Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten
”Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk ”Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.
Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.
I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.
Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.
Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.
Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.
Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.
Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln ”Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.
Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir
