, måste vara en fantastisk s.k. boosting för vilken aktör som helst. Applåderna gjorde dock Eskilstunabon något lätt obekvämt, vilket ger honom en hel del pluspoäng. Det går aldrig att glida på gamla meriter eller ha alla sina nära och kära i publiken som utan filter enbart bara älskar en för den man är innerst inne.

Fredriks upplägg under kvällen var att jämföra vårt förnuft, med vår känsla. För vad är som exempelvis gör att en flygresa inte går att diskuteras ur ett förnuftigt perspektiv när det kommer till om vi är rädda eller inte. Han berörde också den mänskliga faktorn som är ett unikum i det svenska språket. Den ger tyvärr en väldigt negativ klang till det faktum att vi människor faktiskt inte är helt perfekta varelser även om vi försöker.

Allra mest skrattade jag åt hur ateisten Lindström beskrev sin smyg religiositet d.v.s. att när det knivar och man inte har någon vettig förklaring på något så kan det väl ändå inte vara skadligt att be till någon Gud oavsett om han finns eller inte. Komikerns största oro var då att Gud skulle genomskåda detta och därmed inte ta honom på allvar även om han försökte börja sina samtal med tacksägelse. Att vid detta tillfälle dessutom jämföra Svenska kyrkan som ett kvart i tre ragg på krogen i sin desperata behov av säljandet av den klämkäcka kristerligheten, gjorde inte min munterheten mindre. Det var länge sedan jag skrattat så innerligt åt något och verkligen kände igen mentaliteten.

Förklaringarna av hjärnans uppbyggnad, genom evolutionen som vi bär med oss i alla utvecklingsstadier, var inte enbart intressant i sig. Fredrik gav knivskarpa exempel med skruvade innebörder och kanske skulle liknande exempel fungera som självklara klassrumsexempel för elever? För vem har sagt att kunskap måste vara tråkig? Det är ju snarare när den är lekfull och rolig som man t.o.m kan lära sig ett nytt språk.

Diskussionerna kring vår reptilhjärna och alkoholkonsumtion gav spännande och roliga exempel. Förklaringarna var oerhört intressanta hur vi överlämnar oss själva till fler och mindre civiliserade nivåer av oss själv i takt med konsumtionen. Jag gillade hans tankar kring att om svenskar vågade vara lite roligare utan sprit, så skulle inte vårt behov av att ”balla ut” i samband med alkoholkonsumtion vara så stor. Det gör ju att man får vara tacksam över om man i nyktert tillstånd redan är lite som spanjoren säger ”poco loco”(lite ding i bollen).

Lindström lyckades på en festligt och intressant vis att blanda det allvarsamma situationerna, med retoriskt riktiga förklaringarna. Gång på gång tog han sig själv och sin barndom som exempel, vilket ledde till att någon form av trovärdig självkritik rådde. Att driva lika mycket med sig själv som med andra ger ett distanserat förhållningssätt som ger tillit och beundran. Att en man kan erkänna sina brister och skratta åt sig själv ger utrymme för att hjärtlig ge honom en dunk i ryggen och påminna honom om hans mänsklighet.

West End-succén “Kvinnan i svart” har premiär på Scalateatern 31 januari

by

31 januari 2019 har “Kvinnan i svart” premiär. Skräckföreställningen som har 15-årsgräns (11 år med vuxet sällskap) har spelats på West End och Broadway i 30 år och setts av över 7 miljoner teaterbesökare.

Ett pressmeddelande berättar: Susan Hills spökhistoria har beskrivits som “a masterpiece” (The Guardian) och “entertainment at its very best” (Daily Telegraph) och nu är det dags för den svenska publiken att få uppleva den både underhållande och gastkramande spökhistorien. I uppsättningen på Scalateatern medverkar Claes Månsson (Lorry) och Rikard Ulvshammar (Grotesco) och för regi står Linda Hedberg.

– Det känns väldigt spännande och lite otäckt inför premiären! Och så känns det ju alltid inför en premiär men kanske lite extra nu eftersom det är en genre som jag inte har spelat tidigare, säger Claes Månsson, som spelar hela sju roller i ”Kvinnan i svart”.

Föreställningen bygger på Susan Hills spökhistoria ”The woman in black”, som beskrivits som “en av de otäckaste historierna någonsin” av Svenska Dagbladet och “En viktoriansk skräckklassiker av bästa märke” av Dagens Nyheter. 2012 hade filmen med samma titel premiär med Daniel Radcliffe
(Harry Potter) i huvudrollen.

I pjäsen medverkar förutom Claes Månsson också Rikard Ulvshammar. Båda har spelat i några av Sveriges mest älskade humorproduktioner, men “Kvinnan i svart” blir deras stora skräckdebut och regissören Linda Hedberg intygar att de fann sig tillrätta i den nya genren.

– Jag har skrattat varje dag under repperioden. Jag har imponerats av Claes och Rikards nyfikenhet, ambition och lyhördhet. Två superproffs berättar Linda Hedberg. Jag vill att detta ska bli mer än en vanlig teaterföreställning. Jag vill att det ska bli en oförglömlig upplevelse!, berättar Linda Hedberg.

För Linda Hedberg är känslorna inför premiärkvällen den 31 januari lite tudelade.
– Jag längtar dit. Känner mig både pirrig och lugn. Dessutom känner jag faktiskt lite sorg. Att få sätta upp den här pjäsen har varit en dröm länge och i och med premiären så är ju mitt arbete i stort sett slut och arbetet lämnas över till ensemblen. Men mest av allt är jag förväntansfull!

”Kvinnan i svart” har premiär den 31 januari på Scalateatern i Stockholm. I Sverige har den tidigare satts upp i bland annat Örebro, Göteborg, Visby, Umeå och Malmö.

Handling
Föreställningen handlar om advokaten Arvid Jansson som får i uppdrag att klara upp ett dödsbo och medverka på en Viola Hedenborgs begravning. Han beger sig till en avlägsen by i Västerbotten. När han kommer dit märker han att så fort han nämner att han ska ut till Viola Hedenborgs hus och medverka på hennes begravningen så tystnar folk och undviker honom. När han dessutom börjar stöta på en kvinna, klädd i svart blir människorna i den lilla byn vettskrämda och vill att han ska åka därifrån. Arvid fortsätter, trots detta, sitt uppdrag men förstår snart att allt inte står rätt till, varken med huset eller med kvinnan i svart. Han blir mer och mer indragen i en skräckfylld jakt där han snart inte kan skilja på fantasi och verklighet. Byn ruvar på en ondskefull hemlighet, en mörk gåta som på ett dunkelt men oavvisligt sätt utgår från en skrämmande gestalt – kvinnan i svart.

Föreställningen “Kvinnan i svart”
Regi och manusbearbetning: Linda Hedberg
Rollista: Claes Månsson och Rikard Ulvshammar
Premiär: 31 januari på Scalateatern i Stockholm
Föreställningen är baserad på ett manus av Stephen Mallatratt efter en bok av Susan Hill.

Teaterkritik: Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton – Julens budskap blir även i musikalisk form lika aktuell idag som förr

by

Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton
Av Tage Danielsson
Bearbetning och nya sångtexter Henrik Dorsin
Regi och Koreografi Anna Vnuk
Produktionsdesign Per Åhlin
Kapellmästare Carl Bagge
Musiker Martin Höper, Per ”Texas” Johnsson och Per Ekdahl
Scalateatern den 18 november 2018

Att se en musikalisk föreställning som är baserad på en känd bok från 1964 av Tage Danielsson har betydelse. Att boken låg som grund för den tecknade filmen (1975) ,med samma titel som vi kan se varje jul, har sitt pris. I dig finns en jämförelsepol som hela tiden bollar kring det du redan vet så väl om berättelsen och karaktärerna. På scen, när de säger det något, då du undrar om det verkligen stod i boken eller om filmen helt enkelt var bättre. Gång på gång försöker jag i alla fall att inte jämföra allt för mycket eftersom bearbetningar gjorts och en boks nyanser kan aldrig jämföras med en tecknad film eller en musikal i nytappning.

Kvällens första glädjeämne bortom alla tvivel är det faktum att Karl-Bertil ( Anton Lundqvist) är precis som i boken och i filmen. Att en vuxen man kan spela en naivt härlig 14-åring med höga principer är både beundransvärt och lite skrämmande. Med stålande precision gör han sonen till den rike Tyke Jonson och den ömma modern. Hans kroppsspråk är just så där tonårsaktigt och fladdrigt som bara killar i puberteten kan vara.

Det är bra för tidens syn på våra utsatta, julen i sig och vårt firande av högtiden, att man på Scalateatern inte bara har köpt bokens texter rakt av. Innehållet behöver sina klargöranden och ett nytänk för att ge undertonerna och innehållet den samhällskritik som är nödvändig för att göra Danielsson trovärdig som satiriker för idag. För vad är egentligen meningen med julen? Varför firar vi jul eller ger varandra helt meningslösa gåvor?

Att Henrik Dorsin kostar på sig att vara privat, sig själv och uppsättningens berättare i snabba kast var inte något jag trodde att jag skulle kunna få ihop teatralt inledningsvis av föreställningen. Men jag får meddela att jag är besegrad inom alla ramar kring min skepticism. Dorsin lyckas på något underfundigt vis att vara saklig, rolig, lättsam och ge en trovärdig tilltro av allvar till föreställningens teman. Förmågan att lätta upp när det blir för tungt och trycka till när det blir för oseriöst, är en förmåga som enbart en god komiker klarar av. Jag lyfter härmed på hatten.

Både i boken och filmen uppfattar man Tage Danielssons ljumt behagliga men sakliga röst. Han kunde, på samma sätt som sin parhäst Hasse Alfredsson ofta göra sexuella anspelningar, i bland annat sånger, på ett lustfyllt och sofistikerat sätt. Det blev aldrig helt grovt eller enbart ekivokt. Lite av den finessen upplevde jag saknades i uppsättningen, där tonen var mer buskis nyanserat, på ett sätt som är mycket förlegat och som kanske hade kunnat få en större bearbetning. På liknande sätt kändes det som att alkoholkonsumtion och alkoholism på något vis hade kunnat återges på ett mer nyanserat och intressantare vis. Hur länge är det kul med en fyllegubbe ?

En ängel rör sig gång på gång på scen. Hon säger inget eller åtminstone inte förrän i sista scenen då hon sjunger med i en sång. Med julens budskap känns inte en ängel helt främmande, då både skydd och goda budskap kan få lov att levereras samtidigt. Kanske hade jag dock uppskattat hen mer trovärdig i tiden om ljuvligheten kring karaktären hade varit mindre vitskimrande och vacker. Eller så är det bara så att änglar i mitt liv är mycket mer framåt eller jordnära, och gör sig mer påminda på glittrande vis.

Balansen mellan skilda skolor, discipliner och traditioner skådespelare och dansare emellan gav tänkvärda insikter i föreställningen. Oftast spelade det inte så stor roll att någon är mer skolad i det ena eller det andra. Om man som aktör inte utger sig för att var en expert i ett moment i musikalens värld, så kan man alltid samla pluspoäng någon annan stans. Problemet blir dock ett faktum när någon annan på scen är utomordentligt skolad och skicklig. Exempelvis så har Vanna Rosenberg en utomordentligt vacker – och skolad röst. Därmed blir det så tydligt hur duktig hon var när någon annan sjöng falsk, när hennes röst var mer än ledande i ton, takt, stil och volym.

När finalen i gospeltoner betonar ”en sådan grabb, en sådan son” känns det naturligtvis inte främmande inför det faktum att julen faktiskt handlar om en annan kille. Med liknande toner, även om religion och humanism, inte alltid kommer helt överens, kan vi konstatera att världen i alla lägen behöver fler människor som ställer upp på de svagas sida. Att som Robin Hood ge från de rika till de fattiga, är inget Jesusbarnet skulle ha protesterat emot, snarare tvärtom.

En stor eloge ska Scalateatern ha som har bjudit in Frälsningsarmén att utanför teatern stå med sina börser och samla in pengar. Det är inte bara helt klockrent ur föreställningens innehåll och budskap, utan också en välvilja. Teatern står för det de säger, att vi alla kan vara Karl-Bertil om vi vill och bjuda på de överflöd vi eventuellt kan undvara. Låt den stämningen stanna kvar inom oss, när tiden nu lider mot jul.

I roller på scen Anton Lundqvist, Vanna Rosenberg, Peter Dalle, Henrik Dorsin, Katarina Sundberg, Andreas Rotlin Svensson, Björn Wikström, Lisa Veronica Andersson och Isabelle Billstein