Titel: Havet. Fyra lyriska essäer
Författare: Monika Fagerholm och Martin Johnson
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgiven: 201204
ISBN: 978-91-0-013033-6
Monika Fagerholms och Martin Johnsons Havet är en bok av intryck. Här samsas poeter och drömmare, en marinekolog och en lots, och flera andra personer som har havet gemensamt. Många gånger är man i Östersjön, men även Medelhavet och större hav än så förekommer. Ibland handlar boken om sig själv, som i avsnittet om Doris Lessing och David Shields. Vetenskapliga fakta om hur det går till när kroppen hamnar i kallt vatten blandas med ögonblick från de båda berättarjagens uppväxt – på Fårö respektive i Österbotten. Litteraturen och de mänskliga villkoren återkommer ständigt. Ibland flyter funderandet iväg för att inte alls handla om havet. Sedan återvänder man dit, eller så inleds ett nytt kapitel.
Ett textparti från det första fragmentet återfinns nästan ordagrant i slutet, vilket gör mig förvånad och samtidigt binder ihop. Att de vågar! En fråga som väcks under läsningens slutfas rör formen: Hur hittar man en form bland alla dessa tillvaratagna vrakspillror? Hur vet man när boken är klar? Kanske blir den aldrig det, klar alltså.
Den öppna formen gör att man som läsare känner sig delaktig i en oändlig diskussion. Kanske passar boken bättre för lugn och koncentrerad läsning hemma i fåtöljen än på tunnelbanan – de olika trådarna fick min egen associationsförmåga att väckas till liv, och plötsligt befann jag mig i min egen fantasi snarare än i bokens. Inte någon rak handling som man fastnar i och som driver läsaren vidare av sig själv, men alla referenser och mina egna, gör boken rikare och till min egen. Till sist gav jag efter för min impuls att anteckna, stryka under. Jag som aldrig gör det i böcker.
Det personligt poetiska språket inspirerar mig att försöka uttrycka mina tankar lika exakt. I början var de uppstyckade meningarna ett irritationsmoment, men efterhand så tänkte jag inte på det. Kanske anpassade jag min läsning efter bokens rytm, eller så blev meningarna längre allteftersom ämnena fördjupades.
Något annat som jag hade svårt för, var de otydliga berättarjagen. Mina förväntningar om en utkristallisering med hjälp av återkommande detaljer, uppfylldes inte till fullo. Platser, personer och referenser kan delvis kopplas samman med ett särskilt berättarjag, men samtidigt får man som läsare tillåta det öppna och flytande, för det är Havets karaktär. Kanske kan en andra genomläsning få jagen och strukturen att framträda tydligare. Kanske är tydlighet inte något eftersträvansvärt i denna genre: den lyriska essän. För öppenheten inspirerar, och det som finns kvar hos mig efteråt är en önskan om att någon gång få skriva en bok som den här: så vacker och behändig till sitt yttre. Så skimrande rik till sitt inre.
Frida Niblaeus