Suzanne Osten

Temps Mort
Av Lars Norén
Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi och kostym Annika Tosti
Ljus Torkel Blomkvist
Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Rasmus Ölme
Medverkande Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Understudy Anders Johannisson
Musiker Anna Lund och Magdalena Eriksson
Vikarierande musiker Natasja Dluzewska
Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sju personer vaknar upp i en tillvaro som kan tolkas som döden eller dödens väntrum. De sju personerna är alla iklädda säckar med siffror på. Siffrorna verkar stämma med personens ålder, som siffran 13 på den trettonåriga flickan, 93 på den gamla damen och 49 på mannen som ska fylla 50 år. Temps Mort i denna uppsättning kan tolkas på många sätt, liksom också själv grunddramat skulle kunna sättas upp på flera andra sätt.

Just denna föreställning är en typisk Ostensk tolkning, med stark prägel av Suzanne Osten, likaså den prolog på drygt tjugo minuter, skriven av Erik Uddenberg som skildrar skådespelarna som besvärliga karaktärer som diskuterar sina känslor inför uppdraget att spela Noréns pjäs. En diskussion som samtidigt ger en återblick över Norén som dramatiker.

Jag tror att det är en föreställning behöver man se flera gånger för att kunna ta till sig. Suzanne Osten har satt sin tydliga samhällskritiska prägel på föreställningen och silat den genom sitt drama Besvärliga människor, men i botten finns ändå Noréns text som öppnar för andra tolkningar. Jag vill se den en gång till och se förbi Ostens tolkning. Känns lite tungt att erkänna då jag oftast uppskattar Ostens filmer och teateruppsättningar, men jag saknar en existentiell nerv och magi i denna uppsättning.

Jag har tyvärr inte läst Temps Mort. På scen nu är det en jämntjock gröt, där allt mal på ganska klaustrofobiskt och skrämmande. Är det vad Norén ville förmedla? Jag är tveksam till det.

Lars Norén och August Strindberg har stora likheter som dramatiker, enligt min uppfattning. Jag syftar inte på hur de skriver sina draman eller hur de levde sina liv utan jag tänker på de faser som deras dramatiska skapande har genomgått, i alla fall utifrån min erfarenhet sett utan att ha doktorerat i Strindbergs eller Noréns verk:
Fas ett är den samhällstillvända tiden då tidens problem dramatiserar och klassamhällets klyftor kommer i fokus (för övrigt skrämmande att klyftorna än idag är lika eller till och med större).
Fas två är den psykologiska skildringen där Strindberg tar upp andra problem än Norén, men båda sätter fingret på psykologisk smärta och hur svårt det kan vara med relationer.
Fas tre är den existentiella fasen där frågor om liv och död sätts på sin spets. I det facket placerar jag Strindbergs mästerverk Ett drömspel.
Det finns säkert teatervetare som inte håller med mig men det här är så jag ser på det. Och Temps Mort är en av de pjäser Lars Norén skrev under de sista åren av sitt liv och hur man än tolkar den kommer man inte förbi att den tar upp existentiella frågor.

Temps Mort i händerna på Suzanne Osten flyttar fokus från de existentiella frågorna.

Suzanne Oster är för mig en evig rebell, en regissör och filmskapare som sätter fingret på viktiga frågor och inte är rädd för att skaka om oss och hon har ett skarpt öga för orättvisor, svårigheter i livet. När hon nu tar itu med ett drama som ställer existentiella frågor om liv och död presenterar hon istället en annan möjlig tolkning: de sju personerna är alla tyngda av tragedier i livet, av djupa skuldkänslor. Kanske är platsen de möts på inte döden utan en plats där de får berätta om sig själva utan att bli dömda. När de alla berättat om sig själva har de till slut öppnat för att se in i sin djupaste smärta och accepterar sina skuldkänslor och då får de alla en dräkt av skimrande röd sammet, en symbol för kungligheter, att vara kungen i sina liv.

2001 var Suzanne Osten medregissör till filmen Besvärliga människor som handlar om regissören Suzanne Osten och hennes förmåga att sätta fingret på samtiden. Filmen bygger på teaterföreställningen Besvärliga människor 1999 på Unga Klara. Att Suzanne Osten låtit föreställningen Besvärliga människor speglas i uppsättningen av Temps Mort är uppenbart. I ensemblen ingår fyra skådespelare som medverkade i Besvärliga människor 1999 på Unga Klara, nämligen Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell.

Spiritualism är en religion som säger att livet fortsättet efter den fysiska döden. Att personligheten lever vidare i en annan form än den fysiska. En vän till mig som är spiritualist säger om föreställningen:
Den skildrar en norensk mardröm. Den berättar om Norens skräck inför döden. Att döden är torftig, klaustrofobisk och otäck. Spiritualismen har mycket att göra för att lyfta människor ur den vantron. Andra sidan är ljus, kärleksfull och magisk. De som dör känner stort välbehag och blir väl omhändertagna.

För mig är det uppenbart att detta drama kan tolkas på många sätt och har flera nivåer i vad den förmedlar. Jag är inte ens säker på att föreställningen förmedlar Noréns tankar och känslor om vad som händer efter döden. Om den ens handlar om det. I Ostens tolkning handlar det om livet och de stora tragedierna i livet. En nivå i föreställningen jag skulle vilja utforska mer är parallellerna till de grekiska dramerna, förmedlad via en karaktärerna som är en modern version av Oidipus. Tillsammans med prologens fokus på skådespelarnas inställningar finns här en spännande tanke kring vad kultur är och vad scenkonst kan göra för att vi ska tolka livet.

Temps Mort sätts upp med en prolog som är som en föreställning i sig. Dramatikern Erik Uddenberg som skrivit prologen säger:
– Prologen är tänkt som en introduktion och ingång till Lars Noréns värld. Att utgå från Besvärliga människor var Suzanne Ostens idé och när jag först hörde henne säga det skrattade jag högt.
I sin dramatik visar Lars Norén hur besvärliga vi människor är med vår oro, självupptagenhet, sårbarhet, tankar och behov som krockar, både med andra och i oss själva. Lars Noréns karaktärer ÄR besvärliga. Att använda sig av de besvärliga människorna från uppsättningen 1999 ger en humoristisk ingång till hans universum, vilket känns helt rätt eftersom det är mycket humor i hans dramatik.

Prologen sätter fokus på humor och skådespelarnas olika inställningar till Lars Norén. För min del hade jag gärna hoppat över den. Inte för att den är dålig, inte alls. Men olika inställningar till Norén hittar jag på många andra sätt. Ambitionen med prologen var god, att vända upp och ner på våra förväntningar och förståelse för vad skådespelarna gör, men det fungerade inte så bra. Det var ett spännande försök att bryta upp förväntningar inför vad som händer när skådespelare möter en rollkaraktär. Men det blev lite för förutsägbart. Inget överraskade mig.

I både prologen och föreställningen i sin helhet saknar jag magin. Det fanns inga toppar, inga djupa dalar, inte ens när de sju personerna äntligen fått sina röda dräkter kändes det som att något uppnåtts. Allt var ganska jämntjockt. Kanske det kan stuvas om lite i föreställningen och sätta mer fokus på vissa delar? Ämnet är fascinerande och jag vill gärna fördjupa mig i Noréns tankar.