Mattias Anderssons nyskrivna pjäs Kontrakt med Gud hade den 13 mars urpremiär på Stockholms Stadsteater. Markus och Rebeckas relationsproblem blir plötsligt oviktiga när deras 16-åriga dotter ligger för döden efter att ha blivit påkörd av en bil. Pappa Markus faller på knä och ber till Gud att han ska offra vad som helst bara hans dotter överlever. Ett mirakel sker och hon återvänder till livet.
Ola Rapace som Markus, Maria Heiskanen som Rebecka och Anna Åström som dottern Sandra är övertygande i sina roller i den sönderfallande förortsfamiljen. Även om jag tycker att rollgestalterna är onödigt jablonartade. Vi känner igen det äkta paret från så många teaterföreställningar; den undanflyende mannen som inte vågar stå för vad han känner eller för sina handlingar; den utlevande kvinnan som kastar ifrån sig sina känslor utan att ta ansvar för var de hamnar.
Ändå blir det en trovärdig bild av den icke-kommunikation som är alltför vanlig, utbytet av en massa ord som inte leder någonvart. Markus och Rebecka borde stå nära varandra efter ett 17-årigt förhållande, men ingen av dem försöker vare sig förstå den andra eller få den andra att förstå. Det är likadant när Markus i sin förtvivlan vänder sig till Gud. Han lyssnar inte då heller. Snarare gissar han sig till vad Gud vill och inte ens när han säger sig agera på Guds vilja kan han vara rak och ärlig.
Kontrakt med Gud handlar om offer, skuld och svek. Pjäsen visar hur ett offer som görs för en god sak kan bli ett svek ur någon annans perspektiv. Men framför allt tycker jag att pjäsen handlar om sanning och lögner. Det är lögnen som är det största sveket. Med hjälp av sanningen kan mirakel ske.
I rollerna: Ola Rapace, Maria Heiskanen, Anna Åström, Ramtin Parvaneh och Jamila Nadia Hussein-Johansen.
Kontrakt med Gud spelas på Klarascenen till och med den 13 juni 2010.
För mer information, se: Stockholms stadsteater
Relaterat:
Recension i SVD
Recension i DN
Läs även andra bloggares åsikter om teater, gud, religion, stadsteatern, recension