• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Falla ur tiden på Dramaten – en sorgeritual som griper mig på många plan

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

fallaurtiden1_450

Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten

”Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk ”Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.

Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.

I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.

Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.

Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.

Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.

Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.

Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln ”Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.

fallaurtiden3_450Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

 

 

 

fallaurtiden_450

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: David Grossman, Dramaten, Falla ur tiden, Scenkonst, Sorg, Teater, Teaterkritik

Den goda viljan – en lyckad överföring av en roman till teater

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

dengodaviljan450

Den goda viljan
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell
Premiär den 26 augusti 2016, Lilla scenen på Dramaten

Den goda viljan är berättelsen om Ingmar Bergmans föräldrar när de var unga i början av 1900-talet. Regissören har valt att bygga föreställningen på boken, romanen av Ingmar Bergman, istället för att bygga på tv-serien eller filmen. Det är ett bra val, det fungerar utmärkt och blir riktigt, riktigt bra. Trots att föreställningen är nästan fyra timmar går tiden snabbt och det känns aldrig långt. Jag sugs in i berättelsen, in i människornas liv, känner deras goda uppsåt och lider med dem när de gör tvärtemot vad de egentligen skulle vilja. Föreställningen gestaltar på ett trovärdigt sätt bibelcitatet ur Romarbrevet som gett upphov till romanens titel: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)

dengodaviljan2Människorna är som människor är. Jag tror vi alla kan känna igen oss och människor omkring oss. Den goda viljan är Ingmar Bergmans berättelse om sina föräldrar och deras kärlekshistoria, de tio åren innan han föddes. Romanen den gavs ut i november 1991 och tv-serien som regisserades av Bille August hade premiär på SVT den 25 december. Bioversionen vann Guldpalmen och Pernilla August fick det kvinnliga skådespelarpriset för rollen som Anna Bergman, Ingmar Bergmans mamma.

Handlingen utspelar sig på flera olika platser. Eirik Stubø har valt att ha scenen enkel, med bara en orgel på ena sidan, en enkel soffa på längre bak och några stolar. Det är en bra lösning, vi som publik kan själva fylla i miljöerna. Spelet mellan människorna blir det viktigaste istället, det är bra.

Ett extra plus är tidsmarkörerna. Anna och Henrik, som så småningom blev Ingmar Bergmans föräldrar, möttes 1909. De kommer från väldigt olika bakgrund. Henrik har vuxit upp ensam med sin mamma under fattiga omständigheter medan Anna vuxit upp i ett välbärgat hem. Det är några år före första världskriget och det finns flera detaljer från tiden som tas upp i förbifarten, som utvecklingen av teknik för tåg, musik och dans med mera. Handlingen spänner över flera år och första världskriget hinner bryta ut och det påverkar livet också för människor i Sverige även om vi inte deltog i kriget.

Musiken är också ett extra plus, både den som spelas på orgeln och den underbara gossrösten som sjunger flera sånger och inspelad musik, allt ger en fördjupad upplevelse av helheten.

Att Ingmar Bergman hade en komplicerad relation till sin far är välbekant. I ”Den goda viljan” berättar Bergman om två unga människor som blir förälskade och så småningom gifter sig och får barn – och båda är mänskliga och har såväl goda sidor som sämre sidor. Pappan är inte den skrämmande hemska fadersgestalten utan en ung man med ideal och alla bråk och gräl är inte hans fel. Som åskådare kan jag känna med och förstå mig på både henne och honom liksom människorna runt omkring. Det är så det är när teater fungerar som bäst, tänker jag.

I rollerna:
Henrik Bergman Erik Ehn
Anna Åkerblom Rebecka Hemse
Johan Åkerblom Per Mattsson
Karin Åkerblom Lena Endre
Ernst Åkerblom Otto Hargne
Fredrik Bergman Örjan Ramberg
Alma Bergman Kicki Bramberg
Frida Emma Broomé

dengodaviljan3

dengodaviljan4

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Den goda viljan, Dramaten, Ingmar Bergman, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Huset vid nattens ände – en föreställning för inbitna Bergman-fans

26 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

husetvidnattensande

Huset vid nattens ände
Fritt efter Ingmar Bergman
Regi och scenografi Sebastian Hartmann
Kostym Adriana Braga Peretzki
Ljusdesign Lothar Baumgarte
Videodesign Voxi Bärenklau
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär på Dramaten 25 augusti 2016

”Huset vid nattens ände” är ett fantasieggande namn på en föreställning. Nog är denna föreställning kreativ så det sprakar om det – fast lite för mycket, för utdraget. Föreställningen är mer ett collage genom Bergmans universum än ett drama. Det är som att ha hamnat i ett drömvärld av den tyske regissören Sebastian Hartmanns syn på Bergman. Det är mycket skrik, mycket ångest och framför allt många versioner av dödsångest.

husetvidnattensande2Ingmar Bergman var utan tvekan av de de stora svenska dramatikerna och regissörerna. Att plocka ut ett collage av hans verk är ingen lätt uppgift, det blir helt klart olika resultat beroende på vem som gör utvalet. Sebastian Hartmanns collage ”Huset vid nattens ände” får mig att komma ihåg varför jag så sällan fått ut något av Ingmar Bergmans produktion, hans filmer och draman har sällan talat till mig. Jag kommer från genuin arbetarklass och har under min uppväxt aldrig känt någon som kan unna sig lyxen att ha dessa ångestutbrott som karaktärerna och i synnerhet kvinnorna har i många av Bergmans verk. I min värld har vi helt enkelt inte haft vare sig tid eller råd med dessa utbrott, när livet handlat om att få lönen att räcka månaden ut. Nej jag förkastar inte allt Ingmar Bergman skapat, jag säger bara att det är bara några av hans verk som känts angelägna för mig och min omgivning.

Jag tror att målgruppen för ”Huset vid nattens ände” är Bergman-älskare. Den som vill se en tre timmar lång föreställning och dra paralleller till Bergmans verk, liv och allt det som påverkat Bergman. Föreställningen är ett gigantiskt smörgåsbord för Bergmans stora beundrare. För andra, som jag, är föreställningen emellanåt intressant och emellanåt väl seg och utdragen i en del scener.

Föreställningens två styrkor som imponerade på mig var scenografin och skådespelarna. Scenografin går knappt att beskriva. Regissören Sebastian Hartmann har valt att bygga upp flera rum och placerat dem på scenens vridfunktion. Scenografin är en gigantisk huskonstruktion på Stora scenen bestående av Ingmar Bergmans olika rum, en plats där gestalter från Bergmans filmer och teaterpjäser kommer och går och interagerar med varandra i oväntade konstellationer.

Regissören som samtidigt är scenograf har också valt att låta några kameramän hela tiden följa skådespelarna tätt inpå och dessa direkt-inspelningar, oftast mycket täta närbilder, projiceras på en stor duk på scenen. Ibland är det bara filmprojektionen som syns och skådespelarna är dolda. Det är en stor utmaning för skådespelarna också att bli visade så extremt nära, en utmaning som samtliga klarar med väl godkänt. Skådespelarna är imponerande skickliga i denna föreställning som är rätt krävande för dem både psykiskt och fysiskt.

Ingmar Bergmans bostad på Fårö har haft en avgörande roll för Sebastian Hartmann när han inspirerades till att skriva den nya pjäsen. Hartmann fick ett konstnärsstipendium att få arbeta och bo i Ingmar Bergmans hem, varpå han packade bilen full med böcker och gamla filmer och reste till Fårö i oktober 2015 för att skriva. Vistelsen påverkade honom starkt och han säger i ett pressmeddelande:

– De första dagarna kunde jag inte arbeta, det var för galet att verkligen vara där och jag kände hans närvaro hela tiden. Så småningom började jag skriva på morgnarna och såg filmer på kvällarna. När jag lämnade Fårö efter en dryg månad var jag ledsen, jag förstod varför Bergman ville leva, jobba, filma och dö där, säger Sebastian Hartmann.

Föreställningen invigde Bergmanfestivalen och för alla som har Ingmar Bergman som en stor ikon är collaget värt ett besök, men för den som liksom jag inte riktigt fastnat för allt Bergman skapat kan den vara bitvis seg att sitta sig igenom.

En liten rolig detalj. Ingmar Bergman själv dyker upp, både i form av en skådespelarkör på nio personer men också gestaltad av enskilda skådespelare och vid ett tillfälle undrar Bergman om han fångats i ett drömspel. Det är en liten rolig kick mot Strindberg och teatervetare. En del av oss ser väl August Strindberg som den största och kan tänka oss att det vore en mardröm för Bergman att fastna i ett Strindberg-drama. Föreställningen är fylld av sådana blinkningar till scenkonstens historia.

Medverkande
Eric Stern, Sanna Sundqvist, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson, Mia Benson, Peter Engman och Tova Magnusson

husetvidnatttensande3

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Bergmanfestivalen, Dramaten, Huset vid natten ände, Scenkonst, Sebastian Hartmann, Teater, Teaterkritik

Kallocain på Teater Reflex, en musikalisk resa i mänskligt mörker

18 juni, 2016 by Redaktionen

kallocain

Kallocain
av Karin Boye
Regi Love Almquist och Eiralin Brook
Med teatergruppen Den Nya Generationen, Teater Reflex, Kärrtorp
Premiär 16 juni 2016.

Ur programpresentationen: ”Leo Kall, kemist i Världsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder för statens medsoldater att till fullo uppgå i den stora gemenskapen ska försvinna. Men Leos ambitioner blir störda av både hans chef, Edo Rissen, och hans fru Linda. Ett maktspel uppstår, där Leo, Linda, Rissen och polischefen Vay Karrek alla är inblandade, och Leo slits mellan sin underliggande privatsentimentalitet och den fullständiga lojalitet till staten han eftersträvar. Var finns egentligen gemenskapen han söker?”

Med egenkomponerad musik som framförs live, sätter teatergruppen ”Den Nya Generationen” upp en klassiker. Det är vågat, och hälften vunnet. Över salongen svävar andarna av storheter som George Orwell (1984), Franz Kafka (Processen), Harry Martinson (Aniara) och några stänk Bertold Brecht. Karin Boye (1900-1941) skrev Kallocain 1940, med undertiteln ”Roman från 2000-talet” (!). Det var hennes sista verk och andades sience fiction och dystopi.

Nu förvandlar de unga skådespelarna allt detta till – en musikal. Lustigt nog har Parkteatern i sommar gått samma väg, när de gjort om Trollflöjten till just en musikal. Men skulle Karin Boye känna igen sig här? Det är tveksamt. Första akten innehåller premiärnerver och ett lite stelt spel med alltför ”inlästa” repliker. Dessutom fungerar ljudet dåligt, vilket bidrar till att upplevelsen haltar.

I andra akten tar det sig och blir riktigt bra. Ljudet är fixat. Skådespelarna har fått upp ångan, några partier är lysande. Ett långt sångavsnitt får publiken att stilla röras till tårar. Det är mycket vackert. Den stora orkestern, uppflugen på scen, bidrar självklart starkt till stämningen.

Teatergruppen Den Nya Generationen, i samarbete med ABF Stockholm och Teater Reflex, ger hopp inför framtiden. Temat för denna föreställning känns angeläget och dessvärre mycket aktuellt. När en maskerad invasionsstyrka stormar in på scen, iförda svarta huvor, då blir det riktigt otäckt. Så obehagligt, att en skylt varnar för detta i entrén.

Det finns brister i föreställningen, men helheten håller ihop alla lösa bitar och avslutningen formas till en lyckad premiär. En mörk skildring där individen bara är ett kugghjul, hjärntvättad och övervakad, kan det bli värre? Eller är vi redan där? Lyckligtvis lever kulturen och kreativiteten ännu fritt i vårt samhälle. Det är helt nödvändigt att teatergrupper och fria scener får chans att överleva. Det viktigaste budskapet denna kväll, är all frisk energi som strömmar mot åskådaren. Tack för det.

Foto: Lars Wickberg

kallocain2Medverkande: Leo Kall – Samuel Linderström, Linda Kall – Hanna Lönnqvist, Ossu Kall – Elis Kiibus, Maryl Kall – Elvira Sirotkin, Edo Rissen – Li Brundell, Vay Karrek – Maria Friberg. Ensemble: Anna Saintout, Edvin Bergenfalk, Eiralin Brook, Elisabeth Swartling, Emma Aarflot, Helli Henrietta Anto, Jonathan Frendel, Julia Lönnqvist, Kalle Ljungqvist, Katarina Wahlgren, Linda Kiibus, Love Almquist, Maria Bodin och Tina Li.

Musiker: Althorn – Edvin Bergenfalk, Tvärflöjt – Linda Kiibus, Saxofon – Björn Sahlin, Anna Saintout, Klarinett – Julia Lönnqvist, Piano – Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk, Fiol – Tina Li, Tommy Lundgren, Kontrabas – Jonathan Frendel, Elbas – Nils Lövgren, Trummor – Love Almquist.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Den nya generationen, Kallocain, Karin Boye, Scenkonst, Teater Reflex, Teaterkritik

Fröken Rosita – håll tummarna för att det blir nypremiär

10 juni, 2016 by Rosemari Södergren

frokenrosita

Fröken Rosita
Av Federico Garcia Lorca
Översättning Lars Bjurman
Regi Thommy Berggren
Scenografi Anna Asp
Kostym Lotta Petersson
Föreställning som recenseras: 9 juni 2016

Federico Garcia Lorcas drama Fröken Rosita är ett poetiskt drama som är både tragedi och delvis en komedi. När detta skrivs är det tyvärr bara en föreställning kvar. Vi får hålla tummarna på att Stockholms stadsteater lyckas få ihop ensemblen till en nypremiär så småningom. Föreställningen har absolut sevärd och har skickliga skådespelare som Anita Ekström, Gunilla Nyroos, Ingvar Hirdwall och Sten Ljunggren i rollistan.

Som alltid när det handlar om ett drama av Garcia Lorca är det poetiskt och suggestivt. Scenografin målar upp den typiska atmosfären från Granada och Alhambra i Spanien under 1900-talets början: vita väggar, blodröda rosor och färgsprakande unga kvinnor som vandrar längs stadens stora gata. Handlingen utspelar sig i flamencons hemstad och det har scenografin fångat in starkt. Det är starka färger och det är starka känslor.

Premiär på Kulturhuset/ Stadsteatern, Klarascenen den 22 april 2016 Regi: Tommy Berggren Scenografi: Anna Asp
Premiär på Kulturhuset/ Stadsteatern, Klarascenen den 22 april 2016
Regi: Tommy Berggren
Scenografi: Anna Asp
Dramat har många många bottnar och kan tolkas på flera sätt. Den yttre handlingen kretsar kring den unga kvinnan Rosita som i dramats början är tonåring och vacker och strålande. Hon är föräldralös och växer upp hos sin faster och farbror som älskar henne mest av allt i hela världen. Rosita är lycklig och vandrar arm i arm med sina väninnor som är lite vänskapligt avundsjuka på hennes lycka. Hon är vacker, klädd i lysande rosa långklänning enligt tidens mode och hon är förlovad med sin kusin som hon är så förälskad i.

Hennes farbror odlar rosor – en av arterna blommar endast en dag. På morgonen är den rosa, mitt på dagens blodröd och på kvällen strax innan den vissnar är blombladen vita. Vi förstår redan tidigt i dramat att rosen är en metafor för Rosita. Hon är klädd i rosa som sprudlande ung kvinna. När hennes fästman överger henne för han måste till sina föräldrar i Argentina lovar de varandra att de ska vänta på varandra, han ska komma tillbaka för att gifta sig med henne. Femton år går och Rosita är fortfarande ogift och nu är hon klädd i rött. När ytterligare tid gått och hon är en femtioårig ensamstående kvinna bär hon vitt. Rosens öde är hennes öde. Det är sorgligt och det är skrämmande hur inlåsta kvinnor var i det spanska samhället denna tid då fascismen växte och snart tog över, ledd av Franco.

Dramat kan ses som ett politiskt feministiskt spel, som visar kvinnoförtrycket: hur föraktad Rosita blir av omgivningen för att hon aldrig blir gift, hur en kvinna inte har något värde utan en man vid sin sida. Federico Garcia Lorca är en spansk Ibsen, på sätt och vis. Dramat har flera andra aspekter också. Det skildrar våra livslögner, både när vi lurar oss själva för att överleva men också hur omgivningen håller upp lögner och illusioner för att orka. Fastern som försöker intala sig att Rosita ändå ska kunna hitta någon att gifta sig med, Rosita som egentligen hela tiden vet att kusinen inte kommer att återvända.

Jag kunde bli rätt irriterad på Rosita, att hon gräver ned sig i sin saknad av kusinen och sin stora kärlek, att hon inte tar tag i sitt liv och lever vidare. Men jag förstår också den förlamning som saknad och sorg kan orsaka. Jag har själv en stor sorg efter min yngste son som dog som 21-åring – och jag skulle aldrig kunna adoptera något barn som skulle kunna ersätta honom. På samma sätt vägrar Rosita att låta något ersätta hennes stora kärlek. Ett annat sätt att se hennes roll är som en symbol för författaren själv. Federico Garcia Lorca var homosexuell och det var nog i stort sett omöjligt för honom att få leva ut sin kärlek.

Det är en föreställning med duktiga skådespelare och speciellt tycker jag att Anita Ekström i rollen som fastern bär en stor del av föreställningens styrka. Det är en vacker föreställning, sorglig men ändå finns visst hopp. Kanske lyckas Rosita att åldras utan att bli bitter. Kanske.

Att förena komedi med tragedi kräver regisäkerhet. Lars Ring i SVD menade i sin rapport från premiären att Thommy Berggren nästan lyckades:
Lorcas pjäs ”Fröken Rosita”, om hur en kvinna försakas av den hon älskar, vill vara tragedi och komedi på en gång. Thommy Berggren lyckas nästan hitta dit.

frokenrosita3

"ROSITA" av Frederico Garcia Lorca

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Federico Garcia Lorca, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik, Thommy Berggren

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 78
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

https://kulturbloggen.com/wp-content/uplo … Läs mer om Filmrecension: JA! – svårt att se den som seriös

Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

19/4 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Vitaliserande tillförsel av elastiska toner – Blue Heaven Big Band med Claes Yngström och Pierre Swärd i Hendrix-special

Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

17/4 2026 Musikens Hus i Majorna … Läs mer om Jublades åt dansant och berörande 10-års fest – Spöket i Köket & Åkervinda i Musikens Hus

Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Michael Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Michael – underhållande, bortsett från en svacka i mitten

Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

17/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Smittsamt sväng kärnan i sound rotat i Minneapolis 80-tal – Ida Nielsen & The Funkbots

Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

5 Seconds of summer på Hovet Betyg 5!!! … Läs mer om Recension: Inte fullt – men fullträff: 5SOS och publiken bär varandra hela vägen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in