David Grossman

Falla ur tiden på Dramaten – en sorgeritual som griper mig på många plan

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten

”Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk ”Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.

Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.

I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.

Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.

Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.

Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.

Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.

Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln ”Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.

Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

Suzanne Osten vänder ut och in på sorg i David Grossmans Falla ur tiden

11 augusti, 2016 by Redaktionen

Falla ur tiden, som bygger på den israeliska författaren David Grossmans roman om föräldrar som förlorat sina barn, är en sorgeritual för åtta röster med regi av Suzanne Osten. Premiär på Elverket den 27 augusti, under Bergmanfestivalen.

Ett pressmeddelande berättar:
Åtta personer har träffats. Alla har varit med om det värsta tänkbara – att förlora ett barn. En man ger sig ut för att leta reda på sin döde son. Vad som därefter sker är en abstrakt, musikalisk och föränderlig resa in i sorgens skoningslösa landskap. ”Hans död är inte död”, säger kentauren som vuxit ihop med sitt skrivbord.

Falla ur tiden är regissören Suzanne Ostens och Erik Uddenbergs tolkning av den israeliske författaren David Grossmans hyllade roman Fallen ur tiden. Uppsättningen är en del av Bergmanfestivalen 2016, och detta är första gången Suzanne Osten regisserar på Dramaten. Medverkar gör skådespelarna Simon Norrthon, Thérèse Brunnander, David Arnesen, Frida Österberg, Johan Holmberg, Maria Johansson Josephsson, Maria Sundbom och Hulda Lind Jóhannisdóttir.

När vi möter medmänniskor med erfarenheter av det som David Grossman beskriver i Fallen ur tiden, erfarenheten av att ha förlorat ett barn, är vi mycket rädda för att göra fel, säga fel saker. Även på scen. Men vi måste våga göra fel för vad har teatern för annan funktion än att visa oss för er, ni som är vår publik. Kanske ni kräks, tappar andan, gäspar blir arga och går… Jag har en idé om att man kan ”lägga in sig vid teatern” en stund, vara med om en ritual kring ett svårt ämne. Få möta något annat (Suzanne Osten, ur Falla ur tiden-bloggen:: www.dramaten.se/Repertoar/Falla-ur-tiden/Bloggen/)

David Grossmans bok Fallen ur tiden gavs ut 2014 och tar sin utgångspunkt i författarens sorg efter att ha förlorat sin 21-årige son i krig. Texten har bearbetats av Erik Uddenberg, och Suzanne Osten har haft en aktiv dialog med Grossman under processens gång. Den pjäsliknande romanen har tidigare satts upp på tyska och israeliska teaterscener, men detta blir första gången i Sverige.

Musiken är skapad av Anders Niska, och röstcoachen Linda Wise har anlitats för att de åtta skådespelarna ska hitta sina distinkta stämmor i denna själarnas mörka körsång.

Regissören och författaren Suzanne Osten var under många år knuten till Stockholms stadsteater och grundade där 1975 Unga Klara som hon fram till 2014 var konstnärlig ledare för. Döden, sörjandet och de tabun som är förknippade med dem har fascinerat Osten i många år, och hon har utforskat dessa teman bland annat i pjäserna Alla utom jag och Gränsen.

Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Bearbetning Erik Uddenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljusdesign Torben Lendorph
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Röstpedagog Linda Wise
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Premiär den 27 augusti, Elverket

Samtal med David Grossman

28 september, 2014 by Rosemari Södergren

davidgrossman_portrait

David Grossman har skrivit en stark bok om sorg och förlust – ”Fallen ur tiden”- som skildrar några människor som möts och alla har förlorat ett barn. Boken är speciell, den är en hybrid av flera litteraturformer: den är både ett drama, en dikt, manus till en radiopjäs och en magisk berättelse. David Grossman samtalade på Se människan-scenen på Bokmässan i Göteborg den 28 september med kulturjournalisten Erika Hedenström.

De började samtalet med att David Grossman läste ett stycke ur boken på israeliska och Erika Hedenström läste samma stycke ur den svenska översättningen. Det var ett känslofyllt avsnitt som handlar om en man som i en gryning då han ännu en gång undkommit natten sträcker sin hand mot ett bröd och mitt i detta vardagliga som att äta frukost känner hur han är bara en skuggas skugga av den man han en gång var och han minns den stund då han visste att från och med nu kommer allt bara att vara ett genljud av det som varit.

Det är en beskrivning av en av de karaktärer i romanen som förlorat ett barn. David Grossman skrev boken då han själv förlorade sin son Uri som dog i Israels krig mot Hizbollah. Att boken skapats från djupa och svåra känslor är uppenbart. Själv blev jag starkt berörd när jag hörde detta stycke och hade nära till tårar. Boken betyder mycket för författaren själv också.

– Det är få passager jag klarar att läsa inför publiken, berättade David Grossman.

Han har tidigare uttryckt att han bara skriver böcker som är absolut nödvändiga. Att skriva detta verk var i allra högsta grad nödvändigt.

– Det var åtta år sen då min son dog. Jag kände att det omöjligt att gå vidare med mitt liv som det varit och därför började jag skriva den här boken, som är som ett rekviem, med olika röster från föräldrar som mist barn, sade han.

Fallen ur tiden är en berättelse om människor som liksom David Grossman själv varit med om det allra svåraste. De har förlorat ett barn och har olika sätt att hantera sin smärta. ”Mannen som går” beger sig hemifrån för att leta efter sin döde son ”där borta” och får sällskap av bland andra Hertigen, Barnmorskan, Kvinnan i fisknätet och Kentauren. Den beskrivs av bokförlaget som: … en märkvärdig blandning av drama, prosa och poesi – inte bara fylld av sorg, utan också av vrede och en drastisk humor.

Hertigen i boken är stadens härskare, inte ens han som är så mäktig är skyddad från tragedin att förlora ett barn. Det kan drabba vem som helst. Gud är inte rättvis där på något sätt, som David Grossman påpekade.

Karaktärerna promenerar för att de letar efter ett ord eller något sätt att beskriva sorgen och de har olika sätt att försöka säga samma sak. Ingen av dessa sörjande föräldrar är i äkta kontakt med sin förlust, de kan inte få tröst innan de är i kontakt med dessa känslor med förlusten, menade David Grossman.

För de som drabbats av samma tragedi i livet, förlusten av en barn, finns det för alltid en sekund som delar upp livet i livet före och livet efter.

– I början är du paralyserad, du kan inte röra dig nånstans, sade David Grossman. Men författaren i mig tillät mig så småningom att börja röra mig igen.

David Grossman talade om hur viktigt det är att försöka hitta de ärliga uttrycken.
– Att beskriva din tragedi med dina egna ord är den frihet var och en har. Att beskriva med äkta ord och inte i klichéer. I dessa svåra smärta behöver vi inte klichéer, vi behöver äkta ord. Jag har försökt hitta de ord jag kan känna mig äkta med.

Han berättade att han försökt hitta platsen där liv och död existerar samtidigt och hans svar är: Den platsen är kulturen. Det är med kultur i alla olika former som vi kan försöka förstå dödens slutgiltighet och livets fullhet.

– Det finns kanske många sätt att hantera det, men jag hittade bara kulturen, sade han.

Här är kulturbloggens recension av Faller ur tiden.
Och här är en recension i Svenska Dagbladet.

David Grossman

Footer

Om oss