Fallen ur tiden
Författare: David Grossman
Utgiven på svenska: 2014-08
Översättare: Ervin Rosenberg
ISBN: 9789100138899 Förlag:
Albert Bonniers Förlag
Det finns två slags människor. De som lever utan att drabbas av någon stor sorg och de som drabbas av en stor tragedi. Visst, alla har problem i livet på något sätt, alla möter svårigheter – men det är stor skillnad på att förlora det allra viktigaste, dyrbaraste och mest älskade och att ”bara” råka ut för vanliga småsorger och besvär. Sorg gör ont, alla sorger gör ont och visst är det dumt och kanske omöjligt att värdera sorger. Men ändå, de av oss som råkat ut för en outhärdlig sorg, vi vet att det är en skiljelinje mellan oss och många andra. Det är till och med så att efter att vi råkat ut för en stor tragedi kan det vara svårt att hålla kontakt med vänner vi haft före tragedin då de inte kan förstå hur gärna de än vill.
Den israeliska författaren David Grossman förlorade en son i Libanonkriget. I augusti 2006, då bara timmar återstod av kriget och vapenvila redan var beslutad, dödades hans tjugoårige son av en missil när han tjänstgjorde i israeliska armén under Libanonkriget.
I en intervju i DN säger han:
– Livet är skört, en sekund av ljus i mörkret. Det visste jag ju förut också. Ändå tror jag att de som varit omed om att förlora någon, vet något mer. Och jag vill sätta ord på det.
I sin nya bok ”Fallen ur tiden”, skildrar Grossman en man som beger sig ut på en vandring för att leta efter sin förlorade son. I denna märkliga, magiska, sorgliga, vemodiga, underbara diktdramaberättelse möter mannen Hertigen, Barnmorskan, Kvinnan i fisknätet, som alla har drabbats av samma öde, alla har förlorat ett barn. Kan man, om så bara ett enda flyktigt ögonblick, få kontakt med de döda och befria dem från döden?
I intervjun i DN säger han också :
– Jag vet inte vad jag ska kalla den. Det är en berättelse om en resa, en bön frön en icke-troende. Det är ett försök att göra något som jag tror att bara konst förmår – att söka den plats där liv och förlust kan samexistera.
När jag läser ”Fallen ur tiden” gråter jag ibland, det kryper under skinnet på mig och jag vandrar de sorgens stigar jag gjort det sedan den hemska dag för drygt ett och ett halvt år sedan vår yngste son hittades död, 21 år gammal. Jag känner igen känslorna som karaktärerna i Grossmans bok ger uttryck för. Där finns ångest, ilska, djup sorgsenhet, svärta, förnekelse och samtidigt viss humor. Det ger någon konstig tröst att någon satt ord på det jag upplevt och upplever, det jag lever med varje dag.
Jag har kryssat för en del partier i boken som talade direkt till mig. Exempelvis:
…
allt som är,
allt som är
(ack, mitt barn,
mitt kära, mitt förlorade barn) –
från och med nu
kommer
allt som är
bara att vara
ett genljud
av Intet
Jag tror att boken kommer att leva i sitt förhållande till mig. Vissa ställen kommer att växa i betydelse och tala mer under andra tider, för livet med saknaden efter ett älskat barn är en evig sorg som alltid kommer att vara en del i ens liv. Men sorgen och tragedin och saknaden ändrar form och karaktär under olika faser. Tror jag.
Ett annat ställe som grep mig:
… Inte ens en mor
kan vara i sin egen sons ställe,
kan få hoom att leva,
ens för ett ögonblick,
eller känna honom
hur han själv
håller sig vid liv,
för sig själv –
Varje sorg är unik, var och en är helt ensam och isolerad i sin sorg – eftersom ingen människa har samma relation till någon annan människa eller varelse. Och sorg och saknad har faser och går i cirklar – vi kan vara arga, frustrerade, energilösa, handlingsförlamade, ursinniga … David Grossman skildrar detta i denna bok som inte går att placera in i någon kategori. Den är djupare än våra kategorier.
Jag tänker på mannen som går iväg för att leta efter sin son medan kvinnan stannar kvar. Ändå gör väl egentligen båda samma resa, fast ändå var sin helt unika resa, både saknar, sörjer och lär sig leva med det som inte går att leva med. Jag tänker på att vandra iväg för att leta efter sitt förlorade barn. Jag känner igen det så väl, så väl. Vad gör jag annat själv? På t-banan, på pendeltågsstationerna, på gatorna där vi brukade mötas, jag letar: kanske ska jag få se en skymt av honom ändå. Fast jag vet att vi begravde honom för ett och ett halvt år sedan.
Jag funderar på hur det hade varit att läsa boken utan att själv ha förlorat något av det värdefullaste i livet. Jag tror att boken är så skickligt sammanvävd, liksom myter och undermedvetna strömmar som talar till läsaren på flera nivåer. Jag tro att också den som inte bär en stor sorg med sig i livet kommer att fångas in av dikt-drama-berättelsen.