Se människan

David Grossman har skrivit en stark bok om sorg och förlust – ”Fallen ur tiden”- som skildrar några människor som möts och alla har förlorat ett barn. Boken är speciell, den är en hybrid av flera litteraturformer: den är både ett drama, en dikt, manus till en radiopjäs och en magisk berättelse. David Grossman samtalade på Se människan-scenen på Bokmässan i Göteborg den 28 september med kulturjournalisten Erika Hedenström.

De började samtalet med att David Grossman läste ett stycke ur boken på israeliska och Erika Hedenström läste samma stycke ur den svenska översättningen. Det var ett känslofyllt avsnitt som handlar om en man som i en gryning då han ännu en gång undkommit natten sträcker sin hand mot ett bröd och mitt i detta vardagliga som att äta frukost känner hur han är bara en skuggas skugga av den man han en gång var och han minns den stund då han visste att från och med nu kommer allt bara att vara ett genljud av det som varit.

Det är en beskrivning av en av de karaktärer i romanen som förlorat ett barn. David Grossman skrev boken då han själv förlorade sin son Uri som dog i Israels krig mot Hizbollah. Att boken skapats från djupa och svåra känslor är uppenbart. Själv blev jag starkt berörd när jag hörde detta stycke och hade nära till tårar. Boken betyder mycket för författaren själv också.

– Det är få passager jag klarar att läsa inför publiken, berättade David Grossman.

Han har tidigare uttryckt att han bara skriver böcker som är absolut nödvändiga. Att skriva detta verk var i allra högsta grad nödvändigt.

– Det var åtta år sen då min son dog. Jag kände att det omöjligt att gå vidare med mitt liv som det varit och därför började jag skriva den här boken, som är som ett rekviem, med olika röster från föräldrar som mist barn, sade han.

Fallen ur tiden är en berättelse om människor som liksom David Grossman själv varit med om det allra svåraste. De har förlorat ett barn och har olika sätt att hantera sin smärta. ”Mannen som går” beger sig hemifrån för att leta efter sin döde son ”där borta” och får sällskap av bland andra Hertigen, Barnmorskan, Kvinnan i fisknätet och Kentauren. Den beskrivs av bokförlaget som: … en märkvärdig blandning av drama, prosa och poesi – inte bara fylld av sorg, utan också av vrede och en drastisk humor.

Hertigen i boken är stadens härskare, inte ens han som är så mäktig är skyddad från tragedin att förlora ett barn. Det kan drabba vem som helst. Gud är inte rättvis där på något sätt, som David Grossman påpekade.

Karaktärerna promenerar för att de letar efter ett ord eller något sätt att beskriva sorgen och de har olika sätt att försöka säga samma sak. Ingen av dessa sörjande föräldrar är i äkta kontakt med sin förlust, de kan inte få tröst innan de är i kontakt med dessa känslor med förlusten, menade David Grossman.

För de som drabbats av samma tragedi i livet, förlusten av en barn, finns det för alltid en sekund som delar upp livet i livet före och livet efter.

– I början är du paralyserad, du kan inte röra dig nånstans, sade David Grossman. Men författaren i mig tillät mig så småningom att börja röra mig igen.

David Grossman talade om hur viktigt det är att försöka hitta de ärliga uttrycken.
– Att beskriva din tragedi med dina egna ord är den frihet var och en har. Att beskriva med äkta ord och inte i klichéer. I dessa svåra smärta behöver vi inte klichéer, vi behöver äkta ord. Jag har försökt hitta de ord jag kan känna mig äkta med.

Han berättade att han försökt hitta platsen där liv och död existerar samtidigt och hans svar är: Den platsen är kulturen. Det är med kultur i alla olika former som vi kan försöka förstå dödens slutgiltighet och livets fullhet.

– Det finns kanske många sätt att hantera det, men jag hittade bara kulturen, sade han.

Här är kulturbloggens recension av Faller ur tiden.
Och här är en recension i Svenska Dagbladet.