Vad är gud? I Jesper Svenbros nyutgivna diktbok ”Ingen andetag är dte andra likt” finns ordet gud med i de flesta dikterna. Ibland verkar gudsbilden vara något nära livsprincipen, själva livsgnistan, i andra dikter anar jag en mer traditionell kristen gudsbild med en han som gud.
De starkaste dikterna är där gudsbilden är som i dikten ”Fotsteget”, där gud finns inne i människan:
Fotsulans möte med marken,
som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds!
….
….
Min lovsång måste alltså börja med fotsteget.
Vilken lycka att gå på jorden!
Den mänskliga gången är rentav så ofattbar
att jag måste förstå den som din oupphörliga skapelse.
Varje steg ett sjungande fotsteg
till din ära, o Gud!
Dikten finns i bokens första avdelning som består av dikter skrivna under en konvalescens från stroke.
Jesper Svenbro sitter med i Svenska Akademin, här är lite fakta om honom från Svenska Akademin hemsida:
Jesper Svenbro, född 10 mars 1944 i Landskrona. Poet och litteraturforskare med det antika Grekland som specialitet. Han invaldes i Svenska Akademien 5 oktober 2006 och tog sitt inträde 20 december 2006. Svenbro efterträdde poeten Östen Sjöstrand på stol nr 8. Han är bosatt i Thorigny-sur-Marne utanför Paris och är directeur de recherche vid Centre national de la recherche scientifique (CNRS). Medlem av Centre Louis Gernet (Paris). Han har bl.a. tilldelats Sveriges Radios Lyrikpris 1993, Bellmanspriset 2000, Ekelöfspriset 2001 och Övralidspriset 2005
Han är poet och de flesta dikterna har en mjukt, skönt språk och genomtänkt rytm som också förmedlar något, utöver orden. Det förvånar mig därför att han, som är så språkligt begåvad, så ofta använder utropstecken i dikterna. Ett utropstecken är att skrika och att överbetona något, som att inte lita på läsarna. Jag kan inte se vad utropstecknet tillför i dikten jag citerade delar ur ovan, till exempel.
inget andetag är indelade i avdelningar, den första handlar om tiden som konvalescent efter en stroke. Jag tycker bäst om tio dikter som ingår i den delen, ”Tio dikter från botandets frist”. De talar mer till mig, är mer allmängiltiga. De tankar som slår oss när vi ställs inför sjukdom och tragiska händelser drar ofta undan den hinna som hindrar oss från att de livets väsentligheter.
Att lika diktboken med en bönbok är inte mitt eget påfund, Jesper Svensbro skriver om det själv i dikten ”Genrebyte”:
”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok
och inte en diktsamling”,
säger en uppbragt röst i mitt inre,
men jag känner mig inte tillintetgjord
av denna radikala kritik.
Då för det helt enkelt blir en bönbok!
Jag är mogen för genrebytet.
….
Svenbro själv må vara mogen för genrebytet, men Anna Hallberg, litteraturkritiker i DN gillar det inte. Hon skriver bland annat:
jag kommer på mig själv med att tänka ut tre riktlinjer där min egen läsning förlorar vad man kanske kan kalla för själ:
1. När dikten faller över i ren patologi (det finns förstås exempel på fantastiska ”sjukdomsdikter”, snarare handlar det om att dikten blir statisk och monoman, ett tvångsmässigt symtom).
2. När dikten övergår till propaganda, demagogi eller endimensionell politik (här finns också undantag, men återigen rör det sig om att bevara någon form av stilistisk spänst och estetisk aktivitet.)
3. När dikten, som i det här fallet, blir liturgi och förkunnelse. När den släpper både läsaren och dikten. När det religiösa tilltalet blir starkare än det poetiska.
Jag kan delvis ställa mig bakom Anna Hallbergs kritik, samtidigt som jag gärna läser några av dikterna om och om igen, som den dikten jag citerade lite i början av detta inlägg, där gudsbilden närmar sig något mer allmängiltigt och närmar sig livsbegreppet. Jesper Svenbro har också ett, som jag redan nämnt, vilsamt och mjukt språk, som jag gärna vilar i.
Inget andetag är det andra likt
Författare: Jesper Svenbro
ISBN: 9789100125707
Albert Bonniers Förlag
Relaterat: Recension i recension i Svenska Dagbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om esper Svenbro, lyrik, gud, recension, bokrecension, litteratur