Eriks och Elisabeths semester
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik och sångtexter Erik Kjellberg
Scenografi John Engberg
Ljusdesign Anders Rosenquist
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson och Karin Höeg
Medverkande/skådespelare Marianne Mörck, Mika Oskarson-Kindstrand, Björn Wahlberg. Odile Nunes, Thomas Roos, Lena Strömdahl och Erik Mattsson
Musiker Erik Kjellberg, Lage Malmsten, Lars Rudolfsson och Stefan Bergström
I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
Premiär 8 november 2025 på Orionteaterns stora scen
Bered er på en crazy teaterkväll och gunga med i ett härligt countryblues sväng. Då är ni i rätt sinnesstämning för att checka in på Grangården. Det slitna pensionat i världens periferi som öppnat på Orionteatern. Lars Rudolfssons Eriks och Elisabeths semester – som han själv regisserat – är en tragikomisk show om livets svindlande vägar. Skickligt förvandlar han detta stoff till guld och ensemblen gör en strålande insats.
Under ett lager av absurd humor kan föreställningen i grunden sägas vara ett existentiellt drama. Det handlar om behovet att gå vidare i livet trots svåra förluster och kriser, inte ta något för givet, våga ta risker och sätta upp sina egna gränser.
Navet i berättelsen är pensionatsvärdinnan/ tillika receptionisten, rumsbetjäningen, gårdskarlen och preppern. Denna karaktär gestaltas ljuvligt, med skärpa och barskhet av Marianne Mörck som har ett otal klädbyten i snabb takt att hantera. Det märks att hon njuter av att få återuppta samarbetet hon hade med Lars Rudolfsson på Malmö musikteater och agera i denna säregna historia.
Det finns påtagligt mörka inslag i Eriks och Elisabeths semester som ett förlorat barn, en död mor, en tillvaro som kringskurits av en dominerande man och behovet av prepping för att klara en hotfull omvärld. Samtidigt finns det mycket lekfullhet och fantasi. Hela tiden sker överraskande saker som håller uppmärksamheten på topp. Knivkastning, en ängel som skrider genom rummet och återuppväcker en man, prickskjutning mot mål i flaggstången, en lerig kristusgestalt iförd törnekrona som oväntat dyker upp från skogen etc.
I Orionteaterns mäktiga scenrum har dessutom ett helt pensionat omgärdat av resliga tallar byggts upp. Scenografin av John Engberg är underbar och en skön kontrast mot den trista trenden med avskalade scenografilösningar. Med på scenen är ett liveband, där pjäsförfattaren/regissören ingår, som verkligen bidrar till att höja stämningen. Det sjungs vemodsfylld country båda av dess sångare och av skådespelare.
Allt börjar med att det gifta paret Erik och Elisabeth – fint samspelta av Björn Wahlberg och Odile Nunes- kommer till Grangården för en välbehövlig vila. På vägen har de kört fel och fläktremmen på bilen har dessutom gått av. Det framgår också att hustrun är drabbad av ett psykiskt trauma som fått hennes tillvaro att kantra. Närmast utmattade är det enda de vill att få ta sitt rum i anspråk och sedan äta en god middag med ett glas vin i stillhet ute i trädgården.
Men pensionatsvärdinnan är inte alls den moderliga välkomnande famn de väntat sig. Hon ställer allt på ända med sina provocerande frågor. Dialogen mellan henne och Erik är verkligen fyndig och så snyggt framförd. Och kvällen ja, den blir givetvis raka motsatsen till trivsam. Middagens biffar serveras bara på ett vis – så hårdstekta att de studsar på tallriken och vin går inte att beställa trots att ett annat gästpar fått in ett sådant.
Pensionatsvärdinnan förklarar också att det är show denna kväll. Men när Erik och Elisabeth vägrar betala extra för den ställs den abrupt in efter att hon iklädd glittrig cowboydress framfört ett bejublat sångnummer.
På Grangården bor förutom Erik och Elisabeth också ett diplomatpar med sin vuxne son -utmärkt spelad av Erik Mattsson- och en ung flicka – både uppstudsigt och sorgset gestaltad av Mika Oskarson Kindstrand. Dessa ”eviga” gäster visar sig ha kopplingar till varandra och deltar alla i den show som blir av kvällen därpå när Erik öser ned en knippe sedlar i pensionatsvärdinnans hatt.
Diplomatparet, intresseväckande gestaltat av Lena Strömdahl och Thomas Roos, drömmer sig tillbaka till en tillvaro i Paris. De visar sig också överraskande vara hejare på knivkastning. Ett trick som känns läskigt trovärdigt och får publiken att dra efter andan. Sonen är också med i showen i klumpig förklädnad och kastas i en samlad attack av gästerna i en vedkällare som barrikaderas med en tung sten. Där hamnar även Erik senare när han misstas för en inbrottstjuv…
Att beskriva alla turer i Eriks och Elisabeths semester känns närmast övermäktigt. Bästa tips är istället besök pensionat Grangården på Orionteatern och ge er hän i detta underhållande mysteriespel. Upphovsmakaren Lars Rudolfsson kan beskrivas som en teatermagiker. Han står för en egenartad berättarstil, en stor fantasirikedom och lekfullhet och musiken är alltid en viktig del av hans föreställningar. Kanske är han också som allra bäst när han jobbar på Orionteatern. Den fria teatergrupp som han en gång var med och startade och nu återigen är konstnärlig ledare för.
