Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Belgien

Filmrecension: Rebel – intensiv och djupt berörande, tankeväckande

by

Rebel
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

En intensiv, våldsamt och djupt berörande berättelse om krigets vanvett – och om IS (Daesh) i synnerhet. En film som nog ingen kan se utan att känna djupt att något är fel i världen när människor kan vara så grymma. Det är en tankeväckande film som också förhoppningsvis öppnar ögonen för att allt inte är svart eller vitt.

Kamal är en ung man som bor i Molenbeek utanför Bryssel, Belgien, med sin mamma Leila Wasaki och tolvårige lillebror Nassim. De har kommit till Belgien som flyktingar från Marocko. Kamal har inte riktigt lyckats etablera sig i tillvaron. Han driver runt och hänger med ett motorcykelgäng. När polisen hittar bevis på att han säljer droger drar han till det krigsdrabbade Syrien för att hjälpa till i en biståndsorganisation. Han tänker att han på så sätt kan gottgöra det strul han orsakat och att han kan bli en bättre förebild för sin lillebror.

Livet blir inte alltid som man tänker. För Kamal blir det katastrof. Han blir kidnappad av IS. Han kan rädda sitt liv dels genom att han visar att han är muslim och för att han kan vara till nytta, han är duktig på att filma och klippa samman filmer. IS visar gärna videoklipp från sina attacker och när de dödar syriska soldater eller västerlänningar. Det är dock inte möjligt att vara med i IS utan att delta i våldet. När han tvingas vara med och avrätta syriska soldater blir han filmad och visas i ett videoklipp som postas online och blir sett av många i Belgien också.

Livet blir svårare för hans mamma och lillebror då omgivningen i Molenbeek ser videon som ett bevis på att Kamal radikaliserats och gått med i IS. Skolkamrater tar avstånd från Nassim. Det är inte lätt att vara tolv år och känna sig övergiven och ensam då storebror tycks ha gått till IS. Det finns dunkla krafter också i Molenbeek som anser att mediers rapportering om IS är falsk. IS befriar muslimer från västvärldens förtryck, menar de. Luriga personer som erbjuder Nassim att få återförenas med sin bror.

Det är en mycket välgjord film som känns realistisk och som tittare blir jag engagerad och känner med mamman och hennes söner. Deras val känns begripliga även om det är huvudlösa val de gör. Regissörerna har valt att också varva filmsekvenserna med hiphop-videor. Jag är inte någon hiphop-lyssnare annars men dessa avsnitt fungerar mycket bra i helheten. Rapinslagen har mycket bra texter och jag känner också korresponderar med de mer poetiska arabiska visdomsorden som inleder varje nytt avsnitt i filmen.

Skådespelarna är enastående. Mamman Leila Wasaki spelas av Lubna Azabal som år aktuell på bio nu i den hyllade filmen Den blå kaftanen. Hon är en oerhört duktig belgisk skådespelare som bland annat också år känd från Nawals hemlighet (2010), Coriolanus (2011) och Body of Lies (2008).
Amir El Arbi som Nassim Wasaki är en ung skådespelare som vi säkert kommer att få se mer av. Han är imponerande. Aboubakr Bensaihi som spelar Kamal Wasaki står också för flera av hiphop-videorna. Det märks att han har en karriär som sångare också. Han är en belgisk skådespelare och sångare av marockansk härkomst och är känd för att ha spelat Marwan i den kritikerrosade filmen Black från 2015.

Rebel är ett mästerverk och en ovanlig krigsfilm som låter oss både känna avsky för våldet men också förstå mekanismerna som driver människor. Lysande skådespelare och en viktig berättelse.

Fakta om regissörerna:
Regissörsduon Adil El Arbi och Bilall Fallah slog igenom 2015 med Black. Genombrottet ledde till Hollywood och chansen att dra storpublik till biograferna med internationella megahiten Bad Boys For Life. De har även bidragit till Marvel Cinematic Universe genom att regissera ett par avsnitt av Ms. Marvel. Rebel är deras återkomst till Belgien och ett ämne många berörts av och alla har en åsikt om.

Barnjägaren – en av de bästa tv-serierna i höst

by

barnjagaren

Barnjägaren (Ennemi Public)
Visas på C More hösten 2016
Första avsnittet sändes 15 oktober
Första säsongens tio avsnitt finns i sin helhet på C More Play

Tv-serien ”Barnjägaren” är en av de mest fängslande serierna som visas i höst. Den är spännande, välgjord med skickliga skådespelare och trovärdiga karaktärer – en serie som inte går att se oberörd och där jag som tittare blir djupt engagerad.

Dramathrillern ”Barnjägaren” är löst baserad på fallet med den ökände seriemördaren och pedofilen Marc Dutroux som hemsökte Belgien i mitten av 1990-talet. ”Ett sätt att bearbeta ett ofattbart nationellt trauma”, menar tv-seriens skapare Matthieu Frances.

Seriemördaren och sexförbrytaren Marc Dutroux och hans fru greps den 13 augusti 1996 i Charleroi. Den gigantiska polisutredningen varade i åtta år. Paret Dutroux till livstid för flera mord, kidnappningar och våldtäkter.

Regissören och serieskaparen Matthieu Frances säger till Dagens Nyheter:
– Marc Dutroux-fallet präglade hela min tonårstid, hela min generation. Det var som om hela landet förlorade sin sista oskuld. Efter Dutroux kunde barnen inte längre leka ensamma ute på gatorna på samma sätt. Samtidigt växte en paranoia fram i samhället.

Barnjägaren bygger bara löst på denna händelse. För några år sedan släpptes hustrun till Marc Dutroux och flyttade in i ett kloster. Detta väckte starka reaktioner och protester i synnerhet bland lokalbefolkningen kring klostret. Tv-serien börjat med att en ökänd barnamördare, Guy Béranger (ypperligt spelad av Angelo Bison), till ett kloster i en by vid Ardennerna för att avtjäna slutet av sitt tjugoåriga straff. Reaktionerna blir häftiga och starka bland ortsborna och också bland munkarna. I början är det ingen munk som ens vill sitta bredvid honom under måltiderna.

Serien är så välgjord och fascinerande. Vi får följa en del av livet inne i munkarnas kloster, ett liv som är väldigt främmande för oss som lever i ett så sekulariserat samhälle som Sverige. Vi får också följa polisinspektören Chloé Muller (Stéphanie Blanchoud) som är expert på försvunna barn och som får ansvaret att skydda Guy Béranger. Ett uppdrag som hon inte är särskilt glad över, hon har själv förlorat en syster som försvann när hon var liten.

En av seriens stora styrkor är att människors ageranden blir förklarliga, också de som vill ta till våld går att förstå. Första säsongen har tio avsnitt och de finns i sin helhet på C More Play. Det är en serie som jag fastnade totalt för. Karaktärerna var så trovärdiga, så mänskliga och berättelsen är mitt i sin ohygglighet något som skulle kunna hända.

Bullhead – stark film som inte lämnar något oberörd

by

Bullhead
Betyg 4
Svensk biopremär 4 maj 2012

Bullhead är en stark mörk film som nog inte lämnar någon oberörd.

Filmen kretsar kring den storvuxne muskulöse Jacky som hjälper sin farbror att driva familjens gård där de tar fram kött av tjur och kor som pumpats fulla av hormoner. Det kött som kom att kallas belgisk blå och som det var mycket rapporter om i medier i mitten av 1990-talet då Hormonmaffian stod bakom mordet på en belgisk veterinär som avslöjade en del av hormonmissbruket.

Jacky och hans farbrors gård klarar sig tack vare den att deras djur föds upp på detta illegala hormoner. Men så föreslår deras veterinär att de ska byta leverantör av steroider till djuren och då börjar mardrömmen. Den nya leverantören är Flanderns mest efterlyste hormonlangare och dessutom nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Jacky är också fullpumpad av steroider, vilket påverkar honom, han viberar av nedtryckt aggressioner och våldsamhet.

Som tittare blir jag inte särskilt förtjust i Jacky: stor och våldsam som han är och fullpumpad av hormoner. Han klampar fram på gården långt ute på belgiska landsbygden och verkar ganska puckad.

Filmen blev Oscarsnominerad för bästa utländska film 2012 och regissören Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på. Filmen är inspelad i miljöer i Belgien som ligger långt från turiststråken och med en medveten teknik med hoppiga bilder och avhuggna närbilder som understryker känslan av människor i samhällets utkanter.

En bit in i filmen får vi reda på bakgrunden till Jackys missbruk av steroider och då börjar filmen engagera mig som tittare. Det är en stark berättelse som känns i magen och en film som går att se på många olika, med flera lager.

Det är mycket män i filmen, få kvinnor är med och det gör mig lite uttråkad i början men filmskaparen låter polischefen som jagar mördaren vara en kvinna i alla fall. Filmen utspelar sig till stor del i en väldigt kulturellt fattig miljö där männen är uppumpade och deras nöje är att gå på bordeller.

Jag får lätt en känsla av instängdhet och att allt går utan hopp om räddning mot en katastrof, när jag ser denna mörka film. Polisen jagar en mördare och Jacky blir oskyldigt misstänkt. Jag kan inte avslöja mer, då berättar jag för mycket av handlingen. Det som känns så hemskt är att den som misstänks oskyldigt ändå blir rädd och vill fly.

Mitt sätt att tolka filmen handlar om att Jacky är en bild av hur män blir förstörda som unga pojkar och sedan finns det ingen återvändo. Ett annat sätt att se filmen är att den visar hur viktigt det är att ta itu med katastrofen som inträffar i livet. Om de vuxna inte hade sopat det som inträffade under mattan kunde Jacky ha vuxit upp till en mer frisk människa.

Ja Bullhead är en stark och mörk film som jag tror inte kan se och förbli oberörd.

Det berättas förresten att huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin insats i denna kriminalhistoria om hämnd i hjärtat av Europa.

Bullhead är en modern noir-thriller inspirerad av det ökända mordet på en belgisk veterinär som inträffade 1995, då Hormonmaffian markerade sin makt i köttindustrin och fick en hel värld att debattera de groteska muskelmonster som kom att kallas belgisk blå. I denna undre värld träffar vi Jacky, en steroidmissbrukande 30-åring som hjälper sin farbror att driva familjens gård – och vars inkomster helt baseras på ett ständigt flöde av illegala hormoner. Allt förvandlas till en mardröm när deras korrupte veterinär föreslår en ny leverantör av steroider som inte bara råkar vara Flanderns mest efterlyste hormonlangare, utan även nyckelfiguren till Jackys brutala förflutna.

Michaël R. Roskam utnämndes av Variety till en av tio regissörer att hålla ögonen på, följt av att hans regidebut Oscarnominerades för Bästa utländska film 2012. Huvudrollsinnehavaren Matthias Schoenaerts gick upp 27 kilo i ren muskelmassa för sin explosiva insats i denna intensiva kriminalhistoria om hämnd och upprättelse i hjärtat av Europa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Guillou visar att grunden för den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ kan ha lagts av britter och belgare under första världskriget

by

”Brobyggarna”, Jan Guillous första bok i romanprojektet om 1900-talet skildrar första världskriget framför allt från en vy i Afrika, där Oscar, en av huvudkaraktärerna, tar värvning i tyska armén. Jan Guillou skildrar hur rasistiskt de brittiska och belgiska styrkorna uppträdde, hur de tvångsrekryterade svarta soldater som inte fick medicin eller vård mot skador och sjukdomar. Hur de brittiska och belgiska armérna i total avsaknad av respekt för de afrikanska soldaterna lät dem dödas i oräkneliga antal.
Jan Guillou menar att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland.
Detta har nu Jackie Jakubowski reagerat på och beskyller Jan Guillou för historierevisionism i en debattartikel i DN Kultur:

Av någon anledning väljer Guillou att beskriva de tyska kolonialisterna som ”humanister och läkare med fantastisk omsorg”. Det är inte första gången som Guillou förväxlar sina fantasier med verkligheten eller sin egen person med hjältarna i sina agentdeckare. Men hans historieskrivning av tysk kolonialism är så falsk att den närmast ska betecknas som värsta sortens historierevisionism.

Jakubowski hänvisar också till Hannah Arendtsom skriver i ”The origins of totalitarism”: ”De afrikanska koloniala besittningarna blev den mest fruktbara grunden för vad som senare skulle bli en nazistisk elit. Här hade tyskarna sett hur människor kunde förvandlas till raser och hur ens egen grupp fick hävda en ställning som övermänniskor.”

Jan Guillou har, förstås, svarat på anklagelserna, i DN:

Jakubowski förbigår helt att Belgien, England och Portugal var betydligt mer barbariska kolonialmakter än Tyskland och hoppar därefter fram till sin huvudpoäng:

”Det finns en röd tråd mellan de tyska kolonialisternas politik i Afrika … och den nazistiska ’slutgiltiga lösningen’ tre decennier senare.”

Det är möjligt. Det är också möjligt att efterklokheten påverkar vår tolkning av historien och att det framför allt är segraren som skriver den. De värsta folkmordsförbrytarna, belgarna, fick ju utökade kolonier i Afrika med motiveringen att de skötte sig så fint. Och slapp lika lindrigt undan i historieskrivningen som engelsmännen.

När jag lästa Brobyggarna tyckte jag det var skrämmande att läsa hur vedervärdiga de brittiska soldaterna var. Det verkar som om Jan Guillou har kontrollerat fakta ordentligt när det gäller de brittiska och belgiska övergreppen. Det är inte heller omöjligt att de var värre än de tyska trupperna. Att skriva om det är väl inget som bortförklarar vad som hände sedan, under andra världskriget? Är det inte rent av möjligt att det som skedde under andra världskriget, att grunden för det faktiskt hade lagts av fler än tyska arméer? Är det inte rätt troligt att arméer överlag kan bära sig vidrigt åt?

Jag tror det finns en fara i att svartmåla tyskarna som alltigenom onda historien igenom. Om vi sätter skygglappar på oss och tror att britterna var oskyldiga söndagskolegossar under första världskriget kanske vi fortsätter att ha skygglappar i situationer i dagens värld. Om vi inte lär oss känna igenom tecknen för rasism utan accepterar rasism från ett håll, då tror jag vi öppnar dörren för nästa diktator som är redo för övergrepp mot mänskligheten.

Här är Kulturbloggens recension av Brobyggarna och här är DN:s recension.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Kulturbloggen möter Das Pop

by

Das Pop tillhör Belgiens finaste popexporter även om bandmedlemmarna numera bor på olika platser runt om i Europa, bandets basist bor faktiskt i Stockholm.

I september släpper de sitt fjärde album som bär titeln Game.

Kulturbloggen mötte upp bandets sångare Bent van Looy inför deras spelning på Debaser Slussen den tjugoförsta maj.

Kan du berätta hur ni bildades?

Jag flyttade själv från Antwerpen till Gent när jag var sexton år och lärde känna Reinhard och Niek i klassrummet. Till en början ogillade vi varandra men när de fick reda på att jag kunde spela trummor började vi experimentera i musiksalen och vi har varit ett band ända sedan dess. Fast vi har inte alltid hetat Das Pop, i början kallade vi oss för Things to Come.

Hade ni några influenser?

Det var det som var grejen, vi hade inga influenser. Ena dagen kunde vi sätta oss ner och skriva en sydamerikansk-influerad låt som vi döpte till ”samban” för att nästa dag skriva något jazzigt som vi kallade ”jazzen”. Vi försökte oss nog på alla genrer utan att riktigt låta som någon.

Hur lång tid dröjde det innan ni fick skivkontrakt?

Skivkontraktet dröjde tills långt senare. 1998 ställdes vi under ett bandmöte inför valet mellan att satsa allt på bandet eller att ge upp helt. Vi valde att fortsätta, ett år senare erbjöds vi vårt första skivkontrakt. Det var under samma bandmöte vi bytte namn till Das Pop.

Er senaste singel heter The Game, kan du berätta lite om bakgrunden till den låten?

Vi skrev faktiskt den låten, liksom större delen av nya skivan, i Sverige. Den är olik allt vi gjort tidigare så vi var faktiskt tvungna att ändra på arrangemanget en hel del för att undvika att låta som ett dåligt boogie woogie-band. Textmässigt kretsar låten kring metaforer och regler gällande livet, kärlek och vårt äventyr i musikbranschen.

Kan du berätta lite om er nya skiva och på vilka sätt den skiljer sig från vad ni gjort tidigare?

På vår förra skiva ville producenten fånga känslan som uppstod i replokalen. Den här gången ville vi göra något annorlunda. Vi skrev låtarna i Stockholm och valde att producera skivan på egen hand. Först var det lite läskigt för vi hade inte tillåtit oss själva att skriva nya låtar på nästan fyra år men när vi väl kom igång gick det förhållandevis problemfritt.

Hur gick det till när ni skrev låtarna till skivan nu när ni bor utspridda över hela Europa?

Visserligen hade vi skrivit skisser till texter och ackordföljder men låtarna kom till först när vi gick in i studion. Vi kom hit fem dagar åt gången vid ett flertal tillfällen och varje gång återvände vi hem med tre nya låtar.

Har er nya skiva något koncept?

Jag tror vi skriver rätt så ärliga låtar men jag skulle inte vilja påstå att de är självbiografiska. Låtarna är oftast dramatiska, smärtsamma och mörka vilket vi försöker gömma i ett överdrivet färgglatt omslagspapper. Det är just den kontrasten mellan ljus och mörker som är vårt koncept.

Var hittar ni inspiration till att skriva låtar?

Jag kan bli inspirerad av vad som helst men jag måste vara i rörelse. Jag kan inte vara stillastående. Det bästa är att vara på en plats man aldrig varit på tidigare, då tvingas man att öppna ögonen för nya intryck.

Skiljer ni er live från på skiva och har ni någon favorittyp av scen?

Vi försöker att inte göra det men av någon anledning går det alltid vildare till på scen. Saken är att du aldrig kan veta hur en spelning kommer gå i förväg. På en festival tror du oftast att det kommer gå bra men det kan lika gärna sluta i besvikelse. På en annan typ av scen kanske du är mer orolig men så blir det helt magiskt. Det viktiga är att du som artist glömmer bort dig själv – först då kan publiken glömma bort sig själva.

Kommer ni spela på några festivaler i sommar?

Ja, det är faktiskt en rätt så egendomlig företeelse att spela på festivaler. I början av sommaren längtar man ut till doften av hamburgare och vått gräs men i augusti är det doften av helvetet. Då kan man inte vänta på att få sätta sig i ett mörkt studiorum igen.

Foto: Emma Andersson