11/4 2026
Kungsbacka Teater (arrangör Musik Hallandia/ Föreningen Jazz & Blues i Kungsbacka)
Jazzsångerskan Nicole Zuraitis var för mig ett helt oskrivet blad. Utger mig inte för att ha koll även om vidsträckta genren flitigt recenseras. När jag blev varse den kvinnans meriter – sex nomineringar och två prestigefyllda Grammy-utmärkelser, tunga samarbeten och vinst i sångtävling – uppstod en obetvinglig lust att bege mig till Kungsbacka. Ville se en av konserterna på hennes och kvartettens första turné i Sverige. Att de besöker lämpliga scener i länet beror på bejublat framträdande härom året på branschmässa i Tyskland. Då golvades arrangörens jazzproducent, något de hundrafemtio personer som tagit sig till stadens fina teater får veta när spelningen presenteras. Konserten pågår i cirka en och halv timme utan paus. Man sitter och ser bra här. I vanlig ordning fördelaktig akustik, fast det irriterande nog susar i öronen dagen efter. Ska påpekas att Zuraitis utdelar beröm till ljud- och ljusansvariga.
Artisten som också är självlärd pianist, producent och arrar låtar har med sig en rytmsektion bestående av batterist Dan Pugach, kontrabasist Sam Weber (den som anslöt senast på grund av andra åtaganden) samt på elgitarr Idan Morin. Framhålls att samtliga erhållit Grammy-nomineringar eller vinster i olika kategorier, deras hemvist, att Pugach leder ett storband vars senaste album belönades med Grammy (lyssnade nöjd på det när jag kommit hem från min utflykt till Halland) samt att trumslagare i fråga råkar vara Nicoles make. Paret bor i utkanten av New York, ägnar sig utöver musicerande att rädda och ta hand om hundar.
Enligt uppgift har Zaraitis släppt sju skivor i eget namn, sjungit med flera renommerade storband och framträtt på festivaler i USA och i Australien. Lyssnade på smakprov på Youtube för att få en uppfattning om hur denna för mig doldis låter live i mindre sättning. Fick träffa den charmiga damen och medmusikerna efteråt, tog tillfället i akt att namndroppa stjärnor jag recenserat och i vissa fall mött. Ligger nära till hands att jämföra Zuraitis med kollegor, andra sjungande pianister hemmahörande inom jazzens domäner: Sarah McKenzie som sågs på Ystad Jazzfestival och två cross over – storheter jag inte upplevt live. Tänker på Diana Krall och Norah Jones. Likheter finns, men också uppenbara skillnader.
Om sångerskan, låtskrivaren och pianisten som för första gången besöker oss gör samma djupa avtryck som dessa stjärnor och övriga jag kom på att nämna såsom Janis Siegel, Samara Joy, Dianne Reeves, Gretchen Parlato, Cyrille Aimee, Cecilie McLorin Salvant med flera; ska jag låta vara osagt. Meritmässigt är hon vars föräldrar kommer från Litauen respektive Italien definitivt av snarlik dignitet.
Och paletten består av fler färger, fler stilar. En faktum som gör Nicole Zuraitis extra spännande. Förutom en majoritet original tolkas inte bara standards utan covers. På repertoaren finns låtar förknippade med rock, soul, funk, blues och även en uppjazzad version av hitten Jolene (D. Parton). Redovisningen speglar ändå inte helt mångfalden uttryck. I botten finns nämligen en stämma utbildad för opera och den avancerade tekniken har praktiserats Debuten från 2008 doppades dock i amerikanska sångboken. Live roas hon av att avslöja sitt ursprung, stöper om ett stycke av Debussy till oigenkännlighet. Sker också i Kungsbacka under en afton då artisten är på strålande humör, skrattar flera gånger åt interna skämt. Hon verkar primärt betrakta sig själv som en jazzig singer songwriter vars pådrivande beat i arrangemang, väl tilltagna utrymmen för riff och gitarrsolon jämte personliga tolkningar från vitt skilda håll kännetecknar upplägget live.
Originalen hämtas övervägande från senaste albumen Grammy-belönade How Love Begins (producerad tillsammans med Christian McBride) och ännu ej släppta The Devil I Know. Hantverket att komponera och arra låtar behärskas tveklöst. Vad gäller sättning framförs några sånger stående till gitarrbaserat komp. Just Idan Morin ges åtskilligt utrymme att agera solist, vilket görs med bravur. Hans sound i twangig approach med svajarm leder tanken till Marc Ribot, för att i andra solon bli intrikat flödande, förmodligen influerad av exempelvis John Scofield (hörde på Nef för över trettio år sedan). På en nyligen utgiven liveplatta inspelad i Las Vegas ingår också en organist och saxofonisten Tom Scott.
Det egentillverkade materialet var som framgått nytt för mig, hade inte lyssnat in mig ordentligt i förväg. Därför blev det naturligt att vad som stack ut mest var andra låtskrivares alster. Vi förunnades Hoagy Carmichael x 3 i tre ballader, varav en lätt bluesig. Syftar på The Nearness Of You, I Get Along Without You Very Well (Except Sometimes) samt Georgia On My Mind (intimt förknippad med attacken och pauseringarna hos Ray Charles). En absolut höjdpunkt inträffade när Jolene tolkades, ett arrangemang Zuraitis Grammy-nominerades för, som övergick i Wichita Linemen, modern evergreen av Jimmy Webb. Instrumentalisterna broderade fullödigt ut melodin så det stod härliga till. En annan höjdare kom allra sist efter att publiken gett stående ovationer. Njöt av emfatiska styrkan i rytmiskt gungande blues signerad Nina Simone.
”Ett hjärta lika stort som hennes anmärkningsvärda röst” är ett citat den komponerande sångerskan och pianisten lanserar sig själv med på hemsidan. Tekniken med perfekt pitch och stundom höga toner, utstrålningen och de musikaliskt breda och förstklassiga penseldragen ska lyftas fram. Och jag uppskattade att löpningar på flygeln hade sin än tydligare motsvarighet i fräcka gitarrsolon. Innan jag avslutningsvis kikar i anteckningar gjorda i mörkret, finns det anledning att avge ett samlat omdöme. Hade föreställt mig att jag skulle bli lika emotionellt tagen, lika drabbad som när jag live hänförts av magin hos Deborah Brown, Dianne Reeves, Samara Joy, Cecilie McLorin Salvant, Gretchen Parlato och Youn Sun Nah. Så blev inte riktigt fallet, fast jag verkligen uppskattade konserten framkallades inte gåshud. Å andra sidan infann sig liknande känsla efter formidabel konsert på duo med den världsberömda Janis Siegel.
Gillar inledande rytmiska temat där refrängen lyder ”I Won´t Make It Out Alive”. Följs av ett alster där det riffas skönt i udda taktart vars vibe får mig att referera till Joni Mitchell. Noterade att Pugach bakom sitt trumset alternerade mellan vispar, trumstockar och filtklubbor. Han och rytmsektionens roll var att kompa, fast ett kortare solo blev det. Sam Weber hade ett par pregnanta features. Konserten lyfter första gången i The Nearness of You. Slås av hettan i rösten hos denna auktoritet. Uppfriskande hur vilt det svänger om Debussy. En bitterljuv ballad där det frågas ”Do You Miss Me?” utvecklas till en fullträff.
Jazziga avspända tongångarna i Jolene och dess omnämnda förlängning är en konstnärlig triumf. En egen låt med tillägnan sjungs innerligt till enbart komp från basisten, delvis walking bass-teknik. Sluttonen hålls förstås imponerande i Georgia On My Mind, vars licks från Morin inhöstar applåder. En sekvens där musikerna drar i väg i upphetsande stick kopplar jag ihop med det legendariska temat i So What. På uppmaning visar sig publiken vara med på noterna genom att klappa takten. Fanns mycket musikaliskt godis att tillägna sig. Länet och staden är fantastiska på att boka attraktiva akter.