Madame Bovary
Av Gustave Flaubert
Dramatisering och regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Janja Valjarević
Ljus Jörg Schuchardt
Koreografi Evelin Facchini
Peruk och mask Moa Hedberg, Frida Ottosson
Medverkande Electra Hallman, David Fukamachi Regnfors, Razmus Nyström, Rebecka Hemse, Hamadi Khemiri, Jennifer Amaka Pettersson, Melinda Kinnaman och Joel Valois
Premiär på Dramaten 16 oktober 2025
Madame Bovary på Dramaten är en fascinerande och djupt originell tolkning av ett av världslitteraturens mest kända kvinnoöden. En suverän Electra Hallman fångar perfekt denna egoistiska livsnjutares svekfulla sinne.
Föreställningen på Stora scenen är likt ett konstverk du vill stanna upp och beundra. Varje moment i handlingen är stilfullt koreograferad och kontrastverkan mellan mörker och kallt avslöjande ljus skapar extra nerv.
Länge är scenrummet en black box med skådespelarna i mitt utlämnande åt känslostormar. Men så uppenbaras plötsligt gigantiska förgyllda speglar i en balsal fylld av svartklädda dansare i snirkliga formationer. Speglarna används också senare på spännande vis. I en snillrik sekvens får Emma Bovary dessutom, som på en teater från publikplats, bevittna sitt eget handlingsmönster.
Under hela föreställningen löper en dov olycksbådande grundton som förebådar hur detta drama kommer att utvecklas till en förfärlig tragedi. Vid ett par tillfällen sjunger pastorn – väl och trovärdigt spelad av Joel Valois- med mässande stämma om livets mysterier, gud som ser allt människor gör mot varandra och att skyddande änglar finns.
Dramatens konstnärliga ledning ska ha beröm för att de bjuder in framstående gästregissörer från andra länder som berikar repertoaren. Den bosnisk/kroatiske regissören Oliver Frljić som tidigare gjort succé här med Brott och straff, har en egenartad berättarstil och han får skådespelare att uträtta storverk.
Föreställningen lever verkligen och det känns som ensemblen balanserar på en vass knivsegg. Trots att ingen på grund av en oväntad öppningsscen kan vara okunnig om hur dramat slutar hålls spänningen uppe hela tiden. Den dramatiserade prosan känns lätt och ledig och ibland läggs på stråk av drastisk humor.
Att regissören valt att tillfoga en ramhistoria om Gustave Flauberts roman ger extra krydda. Historien som gavs ut 1857 blev anklagad för att vara osedlig och författaren drogs inför rätta – men frikändes – och boken blev en bästsäljare. Flauberts syn på Emma Bovarys väsen beskrivs också och kan kanske sammanfattas som en protest mot bilden av den underordnade lydiga kvinnan.
Bonddottern Emma gifter sig med läkaren Charles Bovary och hoppas att det ska ge henne ett nytt spännande liv. Men hon tröttnar snabbt på den småborgerliga andefattiga tillvaro hon hamnat i.” Livet ska inte uthärdas, det ska fyllas av upplevelser” utbrister hon i direkt publiktilltal.
Sedan kastar Emma sig in kärleksaffärer bland annat med den unge Leon – fint spelad av Razmus Nyström. Deras samlag i en elegant droska som dras runt på scenen är en dråplig scen. Hon blir inte alls skuldmedveten utan klart irriterad när de upptäcks av dottern Berthe och tvingas bli anständiga.
Emma känns ofta som ett bortskämt barn. Hon svävar i en romantisk drömvärld där hon är fixstjärnan allt snurrar kring och säger till pastorn att hon borde bli helgonförklarad. Även pastorn tjusas av hennes utstrålning och det antyds att han vill vara betydligt mer än ett andligt stöd.
Emma ägnar sig också ohämmat åt lyxkonsumtion. Allt vill hon ha – vackra klänningar, sjalar, parfymer, smycken och varför inte en smidig ridpiska. Hon tar köpen på kredit och är snart avgrundsdjupt skuldsatt. Till slut erbjuder hon sig att sälja sin kropp för ” det är ju en ägodel en kvinna alltid har kvar”.
En viktig man i Emma Bovary hov är apotekaren – utmärkt gestaltad av Hamadi Khemiri. Apotekaren är en stilig och hal figur som till synes med viss motvillighet förser henne med droger. Opiumdroppar ber Emma alltmer desperat om och till slut det potenta giftet arsenik – som hon säger sig behöva för att utrota råttor.
Charles Bovary är en vek känslig man som trivs med sitt yrke och vill ha ett stillsamt lantligt liv. Han älskar sin hustru, ger efter för hennes nycker, blundar för hennes otrohet och försöker inte sätta stopp för hennes konsumtion utan sätter sig istället själv i skuld. Dessutom vill han att hon ska pröva allt som kan främja hennes hälsa -även gå på teater – fast han tycker det är fånigt att låtsas vara någon annan än sig själv.
Charles brukar klassas som en ganska trist figur utan egentlig egen vilja. Men denna gång gnistrar karaktären och blir en intressant motpol till Emma i David Fukamachi Regnfors skickliga gestaltning.
I denna tolkning av Madame Bovary får dottern Berthe också en viktig roll. Charles är den som främst tar hand om barnet som Emma ytterst motvilligt föder fram och sedan kallsinnigt vänder sig bort från. Hon säger vresigt att hon ville ha en son – för kvinnor tvingas leva så stympade liv. Att Charles av sorg över sin hustrus död i slutet själv väljer att överge sitt barn är något av en gåta.
Av ensemblen krävs inte bara att med skärpa utmejsla karaktärerna utan också en påtagligt fysisk gestaltning och vighet. Den svåraste och mest komplexa rollen har givetvis Electra Hallman. Emma Bovary är onekligen ett eldprov för henne som karaktärsskådespelare. Regissören som arbetade med Electra Hallman i Brott och straff berättar på Dramatens hemsida att han såg vilken potential hon har.
Madame Bovary är ännu en fullträff för Dramaten vars höstsäsong med nytolkningar av klassiker är mycket lyckad. Denna välspelade, sensuella och visuellt starka föreställning angår alla med sitt tidlösa tema om livsval, sexuell hunger och habegär. Extra plus också för att regissören inte pekar ut en moralisk kompassriktning. Tilläggas kan att applåderna dånade i salongen på premiärkvällen.
