• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lyrik

Jenny Tunedal: Dikt är för mig ett sätt att tänka, tror jag

21 november, 2017 by Rosemari Södergren

Foto: Sara MacKey

En del avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och sitter där och är en av dem.
Så skrev jag i min recension av Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor Skador”.
Jag blev så fascinerad av hennes mästerliga skrivande och dikterna grep mig så starkt att jag bara måste få veta mer om henne och jag intervjuade henne via epost (för jag tänkte att jag inte ville missa en bokstav i hennes uttryck och därför borde en intervju via epost vara bättre än att jag sitter och antecknar hennes svar under en intervjua facetoface).

Rosor Skador är din femte bok som ges ut. Är samtliga fyra tidigare också diktsamlingar?
(Jag borde veta, men ber om ursäkt att jag inte har bättre koll. Jag vet att Mitt krig, sviter, är en diktsamling).

– Alla mina böcker är diktsamlingar.

Vad är dikt, lyrik, för dig?
– Dikt är för mig ett sätt att tänka, tror jag. Att skriva dikt skapar möjligheter att titta noga på språket. Och i mina ögon kan språket inte skiljas från världen,
det vill säga känslor, relationer, maktförhållanden. Dikt är också text som öppnar för det oväntade, det irrationella, det kaotiska. Som inte slätar ut det, utan
låter det synas och finnas.

I Rosor Skador har du i vissa avsnitt fångat livet på en avdelning för demenssjuka så träffsäkert att det känns som att jag är där. Jag vet att din mamma var/är demenssjuk. Vill du berätta mer om det? Hur länge var hon sjuk?
Båda mina föräldrar var länge sjuka i demenssjukdomar och vistades länge på demensavdelningar under slutet av sina liv. Med länge menar jag i flera år. Det känns som om halva mitt liv har präglats av demens, minnesförlust. Även min pappa hade en demenssjukdom. Jag har blivit bortglömd av båda mina föräldrar, kan man säga. Men jag har inte glömt dem.
Därför har även jag tillbringat mycket tid på låsta demensboenden. Suttit där, lyssnat, deltagit i det liv som pågår där. För mig blev i synnerhet min mammas boende, på Strandgården i Katrineholm, en viktig och svår plats.
Ett ytterst ofrivilligt hem, men ändå ett hem, där liv pågår, där starka känslor utspelar sig, en plats som jag på något sätt både älskade och hatade. Det sista hemmet. Min mammas sista hem. Där hon blev omhändertagen, men också kringskuren och begränsad på olika sätt. Där vår relation förändrades radikalt, liksom mot vår vilja.
Jag hatade att åka dit, men när jag väl var där ville jag aldrig gå därifrån. Det var som om resten av världen försvann. Som om allt det viktiga pågick där, bland de kvinnor som lever där och de kvinnor som arbetar där. Jag kände att sanningen och kärleken fanns där, i all den längtan och desperation som finns där, och i det svåra omsorgsarbete som utförs där.
Jag ville skildra den där platsen, där varje möte är som om det sker för första och sista gången, platsen som ingen någonsin kommer tillbaka ifrån.

I den sista dikten i Rosor Skador står:
Bär din döda fars kläder
Tatuera din döda mors namn på din kropp
Består vi av ingenting nu För oss själva
Kanska kan jag ersätta allt med hunden
Eller hunden med allt

….
Är det en dikt relaterad till din verkliga situation?
Har du någon hund, förresten? Vilken slags ras i så fall och vad heter hon/han?
Jag undrar om hunden i dikten betyder något särskilt för dig?

Jag har haft hund i många år. Jag hade en hund när jag skrev Rosor skador.
Hon dog för två månader sen, mycket plötsligt. Hon var en blandning av irländsk varghund, golden retriever och labrador. Hagar Olsson hette hon.
Hon var den finaste hunden i världen.
Och det finaste i mitt liv.
Hunden i dikten är med andra ord en mycket verklig hund. Men också ett tecken för kärlek och liv. En annan sorts kärlek, större och enklare.

Vad tänker du om lyrik idag: finns det ett nyvaknat intresse för poesi? Du undervisar ju på en författarutbildning i Göteborg. Finns det ett intresse för lyrik där?
Jag önskar att det fanns ett nyvaknat intresse för poesi, men jag vet inte om det gör det. Min känsla är att det alltid kommer att finnas människor som är intresserade av poesi. Men också att poesin har mycket att erbjuda många människor, fast att den idag inte riktigt når fram till så många. Den recenseras ofta inte i tidningarna, den blir inte omskriven. Poeter bjuds inte in för att tala om sin dikt i de litterära programmen på tv och radio eller i tidningarna. Jag tänker att det har med marknadskrafterna att göra. Det som går att sälja är också det som får utrymme.
Dikten uppfattas som svår, långt bort. Som något annat, som inte tillhör livet på samma sätt som romaner, prosa.
Jag tycker det är synd. Jag önskar att fler skulle läsa, prova att läsa. Ge dikten en chans, lite tid. Poesi kräver lite tid och kanske eftertanke, men den kan ge så mycket tillbaka.
Där jag undervisar, på Akademin Valand i Göteborg, finns ett stort intresse för poesi. Studenter och lärare skriver dikt och tänker över poesin. Det är ett privilegium att få vara i den miljön.
Samtidigt längtar jag, och dikten, alltid ut ur klassrummen och institutionerna. Till de andra läsarna.

Bor du i Göteborg nu?
– Jag bor i Skärholmen, i Stockholm, men tillbringar mycket tid i Göteborg pga mitt arbete.

Vad skriver du på nu? Vad blir ditt nästa skrivprojekt?
Är de en sådan som har flera skrivprojekt igång samtidigt?

– Just nu skriver jag lite anteckningar, bara. Om kärlek och sorg, igen. Kärleken och sorgen tycks inte ta slut, i dikten eller i livet.
Jag skriver mycket långsamt, och behöver vara i anteckningar länge innan de blir till någonting. ”Min dröm just nu är att försöka skriva någonting om relationen mellan kärleken och det offentliga.
Vilka uttryck för kärlek som syns i det offentliga, om det går att tänka någonting om det.
Men just eftersom jag vill det är det väldigt osäkert om jag kan det. Dikten är svår att styra, för mig. Jag behöver låta den överraska mig.

Du har översatt några av de mest spännande författarna.
Hur gör du när du ska översätta, försöker du tränga in i den författarens sätt att hantera språket?

– Att översätta betyder mycket för mig. Det är ett sätt att lära sig att skriva. Att försöka vistas i någon annans språk, skriva någon annans text.
Det är väldigt svårt. Jag känner mig inte som en duktig översättare, utan som någon som försöker. Oftast översätter jag författare jag vill lära mig någonting av.
Att översätta är att vara tvungen att förstå, verkligen förstå. Läsa noggrannare än någon annan.
Det är också att försöka underkasta sig någon annans val, och göra dem till sina egna.
Det är omöjligt, naturligtvis. Men det är den enda metod jag har.

Kulturbloggens recension av diktsamlingen Rosor Skador

Arkiverad under: Intervju, Litteratur och konst Taggad som: Augustpriset, diktsamling, Intervju, Jenny Tunedal, Lyrik

Bokrecension: Rosor Skador – Vissa avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och jag sitter där och är en av dem

5 november, 2017 by Rosemari Södergren

Rosor Skador
Författare Jenny Tunedal
Formgivare: Johanne Hjorthol
ISBN: 9789146232766
Förlag: Wahlström Widstrand
Utgiven 2017-01

Rosor Skador är Jenny Tunedals femte publicerade lyrikbok. Att poesi nomineras till Augustpriset är inte det vanligaste, även om en och annan lyrikbok blir nominerad. Jenny Tunedals poetiska skildring av sjukdomen Alzheimers nominerades i år, 2017, till Augustpriset i den skönlitterära kategorin.

I boken tar hon itu med demens både språkligt och relationellt. Det sammanfattas bra på bokbutikens hemsidan: Relationen mellan mor och dotter blir i den här boken utgångspunkten för ett försök att tänka över kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett försök att skriva fram en polyfon poesi, en sorts mångstämmig sorgesång som egentligen inte kan sjunga.

Jenny Tunedal skildrar sin mammas demenssjukdom men också Alois Alzheimer, den forskare som först beskrev sjukdomen, och Auguste Deter, den första patient som diagnosticerades med Alzheimers. I en del av boken har hon valt att skildra dessa tre perspektiv också utifrån dramat King Lear.

Jag är inte helt säker på hur lyckat det blir just med King Lear-biten. Kanske blir det lite för många ingredienser. Fast å andra sidan är bra lyrik ofta något som tar lite tid att sjunka in. Det är mycket möjligt att om jag plockar fram Shakespeares King Lear och läser den och sedan läser om Jenny Tunedals ”Rosor Skador” – att jag då får en större känsla för denna del av diktsamlingen.

Det som fascinerar mig mest i diktsamlingen är hur hon språkligt skildrar det sätt en demenssjuk kan se på det som händer. Vissa avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och jag sitter där och är en av dem.

Tue Andersen Nexø som recenserar boken i Aftonbladet uttrycker detta mycket bra:
Kanske vore det mer exakt att säga att Rosor skador visar oss själva demensen som ett helvete, som ett tillstånd där man samtidigt är både död och inte död. Rädslan och förvirringen; den gamla, slitna kroppen är kvar, men de trådar som binder den till nuet, till andra människor, är försvunna. Som det står vid ett tillfälle: ”Den som älskar nätter älskar inte sådana här nätter”.

Min mamma hade en demenssjukdom de sista åren i sitt liv och de sista veckorna i sitt liv och hennes sista julafton tillbringade hon på en avdelning för demenssjuka på ett äldreboende. Jag var där och besökte henne då. Jag var där tillsammans med min yngste son, vi åkte buss i en snöstorms-härjat landsbygdsområde utanför Göteborg. Det jag upplevde då har ristat in sig knivskarpt i min minnesbank.

Det är flera skäl till att denna julafton finns kvar så klar inom mig. Det var den sista julen för både min yngste son och min mor. Min yngste son dog några veckor efteråt och mamma lade av att vilja leva när han gick ur tiden, hon dog fyra veckor efter honom. Detta är skälet till att jag började läsa denna diktsamling.

Jag ska läsa samtliga sex av de böcker som är nominerade i den skönlitterära kategorin och jga valde att läsa denna först. Jag tänkte att den skulle tala till mig lite extra eftersom jag väntade mig mycket sorg i diktsamlingen.

Delvis motsvarade den mina förväntningar, när det handlar om skildringen av demens. Men när det gäller sorgen är det en helt annan slags sorg att sakta se en människa försvinna, som i en demenssjukdom, och att blixtsnabbt förlora en son och strax därefter en mamma som dör av brustet hjärta. Därför var det flera delar av diktsamlingen som inte berörde mig riktigt medan andra grep mig starkt. Kanske är det ofta så med diktsamlingar, de talar ju på så många fler sätt än med orden. Det handlar om ordens och meningsbyggnaderna, om rytmen i orden, ibland om bokstäverna …

Relationen mellan mor och dotter är utgångspunkten skildra livet, åldrandet, kärlek, beroende, utsatthet och makt. Sjukdomen, den skadade hjärnans skadade språk och reaktioner, blir ett sätt, ett språk att skapa fram en polyfon poesi, en mångstämmig sorgesång.

Jan Karlsson i Kristiansstadsbladet tycker att diktsan´mlingen är Jenny Tundeals bästa hittills:
Jenny Tunedals femte diktverk, ”Rosor skador”, är också hennes bästa. Det turnerar kärlek och fångenskap, rosor och törnen, längtan och förlust. Inte minst uppehåller sig verket kring det främlingskap som är människans i allmänhet och den demensdrabbades och hennes närmastes i synnerhet.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Augustpriset, Jenny Tunedal, Lyrik, Poesi, Rosor Skador

Det skimrande rika Havet hos Monika Fagerholm och Martin Johnson

22 maj, 2012 by Redaktionen

Titel: Havet. Fyra lyriska essäer
Författare: Monika Fagerholm och Martin Johnson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN: 978-91-0-013033-6

Monika Fagerholms och Martin Johnsons Havet är en bok av intryck. Här samsas poeter och drömmare, en marinekolog och en lots, och flera andra personer som har havet gemensamt. Många gånger är man i Östersjön, men även Medelhavet och större hav än så förekommer. Ibland handlar boken om sig själv, som i avsnittet om Doris Lessing och David Shields. Vetenskapliga fakta om hur det går till när kroppen hamnar i kallt vatten blandas med ögonblick från de båda berättarjagens uppväxt – på Fårö respektive i Österbotten. Litteraturen och de mänskliga villkoren återkommer ständigt. Ibland flyter funderandet iväg för att inte alls handla om havet. Sedan återvänder man dit, eller så inleds ett nytt kapitel.

Ett textparti från det första fragmentet återfinns nästan ordagrant i slutet, vilket gör mig förvånad och samtidigt binder ihop. Att de vågar! En fråga som väcks under läsningens slutfas rör formen: Hur hittar man en form bland alla dessa tillvaratagna vrakspillror? Hur vet man när boken är klar? Kanske blir den aldrig det, klar alltså.

Den öppna formen gör att man som läsare känner sig delaktig i en oändlig diskussion. Kanske passar boken bättre för lugn och koncentrerad läsning hemma i fåtöljen än på tunnelbanan – de olika trådarna fick min egen associationsförmåga att väckas till liv, och plötsligt befann jag mig i min egen fantasi snarare än i bokens. Inte någon rak handling som man fastnar i och som driver läsaren vidare av sig själv, men alla referenser och mina egna, gör boken rikare och till min egen. Till sist gav jag efter för min impuls att anteckna, stryka under. Jag som aldrig gör det i böcker.

Det personligt poetiska språket inspirerar mig att försöka uttrycka mina tankar lika exakt. I början var de uppstyckade meningarna ett irritationsmoment, men efterhand så tänkte jag inte på det. Kanske anpassade jag min läsning efter bokens rytm, eller så blev meningarna längre allteftersom ämnena fördjupades.

Något annat som jag hade svårt för, var de otydliga berättarjagen. Mina förväntningar om en utkristallisering med hjälp av återkommande detaljer, uppfylldes inte till fullo. Platser, personer och referenser kan delvis kopplas samman med ett särskilt berättarjag, men samtidigt får man som läsare tillåta det öppna och flytande, för det är Havets karaktär. Kanske kan en andra genomläsning få jagen och strukturen att framträda tydligare. Kanske är tydlighet inte något eftersträvansvärt i denna genre: den lyriska essän. För öppenheten inspirerar, och det som finns kvar hos mig efteråt är en önskan om att någon gång få skriva en bok som den här: så vacker och behändig till sitt yttre. Så skimrande rik till sitt inre.

Frida Niblaeus

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: essä, Lyrik

Det är något särskilt att höra skådespelare läsa dikter – lyrik med Stina Ekblad och Jonas Karlsson på Dramaten

13 mars, 2011 by Rosemari Södergren


Förr än rosig morgon lyser över Himmelmora kam,
se, då bärs där ut en död från Berga by.
Över backarnas små blommor går det tysta tåget fram,
under morgonhimlens svala, gråa sky.
Tunga stövlar taga steg över rosensållad teg,
tunga huvuden sej böja som i bön.
Bort ur ödemarkens nöd bärs en drömmare som död,
över äng som under daggen lyser grön.

Det är första versen i Dan Anderssons dikt En spelmans jordafärd.
Det var den första dikten som Stina Ekblad lärde sig utantill.
– Det är inte bara den första dikt jag lärde mig och den första dikt jag hörde, det är mitt första minne också, berättade skådespelerskan Stina Ekblad när hon och några kollegor bjöd på diktuppläsning på Dramaten på söndagseftermiddagen den 13 mars.
Stina Ekblads mamma hade gått ett år på en folkhögskola och då fått en bok, en diktantologi och hon tyckte om att lösa dikter högt för sin dotter.

Dramaten bjöd in till diktuppläsningen för att Stina Ekblad tillsammans med Jan Dolata tagit initiativ till och genomfört att hundratals svenska och finlandssvenska dikter satts samman i två diktantologier och lästs in av skådespelare på tio CD-skivor. Diktsamlingen ”Dikt 1598–1939” innehåller dikter från dessa året, 1598 till 1939. Att det blev stopp vid 1939 beror på de upphovsrättsliga reglerna som gör att lyrik skyddas av upphovsrätten i 70 år.

Diktsamlingen innehåller något större andel kvinnliga poeter och något större antal finlandssvenska lyriker än antologier brukar göra. Det var ett i högsta grad medvetet urval, berättade Stina Ekblad.

Stina Ekblad hade med sig sin syster, skådespelerskan Ylva Ekbland och skådespelarkollegorna Anita Björk och Jonas Björk, som läste några av dikterna som finns med i samlingen. Dessa skådespelare är några av de många som är med i antologien och har läst in dikter.
– Jag tycker det är något särskilt med dikter och skådespelare. Dikter som läses blir större, det är något som sker med rytm och klang när dikterna får liv av en skådespelare, menade Stina Ekblad.

Jonas Karlsson läste bland annat ”Slåttervisa” av den österbottniske poeten Alexander Slotte, som nog är mest känd för sin dikt ”Plocka vill jag skogsviol”. Det märktes att Jonas Karlsson tyckte om den dikten, dess rytm passade hans sätt att läsa.
Under eftermiddagens diktuppläsning fick vi höra lite av Stagnelius, Lenngren, Topelius, Södergran och Karlfeldt också. Av samtalet som leddes av Svante Weyler förstod jag att Södergran är en poet som har en särskild plats i Stina Ekblads dikthjärta. Hon avslutade diktuppläsningen med ”Landet som inte är”.

Lite fakta om diktsamlingen från bokförlagets hemsida:

Den svenska lyriken börjar på 1600-talet med att Hercules arla står upp en morgon i den berömda dikten av Georg Stiernhielm och sen pågår den sekel efter sekel. Och den finns på båda sidor Östersjön. Nu kan man – för första gången! – lyssna till alla de vackraste, viktigaste och mest kända dikterna: Almqvist och Bellman, Lenngren och Södergran, Fröding och Lina Sandell och många, många fler. Över hundra av våra allra främsta skådespelare, svenska och finlandssvenska, läser och mötena är ofta oväntade: Lena Endre tolkar Stagnelius, Mikael Persbrandt möter Erik Axel Karlfeldt och Stina Ekblad ger röst åt Zacharias Topelius, för att nämna några.

Recension av diktsamlingen och cd-skivorna i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om dikt, Jonas Karlsson, Stina Ekblad, lyrik

Arkiverad under: Litteratur och konst Taggad som: dikt, Jonas Karlsson, Lyrik, Stina Ekblad

Inget andetag är det andra likt – diktboken av Jesper Svenbro mer en bönbok

12 mars, 2011 by Rosemari Södergren


Vad är gud? I Jesper Svenbros nyutgivna diktbok ”Ingen andetag är dte andra likt” finns ordet gud med i de flesta dikterna. Ibland verkar gudsbilden vara något nära livsprincipen, själva livsgnistan, i andra dikter anar jag en mer traditionell kristen gudsbild med en han som gud.

De starkaste dikterna är där gudsbilden är som i dikten ”Fotsteget”, där gud finns inne i människan:
Fotsulans möte med marken,
som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds!
….
….
Min lovsång måste alltså börja med fotsteget.
Vilken lycka att gå på jorden!
Den mänskliga gången är rentav så ofattbar
att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse.
Varje steg ett sjungande fotsteg
till din ära, o Gud!

Dikten finns i bokens första avdelning som består av dikter skrivna under en konvalescens från stroke.

Jesper Svenbro sitter med i Svenska Akademin, här är lite fakta om honom från Svenska Akademin hemsida:

Jesper Svenbro, född 10 mars 1944 i Landskrona. Poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Svenbro efterträdde poeten Östen Sjöstrand på stol nr 8. Han är bosatt i Thorigny-sur-Marne utanför Paris och är directeur de recherche vid Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Medlem av Centre Louis Gernet (Paris). Han har bl.a. tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris 1993, Bellmanspriset 2000, Ekelöfspriset 2001 och Övralidspriset 2005

Han är poet och de flesta dikterna har en mjukt, skönt språk och genomtänkt rytm som också förmedlar något, utöver orden. Det förvånar mig därför att han, som är så språkligt begåvad, så ofta använder utropstecken i dikterna. Ett utropstecken är att skrika och att överbetona något, som att inte lita på läsarna. Jag kan inte se vad utropstecknet tillför i dikten jag citerade delar ur ovan, till exempel.

inget andetag är indelade i avdelningar, den första handlar om tiden som konvalescent efter en stroke. Jag tycker bäst om tio dikter som ingår i den delen, ”Tio dikter från botandets frist”. De talar mer till mig, är mer allmängiltiga. De tankar som slår oss när vi ställs inför sjukdom och tragiska händelser drar ofta undan den hinna som hindrar oss från att de livets väsentligheter.

Att lika diktboken med en bönbok är inte mitt eget påfund, Jesper Svensbro skriver om det själv i dikten ”Genrebyte”:
”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok
och inte en diktsamling”,
säger en uppbragt röst i mitt inre,
men jag känner mig inte tillintetgjord
av denna radikala kritik.
Då för det helt enkelt blir en bönbok!
Jag är mogen för genrebytet.
….

Svenbro själv må vara mogen för genrebytet, men Anna Hallberg, litteraturkritiker i DN gillar det inte. Hon skriver bland annat:

jag kommer på mig själv med att tänka ut tre riktlinjer där min egen läsning förlorar vad man kanske kan kalla för själ:

1. När dikten faller över i ren patologi (det finns förstås exempel på fantastiska ”sjukdomsdikter”, snarare handlar det om att dikten blir statisk och monoman, ett tvångsmässigt symtom).

2. När dikten övergår till propaganda, demagogi eller endimensionell politik (här finns också undantag, men återigen rör det sig om att bevara någon form av stilistisk spänst och estetisk aktivitet.)

3. När dikten, som i det här fallet, blir liturgi och förkunnelse. När den släpper både läsaren och dikten. När det religiösa tilltalet blir starkare än det poetiska.

Jag kan delvis ställa mig bakom Anna Hallbergs kritik, samtidigt som jag gärna läser några av dikterna om och om igen, som den dikten jag citerade lite i början av detta inlägg, där gudsbilden närmar sig något mer allmängiltigt och närmar sig livsbegreppet. Jesper Svenbro har också ett, som jag redan nämnt, vilsamt och mjukt språk, som jag gärna vilar i.

Inget andetag är det andra likt
Författare: Jesper Svenbro
ISBN: 9789100125707
Albert Bonniers Förlag

Relaterat: Recension i recension i Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om esper Svenbro, lyrik, gud, recension, bokrecension, litteratur

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, esper Svenbro, gud, Lyrik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in