Teaterkritik

Främling – ett stycke nutidshistoria med Bert Karlsson i centrum – föreställningen helt nedlagd

2 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Främling
Manus: Gertrud Larsson
Regi: Alexander Öberg
Scenografi: Zofi Nilsson
Kostym: Ulrika van Gelder
Mask: Linda Sandberg
Musikarrangemang: Peter Tikkanen
Ljus: Jörgen Haimanas
Pressvisning på Riksteatern, Hallunda 2 oktober 2016
(Premiär i Skövde 6 oktober)

Nu kom beskedet att föreställningen läggs ned helt. Det blir ingen premiär i Skövde och föreställningen kommer inte att turnera runt om i Sverige.
Ett pressmeddelande från Riksteatern skriver:
Uppsättningen Främling som skulle haft premiär 6 oktober och sedan turnera runtom i Sverige i höst ställs in.

– Jag måste tyvärr konstatera att föreställningen Främling inte har nått det slutresultat vi hoppats på. Vi på Riksteatern har därför, i samråd med regissören, fattat beslutet att ställa in premiären och den därpå följande turnén. Det är ett ovanligt beslut att fatta och vi har förstås jobbat in i det sista för att få föreställningen att fungera, därför har det naturligtvis varit ett både svårt och tråkigt beslut att ta.

Jag hoppas få jobba med Gertrud Larsson, Alexander Öberg, resten av det konstnärliga teamet och ensemblen framöver. Det här drabbar ju också alla de arrangörer runtom i Sverige som har bokat och sett fram emot denna föreställning under hösten vilket jag inte kan annat än beklaga, säger Måns Lagerlöf, teaterchef på Riksteatern.

Här är den recension vi skrev efter pressvisningen:

Främling är en musikal om Bert Karlsson – den är humoristisk och varm men samtidigt en skrämmande skildring av det svenska samhället. Bert Karlsson, älskad och hatad, en mycket speciell karaktär. Han lyckas tjäna pengar på det mesta och är i hetluften, angripen från flera håll för att han får in många miljoner på boenden åt asylsökanden. Samtidigt pressar han priserna och erbjuder för Migrationsverket billigare avtal än många andra. Allt är inte bara svart eller bara vitt. Bert Karlsson var en av grundarna av Ny demokrati, en populistiskt parti som lyckades ta sig in i den svenska riksdagen ett drygt halvår efter att det grundades och som red på bland annat främlingsfientlighet – å andra sidan får Bert Karlsson ta emot många hot från högerextrema för att han ordnar boenden åt asylsökanden.

Genom att skildra Bert Karlsson skildrar föreställningen det svenska samhället, som har sina fördelar och har sina nackdelar. Där finns mycket mer än svart och vitt, där finns en stor gråzon där de flesta av oss rör oss till stor del. Föreställningen är rolig och absurd emellanåt men samtidigt sätter jag skrattet i halsen emellanåt eftersom det är obehagligt att det går lika bra att göra sig en förmögenhet på asylsökanden som på att lansera schlagerartister.

Anna-Lena Efverman spelar Bert Karlsson och det gör hon med den äran. Hon putar med magen och pratar på hans typiska bonniga sätt – det kan tyckas som lyteskomik men icke – det är som han är och som många gubbar runt om i Sverige kan vara, skillnaden är väl att Bert Karlsson har en osedvanlig förmåga att göra pengar på allt. Hela ensemblen får väl godkänt, det är ingen lätt uppgift att byta skepnad så ofta och byta dräkter och masker och spela både politiker, artister och djur. Ett minus däremot får den föreställningen jag såg för att några scener blev lite för långa, speciellt andra delen efter paus. Föreställningen hade annonserats att den var två timmar och tio minuter med paus, men den drog ut över tiden en dryg halvtimme. Den halvtimmen tror jag ensemblen kommer att se till att minska till premiären i Skövde och inför turnerandet runt om i landet.

Uppsättningen ska ha ett plus för att Bert Karlsson varken svartmålas eller skönmålas. Han är som han är och rör sig i en stor gråzon och är varken perfekt eller enbart ond. Det är bra, han blir begriplig trots att det en komisk ton.

Det har kommit flera olika scenkonst-uppsättningar sista tiden som skildrar nutidshistoria. Förra veckan hade Donna Juanita premiär på Stockholms stadsteater och i helgen var det operan Nixon och Kina som gick upp på den Kungliga Operan i Stockholm. Jag gillar det, att se vår tid och det jag själv upplevt gestaltas på scen. Vi var många i publiken på pressvisningen av Främling som minns mycket av det som gestaltades, som Ny Demokratis uppgång och fall med huvudaktörerna Ian Wachtmeister, Vivianne Franzén tillsammans med Bert själv, dispyterna med Bengt Westerberg och artisterna som hade kontrakt med Bert Karlsson: Carola, bröderna Herrey, Vikingarna och Ultima Thule.

Föreställningen öppnar upp för diskussioner och samtal: den ska på turné runt om i landet med Riksteatern. Jag hoppas att många, många kommer och ser den och att samtalet fortsätter efter föreställningen. För min del tycker jag att föreställningen egentligen handlar om det svenska samhället – skildrat utifrån en mycket speciell personlighet som lyckats ställa saker på sin spets.

Medverkande
Bert Karlsson – Anna-Lena Efverman
Carola/Stefan/Löfven/Vivianne Franzén/Kommunikatören m.fl. – Frida Beckman
Ian Wachtmeister/Ullsvin/Carola/sångare i Vikningarna m.fl. – Nils Närman Svensson
Bengt Westerberg/Kungen/Morgan Johansson/Fjällko m.fl. – Martin Rosengardten
Richard Herrey/Christina Rogestam/Skånskan, Carola m.fl. – Gloria Tapia
Tomas Tobé/Jimmie Åkesson/Viking/Ullsvin m.fl. – Steve Kratz

Foto: Urban Jörén

Donna Juanita – en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter

1 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Donna Juanita
Sångtexter Hans Alfredson och Tage Danielsson
Av Erik Norberg och Johanna Garpe
Regi Johanna Garpe
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Erik Berglund
Mask Katrin Wahlberg
Koreograf Roger Lybeck
Kapellmästare Carl Bagge
Musik av bland annat Franz Schubert, Gunnar Svensson, Hoagy Carmichael

Donna Juanita är en härligt nostalgisk resa genom Hasse & Tages sångtexter, med en något så när hyggligt röd tråd i berättelsen där Gina Dirawi än en gång imponerar, denna gång i rollen som Anita som blir Donna Juanita. Gina Dirawi är en ung kvinna som verkar lyckas med allt hon tar sig för.

Don Juan-karaktären känner vi väl alla till, en man som med framgång flirtar med och har framgång hos massor av kvinnor. I Donna Juanita har regissören vänt på begreppen och låtit en ung kvinna i femtiotalet Sverige bryta mot de patriarkala reglerna för tiden och rymmer hemifrån för att leva i frihet, för att få älska med många män, få att slippa gifta sig och slippa leva sitt liv fastnaglad vid spisen.

Den som känner till Hasse & Tage får förstås ut allra mest av denna föreställning som är full med hänvisningar till deras unika och stora produktion av texter. Där finns en präst som heter pastor Jansson, där finns en man som drömt om att han fastnat med foten i en potta … Jag kan inte räkna upp dem alla, blinkningarna till Hasse & Tages verk som sker inte bara i sångerna.

Scenografen och de kostym- och mask-ansvariga har gjort en bra insats i att sätta tidsepoken. Vi som var med då, för femtio år sedan känner igen kläderna, det permanentade håret, byxorna som sitter över midjan, de fula discomiljöerna. Det är nyttigt att bli påmind om hur stor skillnad förutsättningarna i livet var för pojkar och flickor för femtio-sextio år sedan i Sverige. Att flickorna förväntades att lära sig sköta hushållet och hitta en make att gifta sig med.

Anita som tar sig namnet Donna Juanita och ger sig iväg på resa ut i livet och världen för att leva i frihet och få älska många män spelas som ung av Gina Dirawi och som gammal av Claire Wikholm, som förstås som nästan alltid äger scenen.

Styrkan i musikaler ligger sällan i fördjupade karaktärsskildringar eller i psykologiskt spel, även om det finns några exempel på musikaler som har sådana dramaturgiska kvaliteter. Donna Juanita går inte på djupet i det som händer inom en människas psyke, dramatiken är inte så djuplodande och berättelsen överraskar inte heller direkt. Ganska snart inser vi vad som ska hända, med några små undantag. Scenen med Skavlan mot slutet är en sådan överraskning och riktigt rolig. Det är dock inte för föreställningens dramaturgiska djuplodande eller utforskande av människors karaktärer som jag såg och uppskattade den. Jag ser föreställningen som en hyllning till Hasse & Tages underbara sångtexter och jag skulle gärna få ännu mer av detta.

Ja det var ett sant nöje att få återuppleva många av sångerna som ”Släpp fångarne loss”, ”Spader, Madame”, ”Vad har du i fickan Jan?””, ”Bedårande sommarvals”, !Att angöra en brygga” och ”Ska vi byta grejer?” med många flera, sammanlagt 28 stycken, fast Donna Juanita tyvärr bara i instrumental version. Eftersom Hasse & Tage alltid hade fokus på samhällsfrågor och det alltid fanns vass samhällssatir bakom vad de gjorde var det helt rätt i deras anda att göra föreställningen med fokus på kvinnors rättigheter och till en hyllning till kärleken i många av dess gestalter. Även om jag inte direkt tror att kärlek och erotisk frihet alltid går hand i hand och gör människor lyckliga.

Det är imponerande att en stab av skådespelare kan bära en musikal, både med sång och dans utöver agerandet. Alla sjöng godkänt även om ingen av dem är professionell sångare och ingen av dem kan ersätta Monica Zetterlund som ju satt sin särskilda prägel på några av sångerna. Men varje föreställning måste bedömas utifrån sina förutsättningar och den publik som ser den. Monica Zetterlund lämnade tiden 2005, så att få se henne framföra dessa sånger idag ligger långt utanför det möjliga.

Jag såg förresten föreställningen tillsammans med en person som inte kommer från Sverige, inte är uppväxt med Hasse & Tage – och hon gav föreställningen högt betyg och var mycket nöjd med både sång och musik, dräkter och scenografi och skådespelarna. Så även om föreställningen innehöll en mängd minnesväckande sånger för oss som var med under Hasse & Tage-eran får också den som inte har allt detta att hänvisa till ut mycket av det som uppförs på scen.

I rollerna
Anita/Juanita som ung Gina Dirawi
Anita 22,24,25/11 Maja Rung
Juanita den äldre Claire Wikholm
Maria/hemtjänstpersonal Matilda Ragnerstam
Dan/Anitas bror Robin Keller
Mamma Kajsa Reingardt
Pappa Ole Forsberg
Janne Lindeman/brevbäraren Fredrik Lycke
Robert Lind/tunnelbaneförare Kalle Westerdahl
Lena Lind/tunnelbaneförare Ann-Sofie Rase
Fader Pius Sven Ahlström
Charlotte/student Maja Rung
Charlotta/student Stran Cetin
Charlotte/student 22,24, 25/11 Tove Edfeldt
TV-programledare Kristofer Kamiyasu
Musiker Carl Bagge, Per Ekdahl, Per ”Texas” Johansson, Nils Jansson, Joe Williamson

Foto: Petra Hellberg

Skymningsrök – rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet

25 september, 2016 by Rosemari Södergren

Skymningsrök
Av Noah Haidle
Översättning Pamel Jaskoviak
Regi Viktor Tjerneld
Scenografi och kostym Franciska Alberte
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 september 2016

Skymningsrök är ett drama av en förhållandevis ung dramatiker. Noah Haidle är 37 år och har hunnit skriva flera manus, både till teater och film och fått flera priser inom scenkonst redan. Skymningsrök är ett av hans senaste draman, den hade sin urpremiär 2013. Det finns förvånande få uppgifter om Noah Haidle på Internet. Inte ens på engelska wikipedia finns det särskilt mycket. Räkna med att om ytterligare tio år är han världskänd som dramatiker.

Det är kul att Göteborgs stadsteater har upptäckt en amerikansk dramatiker så tidigt i hans karriär.

Föreställningen på Göteborgs stadsteater är på drygt två timmar med en paus och under den tiden hinner vi få en djupdykning i livets centrala frågor på ett underhållande med samtidigt allvarligt sätt. Föreställningen är rolig och absurd och djupsinnig i all sin enkelhet.

I inledningen möter vi en slags presentatör som står framför den ännu neddragna ridån, iklädd röd sammetskostym med en stor spade i handen. Spaden får sin förklaring i allra sista akten. Presentatören driver handlingen framåt genom att berätta vad som händer i fotnoter.

När ridån går upp möter vi en höggravid mamma, Violet, som liksom så många kvinnor historien igenom i vardagslivet drar ett stort lass och försöker hålla ihop familjen, samtidigt som familjemedlemmarna, var och en, bär sina livstrauman. Violet bor med sin man och sin dotter hos sin far, översten som lider av demenssjukdom och av och till glömmer bort vem han själv och övriga omkring honom är. Familjen har svåra problem, men det sopas under mattan, ingen vill prata om det som trycker på inom dem.

I en dråplig men ändå sorglig, vemodig scen får vi se de två tvillingarna som ligger i mamma Violets mage och väntar på att komma ut medan de samtalar om arvssynden. Finns den? Föds vi med skuld redan från början? Föds vi in i omöjliga förutsättningar från början, föds vi till att misslyckas?

Skådespelarna har flera – och hur deras rollbyten går till har sin egen uttolkning och kan tolkas på flera sätt. Varje detalj har sin betydelse.

Det talas ofta inom teatervärlden om hur unga ska hitta till teatern utan att det som ges på scen ska förytligas, hur den unga publiken ska lockas utan att teaterföreställningarna enbart blir lättsam underhållning och förlorar sin udd. Dramatiker som Noah Haidle har hittat ett svar på den frågan.

För alla älskare av tv-serien Bron är det förstås ett extra plus att se Dag Malmberg på scen som i Bron spelar Sagas sympatiske närmaste chef Hans.

Dylansällskapet – rolig men också tragisk, komisk och tragikomisk

25 september, 2016 by Lotta Altner

Dylansällskapet
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Ulf Englund
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik
– premiär på Lilla scenen, Stadsteatern 24 september 2016

Vänskap mellan män är något som jag tror både män och kvinnor ibland funderar över. Inte för att vi inte tror att den finns, utan för att kvinnors vänskap (med både män och kvinnor) på något vis verkar vara självklarare än mäns relationer med varandra. Jag har ingen statistik som är säkerställd på något vis, men det jag hör från både män och kvinnor i min vänskapskrets är att kvinnor har både fler vänner och pratar djupare med sina vänner. De sociala koderna, anser många män är svåra om man inte har ett stort gemensamt intresse. Männen i ”Dylansällskapet” har definitivt Bob Dylan gemensamt, men därutöver inte samma plattform att stå på.

Därför är det väldigt spännande och intressant att se ett drama som baserar sig på dessa mäns vänskaper. För vad pratar män om? Vad bekymrar dem i deras relationer till världen och andra? Har de hemligheter som vi inte vet om och skulle förundras över? Manlig vänskap mellan heterosexuella borde ju vara mer än ryggdunkningar.

Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om Bob Dylan inte är de djupaste.När jag hör flera av hans låtar före föreställningen (spelades bl.a. på damernas toalett) så blir det dock aha-upplevelser och jag känner igen många av dem. Kan till och med sjunga med i refrängerna. Men jag får väl försvarar mig med att Dylan inte tillhör min generation. När föreställningen börjar och många Dylan skämt dras och kvinnorna bredvid mig, som tydligen kan sin Dylan, skrattar åt många fler skämt än jag. Då funderar jag över om hela manuset/föreställningen kommer att kräva att man kan ingående mycket om Bob. Kommer jag känna ett utanförskap? Min egen humor ifrågasatte jag tack och lov inte – det får bli en annan gång.

Efter en stund inser jag tack och lov att jag att faktiskt har en fördel av att inte kunna allt om musikern. För det publiken gör som kan något om Dylan, är att skapa sig en subgrupp av inbördes beundran på plats och det är precis det som männen på scen också återspeglar. De tittar på varann och nickar ”eller hur!?”och skrattar ikapp när de hör ett skämt där de vet antingen början eller slutet. Det är naturligtvis inte fel och kan vara ganska skönt, men man missar eventuellt en och annan nyans till kanske. Jag skrattar dock åt det som en utomstående skrattar åt och åt fenomenet ”Dylan” som sammankomst för att slippa visa sina känslor och säga som det är( …”att man ska visa sina känslor är en myt”).

Männen träffas var fjärde månad, äter samma middag varje årstid, pratar om Dylan, flyr världen tillsammans och berättar om vilka tankar de har/har haft om ikonen sedan sist. Sakta men säkert sipprar otroheten, sjukdomar, ensamhet, livskriser och existensiella tankar fram genom musiklegenden. Man låter ångest krypa fram, för att sedan sätta Dylans hatten på, och distansera sig själv genom hans musik. Inget kan ju sägas bättre än genom Bob.
Tempot i föreställningen var ganska långsamt och det kanske är nödvändigt i det samtalsforumet som gestaltades. Dock tror jag att frågor och svar dem emellan kommer att spetsas till efter dagens premiär, vilket kommer att ge mer näring och energi åt hela föreställningen. Kvällen var lite för melodisk för dess innehåll.

Det är skådespelare med stor rutin som spelar i föreställningen. Med jämna mellanrum funderar jag över om det är för att rollerna är ungefär lika stora, som ingen av dem utmärker sig eller om det är att karaktärerna inte tillåts ta mer plats i sina homogena möten med varandra? Det är dock väldigt ovanligt att 4 manliga skådespelare, allihop skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i en och samma pjäs. Det ger faktiskt rättvisan ett balanserat- och solidariskt ansikte . Det är vackert med manlig vänskap på ömsesidig nivå där hela gruppen ger alla ett mervärde.

I mitt eget lilla fack av inbördes beundran (vi kulturnördar) skulle jag vilja utmana den framtida publiken till att se mer än enbart haha-skämten. Jag tror att många tänker att föreställningen var rolig. Den var rolig. Men den var inte bara rolig. Den var också tragisk, komisk och tragikomisk. Det är inget farligt att känna efter lite. Godispåsen innehåller inte bara en karamellsort. Våga lägg på en annan lins än Dylans nyanser på föreställningen. Det finns fler klanger att njuta av, än tonerna av de självklaraste.
Slutligen kan jag konstatera att självbedrägeriet och illusionen om meningen med våra liv må vara olika men ändå utbrett i oss all. Vi människor vaggar in oss själva i drömmar som inte är rimliga och då är besvikelsen helt klart en självklarhet (”Forever young”).

Foto: Petra Hellberg

Tankar om ”Gräs” på Marionetteatern

17 september, 2016 by Lotta Altner

Gräs
Koreografi och iscensättning Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Mask Gunilla Pettersson
Ljus Olof Carlsson
Kompositör Mikael Svanevik
Dockor Kay Tinbäck Du Rées
Dockteaterinstruktion Helena Nilsson
Marionetteatern, Stadsteatern i Stockholm, premiär 16 september 2016

Jag är uppvuxen med talesättet ”gräset är alltid är grönare på andra sidan” det vill säga att man aldrig är nöjd och belåten med det man har närmast sig. Därmed är det alltid bättre någon annanstans än där du står. Det är en väldigt cynisk och tråkig inställning kan man tycka, men helt fysiskt är det hållbart. Det gröna närmast dig (där du står) får den mörka marken som bakgrund, medan gräset på andra sidan ses från sidan och därmed enbart har gräs som bakgrund. Det ser helt klart grönare ut där borta. Om nu det kan anses som bättre eller inte, är nog den större frågan. Men det största problemet kvartår dock, när du väl kommer till andra sidan så är det inte lika grönt längre.

Därför är det så fantastiskt underbart att komma in på en liten intim scen i Kulturhuset och konstatera att gräset är ljuvligt grönt överallt. Det är inte heller slitage eller ojämnt klippt, utan skönt grönt för alla och en var hela tiden.

Trädgården har lekande barn, som inledningsvis hälsar på barnen på ett sådant sätt att den s.k. isen bryts och avståndet mellan skådespelarna och barnen blir mycket litet, på ett behagligt och naturligt vis. Skådespelarna skojar också med sig själva och låter barnen skratta åt dem och inte enbart åt deras rollkaraktär, vilket är en mycket bra inledning för att öppna upp för barnen att vara naturliga i sina reaktioner för det som är på scen.
En liten marionettdocka tittar in genom staketet. Hon är rödhårig och lockig som en av skådespelarna, som spelar ett barn. Jag tänker att den marionettdockan kanske är den ena skådespelarens ”inre lilla jag”. För dockan är väldigt lik henne. Flickan har också en rödhårig vän som hon leker med. Eftersom han också är rödhårig känns det naturligt att det nog är två syskon. De kopierar och förlänger varandras kroppsspråk som enbart barn gör om de lever i nära kontakt med varandra. Precis som äkta par ibland kostar på sig att avsluta varandras meningar.
Skådespelarna rör sig och leker som små barn gör d.v.s att ena stunden är det snabbt och intensivt och nästa litet och långsamt. De går på impulser och det finns inte självklara avslut, innan något annat påbörjas. Min blick blir avslappnad och harmonisk.

Danserna som visas på scen görs på ett barnsligt vis och de försöker inte glänsande att de faktiskt är vuxna och några av dem professionella dansare. Det är pedagogiskt viktigare att barnen i publiken följer med i rörelserna och fascineras av dem. Jag uppskattar alltid när vuxna spelar teater för barn, för barnens skull och inte för föräldrarna i första hand.

Den gröna sommar ängen som inbjuder till sommaräventyr och kullerbyttor, ger också utrymme för vila och picknick. När flickan öppnar termosen för att dricka det som är gott däri, undrar jag dock varför hon inte blåser på drycken. Varje barn/vuxen vet att i en termos ska man vara försiktig när man dricker. Både mycket varm och mycket kallt, ska man vara förberedd på och visa.

Det fina vädret på scen påvisar ett fint litet moln, som i sig också har ett litet moln. Barnen skrattar när flickan på scen rullar ut och in molnet, som om vi själva skulle kunna bestämma över vädret.

Gång på gång försöker den lilla röda marionettdockan få vara med. Hon utger sig för att inte riktigt förstå lekens regler, hänga med eller veta hur hon ska bidrag. Gång på gång stannar de lekande barnen upp och hjälper henne på traven. Hon får alltid vara med trots att hon är lite orolig och bortkommen.

Barnen i publiken skrattar åt den överdimensionerade saxen och jättestora foten, som barnen på scen jämför sig med. Med igenkännande kan barnen i publiken konstatera att det kan vara lite jobbigt ibland att vara liten och hur blir det egentligen när man blir stor?

Utan att tveka skulle jag vilja påstå att publiken var mer än nöjda och belåtna där de satt vid det gröna gräset. Det var inte bättre någon annanstans och det fanns ingen annan plats jag ville vara på heller. Gräset kan inte alls ha varit grönare någon annanstans.

Medverkande
Magnus Erenius
Emelie Garmén
Viktor Gyllenberg

Foto: Petra Hellberg

Teaterkritik

Footer

Om oss