En del avsnitt är så bra att jag känner mig förflyttad till en avdelning med demenssjuka och sitter där och är en av dem.
Så skrev jag i min recension av Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor Skador”.
Jag blev så fascinerad av hennes mästerliga skrivande och dikterna grep mig så starkt att jag bara måste få veta mer om henne och jag intervjuade henne via epost (för jag tänkte att jag inte ville missa en bokstav i hennes uttryck och därför borde en intervju via epost vara bättre än att jag sitter och antecknar hennes svar under en intervjua facetoface).
Rosor Skador är din femte bok som ges ut. Är samtliga fyra tidigare också diktsamlingar?
(Jag borde veta, men ber om ursäkt att jag inte har bättre koll. Jag vet att Mitt krig, sviter, är en diktsamling).
– Alla mina böcker är diktsamlingar.
Vad är dikt, lyrik, för dig?
– Dikt är för mig ett sätt att tänka, tror jag. Att skriva dikt skapar möjligheter att titta noga på språket. Och i mina ögon kan språket inte skiljas från världen,
det vill säga känslor, relationer, maktförhållanden. Dikt är också text som öppnar för det oväntade, det irrationella, det kaotiska. Som inte slätar ut det, utan
låter det synas och finnas.
I Rosor Skador har du i vissa avsnitt fångat livet på en avdelning för demenssjuka så träffsäkert att det känns som att jag är där. Jag vet att din mamma var/är demenssjuk. Vill du berätta mer om det? Hur länge var hon sjuk?
Båda mina föräldrar var länge sjuka i demenssjukdomar och vistades länge på demensavdelningar under slutet av sina liv. Med länge menar jag i flera år. Det känns som om halva mitt liv har präglats av demens, minnesförlust. Även min pappa hade en demenssjukdom. Jag har blivit bortglömd av båda mina föräldrar, kan man säga. Men jag har inte glömt dem.
Därför har även jag tillbringat mycket tid på låsta demensboenden. Suttit där, lyssnat, deltagit i det liv som pågår där. För mig blev i synnerhet min mammas boende, på Strandgården i Katrineholm, en viktig och svår plats.
Ett ytterst ofrivilligt hem, men ändå ett hem, där liv pågår, där starka känslor utspelar sig, en plats som jag på något sätt både älskade och hatade. Det sista hemmet. Min mammas sista hem. Där hon blev omhändertagen, men också kringskuren och begränsad på olika sätt. Där vår relation förändrades radikalt, liksom mot vår vilja.
Jag hatade att åka dit, men när jag väl var där ville jag aldrig gå därifrån. Det var som om resten av världen försvann. Som om allt det viktiga pågick där, bland de kvinnor som lever där och de kvinnor som arbetar där. Jag kände att sanningen och kärleken fanns där, i all den längtan och desperation som finns där, och i det svåra omsorgsarbete som utförs där.
Jag ville skildra den där platsen, där varje möte är som om det sker för första och sista gången, platsen som ingen någonsin kommer tillbaka ifrån.
I den sista dikten i Rosor Skador står:
Bär din döda fars kläder
Tatuera din döda mors namn på din kropp
Består vi av ingenting nu För oss själva
Kanska kan jag ersätta allt med hunden
Eller hunden med allt
….
Är det en dikt relaterad till din verkliga situation?
Har du någon hund, förresten? Vilken slags ras i så fall och vad heter hon/han?
Jag undrar om hunden i dikten betyder något särskilt för dig?
Jag har haft hund i många år. Jag hade en hund när jag skrev Rosor skador.
Hon dog för två månader sen, mycket plötsligt. Hon var en blandning av irländsk varghund, golden retriever och labrador. Hagar Olsson hette hon.
Hon var den finaste hunden i världen.
Och det finaste i mitt liv.
Hunden i dikten är med andra ord en mycket verklig hund. Men också ett tecken för kärlek och liv. En annan sorts kärlek, större och enklare.
Vad tänker du om lyrik idag: finns det ett nyvaknat intresse för poesi? Du undervisar ju på en författarutbildning i Göteborg. Finns det ett intresse för lyrik där?
Jag önskar att det fanns ett nyvaknat intresse för poesi, men jag vet inte om det gör det. Min känsla är att det alltid kommer att finnas människor som är intresserade av poesi. Men också att poesin har mycket att erbjuda många människor, fast att den idag inte riktigt når fram till så många. Den recenseras ofta inte i tidningarna, den blir inte omskriven. Poeter bjuds inte in för att tala om sin dikt i de litterära programmen på tv och radio eller i tidningarna. Jag tänker att det har med marknadskrafterna att göra. Det som går att sälja är också det som får utrymme.
Dikten uppfattas som svår, långt bort. Som något annat, som inte tillhör livet på samma sätt som romaner, prosa.
Jag tycker det är synd. Jag önskar att fler skulle läsa, prova att läsa. Ge dikten en chans, lite tid. Poesi kräver lite tid och kanske eftertanke, men den kan ge så mycket tillbaka.
Där jag undervisar, på Akademin Valand i Göteborg, finns ett stort intresse för poesi. Studenter och lärare skriver dikt och tänker över poesin. Det är ett privilegium att få vara i den miljön.
Samtidigt längtar jag, och dikten, alltid ut ur klassrummen och institutionerna. Till de andra läsarna.
Bor du i Göteborg nu?
– Jag bor i Skärholmen, i Stockholm, men tillbringar mycket tid i Göteborg pga mitt arbete.
Vad skriver du på nu? Vad blir ditt nästa skrivprojekt?
Är de en sådan som har flera skrivprojekt igång samtidigt?
– Just nu skriver jag lite anteckningar, bara. Om kärlek och sorg, igen. Kärleken och sorgen tycks inte ta slut, i dikten eller i livet.
Jag skriver mycket långsamt, och behöver vara i anteckningar länge innan de blir till någonting. ”Min dröm just nu är att försöka skriva någonting om relationen mellan kärleken och det offentliga.
Vilka uttryck för kärlek som syns i det offentliga, om det går att tänka någonting om det.
Men just eftersom jag vill det är det väldigt osäkert om jag kan det. Dikten är svår att styra, för mig. Jag behöver låta den överraska mig.
Du har översatt några av de mest spännande författarna.
Hur gör du när du ska översätta, försöker du tränga in i den författarens sätt att hantera språket?
– Att översätta betyder mycket för mig. Det är ett sätt att lära sig att skriva. Att försöka vistas i någon annans språk, skriva någon annans text.
Det är väldigt svårt. Jag känner mig inte som en duktig översättare, utan som någon som försöker. Oftast översätter jag författare jag vill lära mig någonting av.
Att översätta är att vara tvungen att förstå, verkligen förstå. Läsa noggrannare än någon annan.
Det är också att försöka underkasta sig någon annans val, och göra dem till sina egna.
Det är omöjligt, naturligtvis. Men det är den enda metod jag har.