gud

Inget kan vara mer felaktigt än påståendet att science fiction-litteratur enbart handlar om maskiner och rymden. Redan från början när begreppet science fiction under den första hälften av 1900-talet myntades, fanns ett intresse för mer än enbart för blänkande maskiner, det ligger i sakens natur att en genre som spekulerar om framtida tekniker och framtida samhällen intresserar sig för vad som finns bortom detta.

I vad som kan kallas den första science fiction romanen från 1818 kallar Mary Shelley den själv för: ”Frankenstein- eller den moderne Prometheus”. Prometheus, titanen som enligt den grekiska myten fostrade människan in i civilisationen och gav dem elden, ett tilltag som han belönades med ett evigt straff av gudarna.

Den tanke som finns hos Mary Shelley, är något som senare tiders science fiction har påverkat fullt ut, frågan som hon ställer är: kan människan bli gudomlig? Kan hon skapa liv med sina egna händer, liv från något annat än på det naturliga sättet? I klar romantisk anda går det inte så bra för Victor Frankenstein som själv skapar en ny människa, den namnlösa varelsen lär sig tidigt att hata mänskligheten och sin skapare.

Religion och den mystiska delen av den mänskliga upplevelsen har sedan grunden lades för denna typ av
litteratur hela tiden funnits med. Flera av de storam science fiction författarna har använt sig av formel, utan
att gudarna visar sig enbart vara utomjordingar med högre teknologisk utveckling. Religiositet när det hanteras rätt kan öka läsupplevelsen markant.

Bland de otaliga framtidsbilder som finns inom genren sticker några ut mer än andra. Den personliga frälsningen och möjligheten att bli gudomlig har få lyckats att beskriva på ett så koncist sätt som författaren Frank Herbert (1920- 1986) i sitt klassiska verk ”Dune” från 1965.

Frank Herberts science fiction epos ”Dune” har kallats spaceopera och bildningsroman, men även teknofantasy. Frank Herbert är en av de första inom den moderna science fiction-litteraturen som skriver något om religionens inflytande och den mystiska delen av den mänskliga upplevelsen. Stoff för romanen hämtade Herbert från främst islam och den mer mystiskt inriktade zenbuddismen, men även hans eget växande intresse för ekologi kom att spela en stor roll i boken.

Romanen utspelar sig i en fjärran framtid på planeten Arrakis, en ogästvänlig ökenplanet långt utanför periferin
av det mänskliga näst intill medeltida kejsardömet. Hettan på planeten är så pass hög att man måste bära speciella vätskeinsamlande dräkter för att röra sig större sträckor på planetytan.

Sedan årtusenden innan händelserna i boken har alla tänkande maskiner förbjudits och istället har utvecklingen
av flera mänskliga motsvarigheter av räknemaskiner och kunskapsbanker utvecklats med hjälp av mentala tekniker.

Det lilla liv som finns på Arrakis, jättelika sandmaskar som lever i sandöknen och en del smådjur, så finns det även en annan sak: det psykotropa ämnet ”melange” (kryddan), som är kejsardömets viktigaste råvara.

Melange används av de troligen genetiskt modifierade navigatörerna, näst efter kejsaren är de en av de mäktiga
aktörerna i kejsardömet, för att styra de rymdskepp som behövs för längre resor. Med hjälp av kryddan kan man bända tidrummet runt ett rymdskepp och förflytta sig; detta gör melange till den viktigaste råvaran som existerar.

De fåtal nomader som bebor planeten har även sedan århundraden vårdat en messiansk legend om Muad’dib, som när tiden är rätt skall ge sig till känna och frälsa dem och omvandla planeten till paradiset. Enligt traditionen kommer Arrakis att förvandlas från en röd planet till ett grönt paradis.

Efter att ha vunnit rätten att exploatera Arrakis, från familjefienden Harkonnen, har hertig Leto Atreides möjligheten att bosätta sig med sitt följe på planeten. Med sig har Leto sin konkubin, Bene Gesserit novisen Jessica och sonen Paul.

Den kvinnodominerade Bene Gesserit ordern har sedan årtusenden tillbaka bevakat alla större kända familjer i
universum, för målet att få fram den fulländade människan. Med hjälp av ett intrikat avelsprogram har ordern följt upp blodslinjerna för att skapa Kwisatz Haderach- en människa med näst intill gudomliga förmågor. Jessica, Pauls mor är en av medlemmarna i ordern som mer eller mindre av en slump föder frälsaren.

Som många andra imperier i historien är kejsardömet stadd i nedgång, och korruptionen grasserar på de flesta områden. För familjen Atreides visar det sig snart att det finns ett annat skäl varför de har vunnit ynnesten att ta hand om Arrakis rikedomar, det är egentligen till stora delar ett politiskt spel för den sittande kejsaren Shaddam IV som ihemlighet hjälper Atreides ärkefiende, dynastin Harkonnen.

Baron Harkonnen, en av de mest depraverade och slugaste antagonisterna i universum, tänker inte låta sig stoppas av att planeten Arrakis har en annan herre. I ett blixtanfall återtar han planeten och låter mörda hertig Leto. Paul och hans mor Jessica överlever och flyr ut i öknen. Väl ute i de omfattande ökenvidderna kommer de i kontakt med Fremenerna, de ökenlevande nomader som finns på planeten, där de upptas i deras gemenskap. Som i legenden kommer slutligen Muad`dib till de rättrogna.

Nu påbörjar Paul sin resa till att bli den ledare, och profet som alla har väntat på. Tillsammans med fremanerna
skapar han en religiös väckelse som kommer leda honom till kejsarkronan.

Huvudpersonen Paul Atreides är en av science fiction-litteraturens mest intressanta skapelser, till
skillnad från den typiske hjälten är han mycket tveksam till den roll han måste spela i sitt universum. Paul inser
tidigt själv att han är Kwisatz Haderach, vars profetiska krafter skall överbrygga tiden och rummet, som flera av de olika grupperingarna i kejsardömet har väntat på i årtusenden. Med kunskapen tillkommer ett stort ansvar. Paul vet vilket pris han måste betala för den makt som han är förutbestämt att ärva. Han har trots allt förmågan att förutsäga det blodiga krig som kommer att rasa när han kommer till makten, i egenskap av profet och frälsare kommer han aldrig att kunna leva ett normalt liv.

Religion eller religionens roll var länge något som flertalet science fiction-författare var helt eller delvis ointresserade av. Precis som många andra kom flertalet dem att påverkas av tidsandan. En tidsanda, där man ansåg att en högt utvecklad teknologisk värld skulle äldre tankesystem som religioner sakta försvinna, och ersättas av en förnuftig världsbild. Vad som istället blev allt mer klart efter 1950-talet var att denna naiva framtidstanke slutligen visade sig vara felaktig.

Frank Herbert beskriver i sin romanserie hur religionen, inte teknologiska artefakter, kommer att spela en stor roll i den värld som han beskriver. En värld med fullt utvecklad rymddrift kommer att förr eller senare att påverka alla världsreligioner fundamentalt. Bokens andra stora tema är hur makt i olika former formar både individen och omgivningen, allt från tal till det rena handlandet. De mentala förmågor som utvecklats i framtiden har öppnat möjligheten att skapa gudomligheter på ett sätt som ingen tidigare epok har gjorts möjlig.

Detta var några av de viktigaste förutsägelser som Frank Herbert själv klartänkt beskriver i de nästföljande fem
böcker om imperiet i Dune.

Ett liknande grepp som i berättelserna om Dune har gjorts av Gene Wolfe ”The New Sun”, i en fyravolymserie som gav ut i början av 1980-talet. Böckerna som klart hämtade inspiration från både fantasy litteraturen och den mer dystopiska science fiction litteraturen som började komma efter 1960-talet, är något av en personlig favorit.

Böckerna består av: The Shadow of the Torturer, The Claw of the Conciliator, The Sword of the Lictor och The Citadel of the Autarch. Den nya solens bok är även början för ett stort romanprojekt som ännu inte är avslutad. Den nya solens bok är namnet på den legendariska bok som torterarlärlingen och senare Autarken Severian skriver om sitt liv.

Berättelsen i den nya solens bok utspelar sig kanske miljoner år in i framtiden. Galaktiska imperier har kommit
och gått, allt som finns kvar är ruiner av den gamla superteknologin. Urth som jorden kallas nu, är människans
ursprung och ligger i ett hopplöst bakvatten jämfört med resten av universum.

Urth är en döende värld. För världen som torterarlärlingen Severian lever i har solen gått in i sin röda fas. Severian har efter att ha visat allt för stor barmhärtighet till en av sina fångar tvingast från staden Nessus, en av
samväldets största städer, och i exilen tar han med sig ämbetssvärd Terminus Est och sin svarta dräkt. Arkonten Abdiesus, ledare för staden Thrax ”de fönsterlösa rummens stad” är i behov av en liktor för staden och Severian får axla rollen.

Under sin långa resa norrut, möter Severian på en grön man som visas upp för förbipasserande. Den gröna mannen berättar att han är från en framtid där människan har utvecklat ett symbiotiskt förhållande med alger så att de endast behöver solljus för sin egen fotosyntes. I Urth håller den gröna mannen sakta på att dö eftersom solen är för svag för hans egen överlevnad. Severian ges en glimt av en framtid som kanske kan bli möjlig.

Väl i Thrax dröjer det inte länge innan Severian återupprepar sin tidigare ståndpunkt och vägrar att avrätta arkontens trolösa hustru och flyr staden.

Efter en lång och många gånger märklig resa kommer Severian till ett av de slagfält där det långa kriget mellan
samväldet och landet Ascia utkämpas. Samväldet och mardrömstaten Ascia, där tankekontroll är i legio, har utkämpat ett krig sedan generationer tillbaka.

På slagfältet möter han Autarken, samväldets ledare som bestämmer sig att utse Severian till sin efterträdare. Den legendariska Autarken är den gudalik gestalt som under människans olika tidsåldrar har till uppgift att ledsaga människorna framåt, för det gamla inkafolket var det Apu-Punchau solguden. De innovationer som Apu-Punchau gav människan: jordbruket, skrivkonsten, läkekonsten, smideskonsten var kort sagt allt som skapar en civilisation. Som Autark är Severians uppgift att göra samma sak för Urths befolkning, världen har en möjlighet att bli något annat.

Väl i Autarkens citadell får Severian reda på att domen över världen kommer att ske i Yesod, ett högre plan utanför Urth. Om Severian klarar provet kommer Urth att tilldelas en ny sol, men om han misslyckas är världen dömd att gå under. Allt hänger på om Autarken Severian lyckas; då kommer den nya solen att återuppstå och svepa samväldets fiender bortom sig.

Den nya solens bok är på många sätt en av SF-litteraturens svåraste texter som har många tolkningsmöjligheter, gång på gångkonfronteras läsaren med att Severian inte berättar hela sanningen. Severian är en falsk berättare, som Wolfe på ett mycket tänkvärt sätt visar i texten.

Wolfe gör något annat mycket intressant, han skriver själv i ett par efterord att han enbart är uttolkare av texten, och därför använder sig av en rad arkaiska ord och namn som är hämtade från andra tider och andra förhållanden en den tänkta framtid som torteraren Severian lever i. Ord som: ”liktor”, ”Autark ” och ”destrier” med mera är goda substitut till de framtida analogier som han beskriver.

Under samma tid som ” den nya solens bok” kom ut präglades världen fortfarande av bilden av stordatorn vars ursprung sträckte sig till tillbaka till andra världskriget. Stordatorn och stordriften var något som de flesta var
överens om som en möjlig framtid. Stordatorn som utan ” den mänskliga faktorn” skulle planera allting rätt.

Det hela pågick till en början av 1980-talet då utvecklingen av persondatorn hade gått så långt att böcker
som William Gibsons ”Neuromancer” som gavs ut 1983, kunde revolutionera hela science fiction-litteraturen på ett sätt som få tidigare böcker hade gjort.

Vad som beskrevs var en helt ny värld där datorprogram existerade i ett metauniversum, cyberspace, som endast kunde nås av uppkopplade datacowboys och hackers. I detta cyberspace visualiseras alla program till objekt som den kunnige kan manipulera till sin fördel.

”Neuromancer” har varit den bok som på många sätt banade väg för hela den datarevolution som komma skulle, flertalet av bokens begrepp och ord har blivit till dem som har format det informationssamhälle som vi lever idag. Efter det har SF- litteraturen inte varit sig lik, efter den starka datarevolutionen kom även dagens biologiska revolution med tanken på nanoteknologi. Nanoteknologi med miniatyriserade av både maskiner och mjukvara, teknologiska innovationer som gör det möjligt att lämna dagens mänskliga begränsningar till den grad att man kan tala om en transhumanism, en människa som lever utan något gudomlig ingripande.

Några som har påverkats av hela denna utveckling är de brittiska SF berättarna, egentligen inte så konstigt, de
brittiska berättarna har sedan slutet av 1960-talet alltid varit noga med att bryta sig ut de givna ramar som många gånger kvävt utvecklingen inom genren.

En av dessa författare är Peter F. Hamilton som slog igenom med sin episka trilogi ” The Night’s Dawn” ( The Reality Dysfunction, The Neutronium Alchemist och The Naked God),på slutet av 1990-talet. Böckerna tillhör något av det bästa som har kommit från den nya brittiska science fiction våg som vi ännu inte har sett slutet av.

Det intressanta med Peter F. Hamiltons världsbygge är att de vanliga problem som många gånger slätas över i andra typer av SF finns med här. Den mänskliga teknologiska utvecklingen har utvecklats helt klart över 1900-talet, men denna utveckling har inte på det stora hela förändrat den mänskliga naturen. Personerna i hans böcker drivs fortfarande av girighet, avund och rädslor – känslor som inte försvinner för att teknologin är mer avancerad.

I det 26:e århundradet har mänskligheten koloniserat 900 världar och tillhör den så kallade konfederationen.
Mänskligheten är i det hela uppdelat i två grupper. Majoriteten tillhör de genetiskt omodifierade adamisterna, bruket av nanoteknologi förekommer men religiösa skäl hindrar dem att använda sig av bioteknologi.

Den andra gruppen är de transhumanistiska edenisterna vars bioteknologiska modifikationer är med dem redan när de föds. Inom konfederationen finns även de utomjordiska raserna Tyrathca och Kiint, den förstnämnda rasen har upptäckt en av vad de kallar en ”sovande gud”, vars kunskaper visar sig bli viktiga i framtiden.

Den teknologiska utveckling som edenister besitter är omfattande. Edenister lever i kilometerstora habitat som
kretsar kring stora gasjättar. Ur gasjättarna utvinns den viktiga energikällan Helium-3, som de flesta rymdskepp drivs av.

Varje habitat är en medveten levande organism som sköter det stora delar av vardagen för invånarna och statskicket är i stora delar ett egalitärt utopiskt samhälle.

Edenister kan med hjälp av tankeöverföring, vad de kallar medvetande, kommunicera i realtid med den teknologi som de skapat. Alla edenist habitat är samlade i vad som kallas konsensus, där alla invånare när de samlas, kan besluta i vad som i praktiken är en direktdemokrati i habitatets regeringsbeslut.

Edenisterna har även utvecklat de avancerade rymdskeppen Voidhawks, som är fullt medvetna bioteknologiska varelser. Voidhawks föds och lever i rymdens vakuum där de känner av de magnetfält och energifluktuationer som finns runt omkring dem, på så sätt kan de öppna maskhål att färdas snabbare än ljuset.

Tillsammans har mänskligheten en rymdflotta vars uppgift är att främst skydda handelsrutter och hindra uppkomsten av produktionsfabriker för antimateria. Antimateria som klassats som terrorvapen, när de under tidigare konflikter används som grundmaterial för planetbomber, har totalförbjudits inom konfederationens gränser.

Konfederationen har råkat ut för ett av det största hotet sedan den skapades, ett hot som ingen överhuvudtaget hade räknat med, de sedan länge döda återkommer, eller snarare deras själar. De återkommande själarna parasiterar på de levande för att kunna leva.

Själar har sedan urtiden fastnar mellan vår dimension och en dimension där mänskliga själar hamnar efter döden. De återvändande själarna börjar, oftast mot de levandes nekande att ta över mänskliga värdar så att de kan leva vidare. Förutom att de vandöda tar med sig sina erfarenheter, och utplånar sina värdar, så äger de mer
eller mindre superkrafter och förmågan att kalla till sig nya själar. Kedjereaktionen låter inte vänta på sig när de
vandöda sprider sig. Det som började på den nyligen koloniserade planeten Lalonde sprider sig i hela den kända världen, och konfederationen är nära att kollapsa av det nya hotet.

Överlag är det inte några godhjärtade vandöda som återuppstår, utan rätt bittra och hatiska, de två mest sympatiska är Fletcher Christian, myteristledaren på fartyget Bounty, och Al Capone. Al Capone som inser att han har en ny chans, bestämmer sig att göra det han är bäst på: organiserad brottslighet. Med hjälp av sin goda organisationsförmåga och hårda nävar blir han åter en fruktad maffiaboss. Det går så bra för hans nya liv att han metodiskt organiserar en hel planet som han tar över till sin sida.

I det stora hela ser det mycket mörkt ut för mänskligheten innan konfederationen tar fasta på den utomjordiska
legenden om ” den sovande guden” från de allierade Tyrathca.

I Hamiltons universum har det cirkeln slutit sig, människan skapat de upphöjda Edensiterna, en teknoutopi som inte behöver någon religion för sin fortsatta existens. Han spekulerar att det är med hjälp av bioteknik som nästa evolutionssteg innebär, det är kanske det framtida steg som mänskligheten kommer att ta?

Det är tre mycket olika berättelser om framtiden och hur den religiösa människan gestaltas i universum, vem som kommer närmast kan bara framtiden avgöra. Framtiden är något som ständigt omtolkas och svår att förutsäga, och det är kanske denna realitet som är dess stora attraktion.

Läs även andra bloggares åsikter om gud, science fiction, essä, rymden, religion, gudsbegrepp, litteratur, böcker