• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Suzanne Osten

Teaterkritik: Temps Mort – Osten tolkar Norén – jämntjockt, magin saknas

17 december, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sara P Borgström

Temps Mort
Av Lars Norén
Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi och kostym Annika Tosti
Ljus Torkel Blomkvist
Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Rasmus Ölme
Medverkande Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Understudy Anders Johannisson
Musiker Anna Lund och Magdalena Eriksson
Vikarierande musiker Natasja Dluzewska
Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sju personer vaknar upp i en tillvaro som kan tolkas som döden eller dödens väntrum. De sju personerna är alla iklädda säckar med siffror på. Siffrorna verkar stämma med personens ålder, som siffran 13 på den trettonåriga flickan, 93 på den gamla damen och 49 på mannen som ska fylla 50 år. Temps Mort i denna uppsättning kan tolkas på många sätt, liksom också själv grunddramat skulle kunna sättas upp på flera andra sätt.

Just denna föreställning är en typisk Ostensk tolkning, med stark prägel av Suzanne Osten, likaså den prolog på drygt tjugo minuter, skriven av Erik Uddenberg som skildrar skådespelarna som besvärliga karaktärer som diskuterar sina känslor inför uppdraget att spela Noréns pjäs. En diskussion som samtidigt ger en återblick över Norén som dramatiker.

Jag tror att det är en föreställning behöver man se flera gånger för att kunna ta till sig. Suzanne Osten har satt sin tydliga samhällskritiska prägel på föreställningen och silat den genom sitt drama Besvärliga människor, men i botten finns ändå Noréns text som öppnar för andra tolkningar. Jag vill se den en gång till och se förbi Ostens tolkning. Känns lite tungt att erkänna då jag oftast uppskattar Ostens filmer och teateruppsättningar, men jag saknar en existentiell nerv och magi i denna uppsättning.

Jag har tyvärr inte läst Temps Mort. På scen nu är det en jämntjock gröt, där allt mal på ganska klaustrofobiskt och skrämmande. Är det vad Norén ville förmedla? Jag är tveksam till det.

Lars Norén och August Strindberg har stora likheter som dramatiker, enligt min uppfattning. Jag syftar inte på hur de skriver sina draman eller hur de levde sina liv utan jag tänker på de faser som deras dramatiska skapande har genomgått, i alla fall utifrån min erfarenhet sett utan att ha doktorerat i Strindbergs eller Noréns verk:
Fas ett är den samhällstillvända tiden då tidens problem dramatiserar och klassamhällets klyftor kommer i fokus (för övrigt skrämmande att klyftorna än idag är lika eller till och med större).
Fas två är den psykologiska skildringen där Strindberg tar upp andra problem än Norén, men båda sätter fingret på psykologisk smärta och hur svårt det kan vara med relationer.
Fas tre är den existentiella fasen där frågor om liv och död sätts på sin spets. I det facket placerar jag Strindbergs mästerverk Ett drömspel.
Det finns säkert teatervetare som inte håller med mig men det här är så jag ser på det. Och Temps Mort är en av de pjäser Lars Norén skrev under de sista åren av sitt liv och hur man än tolkar den kommer man inte förbi att den tar upp existentiella frågor.

Temps Mort i händerna på Suzanne Osten flyttar fokus från de existentiella frågorna.

Suzanne Oster är för mig en evig rebell, en regissör och filmskapare som sätter fingret på viktiga frågor och inte är rädd för att skaka om oss och hon har ett skarpt öga för orättvisor, svårigheter i livet. När hon nu tar itu med ett drama som ställer existentiella frågor om liv och död presenterar hon istället en annan möjlig tolkning: de sju personerna är alla tyngda av tragedier i livet, av djupa skuldkänslor. Kanske är platsen de möts på inte döden utan en plats där de får berätta om sig själva utan att bli dömda. När de alla berättat om sig själva har de till slut öppnat för att se in i sin djupaste smärta och accepterar sina skuldkänslor och då får de alla en dräkt av skimrande röd sammet, en symbol för kungligheter, att vara kungen i sina liv.

2001 var Suzanne Osten medregissör till filmen Besvärliga människor som handlar om regissören Suzanne Osten och hennes förmåga att sätta fingret på samtiden. Filmen bygger på teaterföreställningen Besvärliga människor 1999 på Unga Klara. Att Suzanne Osten låtit föreställningen Besvärliga människor speglas i uppsättningen av Temps Mort är uppenbart. I ensemblen ingår fyra skådespelare som medverkade i Besvärliga människor 1999 på Unga Klara, nämligen Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell.

Spiritualism är en religion som säger att livet fortsättet efter den fysiska döden. Att personligheten lever vidare i en annan form än den fysiska. En vän till mig som är spiritualist säger om föreställningen:
Den skildrar en norensk mardröm. Den berättar om Norens skräck inför döden. Att döden är torftig, klaustrofobisk och otäck. Spiritualismen har mycket att göra för att lyfta människor ur den vantron. Andra sidan är ljus, kärleksfull och magisk. De som dör känner stort välbehag och blir väl omhändertagna.

För mig är det uppenbart att detta drama kan tolkas på många sätt och har flera nivåer i vad den förmedlar. Jag är inte ens säker på att föreställningen förmedlar Noréns tankar och känslor om vad som händer efter döden. Om den ens handlar om det. I Ostens tolkning handlar det om livet och de stora tragedierna i livet. En nivå i föreställningen jag skulle vilja utforska mer är parallellerna till de grekiska dramerna, förmedlad via en karaktärerna som är en modern version av Oidipus. Tillsammans med prologens fokus på skådespelarnas inställningar finns här en spännande tanke kring vad kultur är och vad scenkonst kan göra för att vi ska tolka livet.

Temps Mort sätts upp med en prolog som är som en föreställning i sig. Dramatikern Erik Uddenberg som skrivit prologen säger:
– Prologen är tänkt som en introduktion och ingång till Lars Noréns värld. Att utgå från Besvärliga människor var Suzanne Ostens idé och när jag först hörde henne säga det skrattade jag högt.
I sin dramatik visar Lars Norén hur besvärliga vi människor är med vår oro, självupptagenhet, sårbarhet, tankar och behov som krockar, både med andra och i oss själva. Lars Noréns karaktärer ÄR besvärliga. Att använda sig av de besvärliga människorna från uppsättningen 1999 ger en humoristisk ingång till hans universum, vilket känns helt rätt eftersom det är mycket humor i hans dramatik.

Prologen sätter fokus på humor och skådespelarnas olika inställningar till Lars Norén. För min del hade jag gärna hoppat över den. Inte för att den är dålig, inte alls. Men olika inställningar till Norén hittar jag på många andra sätt. Ambitionen med prologen var god, att vända upp och ner på våra förväntningar och förståelse för vad skådespelarna gör, men det fungerade inte så bra. Det var ett spännande försök att bryta upp förväntningar inför vad som händer när skådespelare möter en rollkaraktär. Men det blev lite för förutsägbart. Inget överraskade mig.

I både prologen och föreställningen i sin helhet saknar jag magin. Det fanns inga toppar, inga djupa dalar, inte ens när de sju personerna äntligen fått sina röda dräkter kändes det som att något uppnåtts. Allt var ganska jämntjockt. Kanske det kan stuvas om lite i föreställningen och sätta mer fokus på vissa delar? Ämnet är fascinerande och jag vill gärna fördjupa mig i Noréns tankar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Suzanne Osten, Teaterkritik, Teaterrecension

Suzanne Osten sätter upp Temps mort, en av Lars Noréns sista pjäser

29 november, 2022 by Redaktionen

Suzanne Osten sätter upp en av Lars Noréns sista pjäser, där dramatikerns alltid lika knivskarpa blick låter människorna dissekera varandra och hungra efter gemenskap. Med Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler, Cilla Thorell, Simon Norrthon, Per Sandberg, Thora Möller Jensen och Rasmus Ölme. Med en prolog av Erik Uddenberg baserad på Unga Klaras uppsättning Besvärliga människor. Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande:
Temps mort är en av de pjäser Lars Norén lämnade efter sig som nu får sitt uruppförande. Sex personer vandrar in i ett rum fullt av ljus, stillsamt, undrande. Sedan kommer en sjunde, en ung flicka. De betraktar varandra, berättar, tystnar och fläker ut sig. Till sist kommer elden. Helvetets gap eller begärets lustar? Allting är högst oklart, och ytterst sannolikt.

– Temps mort är som en livskabaret. Pjäsen talar om livet även människorna har kommit till en sista anhalt så lever de och hoppas. Den innehåller teman jag känner igen från Lars Noréns 1980-tals pjäser. Jag lärde känna honom när jag satte upp En fruktansvärd lycka (1981) och Underjordens leende (1982) och det var innan han blev ikonen Norén. Jag tror att jag lärde honom dansa med skådespelare, hitta leken och rytmen. Och jag tror han skulle gillat mitt sätt att närma mig Temps mort med lek, säger regissören Suzanne Osten.

– I Temps mort heter rollerna A,B,C, D och så vidare, jag ville ge dem en bakgrund och ur texten kom de besvärliga människorna till mig. Men det där är ju ”hon” och det där är ”han” så där dök idén upp att använda karaktärerna från Besvärliga människor (1999). Det finns inte så mycket plats för besvärliga människor i vårt samhälle, men på teatern behöver och älskar vi de icke-lyckade, oälskade människorna som har åsikter och gör motstånd! Vad skulle vi vara utan dem, säger Suzanne Osten.

Suzanne Osten är en pionjär inom svensk teater som gjort ett stort antal teateruppsättningar och flera filmer bl.a. Besvärliga människor (2001). Hon var konstnärlig ledare för Unga Klara fram till 2014 och professor i regi vid Dramatiska Institutet 1995-2009. 2021 belönades hon med en Hedersguldbagge för sina insatser inom svensk film.

I ensemblen ingår fyra skådespelare som medverkade i Besvärliga människor 1999 på Unga Klara, nämligen Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell.

– Prologen är tänkt som en introduktion och ingång till Lars Noréns värld. Att utgå från Besvärliga människor var Suzanne Ostens idé och när jag först hörde henne säga det skrattade jag högt, säger dramatikern Erik Uddenberg.
I sin dramatik visar Lars Norén hur besvärliga vi människor är med vår oro, självupptagenhet, sårbarhet, tankar och behov som krockar, både med andra och i oss själva. Lars Noréns karaktärer ÄR besvärliga. Att använda sig av de besvärliga människorna från uppsättningen 1999 ger en humoristisk ingång till hans universum, vilket känns helt rätt eftersom det är mycket humor i hans dramatik.

– De besvärliga människorna i prologen har oförlösta drömmar och hangups som gör att de hamnat på kant med livet. De känner sig oförstådda, osedda och har trots det enormt stora förhoppningar, och det får de väl lov att ha, säger Erik Uddenberg.

Erik Uddenberg arbetade som dramatiker med Suzanne Osten första gången på Unga Klara i Flickan, mamman och soporna (1998), baserad på hennes bok. Sedan dess har de fortsatt att samarbeta i många uppsättningar där Erik varit antingen dramaturg eller dramatiker. Han har nyligen gett ut en bok om Unga Klaras arbetssätt.

Temps mort
Av Lars Norén
Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi och kostym Annika Tosti
Ljus Torkel Blomkvist
Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Rasmus Ölme

Medverkande: Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Understudy Anders Johannisson

Musiker Anna Lund och Magdalena Eriksson
Vikarierande musiker Natasja Dluzewska

Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Suzanne Osten, teaterpremiär, Temps mort

Teaterkritik: Furstinnan av Amalfi – tragedi eller komedi eller överdådigt studentspex?

1 mars, 2020 by Hans Lindberg

Furstinnan av Amalfi
Av: John Webster
Regi: Suzanne Osten
Översättning och bearbetning: Per Lysander
Peruk och mask: Mimmi Lindell, Peter Westerberg
Scenografi och kostym: Anna Heymowska
Ljus: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rasmus Ölme
Musik: Niki & The Dove, Per Tjernberg
Sverigepremiär 29 februari 2020, Stora scenen på Dramaten

Furstinnan av Amalfi av John Webster är en fyrahundraårig brittisk klassiker. Tack vare en lysande översättning av Per Lysander har språket smidigt anpassats till vår tid.

Dramat baseras på verkliga händelser i Italien i början av 1500-talet och är en historia om kvinnohat och frihetsbegär. Det handlar om en ung furstinna och nybliven änka som vill råda över sitt eget liv och gifta sig med sin älskare. Hennes bröder vill till varje pris hindra henne och skyr inga medel. Med denna föreställning gör Suzanne Osten debut som regissör på Stora scenen (hon har tidigare regisserat föreställningar på Dramaten på mindre scener).

Föreställningen är lång, drygt tre och en halv timme, och det är inte helt någon fördel. Föreställningen pendlar mellan tragedi och komedi och det gjorde av och till att publiken verkade ha lite svårt att hänga med. Den frapperande scenografin tog också emellanåt överhand och handlingen kom i andra hand. Speciellt före och efter paus hade föreställningen sina svackor.

Plus får föreställningen för de många infallen som är så typiska för Suzanne Osten. De tio skådespelarna är alla med på noterna och huvudrollsinnehavaren Maia Hansson Bergqvist drar med framgång det tyngsta lasset. Siri Hamari som furstinnans kammarjungfru gör en berömvärd insats. Och musikerna inte att förglömma, de binder ihop scenerna.

Suzanne Osten berättar i ett pressmeddelande om varför hon ville sätta upp just Furstinnan av Amalfi:
Jag blev faktiskt väldigt upphetsad när jag läste Furstinnan av Amalfi. Först hade jag en annan bild av pjäsen, som så ofta med klassiker. Men när jag läste den tänkte jag: Det var då en kaxig kvinna! Den är så modern att när furstinnan pratar hade det kunnat vara jag eller Maia. Sen om man vet att det är den första helfigurskvinnan i elisabetansk dramatik, då blir man extra imponerad. 1613 kom hon ut i full figur och deklarerade sina egna rättigheter: att få vara lycklig, älska med den hon vill. Hon är sexuell, ett subjekt, en maktspelare med demokratiska idéer.

Pjäsen beställdes av Shakespeare och hade urpremiär 1613 i London och är fortfarande en av de mest spelade pjäserna på brittiska teatrar.

Suzanne Osten och Per Lysander träffades på Lunds universitets studentteater för 55 år sedan. Under många år arbetade de tillsammans på Unga Klara där de bland annat skrev Medeas barn, en klassiker inom barndramatiken. Deras samarbete är spännande och det ser jag gärna mer av, men kanske något mindre överdådiga slutresultat. Nu är föreställningen något för lång, då den har svackor och emellanåt känns den mer som ett överdådigt studentspex. På gott och ont.

Medverkande:
David Arnesen
Maia Hansson Bergqvist
Siri Hamari
Hamadi Khemiri
Elin Klinga
Rasmus Luthander
Simon Norrthon
Razmus Nyström
Kristina Törnqvist
Pierre Wilkner

Barnstatister: Elmer Karlgren Grerup, Frans-Alexander Riddarstjärna, Mark Albert Savickij
Slagverk: Anna Lund, Åke Eriksson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Suzanne Osten, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Suzanne Osten vänder ut och in på sorg i David Grossmans Falla ur tiden

11 augusti, 2016 by Redaktionen

Foto Jacob Hirdwall
Foto Jacob Hirdwall

Falla ur tiden, som bygger på den israeliska författaren David Grossmans roman om föräldrar som förlorat sina barn, är en sorgeritual för åtta röster med regi av Suzanne Osten. Premiär på Elverket den 27 augusti, under Bergmanfestivalen.

Ett pressmeddelande berättar:
Åtta personer har träffats. Alla har varit med om det värsta tänkbara – att förlora ett barn. En man ger sig ut för att leta reda på sin döde son. Vad som därefter sker är en abstrakt, musikalisk och föränderlig resa in i sorgens skoningslösa landskap. ”Hans död är inte död”, säger kentauren som vuxit ihop med sitt skrivbord.

Falla ur tiden är regissören Suzanne Ostens och Erik Uddenbergs tolkning av den israeliske författaren David Grossmans hyllade roman Fallen ur tiden. Uppsättningen är en del av Bergmanfestivalen 2016, och detta är första gången Suzanne Osten regisserar på Dramaten. Medverkar gör skådespelarna Simon Norrthon, Thérèse Brunnander, David Arnesen, Frida Österberg, Johan Holmberg, Maria Johansson Josephsson, Maria Sundbom och Hulda Lind Jóhannisdóttir.

När vi möter medmänniskor med erfarenheter av det som David Grossman beskriver i Fallen ur tiden, erfarenheten av att ha förlorat ett barn, är vi mycket rädda för att göra fel, säga fel saker. Även på scen. Men vi måste våga göra fel för vad har teatern för annan funktion än att visa oss för er, ni som är vår publik. Kanske ni kräks, tappar andan, gäspar blir arga och går… Jag har en idé om att man kan ”lägga in sig vid teatern” en stund, vara med om en ritual kring ett svårt ämne. Få möta något annat (Suzanne Osten, ur Falla ur tiden-bloggen:: www.dramaten.se/Repertoar/Falla-ur-tiden/Bloggen/)

David Grossmans bok Fallen ur tiden gavs ut 2014 och tar sin utgångspunkt i författarens sorg efter att ha förlorat sin 21-årige son i krig. Texten har bearbetats av Erik Uddenberg, och Suzanne Osten har haft en aktiv dialog med Grossman under processens gång. Den pjäsliknande romanen har tidigare satts upp på tyska och israeliska teaterscener, men detta blir första gången i Sverige.

Musiken är skapad av Anders Niska, och röstcoachen Linda Wise har anlitats för att de åtta skådespelarna ska hitta sina distinkta stämmor i denna själarnas mörka körsång.

Regissören och författaren Suzanne Osten var under många år knuten till Stockholms stadsteater och grundade där 1975 Unga Klara som hon fram till 2014 var konstnärlig ledare för. Döden, sörjandet och de tabun som är förknippade med dem har fascinerat Osten i många år, och hon har utforskat dessa teman bland annat i pjäserna Alla utom jag och Gränsen.

Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Bearbetning Erik Uddenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljusdesign Torben Lendorph
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Röstpedagog Linda Wise
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Premiär den 27 augusti, Elverket

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: David Grossman, Dramaten, Falla ur tiden, sorg, Suzanne Osten

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen
Utländska casino med Zimpler
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/


Vill du veta allt om casino utan svensk licens gå in på Casinofia
Sugen på att testa nya casinon utan svensk licens? Gamers.nu/casino-utan-svensk-licens/ har all info du behöver innan du sätter igång.


Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.

Nytt

Filmrecension: Dogborn

Dogborn Betyg 4 Svensk biopremiär 10 … Läs mer om Filmrecension: Dogborn

Filmrecension: Aftersun

Aftersun Betyg 4 Svensk biopremiär 17 … Läs mer om Filmrecension: Aftersun

Filmrecension: Godland – imponerande och berikande för själen

Godland Betyg 4 Svensk biopremiär 10 … Läs mer om Filmrecension: Godland – imponerande och berikande för själen

Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Den blå kaftanen Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Den blå kaftanen – bedårande, mästerlig, unik

Filmrecension: EO

EO Betyg 5 Svensk biopremiär 24 mars … Läs mer om Filmrecension: EO

Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Deportees följer upp hiten ”Lost You For … Läs mer om Lyssna: Deportees – Run For That Feeling

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Kebaben på skäret Manus: Alma … Läs mer om Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

The Other Fellow Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Just Animals Betyg 4 Svensk biopremiär 3 … Läs mer om Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Var tog självkänslan vägen? Maia … Läs mer om Maia Hirasawa:  “Egentligen är jag ingenting”

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 
Kurs i Lenormand med internationellt intyg

Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in