Teaterkritik

Mio, min Mio – evangeliskt drabbande men saknar ljuset

18 december, 2016 by Redaktionen

Mio, min Mio
Av Astrid Lindgren
Dramatisering Kristina Lugn
Regi Sofia Jupither
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Julia Przedmojska
Ljus Linus Fellbom
Ljud Michael Breschi
Mask Johanna Ruben
Kompositör Joakim Unander
Premiär 17 december 2017 på Stora scenen, Stockholms stadsteater

Mio, min Mio, en av Astrid Lindgrens mörkaste sagor, har dramatiserats av Kristina Lugn för Stadsteatern. Uppsättningen är avskalad med fokus på de mörkare delarna av sagan.

Den föräldralöse Bo Vilhelm Olsson färdas från sin dystra stämning på en parkbänk i Tegnerlunden, i en plötslig stund av mirakel, till Landet i Fjärran, där han möter och omfamnas av sin far Konungen.

Det vackra riket, som i Astrid Lindgrens bok beskrivs som en grönskande idyll med bäckar, betande lamm och susande silverpopplar, får ingen framträdande visuell roll i uppsättningen. Snabbt färdas vi till ögonblicket då Mio förstår att han har ett uppdrag som väntar, och som väntat i tusen år. Han ska döda den onde riddar Kato, som är den mörka skuggan som ruvar utanför Landet i Fjärran. ”Blommorna dör, fåglarna flyr och solen mister sin glöd när en säger hans namn.”

Det visuella är evangeliskt drabbande med digitala projektioner av flyende skyar, himlar och månljus. Katos värld är ett helvete som får mig att tänka på Aleppos svartbrända, söndertrasade ruiner och genomsyrat av djupaste skräck.

Dramatiseringen är centrerad kring berättelsen om den ödesbestämda uppgiften som tvingar ut människan på en farofylld resa, fylld av kval och ångest och med en längtan efter att få slippa. Men omständigheterna för henne ändå framåt, framåt för att övervinna rädsla och motstånd och konfrontera det svåraste.

Månstråle, månstråle, hjärtats röda blod … , är inledningen på Väverskans sång i Mio, Min Mio. Mio möter väverskan i den Dunkla Skogen som ligger på randen till Katos land, Landet Utanför. Väverskan berättar om sorgen över dotter Milimani och många andra barn som riddar Kato fångat och förvandlat till svarta fåglar som flaxar i en ständig sorgedans över den Mörka Sjön. Väverskan väver två mantlar med drömfoder till Mio och hans vän, följeslagaren Jum-Jum,, som ska skydda dem i drabbningen med Kato. Mantlar som sen ska visa sig avgörande i den sista striden och också i återuppväckandet av flickan Milimani.

Mios känsla för att genomföra sitt uppdrag, med livet som insats, stärks av uppgiften att rädda barnen. Men han våndas och skriker mot skyn som Jesus i Getsemanes trädgårdar: ”Varför vill man far att jag ska göra det här?”

Mio är beredd att ensam möta riddar Kato, men hans lojale vän Jum-Jum ser det som en självklarhet att han ska följa med. Men Jum-Jum våndas också och kvider: ”Om inte döden vore så svår så svår, och om vi inte vore så små och ensamma.”

Det är genomgående goda skådespelarinsatser varav Shebly Niavarani står ut och väcker välgörande glädje, skratt och humor i en annars mörk tillställning,

Jag saknar levandegörandet av den ljusa världen i Gröna ängars ö i uppsättningen. Kanske är det så att vi människor, var och en av oss, har en ödesbestämd uppgift att utföra som sätter hela vårt väsen på prov. Men utan det ljusa och vackra i livet, får vi svårt att klara av den.

I rollerna
Bosse/Mio Tove Edfeldt
Benke/Jum-Jum Bahador Foladi
Tant Lundin/Farmor Eva Stenson
Konungen Gerhard Hoberstorfer
Väverskan Odile Nunes
Gubben Eno Shebly Niavarani
Svärdsmidaren Christer Fant
Riddar Kato Jörgen Thorsson
Nonno Julia Marko-Nord
Jiri Tiril Wishman Eeg-Henriksen
Spejare Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring
Jiris bror/Spejare Olof Neppelberg, Oscar Jupither
Jiris syster 1/Spejare Nadia Christiansson, Alfonsina Bejarano-Arvidsson
Jiris syster 2 Ella Hammarsten Liedberg, Lily Wahlsteen
Nonnos bror 1 Malte Legros-Selander, Pelle Avemo Hådell
Nonnos bror 2/Spejare Desmond Englund, Alex Moore Eklund
Millimani Inga Avemo Hådell, Lilly Ann Frelin

Fäder och söner på Dramaten – fascinerande och tankeväckande

11 december, 2016 by Rosemari Södergren

Fäder och söner
Av Brian Friel efter Ivan Turgenev
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Runar Hodne
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Andreas Fuchs
Peruk och mask Barbro Forsgårdh

Studenten Arkadij kommer hem till sin familj och deras gods på lovet, han har börjat studera på universitetet i storstan och har med sig Bazarov, en god vän han fått under studietiden. De två unga männen är nihilister, de tror inte på någon auktoritet. Det gamla samhället med alla orättvisor och klyftor mellan människor måste rivas och något nytt ska byggas. Ingen makt av något slag ska få hindra att de bygger den nya bättre världen – och den världen ska bygga på vetenskap, på fakta som går att kontrollera. Arkadijs far vet inte riktigt hur han ska reagera, han förstår sig inte på de där nya idéerna men tar det ändå med ro och tänker att det är ungdomens rätt att vara lite radikal. Farbror Pavel däremot blir lite mer upprörd och försöker diskutera med de två unga radikala männen.

Föreställningen är fascinerande. Turgenevs roman gavs ut 1862 och skildringen av mötet mellan två generationer och mötet mellan ideologier och människors mänsklighet är ständigt lika aktuell. Dramat går att se på många sätt. Det är en skildring av människor och det är en skildring av människors olika förhållningssätt gentemot idéer, konst och kärleken. Bazarov ser sig själv som den mest hängivna och bäste av de unga radikala. Kärleken finns inte, allt handlar bara om biologi: att en man och kvinna är tända på varandra rent kemiskt och biologiskt. Han ställs inför livet och verkligheten när den unga änkan Anna och hennes lillasyster Katja kommer på besök på godset. Bazarov måste hantera att han själv blir förälskad, fast han ju är övertygad om att förälskelse rent vetenskapligt inte finns.

Ivan Turgenev har helt klart betytt mycket för flera efterföljande ryska författare och dramatiker. Turgenev banade vägen för Tjechov och likheterna mellan dessa två är tydlig. Liksom i Tjechovs dramer finns det en mångfald av karaktärer och ingen karaktär är ensidig, alla har djup och flera sidor, precis som det är i verkligheten. Alla kan säkert känna igen sig i någon karaktär på scen någon gång under dramats gång. Ivan Turgenevs roman ”Föder och söner” har överförts och översatts till drama av den irländske dramatikern Brian Friel.

Regissör och skådespelarensemblen förvaltar Turgenevs roman och Friels drama väl. Karaktärerna fylls ut bra och ingen dominerar över de andra, alla har sin plats i rampljuset, alla har sitt levnadsöde och sin berättelse. Magnus Roosmann imponerar som alltid, här i rollen som Arkadijs far Nikolaj. Johan Holmberg är helt rätt i rollen som Nikolajs bror Pavel, den klädmedvetne och kulturintresserade liberalen. Jan Waldekranz och Kicki Bramberg är som klippta och skurna för rollerna som Bazarovs föräldrar. Jag tycker hela ensemblen kan känna sig nöjd, de bär föreställningen. Det är viktigt att de olika karaktärerna får komma fram för att berättelsen ska ha det djup den har. För den som betraktar spelet kan berättelsen tala till på olika sätt, beroende på vem det är som betraktar spelet. Vem vi fascineras av beror på var vi själva har för livserfarenheter och hur vi själva tampats med konflikten mellan idéer och mänsklighetens karaktär på gott och ont.

Lars Kleberg, översättare och professor emeritus i ryska, skriver i föreställningens programblad att Turgenevs grundinställning till huvudpersonen Bazarov var egentligen ambivalent. Han var intresserad av fenomen i tiden men som konstnär mest intresserad av hur idéer kommer till korta i mötet med mänsklig svaghet och olycklig kärlek.

En sak som inte togs upp i föreställningen men som jag ändå tycker är rätt intressant är hur vetenskapen idag gått vidare, eller i varje fall en del av vetenskapen som kvantfysiken och närliggande områden till den. Under Turgenevs tid hyllades vetenskapen som något som skulle kunna bygga en bättre värld och som något som gick att hela kategorisera och indela i fakta och fack. Idag vet många vetenskapsmän att verkligheten är mer komplicerad än så. De mänskliga sinnena kan bara registrera en liten del av verkligheten och därför kan vi inte heller bygga mätverktyg som kan fånga allt. Det är som att vetenskapen idag och kanske ännu mer i framtiden – kan konstatera att konst och kärlek och känslor är lika verkliga som andra fakta. Kanske. Hur som helst, är föreställningen välspelad och fascinerande och tankeväckande och ger mycket att prata om efteråt.

En sak jag funderade på är hur regissör och scenograf tänkt när de valt kläder och de två unga radikala männen bär svart – och påminner mig därför både om anarkister och nazister, som både står för samhälls-omvälvande extrema ideologier. Att de två studenterna i Turgenevs roman är radikala unga män som förebådar de ideologier som i Ryssland så småningom mynnar ut i revolution och kommunism är förstås tydligt, men vad står de för idag? Och hur påverkas bärare av dagens radikala rörelser av sin egen mänskliga svaghet och storhet?

Jag tror på dig Anita – Åh vem i hela världen kan man lita på?

10 december, 2016 by Lotta Altner

Jag tror på dig Anita
Manus och regi Paula Stenström Öhman
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Jenny Nordmark
Ljus Susanna Hedin, Markus Granqvist
Ljud Magnus Ericsson
Mask Maria Reis
Urpremiär på Stockholms stadsteater, Lilla scenen den 9 december 2016

Alla vet att inte alla människor går att lita på. De flesta av oss har erfarenhet av att ha missbedömt någon för hyvens och vettig. Samtidigt är det så att många av oss ganska snabbt bara veta när en del människor bara utstrålar att saker och ting inte går ihop och något är allvarligt fel i deras sociala kontakter med andra. Dessutom finns det underbara människor i alla situationer, överallt och ingenstans. Man varken kan eller bör ”döma hunden efter håren”. Våld, sexuella trakasserier eller övergrepp styrs inte av högt eller lågt, kön, religion eller hudfärg. När det gäller brott kan du vara både polismästare, president eller ungdomspräst. ”Du ska inte ta det personligt”.

I Stenström-Öhmans ny pjäs får vi se ett socialkontors verksamheter och konfidenter från insidan. Här har man stressade möten, dålig kaffemaskin och overhead pennor som knappt fungerar. Man försöker skynda på sammankomster och man har chefer som inte håller måtten, vare sig på jobbet eller privat. Tydligt ser man hur man försöker vara professionell, men hur dålig arbetsmiljö, stor börda och egna problem, hinner ifatt och gör personalen sköra, klumpiga, dåliga på sitt jobb men väldigt medmänskliga. För vad händer med personal som ständig jobbar med människor med stora problem? När ska personalen få sin stund och sin hjälp?

Föreställningen är i längsta laget, d.v.s drygt 3 timmar och 20 minuter med en paus. De olika historierna som berättas i ett nätverk kring ett försvinnande av Kassandra, skulle mycket väl ha kunnat finslipas något. Ibland var det svårt att minnas vem som var pappa till vem och vilket ärende som berörde vad. Dock slog det mig att förvirringen eventuellt var medveten och att det inte heller alltid spelade någon roll om jag kom ihåg alla delar i ett mål. Kanske socialsekreterare känner likadant när de ansvarar för 17 mål samtidigt?

Kvällens största behållning var skådespelarna. Jag är djupt imponerad över deras förmåga att spela så många skilda roller, byta så ofta och vara så skarpa i sina tolkningar. Att ena stunden vara en utbränd morsa, sedan flamsig tonårstjej och därefter en liten skuttig tjej, görs inte scentekniskt rakt av. Vanligtvis brukar kroppen hänga kvar i det gamla eller så brukar skådespelaren finna nödlösningar och gå den kortaste vägen. Föreställningen bjöd inte på något fusk alls. Förvandlingarna skedde blixtsnabbt. Det enda som kändes något för acklimatiserat, minimaliserat och dämpat var den sexuella anspelningen och det sexuella ofredandet som skedde mellan Anita och Klas. Jag kan förstå att det är en svår utmaning att spela, men det hade gett berättelsen och rättegången en mer trovärdig tolkning. Kanske premiär nerverna gjorde sitt?

Det var också befriande att se i uppsättningen att både män och kvinnor, spelade just kvinnor och män, med jämna mellanrum. Den lösningen tog bort den laddning och fördom om att det enbart är män som förgriper sig på kvinnor. Det gav mig den rätta känslan d.v.s du vet aldrig vem det är som kan vara förgripare och/eller offer. Så när någon kommer och säger att hen blivit utsatt, hur hanterar vi det då? Vem ska vi tro, vem ska vi litar på och vad ska vi göra? Föreställningen gav både det ena och det andra svaren, cirkeln var inte helt rund och gav fler varv än ett. Kanske är det just det som är det viktiga i sammanhanget, att vi vågar problematisera brottsstatistiken. Vem som helst kan vara skyldig och alla kan bli utsatta. Åh vem i hela världen kan man lita? ”Vi jobbar med förnekelse hela dagarna”.

När dagen går mot sitt slut och vi sitter där med ett ansvar för vad vi i våra sammanhang sett, fått veta och känner, så måste vi agera. Det är aldrig någonsin försvarbart att inte göra något, luta sig tillbaka i sin egen lilla bubbla. Man får inte tänka ”jag vill inte välja sida” och ”jag vill hålla mig utanför”. Sitter man på vetskapen om att man misstänker ett brott, måste man agera. Att göra något är inte bara rätt, det är också det du hade velat att någon annan skulle ha gjort, om det var du som blev offer. Det behövs fler modiga vardagshjältar, för att vi ska kunna skydda varandra och hjälpa dem som ger sig på andra.

I rollerna
Samuel Fröler, Sandra Huldt, Angelica Prick, Eva Rexed och Alexander Salzberger

Lite längtan, helt enkelt – två skådespelargiganter sprider lite värme i vinterkylan

7 december, 2016 by Rosemari Södergren

Lite längtan, helt enkelt
Av Karin Thunberg
Regi Hugo Hansén
Scenografi och ljus Lars Östbergh
Kostym Gudrun Rösnes
Mask Kjerstin Elg
Rekvisita Anja Liedtke
Premiär på Klara soppteater 7 december 2016

Meg Westergren och Björn Gustafson, två av våra svenska skådespelargiganter, spelar mot varandra i Karin Thunbergs ”Lite längtan, helt enkelt”, på Klara soppteater på Stockholms stadsteater. Att äta en varm soppa och avnjuta dessa två oerhört erfarna och säkra skådespelare i en föreställning med stort hjärta, det är som balsam för själen denna kalla och mörka årstid.

Två äldre människor, både flera år över pensionsåldern, hamnar i samma väntrum. Vad det är för väntrum får vi inte reda på, det kan vara hos en läkare, hos en psykolog, psykiatriker, sorgeterapeut … Det är oviktigt, men det är ett typiskt väntrum inom svensk vård, vi känner igen möblerna, väggarna, atmosfären. En äldre man kommer in, han sätter sig på en stol, börjar bläddra i tidningen Land. När han gått på toaletten kommer en äldre kvinna och självklart sätter hon sig på precis den stol han suttit på. Det så typiskt.

Det tar en stund, men dörren in till den vårdperson de väntar på att komma in till öppnar inte. De två i väntrummet, den äldre mannen och den äldre kvinnan, börjar prata. Egentligen pratar de inte med varandra. Ingen lyssnar på den andre. Båda pratar mest om sig själv och är fixerat på sitt tragiska öde. Hon är änka och han är bitter över att hans fru lämnade honom.

Det är en varm föreställning om att åldras och om att se tillbaka på sitt liv och kanske till och med våga avslöja sina egna livslögner, åtminstone för sig själv. Och också om att kanske våga möta en annan människa, att sakta våga öppna sina öron och lyssna och faktiskt samtala.

Föreställningarna på Klara soppteater är på cirka en timme. Det är rätt klart att det sällan kan bli några stora djupdykningar i ett drama på den tiden. Föreställningarna är oftast lagom lättsamma, så också den här. Den bjuder inte på stora överraskningar eller särskilt oväntade vändningar. Däremot bjuder den på kärlek till åldrandet och på två stora duktiga skådespelare. Bara att få se Björn Gustafson och Meg Westergren tillsammans så här i en timme är definitivt värt en lunchtimme – och behållningen är att gå därifrån ut i kalla vintern med lite ny värme inombords.

”Inte hela världen?” på Uppsala stadsteater – stark beskrivning av illusionen om kärnfamiljen

4 december, 2016 by Rosemari Södergren

Inte hela världen?
Av Jean-Luc Lagarce
Översättning: Anders Bodegård
Regi: Anja Suša
Dramaturg: Marie Persson Hedenius
Scenografi & kostym: Ulla Kassius
Scenografi- och kostymassistent: Hedvig Ljungar
Ljus: Mats Öhlin
Maskör och perukmakare: Johanna Rönnbäck, Ella Carlefalk (praktikant från STDH)
Kompositör: Igor Gostuski
Koreografi: Damjan Kecojevic
Sverigepremiär på Uppsala stadsteater, Lilla Scenen 3 december 2016

”Inte hela världen?” av Jean-Luc Lagarce går inte att värja sig emot. Det är en stark uppgörelse med de falska kärnfamiljs-idealen. Louis återvänder hem för att hälsa på sin familj. Han har inte träffat sin familj på mer än tio år. Han har blivit sjuk och vet att han ska dö snart och tror eller hoppas att han ska kunna möta sina närmaste anförvanter. Han drömmer om det där falska som vi luras i hela tiden i samhället om att blodsband och familjeband ändå är de vi hör ihop med och är älskade av.

Louis får inte en chans att berätta om sin dödsdom. Alla i familjen är så uppfyllda av sitt eget och sina rädslor, ingen är redo för att lyssna på honom, alla tar de för givet att han anser sig vara förmer än dem. Louis har ju lyckats som författare medan de bara lever vanliga arbetarliv. Var och en är fast i sin livssmärta och ingen är öppen för att lyssna på vad Louis kan ha att säga. Ingen är ens öppen för tanken att Louis kan ha något han vill säga.

Det är oerhört skrämmande och en svart syn på familjers instängdhet. Louis familj är en normal familj, inte någon familj med missbruk och sociala problem utan just en sådan där familj som hyllas som livets mening. Jag får nästan ont i magen av hur träffsäkert föreställningen skildrar människans oändliga ensamhet och bluffen om familjekärleken. Samtidigt är det befriande att se att någon kunnat beskriva detta så träffande.

Att dramat sätts upp med premiär mitt i allt julstök i Sverige är pricksäkert. Julen som i västvärlden firas som den stora familjehögtiden är en stor illusion. Föreställningen tar inte upp julen och där finns inget jul-likt, det är jag som drar den parallellen. Julen är, som den firas i västvärlden, en stor ångestfylld tid för alla som förlorat nära och kära – för just under jul ska vi träffa våra anförvanter och förväntas känna familjens kärlek. Men finns den? Finns den verkligen när så många lämnas ensamma och utanför? När familjer sluter sig samman och inte släpper in någon som inte tillhör kretsen, hur kärleksfull är den då om den bara räcker till för sig själva? Familjen i ”Inte hela världen?” är mer sammanlänkade av vana och feghet, för att de inte vågar gå utanför kretsen, än av någon särskilt kärlek, ingen lyssnar egentligen på någon annan. Det är starkt beskrivet och framfört i Anja Sušas regi.

Egentligen firas jul för att Jesus föddes – och hans födelse är väl långt ifrån den traditionella julens kärnfamilj. Hans pappa Josef var inte hans biologiska pappa, Jesus föddes i ett stall för att hans mamma och pappa måste bege sig till Betlehem för att skattskrivas, eftersom de hade sina rötter där. Då kan man förutsätta att de hade släkt där. Släkt som inte välkomnade dem. De fick bo i ett stall och herdar, som väl måste ses som en slags underklass, var de första som välkomnade det lilla barnet. Sedan kom främmande män från andra länder, med annan kultur och religion och firade den lilla – och sedan måste föräldrarna fly till främmande land med den lille. Det är rätt långt från den hyllade kärnfamilj som julen tillägnas i Sverige idag. Även om Jean-Luc Lagarce inte på något sätt hänvisar till det falska julfirandet tycker jag hans starka, svarta drama kan appliceras på julen i allra högsta grad.

Föreställningen spelas på ett sätt som knappt går att beskriva – kroppsspråk och tal är långt ifrån det naturalistiska, det är som en slags dansliknande mim – det måste bara ses. Det fysiska sättet som den framförs på gör att föreställningen talar till mig som publik med flera kanaler, med känslor, med språk, med kroppsspråk, med mim, med ljud. Uppsala stadsteater beskriver det så här:
Ur Louis perspektiv får vi ta del av en annorlunda återträff. Föreställningen testar teaterns gränser med ett poetiskt ordflöde, och liknar inget annat som tidigare spelats på Lilla scenen.

Jean-Luc Lagarce är idag en av de mest spelade moderna pjäsförfattarna i Frankrike och numera allmänt erkänd som en av det senare 1900-talets mest betydande franska dramatiker. Förmodligen finns det en hel del självupplevt i dramat. Han dog själv innan pjäsen sattes upp. Efter hans död 1995 har intresset för hans dramatik bökat och hans pjäser sätts upp, debatteras och översätts i allt vidare cirklar. Under sin livstid var Lagarce främst känd som regissör och hans uppsättningar av verk av Molière, Ionescu och Marivaux fick stora framgångar. Endast ett fåtal av hans egna pjäser sattes upp då han levde – Inte hela världen? spelades för första gången 1999, alltså fyra år efter Lagarces död.

Den fransk-kanadensiske regissören Xavier Dolan har gjort en film av dramat. Filmen ”It’s only the end of the world” hade premiär i maj 2016 på filmfestivalen i Cannes och vann Grand prix.

Teaterkritik

Footer

Om oss