Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

premiär

Premiär för nyskriven Norénpjäs i Radioteatern

by

Lars Norén debuterar som regissör för radioteatern med en nyskriven pjäs med titeln ”Skuggor”. Krister Henriksson gör en av rollerna. Tid för premiären i radio n är 4 november strax efter 19.00 i P1.

Här ett pressmeddelande som berättar mer:

Med Skuggor, en nyskriven pjäs om existensens kärna, gör Lars Norén regidebut i radioteatermediet. Den 4 november kl.19.03 ges premiären av föreställningen, med Krister Henriksson i en av rollerna.
– Det var ett fantastiskt spännande arbete och någonting som jag inte gjort förut. Det var så skönt att komma nära rösterna och karaktärerna, alltså skådespelarnas själar, säger Lars Norén om debuten.

Två män i cancerns slutstadium delar sjukhussal. Den yngre ska bli pappa, till ett barn han aldrig kommer att se. Den äldre ser skuggan av en saknad son, och väntar på en dotter som dröjer.

– Om du är omgiven av fyra väggar och dörrarna är stängda; det enda du kan göra är att hoppa rakt upp och det är ungefär så jag ser på hur dehär personerna gör, de hoppar rakt upp eller rakt ut i sig själva, säger regissören.

Fyra starka porträtt av dem som ska dö och dem som ska leva vidare i en oupphörligt angelägen föreställning där trådar av minnen, frågor och tvivel bildar den väv som är livet.

Lars Norén hoppas att det blir mer radioteater för hans del.
– Det var så roligt och det var så lärorikt, säger han.

Premiär!
Fredag 4 november 19.03 i P1

Skuggor av Lars Norén
Med: Jimmy Lindström, Krister Henriksson, Annika Hallin, Sara Wikström, Jelena Mila, Laura Jonstoij Berg, Simon Falk Ehrén
Ljud: Lena Samuelsson
Producent: Magnus Berg
Regi: Lars Norén

Föreställningen finns för lyssning på Radioteaterns hemsida i trettio dagar efter sändning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recension Contagion

by

Titel: Contagion
Betyg: 4
Premiär: 21 oktober

H1N1, H5N1, H5N8 och H7N7 eller svininfluensan och fågelinfluensan i folkmun, är
epidemier som de senaste åren satt skräck i stora delar av världen. Tidigare har denna rädsla oftast tagit sitt uttryck i zombierullar och postapokalyptiska filmer. Contagion är filmen som vågar visa hela förloppet och konsekvenserna av en fullskalig epidemi skulle kunna se ut. Men hur kul låter det egentligen med termer som N1H1, labbmiljöer och byråkrati. Men man kan bli förvånad.

Vi möter Beth när hon är på väg hem från en affärsresa i Hongkong. Hon hostar och klagar på huvudvärk. Strax hemkommen dör Beth och någon timme senare hennes son. Kvar står Beths man Mitch som verkar vara immun. Men vad är det som har hänt? Ungefär Samtidigt faller en man ihop på en buss i Tokyo och en annan man på gatan i Hongkong. I denna stund anar man inte vad som komma skall. Förutom möjligtvis bloggaren och bråkmakaren Alan som kommer att vara ständigt närvarande under epidemins frammarsch, fullt sysselsatt
med att sprida konspirationsteorier från bloggosfären. Sjukdomen sprider sig och så gör även rädslan och frågetecknen. Vi får under filmensgång följa inte bara Mitch kamp utan även myndigheterna, WHO och hela organisationen bakom försöken att stoppa sjukdomens spridning.

Regissören Steven Soderbergh ligger även bakom Ocean´s filmerna och är, enligt IMDB, i startgroparna för att göra en nyinspelning av mannen från U.N.C.L.E. Med sig i Contagion har han som vanligt ett otroligt skådespelarspann som inte gör oss besvikna. Matt Damon,
Gwyneth Paltrow, Jude Law, John Hawkes, Laurence Fishburne och Kate Winslet är några av
dem.

Att hävda att Contagion är ett nytt sätt att göra film på vore att förolämpa franska nya vågen, dogmafilm och neorealism. Men sanningen är att trots hollywoodvärderingar finns något uppfriskande med hur Contagion är uppbyggd. Idén att vi får följa varje aspekt. Huvudpersonen är inte Mitch eller läkaren Ellis Cheever utan själva epidemin, händelsen. Och det blir aldrig tråkigt. Contagion är en modern film, en film av sin tid.

Jag förväntade mig just någonting tråkigt. För mig var det svårt att förstå hur det skulle kunna finnas något underhållningsvärde i en film om en som denna, det måsta funnits en anledning att man alltid förklätt epidemier smink och zombiedräkter. Jag har blivit
motbevisad.

Till sist måsta jag utfärda en varning: Personer med bacillskräck bör inte se Contagion! Och om detta skulle hända vill jag att ni kommer ihåg att det bara är film.

Text: Judith Höglin Forsberg

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Premiär för Mefisto på Uppsala stadsteater

by

Titel på föreställning: Mefisto
Var den spelas: Uppsala Stadsteater
Premiärdatum: 15 oktober

Mefisto bygger på Klaus Manns roman som kom ut 1936. Under 40 år var den förbjuden i Tyskland. Klaus Mann är son till nobelpristagaren Thomas Mann

Hendrik Höfgen är verksam på en liten landsortsteater men drömmer om att får spela på de stora scenerna i europa. I början av pjäsen är han radikal och tycker att de borde spela mer engagerad teater på den lilla teatern Stormfågeln.

Hendrik Höfger spelas av Victor Trägårdh och Eli Ingvarsson. Ett starkt grepp för att samtidigt gestalta två sidor av huvudpersonen. Stundtals spelar de mot varandra i Hendriks försök att tygla sin kreativa, lustfyllda sida som protesterar mot  kompromisserna och sveken.

Föreställningen är våldsam med sexuella inslag och vi konfronteras med nazismens tilltagande grepp om Tyskland och människorna. Vi finns inga marscherande soldater eller poliser på scen. All kontroll och våld utövas av de medverkande själva. Nazismen finns som en styrande kraft som de medverkande själva anpassar sig till. Hendrik offrar allt under sin anpassning. Han sviker vänner, mentor, älskarinnan och sin fru. Till slut är han ensam med en roll som han inte vet hur han skall spela.

Jag blir både förskräckt och imponerad av den här föreställningen. Den är utmanande i sin våldsamhet. Andriy Zholdak gör här sin första uppsättning på svensk mark och det verkar som han är bestämd på att lämna ett bestående intryck. Skådespelarna får ligga i med mycket fysiskt krävande roller och gör det med glans. Ljud, ljus, scenografi och kostym är på samma höga nivå. Läs mer om föreställnignen här.

På samma sida hittar du länkar till Uppsala Tidnings reportageserie om hur föreställningen växte fram. Det är spännande läsning.

Mefisto på Uppsala Stadsteater är en teaterupplevelse utöver det vanliga. Rekommenderas!

 

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Premiär för Spamalot på Oscarsteatern

by


Spamalot är en internationell succé som fick Tony Award för bästa musikal 2005. Nu är den här och spelas på Oscarsteatern.

Spamalot är musikalen som bygger på Monty Pythonfilmen Monty Python and the Holy Grail. Musikalen följer ungefär samma historia som filmen men är ingen enkel anpassning av filmen till scen. Långt därifrån.

Henrik Dorsin är Kung Arthur och Henrik Hjelt, Adde Malmberg och Johan Glans ser vi också i diverse roller. John Cleese är Gud.

Vi är i medeltidens England, allt är elände med invasioner från norr, öster och väster (enligt kartan) och en god chans till pest eller kolera i mitten. I detta mörker kliver en hjälte fram, det vill säga Kung Arthur. Han söker efter riddare som vill följa honom och hans magiska svärd till Camelot. På vägen träffar de Gud som ger dem ett uppdrag. De skall hitta den heliga graalen.

Så långt känner vi igen oss från filmen men på något vis lyckas Anders Albien (regissör) göra det hela ännu mera sanslöst.

Nina Söderquist är Damen i sjön  har en röst som imponerar och hennes roll utgör det största avsteget från filmens storyline. Det blir en naturlig övergång från filmens narrativ till musikal.

Som Monty Pythonfan blir jag väldigt förtjust över det kärleksfulla våldet de har gjort på ursprungsfilmen. Själva historien har förbättrats av musiken och dansen. Jag har aldrig tyckt att Monty Pythonhumorn passar för en hel film. Det blir transportsträckor mellan de riktigt roliga poängerna. Här fylls de partierna ut av musik och dans. En extra poäng för att Look on the Bright side of Life från Life of Brian plockas in i handlingen.

Vi får Teater, musik, dans och mycket sjuk humor i den här föreställningen. och det enda jag kan anmärka på är att tempot ibland hackar lite men det är ju premiär och flytet brukar bli bättre när en föreställningen spelats ett tag.

Fantastiska kostymer  (Marianne Lunderquist) och dekor (Marianne, Peter och Fredrik Dillberg) måste också nämnas.

En rolig publik som hängde på och kunde sin Monty Python och en fantastisk avslutning med Eric Idle med på scenen bidrog till att göra detta till en minnesvärd kväll och musikteaterföreställning.

Relaterat: Dagens Nyheter

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Premiär för Elda! Elda! Elda! Ett drama om den amorösa kärleken

by

Elda! Elda! Elda! Av Martina Montelius i regi av Staffan Roos och med Basia Fryman (Lena) och Christopher Wollter (Fritiof).

Fritiof kommer till Lena för att få sånglektioner. Hon är en medelålders och framgångsrik men luttrad sångerska. Han är ung och självupptagen. Atmosfären laddas snart med erotisk spänning och spelet kan börja.

”I Elda! Elda! Elda! skriver jag för första gången om den amourösa kärleken. Under stort motstånd. Att skriva om detta är som att nedstörta i underjorden…” Så beskriver Martina Montelius sitt arbete med pjäsen. Och visst får vi följa Lena och Fritiof på sin egen resa till underjorden. Båda verkar oförberedda på vad som händer med dem och blir offer för kärleken.

Dialogen växlar, ibland får vi följa samtalet, ibland den yttre monologen och ibland den inre, vi får följa Lena och Fritiof i  deras process genom känslostormar, de sårar och såras. Kärleken blir en smärtsam resa som inte verkar ha något slut.

Nyckeln är Fritiofs ungdom och självupptagenhet, Lena är tillfreds men den unge Fritiof väcker henne på nytt. Kanske vaknar känslor hon lagt undan.

Det som inte är helt klart för mig är hur attraktionen uppstår, vad som lockar? Kanske är det Fritiofs beundran eller Lenas uppmaning att ifrågasätta auktoriteter som gör att de överskrider gränser och ser varandra med nya ögon. Pjäsen ger ledtrådar men säkra svar får vi inte.

Det poetiska språket påminner mig om en dikt av Karin Boye.

Den vägen är smal

Ur det begravnas urtidsslam
reser sig vidunder, väckta av värmen,
och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.
De möter på nytt vid nya vägar.
Du har inget val. Du måste förbi.

Martina Montelius har skrivit en frisk, humoristisk och plågsamt insiktsfull pjäs om den amorösa kärleken. Språket är en fröjd och dialogen flödar. Regi har jag svårt att bedöma men min uppfattning är att Staffan Roos liksom skådespelarna har förstått Martinas text och tillsammans ger de liv åt detta svåra tema.

Teater Brunnsgata fyra

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,