Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krig

Filmrecension: American Sniper

by

americansniper

American Sniper
Betyg 4
Sverigepremiär 23 januari 2015

American Sniper bygger på verkliga händelser och skildrar den amerikanske maringsoldaten och prickskytten Chris Kyle (spelas av Bradley Cooper). Chris Kyle är USA:s mest kända krypskytt genom tiderna och han åkte till Irak med ett enda uppdrag – att skydda sina vapenbröder. Hans pricksäkerhet räddade ett otal antal liv och han gick under smeknamnet ”Legenden”.

Nå, hur sann skildringen av honom nu är funderar jag förstås på. I regi av Clint Eastwood är Chris Kyle en ödmjuk hjälte som inte skryter utan bara vill rädda liv (amerikanska liv) och skydda det amerikanska samhället. Det finns andra som gett andra infallsvinklar på vem Chris Kyle var, en journalist som granskat hans liv hävdar att han var rasistisk och kom från en bygd där de svarta och vita levde åtskilda långt in i modern tid.

Filmen fick sex Oscars-nomineringar – och det säger förstås en del om filmens kvalité. Clint Eastwood är en rutinerad regissör och behärskar filmmakarens hantverk. Filmen nominerades både i kategorin bästa film, bästa manliga huvudroll, bästa manus efter förlaga, bästa klipp, bästa ljud och bästa ljudregigering och alla dessa nomineringar är högst välförtjänta. Filmen är mycket välgjord, starkt foto, bra filmad och klippt. Berättelsen är stark och skådespelarna skickliga.

När filmen gick upp på amerikanska biografer blev den en stor publiksuccé. Blir den samma publiksuccé i Sverige? Amerikanarna har ju ett särskilt förhållande till sin krigshjälte. Hjälteglorian är filmens baksida – och trots att den rent filmiskt är skickligt gjord är jag kritisk till filmens okritiska förhållningssätt. Att krig är dödligt det visar filmen, men den skildrar krigets olika sidor som om det finns en ond och en god sida. Det finns ingen förklaring till det irakiska motståndet till amerikanska soldater i Irak. Irakierna skildras som helt utan hämningar. En muslimsk kvinna går med sin cirka tioårige son mot de kpist-beväpnade amerikanska soldaterna och tanks. Kvinnan räcker över en rysk granat till sin son och uppmanar honom att springa mot de amerikanska soldaterna och kasta bomben mot dem. När sonen blir nerskjuten av Chris Kyle tar hon upp bomben själv och kastar mot amerikanarna. Så totalt hämningslösa skildras muslimerna i filmen medan Chris Kyle har samvetskval och mår dåligt över att tvingats skjuta ett barn och en kvinna.

Jag valde att tolka filmen som att kriget och alla dessa grymma våldsamma scener är skildrade ur Chris Kyles ögon. Det var så han såg det. Det var hans metod och hans sätt att agera och tolka tillvaron för att klara av att utföra sitt uppdrag.

Jag skulle önska att filmen var mer kritisk till krig. Om vi ser människan bakom vår fiende är det säkert inte lika lätt att döda – och det blir lättare att skapa fred. Att filmen så hundra procent är filmad ur det amerikanska perspektivet är uppenbart. Nu är ju filmen oerhört bra filmad och ihopklippt och berättelsen är dramatisk och skådespelarna duktiga – så betyget blir ju ändå 4 av 5, men om filmen hade haft mer fördjupning i synen på kriget och dess människor hade det blivit betyg 5.

Världen bästa filmer – del 2

by

En resa i filmhistorien har samlats på filmboxen Världens bästa filmer. I sommar släpps del 2 som innehåller:

Stanley Kubrick
ÄRANS VÄG

Roberto Rossellini
ROM, ÖPPEN STAD

Jean Renoir
SPELETS REGLER

Pier Paolo Pasolini
MATTEUSEVANGELIET

F.W. Murnau
SUNRISE

Jag hade tur i oturen. Vädret har varit extra gått några dagar och jag har varit genomförkyld och fått en envis hosta och då hade jag den här boxen att titta. Film passar bra när sommaren oftast tror sig vara höst.

”Ärans väg” av Stanley Kubrick är nog världens främsta skildring av krig. Den som har sett den blir nog aldrig krigshetsare. Handlingen utspelar sig under första världskriget. Kirk Douglas spelar rollen av den mer förnuftige översten i franska armén, vars kompani får en idiotiskt order att försöka inta Ant Hill, ett fäste som tyskarna lagt beslag på. Vem som helst förstår att platsen som ligger på en höjd är helt omöjlig att ta över, i synnerhet om trupperna som ska ge sig på det självmordsuppdraget inte ens får stöd av fler trupper.

När krig skildras så konkret, där män står i långa rader i skyddsgropar de grävt på en stor lerig åker då blir krig så konkret.

Generalen som envisas med att uppdraget ska utföras var först också emot, men när han lockades av att få en finare titel om han genomförde kunde han inte stå emot. Enskilda mäns egoistiska ambitioner styr nog tyvärr alltför ofta i världshistorien.

Filmerna i boxen har alla många år på nacken. Ärans väg kom 1957, Rosselinis ”Rom – öppen stad” kom 1945, Jean Renoirs ”Spelet regler” kom 1939 och Matteusevangeliet 1964 och Sunrise är en svartvit stumfilm som kom 1927.

”Rom – öppen stad” i regi av Roberto Rossellini är också en skildring av kriget som utspelar sig i ett ockuperat Rom där tyskarna försöker fånga italienska frihetsmän och försöker med tortyr få dem att avslöja sina planer.

Filmhistoriskt är det jätteintressant att se filmerna – men också ur samhällsperspektiv. Dagens Italien är givetvis påverkat av det som hände under de två världskrigen. Att Italien hade ockupationsmakter som agerat tillsammans med fascister från det egna landet har förstås påverkat samhället. Fortfarande lever människor som upplevt kriget, även om de var barn då.

Spelets regler av Jean Renoir är en historia i flera lager där vi får följa en markis som har en älskarinna men vill göra slut med henne eftersom han älskar sin fru mer. Frun är inte så intresserad av sin man utan vill också flirta på sitt håll. De lever i ett överflöd och bjuder in till en stor fest – och tjänstefolket har också sina kärlekshistorier.
Det är en fascinerande historia om människors oförmåga att lyssna på sitt eget inre och en berättelse om korruption.

Den är ett mästerverk och det slår mig att det är inte många filmer som produceras idag som är lika skickligt dramatiserade som ”Spelets regler”, ”Rom – öppen stad” och ”Ärans väg”. Kanske bättre filmteknik ibland skymmer sikten för filmskaparna och de glömmer bort det grundläggande att ha en bra berättelse med flera lager.

”Matteusevangeliet” är en filmad version av just Matteus evangelium och det är kanske den film i boxen som faller lite utanför ramen. Det är vackert med ödsligt foto – och Jesus är en spröd ung man som håller aggressiva tal. Filmen har fått många priser och också prisats av kyrkan, ett tecken som något på att den inte på något sätt gör någon egen tolkning av berättelsen från Nya Testamentet.
När jag såg den tänkte jag på att egentligen tror jag inte att Jesus var så där vek och mager. Han var ju snickare och arbetade med kroppen. Den bild av Jesus som finns i kyrkor världen över kan ligga långt från hur det var i verkligheten.

”Sunrise” är en stumfilm från 1927 som bland annat fått en Oscarstatyett för bästa film och också för bästa kvinnliga huvudroll och bästa foto.
När ”The Artist” nu visat hur bra stumfilm kan vara är det ett tips att också se ”Sunrise”.

Boxen är helt klart ett tips för den filmintresserade – och om du inte har tid någon regnig sommardag att se på film kommer det ju en höst och en vinter då det är läge för film.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Krigsvinter – utspelar sig under världskriget men berättar något allmängiltigt

by

Krigsvinter
Betyg: 4
DVD-premiär 7 december 2011

”Krigsvinter” utspelar sig i januari 1945 i en småstad i Holland som ockuperats av nazister. Det är sträng vinter, massor av snö och kallt och i staden vimlar av tyska soldater och officerare. ETt brittiskt stridsplan kraschlandar i skogen utanför staden och en pluton nazisoldater ger sig iväg för att ta hand om den brittiska piloten. Två holländska tonårsgrabbar som brinner av hat mot ockupationsmakten hinner dock till planet först.
En av pojkarna, Michiel, är borgmästarens son. Michiel grips av tyskarna och hans pappa får under förödmjukande former hämta honom hos den tyska officeren. Michiels far har valt att vara diplomatisk, att bemöta tyskarna artigt och inte visa sitt hat inför ockupationen. Michiel har svårt att förstå sin pappas inställning.
Michiel beger sig ut i skogen igen och hittar då den eftersökte soldaten som gömt sig. Michiel bestämmer sig att hjälpa soldaten att ta sig till staden Zwolle där det finns motståndsmän som kan hjälpa honom hem till England.
Filmen utspelar sig visserligen i en holländsk småstad under andra världskriget men handlar om mycket mer än en krigsberättelse. Det är lätt att känna för Michiel och filmen är stark. Men små medel och återhållet skådespel känns krigets idioti i magen och i hjärtat. Många människor som kommer som flyktingar har liknande erfarenheter.
Krig får människor att göra grymheter och kan också splittra familjer och vänner.

Onyanserat är också positiv till Krigsvinter och skriver:

Filmens huvudperson är den 13-åriga Michiel (Martijn Lakemeier) som med återhållet spel och uttrycksfulla små medel verkligen är ett fynd. Hans pappa, Johan (Raymond Thiry, är stans borgmästare och Michiel ställer sig helt oförstående inför faderns pragmatiska hållning mot tyskarna. Johan är diplomatisk och tycker att han ser till byns bästa när han gnuggar näsa med tysken. I Michiels ögo är fadern dock i det närmaste en medlöpare. Michiel ser istället upp till den rebelliska farbrorn Ben (Yorick van Wageningen) som är engagerad i motståndsrörelsen. Han har skägg, röker cigg och har kontakter överallt. De två förebilderna kämpar båda mot nazisterna fast på helt olika sätt. När Michiel av en slump hittar den skadade brittiska piloten Jack (Jamie Campbell Bower) i skogen så ser han en chans att göra sitt eget avtryck i kampen mot tyskarna. Han ska hjälpa Jack att återvända till England till varje pris.

Krigsvinter är ett stramt skrivet drama med komplexa karaktärer regisserade med fingertoppskänsla; filmen innehåller varken stråkar eller sirap. Det är kargt, hårt och spännande hela vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Guillou visar att grunden för den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ kan ha lagts av britter och belgare under första världskriget

by

”Brobyggarna”, Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:

Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.

Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”

Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:

Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:

”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”

Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.

När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?

Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.

Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

World Invasion: Battle Los Angeles: en film för krigsälskare – första filmen som får betyg 0

by

World Invasione Battle: Los Angeles
Betyg 0
Sverigepremiär: 20 april 2011

Det började bra. I två minuter. Runt om i världen attackerar yttre rymden för att kolonisera världen. Världens militärer trodde det var meteorer som var på väg mot jorden, men det visade sig vara en välplanerad attack på jorden.

Upplagt för spänning. Men tyvärr blev det bara en massa springa runt och skjuta-skjuta, som i ett tv-spel.

Vi får följa en grupp marinsoldater placerade i Los Angeles. De är manhaftiga med breda käkar och snackar som om alla fördomar någon kan ha om amerikanska soldater.

Förutom att karaktärerna är grovt och slarvigt tillyxade är det aldrig spännande, inget överraskande sker, allt är förutsägbart och det är en hel del som saknas logik.Handlingen utspelar sig augusti 2011 och ändå har soldaterna väldigt omoderna vapen. Inga jasplan i sikte precis utan soldaterna som ska skydda världen för idiotiska aliens springer mest på marken, hittar en övergiven buss och möjligen flyger de helikopter.
Om yttre rymden anföll på så stor front borde världens arméer mött upp med kärnvapen, typ.

Det tycks som om rymdvarelserna anfaller jorden för att vi har vatten. Men rymdvarelserna har inte ens anfallit ett dygn när nivån på havsnivån börjat sjunka. Alltså hallå där: om jordens vatten knappt håller för att fylla rymdvarelsernas stridsfordon med vatten ett dygn varför gör de sig då besväret att anfalla? De borde åtminstone kunna få vatten för något år om det ska vara mödan värt att anfalla en annan planet.

I stort sett består filmen bara av en massa skjutande och manschauvinistiskt snack.
för syns skull någon enstaka kvinna till soldat. Det verkar som om filmen är gjord för en krigsälskande publik och för att inte kunna beskyllas för någon form av rasism är fienden rymdvarelser som ser ut som en slags myror blandade med robotar. För att filmskaparna ska kunna ge sig totalt hän åt dödandet och hatandet.

Allt är förutsägbart, det blir aldrig spännande och så förstår innehåller filmen den obligatoriska ingrediensen med några söta oskyldiga små barn.

Filmens beskrivning från filmbolaget:

I åratal har UFO iakttagelser dokumenterats över hela världen – Buenos Aires, Seoul, Frankrike, Tyskland, Kina. Men 2011 kommer det som en gång var iakttagelser bli en skrämmande verklighet när Jorden attackeras av okända trupper. När folk över hela jorden ser världens stora städer falla, blir Los Angeles mänsklighetens sista utpost att stå fast mot det anfall som ingen förväntade sig. Det blir upp till marinofficeren (Aaron Eckhart) och hans nya pluton att dra en linje i sanden när de tar sig an en fiende olik allt de någonsin stött på tidigare.

Det låter tyvärr mycket, mycket mer spännande än det någonsin blir. Jo, jag har en hosta som inte vill ge sig. Det var inget problem, Jag kunde sitta och hosta hur mycket som helst i biosalongen, det hördes inte på grund av det enorma oljudet från allt skjutande och alla exploderande granater.

WORLD INVASION BATTLE: Los Angeles är regisserad av Jonathan Liebesman och i rollerna ser vi bland andra Aaron Eckhart, Michelle Rodriquez, Bridet Moynahan och Michael Pena.

World Invasion: Battle Los Angeles är en film för krigsälskare – och den första filmen som får betyg 0 av Kulturbloggen sedan vi började sätta betyg på filmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,