Kamouflagemönster i rörelse
Koncept, text och koreografi: Katja Seitajoki
i samarbete med Allison Ahl, Pauline Reibell, David Dioubaté och Kajsa Sandström
Scenografi och kostym: Majli af Ekenstam
Ljusdesign: Kerstin Weimers
Ljudkomposition: Sofia Jernberg och Lisa Ullén
Textkomposition: Sophie Helsing
Premiär 9 april 2016, Turteatern
När man hör ordet kamouflage förväntar man sig något som vill dölja sig i något annat eller något som är något som aldrig får synas. Kanske till och med någon form av kameleontbeteende utmed vägen? Lägger du till rörelse på det, så trodde nog jag att färg och form skulle hänga ihop i samklang på något vis.
Föreställningen börjar i totalt mörker med tre förklädda dansare på scen. De rör sig enstavigt och enskilt till en början. Från högtalarna hörs enbart mekaniska ljud som rullande stenar, maskinljud och visslingar. Jag börjar redan här oroa mig för att jag kommer att få ont i huvudet om inte skillnaderna mellan rörelserna och ljuden kommer att erbjuda mer kött på benen än såhär.
Därefter börjar dock ljuset på scen komma mer och mer och det blir behagligare och skönare för ögonen. Då ser jag det vackra. Längst bak på scen hänger en fantastisk målning/kulis som matchar dansarnas kläder helt och fullt. De är nästan kamouflerade. Det slår mig nu vilken skillnad lite ljus gör för en föreställnings förmåga att skapa en ny form att kunna röra sig i. Jag tror då att dansen är till för att förstärka och utveckla målningen som en rörlig installation. Kanske t.o.m. ett collage?
Vi kan fortfarande 1/3 in i föreställningen inte se dansarnas ansikten och får enbart förlita oss på deras kroppsspråk i papegojfärgade kläder. Kvinnorna har liknande kroppsspråk till viss del, medan mannen har en helt annan hållning och framtoning. Jag hinner tänka att den ena dansaren säkert är klassiskt skolad, den andra har mer salsarytmer i sig och mannen i fråga kan vara någon form av atlet. När maskerna åker av märker jag att deras ansikten ger mer nyans till deras dansande och inser ännu en gång att kroppsspråk och mimik lever hand i hand. Inte en enda gång rör deras händer vid varandra dock. Det är tre solodansare i ett mekaniskt flöde vi får skåda. Många av de enskilda rörelserna återkommer hos dem under föreställningen 50 minuter.
Helt plötsligt kommer det röster från högtalarsystemet som beskriver dansens paradigm på skilda nivåer och språk. Samtidigt åker dansarnas masker av, de dricks vatten, man torkar svett ur sina pannor och dansarna målar varandra med självlysande röd färg i ansiktet. Det blir ett kulturellt magplask för mig. Jag förstår inte vad det är det försöker säga mer än det som högtalarna proklamerar när man försöker ge ordförklaringar på fyndiga vis. Man går från dansande bilder till platta ord, utan att jag kan förstå dess syfte. Det är lätt att tro att de alla behövde en paus som behövde fyllas med något.
Därifrån börjar installationen mer blir dansens försvarstal. Kroppens rätt till att få vara som den vill och röra på sig som den vill utan att lyda några lagar, ”våga vara den du är”. Jag visste inte att den inte fick det!? Jag hade behövt mer provokation för att förstå dess kamp. Självklarheter behöver ingen kulturell revolution.
När jag går från föreställningen är jag ledsen över att inte min första känsla fick något svar. Den fantastiska målningen/kulissen som jag hade hoppats på och velat lära känna. Var den stackaren bara utfyllnad för dansens skull? Ett kamouflage för dansarna? Om jag var tavlan skulle jag ta min plats någon annan stans och inte finna mig i att inte få berätta min historia.
Medverkande:
Allison Ahl, Pauline Reibell och David Dioubaté
Foto: José Figueroa