Rampfeber
Av Michael Frayn
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh, Nathalie Pujol
Premiär 16 april, Stora scenen, Dramaten
Den ofta hyllade regissören Alexander Mørk-Eidem har efter tio år på Stockholms stadsteater tagit steget till den svenska nationalscenen Dramaten (även om han tidigare, 2004, regisserat Henrik Ibsens Kungsämnena i en nordisk samproduktion där). Vad väljer han då att sätta upp i sin Dramatenpremiär som regissör? “Rampfeber” som är en fars – och mer än en fars, en metafors, metateater, en fars om en fars. Handlingen kretsar kring en regissör och ett gäng skådespelare som sätter upp en riktigt usel sängkammarfars med många dörrar och många entréer och sortier.
Stundtals är det hysteriskt roligt, jag viker mig av skratt. Samtidigt blir det ibland för mycket. Det är svårt med humor, svårt med komedi, svårt med fars. Två damer som satt bredvid satt ofta och suckade djupt under föreställningen. Jag kan tänka mig att en del ur den traditionella Dramatenpubliken kan uppleva det förvirrat att på scen se detta kaos.
Föreställningen driver med fördomar om teatervärlden. I ett pressmeddelande säger regissören:
– Utifrån sett är Dramaten ett förgyllt marmorslott, fullt av kungliga konstnärer med perfekt diktion och respekt för tradition. Sådana fördomar är det ju lite roligt att driva med, säger regissören Alexander Mørk-Eidem.
Skådespelarna på scenen spelar sig själva och i första akten spelar de att de repeterar en fars som heter “Under lakanen”. En riktigt usel fars, menar Dramatenskådespelarna. En fars med pilska karlar och lättklädda fruntimmer och en norsktalande arabisk schejker och väldigt många dörrar och fat med sardiner. Skådespelarna vill inte spela en sådan nästan buskispjäs så fylld av sexistiska skämt och grunda personporträtt. Dessutom har ensemblen flera andra problem, några har samarbetsproblem, någon har grava alkoholproblem och det är högst osäkert om han kommer att dyka upp på rätt plats i rätt tid under föreställningen och dessutom har flera av skådespelarna problem med att ha en regissör som är så folklig som Helena Bergström (för övrigt spelad av Helena Bergström själv).
Originalföreställningen som helaftonspjäs spelades 1982 på Lyric Hammersmith i London. Manuset har skrivits om många gånger sedan dess, anpassats till lokala förhållanden på olika platser och i olika länder, anpassats till tiden. Rampfeber är anpassad till svenska förhållanden och det är många skämt om den svenska teatervärlden. Det är roligt men av och till för skruvat, för mycket.
Föreställningen har tre akter och det är riktigt intressant. Första akten utspelar sig under ensemblens repetitioner före första spelningen för publik. Sedan får vi hur ensemblen agerar bakom scenen under en föreställning:,vi ser allt som pågår för att skådespelarna överhuvudtaget ska komma ut på scen, hur inspicient får rycka in och panikrädda situationer, vi får se hur skådespelarna trots att de är mitt inne i en konflikt rusar in på scen när det är dags för deras entré. I den sista akten ser vi hur mycket en föreställning kan ändras under spelperioden. Denna utveckling och dessa sätt att betrakta en föreställning var för mig den största behållningen plus förstås att jag tycker skådespelarna är helt suveräna – att spela fars är svårt. Att föra samman Lotta Tejle, Helena Bergström, Torkel Petersson, Ana Gil de Melo Nascimento, Eric Stern, Mirja Turestedt, Rolf Skoglund Andreas T Olsson och Janna Granström på samma scen i en fartfylld fars är helt briljant.
Alexander Mørk-Eidem har tidigare regisserat en rad publiksuccéer på Kulturhuset Stadsteatern, bland dem Djungelboken, De tre musketörerna och Tre systrar. 2014 vann han Svenska Teaterkritikers Förenings Teaterpris, där en del av motiveringen löd: ” för att han outtröttligt skapar samtidsaktuella fullträffar av teaterklassiker”.
Medverkande
Lotta Tejle
Helena Bergström
Torkel Petersson
Ana Gil de Melo Nascimento
Eric Stern
Mirja Turestedt
Rolf Skoglund
Andreas T Olsson
Janna Granström
